Huruvida huruvida är ett bra ord eller inte

När jag för några dagar sedan skrev ett inlägg om vad som är bra språk, stötte jag till min milda förvåning på ordet huruvida i min vokabulär. I linje med temat bra språk, ska jag nu försöka reda ut hur detta museidoftande ord skulle kunna tillhöra ett sådant.

Huruvida är en subjunktion som inleder interrogativa bisatser. Där fick du en dos grammatiska facktermer som borde vara än till påska. Därför inleder jag med en kort lektion i grammatikterminologi:

  • Subjunktion = ordklass som inleder bisatser. Underordnande konjunktion är ett annat ord för samma sak. Exempel på såna här är om, huruvida, när, innan och eftersom.
    • Bisats = en underordnad sats.
      • Sats = en språklig enhet som minst innehåller ett finit verb och ett subjekt, t.ex. ”Jag skjuter”.
        • Finit verb = ett verb (springa, skjuta, älska, lukta) som går att sätta direkt efter ”jag”. Alltså är både ”skjuter” och ”sköt” finita verb, men ”Jag skjutit” går ju inte att säga, eftersom ”skjutit” är ett infinit verb.
    • Bisats, forts. = en sats som inte kan stå ensam i en mening. ”Jag skjuter om du kommer närmare” är en mening. ”Jag skjuter” är huvudsats; ”om du kommer närmare” är bisats. Om man sätter in ordet inte i en bisats hamnar det före verbet: ”om du inte kommer närmare”. Om man sätter in inte i en huvudsats kommer det efter verbet: ”Jag skjuter inte”. Detta kallas biff-regeln, och den kan användas för att avgöra om en sats är huvudsats eller bisats.
  • Interrogativ bisats = en bisats som innehåller en omformulerad fråga, t.ex. ”Jag frågade om han skulle skjuta i dag eller vid nästa millennieskifte” (det understrukna är den interrogativa bisatsen). Detta kan också kallas indirekta frågesatser.

Huruvida, alltså. Det är ett ord som på sistone har fått ge allt mer plats för om. I takt med att det används mindre verkar det också få en allt klarare stämpel av föråldring och rigiditet. Språket är ju lite prinsjohnskt på det sättet; fattiga ord tenderar att bli ännu fattigare på grund av att de är fattiga. Den som nu får för sig att jag är en sån där nostalgisk riddare för konstiga gammalmodiga ord bör genast läsa det blogginlägg där jag klargör min synpunkt att sådant ridderi är synnerligen skabröst. Detta till trots: med det här inlägget vill jag maka lite plats för huruvida.

I många fall är om det enda rätta av de två:

(a) Du får komma hem till mig om du vill.

I den meningen inleder om en förutsättning, snarare än en fråga: förutsatt att du vill får du komma hem till mig. Bisatser som anger förutsättningar kallas ”konditionala bisatser”, och i dem kan inte huruvida användas:

(b) *Du får komma hem till mig huruvida du vill.

Jag kan bara komma på ett fall där om är helt uteslutet till förmån för huruvida. Det är när om nyss har använts som preposition:

(c) Filmen handlade om huruvida påven egentligen är kristen.

Ifall vi skulle ha använt om så hade vi ju fått två likadana ord på raken: ”… om om påven är kristen”. Det kan möjligen gå bra i tal, men i skrift är det förvirrande. På många sätt tycks dock om och huruvida vara utbytbara, som i meningarna nedan:

(d) Om Limpan kommer på festen vet jag inte.
(e) Huruvida Limpan kommer på festen vet jag inte.

Det är nu min poäng kommer. I såna fall där läsaren inte vet om det ska komma en konditional bisats eller en interrogativ bisats, är det bäst att välja huruvida. I exemplet (d) skulle bisatsen nämligen också kunna vara konditional. Se här på ett exempel då den är det:

(f) Om Limpan kommer på festen blir den mycket roligare.

Där har vi en plats för huruvida, åtminstone i det aningen formella språket. Rent tekniskt, för den som inte fått nog av sånt, kan man också påpeka att huruvida gärna används i bisatser som behandlas som ett substantiv. ”Kärnkraft” är ett substantiv. ”Huruvida prinsessorna borde ha ett dubbelbröllop eller ej” är en substantivisk bisats. Se på dessa två meningar:

(g) Kärnkraft är något som regeringen måste förhålla sig till.
(h) Huruvida prinsessorna borde ha ett dubbelbröllop eller ej är något som regeringen måste förhålla sig till.

Och med dessa två viktiga samhällsfrågor lämnar jag frågan om huruvida. Härnäst: en kritisk diskursanalys av lilla j:s influenser på 1750-talets bruksprosa.

8 kommentarer

Filed under Språk

8 responses to “Huruvida huruvida är ett bra ord eller inte

  1. Pingback: Det här är bra språk « Linneas språkblogg

  2. Pingback: fetsmart – ketogen kost » Blog Archive » Huruvida

  3. Tack för detta inlägg, gav mig mer förståelse inför morgondagens tenta (funktionell grammatik).
    Gillade biff-bilden, var inte vad jag väntade mig så det gav mig ett gott skratt.

  4. Hannes Larsson

    Jag googlade på ordet huruvida och kom hit. Fantastiskt intressant läsning!

  5. Håkan Pettersson

    Kom hit efter sökt på Huruvida! Men saknar vad författaren tycker om ”Huruvida”ska vara eller inte vara i Svenska språket ? Och heter det inte HUURUVIDA?

    • Enligt ett principbeslut tycker jag att alla ord som finns borde få fortsätta finnas så länge de inte rimligtvis kan göra någon ledsen. Varför det skulle heta HUURUVIDA fattar jag inte. Betoningen? Den ska ligga på i:et.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s