På sistone har jag funderat på det här med att börja meningar med jag. Överlag har jag funderat på att skriva jag. Det är en klassisk svensklärarkäpphäst, särskilt just att börja meningar med ordet. Samtidigt tror jag man måste påstå att klarspråksidkare propagerar för motsatsen. Svensklärare säger nej, klarspråkslärare säger ja.Vad säger jag? Vad är fördelen med det? Vad kommer antiattityden från?
Det ska jag lista ut här, snart.
Ärade läsarna får be om ursäkt att jag publicerar ett så totalt innehållstomt inlägg som detta, jag gör det för att tvinga mig själv att reda ut fenomenet så snart jag hinner. Det är bara det att 200 sidor psykolingvistik på engelska i veckan. Men jag lovar att jag ska försöka. Man kanske kan se det som att jag kastar in en tredje boll i mitt jonglörsnummer. Förr eller senare måste jag ju plocka ner engelskan i svenskan-bollen.
Linneas språkblogg 