Jag skriver personligt när jag skriver jag

För några dagar sedan hängde jag ut en tråd och har nu fått napp i min inre kunskapsfiskedamm. Det skulle handla om att skriva sitt personliga pronomen.

Språkrådet har givit ut en kaxig liten bok som heter Språkriktighetsboken. Den är intressant, och kaxig i och med det att Språkrådet kanske inte alls är särskilt intresserade av språkriktighet. Eller. Det är ett komplext ämne. Samtidigt som ju nästan alla språkvetare har sina hemliga fobier för dubbla supinum och särskrivningar, så är det sällan någon som vill sätta på sig hitleruniformen. Men i Språkriktighetsboken finns det ett kapitel som diskuterar lämpligheten i att börja skrivna meningar med ”men”, ”och” och ”jag”. Vad skulle det vara för problem med att börja en mening med ”jag”? tänkte jag första gången jag läste det kapitlet.

Nu förstår jag bakgrunden lite bättre. Det handlar egentligen om lämpligheten i att låta texten centreras kring ett jag. I vår kultur är vi ganska intresserade av det som brukar kallas objektivitet. Det finns en vetenskapsteoretiker på Stockholms universitet som har granskat hur ordet objektivitet används i samhällsvetenskapliga rapporter och kommit fram till att det finns ungefär 48 olika betydelser av fenomenet, av vilka många säger emot varandra. Bara. Att objektivitet är en illusion. Men vi vill åtminstone sträva efter objektivitet, som ett fenomen som är motsatt subjektivitet, alltså vetenskap som cirkulerar kring en människas känslor, aningar, upplevelser och lösa antaganden. Jag tror att det är härifrån jag-hetsen kommer.

Jämför meningen: ”Det är alldeles för personligt att skriva jag” med ”Jag anser att det är alldeles för personligt att skriva jag” eller ”Jag tycker att…” eller ”Jag är övertygad om att…”. Alla de meningar som börjar med jag är märkta av möjligheten att de skulle kunna vara fel. Meningen som börjar med det, å andra sidan, innehåller ett tvärsäkert påstående. Det skulle visserligen kunna vara felaktigt, men det framhålls som en klar sanning.

I vardagligt språk gillar vi jag-meningar, eftersom det är enkelt att utgå från sig själv i spontant språkbruk. Kanske är det också därför som jag är ganska frekvent i till exempel den här bloggen. Men det anses ibland för intimt att fläka upp sig själv i sitt språk på detta sätt. Det är något man har att förhålla sig till. Jag tycker att det är viktigt att ta den smällen då och då. Om man alltid strävar efter att skriva så lite intimt som möjligt får man lätt ett språk som liknar en statlig offentlig utredning.

Ibland kan jag fastna i destruktiva mönster där jag aldrig kan komma på något annat sätt att börja en mening än med jag. Då blir ju språket dåligt av andra anledningar. Om alla meningar har samma mönster blir rytmen ganska stackig. Tänk er att sjunga Imse vimse spindel men ha den första radens melodi på alla rader. Försök sjunga ”klättra upp för trån” på samma melodi som ”imse vimse spindel”. Fortsätt med ”ner faller regnet”. Och så ”spola spindeln bort”. Tråkigt enahanda.

Lämna en kommentar

Filed under Språk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s