Etikettarkiv: Uttal

Det här är bra språk

Som utbildad språkexpert får jag ibland agera Björn Hellberg i diverse språkdispyter i min umgängeskrets. ”Heter det Raaamlösa eller Rammmlösa?” frågade en man mig nyligen. Hans fru, som hade någon slags anknytning till stället Ramlösa, menade att alla som uttalade det med långt a blev tappade i ett marmorgolv när de var små. Själv menade mannen att uttalet med långt a var det enda rimliga utifrån den stavningen som ordet har. ”Säger du att du har inrammat din tavla också?” frågade han surt.

Klicka på bilden för att lyssna på när Artie Bucco i Sopranos erbjuder sina restauranggäster lite "Rämlöousa".

Klicka på bilden för att lyssna på när Artie Bucco i Sopranos erbjuder sina restauranggäster lite "Rämlöousa".

Det äkta paret lyckas få med nästan alla argument som är värda att beakta när man ska besvara en språkriktighetsfråga. Få språkriktighetsfrågor har ett kortfattat korrekt svar. I stället måste man svara med en diskussion. De här frågorna måste man då ha med i diskussionen:

  1. Är något av alternativen betydligt vanligare än det andra?
  2. Har alternativen olika stilvärde, alltså verkar det som att man blev tappad i ett marmorgolv när man var liten om man väljer det ena alternativet?
  3. Har något av alternativen stöd av historien?
  4. Hur tillämpas regeln på liknande fall?
  5. Är något av alternativen enklare att förstå än det andra?
  6. Spelar det någon roll?

I något fall kanske man behöver komplettera med en fråga eller två, men överlag brukar man komma fram till en rimlig slutsats om man funderar igenom dessa frågor. Heter det då Raaamlösa eller Rammmlösa?

  1. Vanlighet: Uttalet Rammmlösa verkar vara vanligare i vissa trakter, medan Raaamlösa är vanligare i andra.
  2. Stilvärde: Båda varianterna verkar ha lågt stilvärde i de trakter där man föredrar det andra uttalet.
  3. Historien: Rammmlösa kan sägas ha stöd av historien, eftersom det är så man uttalar namnet i den trakt där stället finns.
  4. Liknande fall: Vokaler som kommer före en enkeltecknad konsonant ska normalt uttalas långt, vilket ger stöd för uttalet Raaamlösa. Samtidigt är den här regeln svår att tillämpa när den nästa stavelsen också börjar på konsonant. Frågan om huruvida a:et ska uttalas långt eller kort avgörs av huruvida man ser det som att det finns en morfemgräns mellan m:et och l:et. Om man tycker att det är en tydlig morfemgräns vore det rimligt att uttala ordet som man uttalar ”ramlag”, och om man inte ser någon morfemgräns ska det uttalas som ”ramla”.
  5. Begriplighet: Denna fråga är kanske viktigast av alla, men jag tycker inte att något av alternativen är svårt att förstå.
  6. Viktighet: Det spelar ingen roll. Särskilt när det gäller ledigt talspråk, och ännu särskildare när det gäller talspråk som varierar mellan olika dialekter, så tycker jag att inte ens Allah borde bry sig om vilken variant man väljer.

Där har vi alltså svaret. Heter det Raaamlösa eller Rammmlösa? Skitsamma.

9 kommentarer

Under Språk

Några iakttagelser från lånordens ankomsthall

När ett språk tar in lånord måste det blotta hela sitt system; plötsligt blir våra regler för stavning, uttal, numerus och genus synliga. Det nya lånordet ska kläs med attribut så att det blir en i gänget. Man kanske kan tänka sig att det är ungefär som när Gus ansluter sig till Askungens muscrew. ”Åh! Ett främmande. Då ska det ha stavning och en…”

Men det verkar också som att olika språk har olika rutiner för att välkomna ett invandrat ord. Så ter det sig i alla fall om man tittar på franska lånord i svenskan och engelskan. Jag tänker på ord som toalett, restaurang, sjangtil, arrangemang – och deras engelska motsvarigheter toilet, restaurant, gentle, arrangement. Samtliga har franskt ursprung: toilette, restaurant, gentil, arrangement. Om man tittar på detta urval av lånord verkar det som att svenskan är mån om att behålla det ursprungliga uttalet på ett lånord, medan engelskan prioriterar ursprungsenlig stavning högre.

Ta franskans restaurant, som uttalas såhär. På engelska stavas det exakt likadant, men uttalas enligt engelska uttalsregler utifrån den stavning det har. Fäst särskild uppmärksamhet på ändelsen -ant, som är franskans verbalsubstantivändelse. På franska uttalas den /ång/, när den åkt med ett lånord till engelska uttalas den /ant/. Titta nu på hur ordet beter sig i svenskan, så ser du att vi har härmat det franska uttalet av ändelsen, även om vi anpassat det lite till våra nordiska tungor. Därefter har vi låtit stavningen rätta sig efter uttalet, så att ordet både stavas och uttalas restaurang. Visserligen har svenskan också haft en parallell variant med den franska stavningen, men den har nog snart utrotats. Ng-stavningen har funnits i över hundra år enligt SAOB.

Kanske är det alltså så att svensktalare värdesätter uttal, medan engelsktalare värdesätter stavning när det kommer till att acklimatisera inflyttade ord. Det vore förstås en smula förmätet att dra någon sådan slutsats från dessa fyra exempel, men det finns säkert någon som vet tillräckligt för att göra det. Karin Hallén har till exempel skrivit en doktorsavhandling om hur franska lånord beter sig i svenskan. Det här är ju bara en stilla iakttagelse från en högst sjangtil språkvetare.

Tillägg: Jag kan inte fatta att jag glömde ta med ordet poäng, som egentligen är det absolut bästa exemplet. Franskans point uttalas ungefär /poá/, med ett mycket svagt ng-ljud i slutet. Det engelska point stavas ju exakt likadant, men uttalas efter engelska regler. Det svenska ordet poäng har, än en gång, en härmning av det franska uttalet, och så har det fått en svensk stavning utifrån det.

3 kommentarer

Under Språk

Onödiga försvenskningar

Det finns något som heter Widget. Ingen vet exakt vad det är, men när man stött på ordet ett par gånger får man ett ungefärligt begrepp: en liten finessrik virtuell grej; en knapp på en hemsida eller så. Det är inte så noga. Man fattar ungefär, man har kommit överens med sin bristande medhängning i it-jargongen.

Många språkvårdare tycker det är synd att man ska behöva nöja sig med att bara förstå ungefär. Därför tycker till exempel språkrådet att man ska byta ut ”human resources” till ”personalavdelning”. Det är ju en sympatisk inställning. Men som så mycket annat kan försvenskningen och förenklingen träffa stolpen också: språkrådet föreslår exempelvis att man ersätter ”skateboard” med ”rullbräda” och ”cookie” med ”kaka”. Det är dumt att bannlysa engelskan när den kan erbjuda ordnyanser till svenskan. Låt kakan vara i kakfatet, så får cookien vara i datorn. Och när det gäller rullbrädan bortser språkrådet från att den engelska motsvarigheten har etablerat sig så mycket att det både känns obekvämt och onödigt med en försvenskning.

Och anledningen till att det här inlägget skrivs har med den förstnämnda anglocismen att göra. Jag loggade nämligen in på bloggen för att uppdatera er om vad som ligger på mitt sängbord, och började leta efter ordet Widgets i menyraden. Men ordpressen har tydligen blivit passerad av försvenskningskorståget, och numer heter det inte ”Widgets” utan ”Gränssnittskomponenter”. Jag vet: varför inte byta ut det krångliga engelska ordet mot ett dubbelt så långt, ännu krångligare svenskt ord!

Fotnoter: 1) Widget uttalas /oiddjett/ och inte /viid-jeet/, och om man inte fattar ett dyft av min beskrivning, men vill göra det, kan man wika ordet. 2) Jag har ingenting särskilt emot språkrådet, jag är bara dåligt uppfostrad. Läs deras lista på onödiga engelska ord vet jag, den är åtminstone tänkvärd.

3 kommentarer

Under Rappakalja