Etikettarkiv: Ursprung

02 december 2011 · 5:00

2. Ljusstaken var en spets att sticka in i ljuset

Nu drar vi vidare på vårt julordsupptäckarstråt. Nästa ord på tur är ljusstake – för ett föremål som inte är distinkt knutet till just julen, men som väl dyker upp titt som tätt i julfirandet.

Ordet ljus är ett urgammalt ord som har släktingar i språk som latin (lux), grekiska (leukós) och engelska (light). I det svenska språkets ljusfamilj finns också medlemmar som lykta, låga och lysa, alla med gemensamt ursprung. Detta vittnar för övrigt om att lj-stavningen en gång faktiskt var motiverad, trots att den i dag ifrågasätts av varje någorlunda kritiskt sinnad människa som försöker lära sig att skriva på svenska. En gång i tiden hördes alltså l:et.

Ursprungligen syftade ledet stake på en spets som stack upp i hållaren, som man stack in i det mjuka ljuset. Staken är alltså något som stagar upp, och förr användes det också i betydelsen ‘käpp’ eller ‘påle’. Svenska Akademiens ordbok anger den primära betydelsen ‘lång, smal, (tämligen) jämntjock o. rak påle’. Alla som gått i mellanstadiet kan ta tillfället i akt att fnissa åt påminnelsen om den andra betydelsen som ordet kan ha.

Också sammansättningen ljusstake har några år på nacken. Så tidigt som år 1526 formulerades Matteus 5:15 så här: ”Ey tender man liws och säter thet vnder ena skeppo, vtan på en liwsa staka ath thet lyser allora them som i hwset äro” (enligt SAOB). Alltså ungefär ‘man tänder inte ett ljus och sätter det under en skäppa, utan på en ljusstake så att det lyser för alla som är i huset’. I dag lyder bibelordet ”och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren”. Ljusstakar har visst under 2000-talet förlorat sin självklara förstaplats som ljuskälla. Men budskapet står pall: när man ändå ska tända ett ljus kan man väl passa på att lysa upp för fler än sig själv. Det var väl ett julebud så gott som något.

4 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , , , ,

01 december 2011 · 5:00

1. Det heter jul för att vi aldrig slutat kalla det så

Gläns över sjö och strand – snart är det jul. Och med julannalkandet kommer givetvis en språkbloggsjulkalender. Temat för årets kalender är ”Varför heter det så?”. Först ut är ordet jul, så har vi den lågoddsaren avklarad.

Ursprungligen var det egentligen en annan fest som vi kallade jul här i norden. Den festen låg passligt mitt i vintern, så när vi plötsligt skulle börja fira minnet av en ny gudoms födelse under ungefär samma tid blev det aldrig riktigt av att något nytt ord etablerade sig. Jul som jul. Poängen är att något ska firas. Man får kalvsylta nu också.

Vad ordet jul har för etymologiskt ursprung vet ingen säkert. I boken Ordens ursprung berättar Bo Bergman, vars visdomar säkerligen kommer att återkomma i julkalendern, att detta ord eventuellt är besläktat med ord som franskans joli ‘vacker, söt’ och engelskans jolly ‘glad’. Ett besläktat ord finns också som högtidsbeteckning i engelskan, vilket bland annat syns i den klassiska julsången ”Have yourself a merry little Christmas”, vars andra vers fortsätter ”Make the Yuletide gay”. Den lustiga betydelseförskjutningen i gay är för övrigt varmt omhändertagen av den amerikanska komedin Make the Yuletide gay från 2009, som handlar om en bögig, snarare än glad, julhelg.

Ute i den julfirande världen finns det några olika varianter för julord. Det såg vi inte minst i 2010 års språkbloggjulkalender, där varje lucka visade en julmening på ett nytt språk. Det är vanligt att orden för antingen Jesus, natt eller födelse förekommer i ordet, vilket förstås vittnar om att de flesta språk har ett specifikt ord för det kristna julfirandet. Helig födelse heter det på kinesiska (shèngdàn), på franska och spanska firar man helt enkelt födelse (noël respektive navidad), engelskan firar Kristi mässa (Christmas) och på tyska är högtiden de heliga nätterna (Weihnachten).

Så varför heter det jul? Därför att vi inte slutat kalla det så. Vi är ju så innerligt historiekära så här års.

24 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , , , , ,

20 september 2011 · 21:07

He fram ”he” i ljuset

I mitt tal dominerar verbet he över många andra verb för förflyttning och placering. Man her sig upp ur sängen, her av väckarklockan, her på radion på P1, her några ägg och lite vatten i en kastrull, her på plattan, her ägg på en macka, her i sig frukosten, tänker att man får he bort från bordet i kväll, her på sig kläderna man hedde fram dagen före, her igen ytterdörren, undrar var man hett sin börs, her sig iväg till bussen. Man är så trött att man inte vet vart man ska he sig.

Detta behändiga lilla verb utsågs nyligen till månadens dialektord av myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Det tog faktiskt en stund innan jag förstod vilket ord de egentligen avsåg, för det som fick rubricera utnämningen var ett ord med stavningenhäva. Det hade aldrig slagit mig att det var här mitt så bekanta ord hade sitt ursprung. I rättvisans namn måste man säga att det är en ganska avsevärd vandring som ordet har gjort ifrån standardsvenskans betydelse (även om det så klart inte var från den moderna standardsvenskan som vandringen påbörjades). För häva anger Svensk ordbok i första hand betydelsen ‘förflytta uppåt med en kraftig, ögonblicklig rörelse’. Vid sidan av detta finns sekundära betydelser som ‘göra slut på giltigheten’ (häva ett beslut), ‘konsumera i stora portioner’ (häva öl) och ‘yttra utan eftertanke’ (häva ur sig floskler). Men vad är det då för betydelser i spel i den vidgade användningen, den där häva heter he?

Vad betyder he?

Ett vanligt svar är att he ersätter verben sätta, ställa och lägga. Det stämmer förstås delvis, men ett test i exempelsamlingen här uppe avslöjar genast att det inte bara är dessa tre verb som ersatts. Vi varken sätter, ställer eller lägger oss ju ur sängen. Och ersatts förresten, det ordet signalerar ju att allting skulle utgå från just dessa tre verb, men så är det inte nödvändigtvis. Många gånger är heför mig det naturliga ordet, medan jag får fundera över vilket annat verb som skulle passa, om jag vill ha en ersättare. Sätter man igen dörren? Puttar igen? Stänger igen? Om svaret är en annan konstruktion – här exempelvis stänger utan något igen, ”stänger ytterdörren” – så vet jag att he har en fast gjuten plats i mitt primära ordförråd.

Ett annat vanligt förslag till betydelse, som går i linje med det förra, är att he är svenskans motsvarighet till engelskans ”put” eller franskans ”mettre”. Också detta stämmer delvis, men föga förvånande är orden inga exakta speglingar av varandra. Hur skulle det exempelvis låta att ”put oneself away to the bus”?

Så vad betyder he egentligen?

He betyder häva?

Kanske går det att ringa in betydelsen genom att titta närmare på ursprungsordet häva. Det är ett gammalt ord, som redan har hunnit slå in på massvis av mindre sidospår genom historien. Det kan vi se i moderna ord som upphov och framhäva; dem går det knappast att förstå genom att tänka på en kraftig förflyttning uppåt. I sådana här situationer är det svårt att klara sig utan Svenska akademiens ordbok.

I denna trettiofembandstegelsten kan vi hitta motsvarande lite drygt tolv A4-sidor betydelser, användningsområden och användningsexempel för häva, från 1500-tal till bandets tryckår 1932. Särskilt intressant är det som kategoriseras som betydelse 2, där häva beskrivs som synonymt med orden kasta, vältra, vräka och störta – samtidigt som det påpekas att den betydelsen främst förekommer i vardaglig eller vitter stil (lite senare kan man också se en fingerslintning uppå det höga, rena och sköna språket, då det anges att en specialbetydelse endast används i bitter stil). Så här skriver den så förkortningsförtjusta ordboken:

2) (numera nästan bl. dels vard., ofta bygdemålsfärgat, dels i vitter stil, ålderdomligt) kasta l. vältra l. vräka l. störta (ngn l. ngt ngnstädes); äv. refl.; ss. refl. äv. ngn gg med sakligt subj.

SAOB ger flera belägg för hur häva kan användas i denna betydelse, men anger samtidigt oftast att dessa användningssätt är ”numera föga brukliga”. Här kan vi dock hitta flera exempel på där häva lika gärna skulle kunna bytas ut av ett he.

Ett recept på kokt höna i en kokbok från 1650 uppmanar läsaren: ”Hääff litet Salt ther vthi” (antagligen i grytan). På samma sätt anger Åke Rålamb i Adelig öfning från 1690 att man måste vattna fruktträden försiktigt ”så att man intet häfwer Wattnet inpå Stammen”. Här tycker SAOB att ordet är jämförbart med hälla, med en betydelse som går något i stil med ‘få vätska eller massa att rinna ur ett kärl genom att luta det’.

Denna betydelse kan också vidgas till en ”mer eller mindre oegentlig eller bildlig användning”, då det kan talas om att häfwa folk vthi fängelse – något man ju lika gärna skulle kunna beskriva som att (lite med vänsterhanden) he folk i fängelse. Att förflytta sig själv eller andra kan enligt SAOB generellt beskrivas som att man häver dem eller sig åt något håll – precis som man eller de kan hes. ”Martinus sade:” (detta var 1626) ”Häff them hijt, at the må känna tigh!”. Och ”Kongen” från 1660, han ”hoof sigh strax tädan”. Också ting kan hävas åt olika håll, som i påståendet att han ”står just uppe i dörren till rännet, färdig att häva ner höet i kärran nedanför” från 1927. En typisk he-aktivitet.

Det tycks alltså vara särskilt lämpligt att ersätta häva med he de gånger då det också skulle kunna ersättas av liknande verb för förflyttning som kräver krafttag (vältra, vräka, kasta och liknande). Det märkliga är att just he inte har kravet på att det som hes ska vara tungt eller otympligt.

Vi tittar lite närmare på hönan och saltet som exempel. Om kärlet som vätskan eller massan ska förflyttas ifrån är stort och tungt, blir hävbetydelsen rimlig. Det är också en bild av en matlagare med en enorm säck med salt på axeln som jag får framför ögonen när jag försöker föreställa mig hur det ser ut att häva salt i kycklinggrytan. Däremot skulle jag utan problem själv kunna råda någon att he i en nypa salt i samma gryta – då med helt andra associationer. Heendet anger ingenting specifikt om mängden, men säger något om engagemangsgraden för aktiviteten. Det går knappast att med minutiös noggrannhet he i ett kryddmått salt; det blir krock mellan två betydelser. Därmed inte sagt att den som her salt i maten är fullkomligt arrogant, bara att den inte är lika ambitiös som den som tillsätter.

Hur blev häva he?

Det verkar alltså som att vi måste godta att verbet häva en gång användes som många använder he i dag. Huruvida häva hade samma betydelse för Åke Rålamb på 1600-talet som he har för mig i dag är dock svårt att svara på. Definitivt är att om häva i mitt dialektområde har gått en betydelsevandring ifrån det där med kraftiga förflyttningar uppåt, så har det gått tillbaka nu. Någon som häver överflödigt socker från bakpappret (1746) har tjogvis med sockeröverflöd med min tolkning. Och jag kan knappast tänka mig ett tillvägagångssätt som skulle motivera att häva någon i fängelse. I dag, i min moderna Umeådialekt, betyder häva definitivt något i stil med Svensk ordboks ‘förflytta uppåt med en kraftig, ögonblicklig rörelse’.

I dag finns verbet he i flera dialekter främst i Norrland, men belägg har också hittats i Småland. Uttalet och stavningen häförekommer på några håll, vilket i sanningens namn ligger närmare ursprunget. Men i exempelvis Umeådialekten har verbet ett tydligt e-ljud, vilket kan te sig underligt eftersom samma dialekt har ett mycket öppet ä-ljud som distinkt skiljer sig från dess e-ljud (västerbottningar lär exempelvis låta mycket lustiga när de säger ”kräm”, något jag själv naturligtvis aldrig förstått mig på). Min kollega Martin Persson, som är betydligt mer bevandrad i fonologins mörka irrmarker än jag själv är, föreslår att det hela kan bero på att häva ofta har haft en grammatisk funktion som gjort att det sällan betonas. I sådana lägen brukar också uttalet neutraliseras; det är exempelvis ingen större skillnad på uttalet i ”gå bort” och ”go kväll”, eftersom det normalt är den senare stavelsen som betonas.

Så he kommer från häva och betyder ‘förflytta eller placera med måttlig ansträngning’. I den slutsatsen får vi nöja oss. ”Stat up och häf nu bort thet swarta Mörkretz Tekke!” Så tänkte jag avsluta det hela. Nu her jag mig iväg.

22 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

23 april 2011 · 10:18

Två påskpassager i temat passera

1
”Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.” Så säger herren Gud själv i bibelns Andra mosebok 12:12–13. Inte så trevligt kanske, men det är här vårt påskfirande en gång började.

I dag handlar ju den svenska majoritetspåsken, förutom tillfället att sälja slut på rester av must och skinka som blev över efter julen, och förutom tillfället att äta groteska mängder lösviktsgodis och chokladdragerade marsipanägg, om att hedra minnet av Jesus död och uppståndelse. Men redan innan Jesus var påtänkt (om man nu i strikt bemärkelse kan hävda att han någonsin var påtänkt, med tanke på jungfrufödseln och allt) firades påsk. Då var det en judisk högtid som hedrade minnet av israeliternas uttåg ur Egypten.

Innan Israel blev en ockupationsmakt hade deras invånare det ganska knapert ett tag, och därför utvandrade många israeliter till Egypten för att överleva (allt enligt moseböckerna, med hull och hår). När israeliterna började få det godare ställt blev makten nervös att de skulle ta över landet, och därför förslavade makten alla israeliter. Då fick israeliterna det ännu mer knapert, och Gud försöker därför lösa detta. Så här presenterar Gud sin plan när han pratar med Moses och Aron:

Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga straffdomar. När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall egypterna inse att jag är Herren. (Andra mosebok 7:3–5)

Personligen ser jag inte egenvärdet i att medvetet göra farao hård och omedgörlig, men Guds vägar är som bekant ougrundliga. Efter detta kom de där nio plågorna, med gräshoppor och grodor och Gud vet vad, och så slutligen den tionde plågan. Det är då vi kommer till påskpoängen: Gud ska gå ut i Egypten och döda allt förstfött han kommer över, och för att slippa denna plåga ska man slakta ett lamm eller en get, tömma det på blod och stryka blodet runt sin dörr. När Gud ser detta ska han passera, eller ”pesach”, som det visst heter på hebreiska. För att göra en lång historia kort: Gud skonade israeliterna, och i och med detta kunde de göra sig fria från slaveriet – hurra! – och härav pesach som sedemera blev till ordet påsk.

2
Denna religiösa ökenvandring blir särskilt intressant i ljuset av en skylt som sitter uppe bakom Stockholms universitet för närvarande. Skylten har nog inte egentligen någon påsklig avsikt, men i brännpunkten mellan traditionsutgärvningar och texters funktionalitet finner den ändå sin plats i här, just denna påskafton:

Det är just passerandet som är det intressanta. Passera, som i ”gå härifrån för annars får du sprängning på dig”, eller passera som i ”gå på bara för det är lugnt just nu”?

För att ha användning av skylten behöver vi tolka förhållandet mellan skyltens två yttranden. De korta signalerna förklaras med hjälp av en påståendesats som berättar vad som händer: skott kommer. Förklaringen till långa signaler är en uppmaning till vad vi ska göra när vi hör dem: passera. Man kan tänka sig att samma information inte gäller för två olika typer av signaler, vilket innebär att det antagligen inte kommer att komma skott när det är lång signal, och att man inte uppmanas att passera när det är kort signal. Mycket längre kommer vi dock inte. För att kunna räkna ut vad vi ska göra när det kommer korta signaler, måste vi veta vad motsatsen till ”passera” är. Ska vi vänta tills sprängningen är över, ta oss härifrån, eller absolut inte passera sprängningsplatsen?

Instruktioner är svåra, det har jag skrivit en hel magisteruppsats om. Två problem blir direkt tydliga i denna kortfattade skylt. För det första bör man skriva instruktioner som instruktioner; om det är tänkt att jag ska bete mig på ett särskilt sätt på grund av att det kommer att komma skott, är det bäst att skriva det. För det andra är det enklare att förstå en instruktion och att genomföra den handling den instruerar till, om man får veta varför man ska göra det. Men begriplighet vore ju en enkel match om det inte vore för tydlighet. Man skulle utan vidare kunna överösa den där skylten med information om hur sprängningen går till och hur den påverkar förbipasserande, men då skulle den bli mindre översiktlig och därför ännu mindre användbar. Konsten är att berätta så mycket som möjligt så tydligt som möjligt på så lite utrymme som möjligt.

Glad påsk!

10 kommentarer

Under Begriplighet, Språk

Taggat som , , , , ,

30 oktober 2010 · 23:41

Betydelse är överenskommelse om betydelse

I mitt förra inlägg konstaterade jag att betydelser inte borde uttryckas med synonymer. I kommentarsfältet till inlägget uppstod en intressant diskussion som till syvende och sist handlar om vad man egentligen menar när man pratar om betydelse.

En kommentatör påpekade att man ofta talar om ordagrann betydelse, och frågade så poetiskt vad ordagrann betyder ordagrant. Precis som en annan kommentatör svarade så pratar man ofta om ordagrann betydelse när man vill komma åt ett ords bokstavliga betydelse, särskilt ifråga om ordets ursprung. Med ordagrann betydelse menar man alltså oftast egentlig, bokstavlig betydelse.

Men precis som kommentatören var så klarsynt att påpeka, är det mycket problematiskt att likställa bokstavlig och egentlig betydelse. Utifrån ett sådant tankesätt kan man ibland höra påståenden som att det ”egentligen” inte ligger något negativt i ordet amatör, eftersom det bokstavligen, ordagrannt, ursprungligt betyder ‘älskare’ eller ‘den som gör något av kärlek’.

Visst är den etymologiska kunskapen belysande och intressant, men den borde inte avgöra ordets så kallade egentliga betydelse. Krasst kan man säga att ords egentliga betydelse står att finna i språkets främsta ordböcker. Också detta diskuterar kommentatören, och skriver att precis som för religionen ligger ordböckernas makt i att ”folk tror på att det de berättar är som det verkligen är”.

Det är sant att ordböckerna har viss möjlighet att styra över vilken riktning våra ord ska ta. Samtidigt bygger ordböckerna till mycket stor del på analyser av vilken betydelse ordet verkar ha i de sammanhang där det har använts tidigare. Ordböckernas syfte är på så sätt först och främst att samla och standardisera den språkanvändning som redan finns.

Betydelse bestäms alltså varken av ursprung eller av ordböcker. I slutändan är det i stället själva språkanvändningen som avgör vad ett ord betyder. Vi kommer överens om att alltid tolka ett visst ord på ett visst sätt: ordet mobiltelefon syftar alltid på en manick av ett visst slag. Betydelse är emellertid också något som växer fram och omformas när vi använder orden. Efterhand kan vi bestämma oss för att bredda ordets syftning till att också innefatta små bärbara datorer, eller omvänt komma överens om ett annat ord för att beteckna samma sak. Detta sker inte på högre seminarier på institutioner för nordiska språk eller på möten mellan aderton sjukt viktiga personer, utan obemärkt i det naturliga språkbruket.

När Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien lanserades hösten 2009 hade jag nöjet att delta på en presskonferens där bland andra Sture Allén presenterade verket. En journalist frågade faktiskt hur ordboksredaktionen avgjorde uppslagsordens betydelse. ”Introspektion”, svarade Sture Allén kvickt. Salen fylldes av ett artigt intellektuellt fniss. Och nog var han rolig, herr Allén. Tänk om ordens betydelse skulle avgöras endast av en ordboksredaktions språkkänsla.

22 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

09 september 2010 · 10:54

Ursprungets lockande lärdomar

Visste du att ordet tråkig kommer från verbet tråka som ursprungligen betydde ‘klämma ihop’ (som trycka), och att det kanske fick sin nuvarande betydelse via norskans troka som betyder ‘stampa på samma ställe’? Eller att ordet loft ursprungligen är samma ord som luft? Eller att ordet lotteri ersatte det gamla ordet lyckepotteri, där man hade lappar i en potta för lycka?

Läran om ords ursprung kallas etymologi, och det är onekligen en intressant vetenskap för den vetgirigt lagda. Den som googlar på frasen ”varför heter det” kan se att många delar denna fascination med mig. Runtomkring på internet i bloggar, nättidningar och forum har folk ställt och besvarat frågor om ords ursprung. Varför heter det boxningsring när man boxas i en fyrkant? Varför heter det prinskorv? Varför heter det julklapp?

En rationell och mindre vetgirigt lagd person skulle kanske kunna fråga sig varför man behöver veta sådant. Och tja, sanningen att säga spelar det sällan någon större roll vad ett ord en gång betydde. Dock hör man ofta folk argumentera med stöd av ordens ursprung. Folk menar att det är anskrämligt att prata om en muffins, eftersom det är pluralformen i ordets ursprungsspråk. Och på motsvarande sätt kan folk påstå att det är direkt vedervärdigt att prata om flera scheman, eftersom den ursprungliga grekiska pluralformen var schemata. Också svenskinternt kan man träffa på folk som argumenterar att det heter i dag och inte idag eftersom i:et ursprungligen var en fristående preposition.

Så visst ändå, etymologin spelar en viss roll. Det går att ignorera etymologin om man känner för det, men många tycks faktiskt vara intresserade. Är du redo att sätta igång? Tack vare ålder och utgångna upphovsrätter finns två av svenska språkets bästa etymologiska ordböcker helt gratis på internet.

Den första är Svensk etymologisk ordbok, skriven av Elof Hellquist på 1920-talet. Den är en så kallad faksimil (visste du förresten att det var det ordet som en gång på juppiernas tid förkortades till fax?) vilket innebär att den inte är helt användarvänlig, men med lite tålamod ska den nog framstå som användbar ändå.

Den andra etymologiska ordboken är en gammal kändis: Svenska akademiens ordbok, SAOB. Detta är ett veritabelt mästerverk, som dessvärre förvisso har tagit lite tid på sig. Efter att akademien bildats år 1786 bestämdes det snart att de skulle ta fram en ordbok. Du vet hur det kan bli med sånt där. Man tänker att man borde sätta igång snart, man tänker att det är en riktigt bra ide, men möjligheter är som bekant ofta klädda i blåställ. Det är lätt hänt att det går hundra år utan att något händer. Så kom det sig att det dröjde ända till 1898 innan det första bandet släpptes på marknaden. Sedan dess har akademien kämpat på, och släppt ett band i snitt kanske vart tredje år. Nu börjar de se slutet på alfabetet; i juli 2009 släpptes bandet som behandlar orden mellan Trivsel och Tyna. De beräknar ha betat av alla bokstäver lagom till 2017. Men för den främre delen av alfabetet är detta en utomordentlig källa, särskilt om man är sugen på att gräva ner sig i kuriosa.

Adjö då, som man säger. Eller snarare a Dieu, mot Gud.

3 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , ,

12 april 2010 · 14:55

Wikipedias motsvarighet till googling

Världssamfundets svar på Kim Jong Il, sökmotorföretaget Google, har som bekant stuckit till oss ett nytt verb: att googla. Det är nog överlag praktiskt för Google. Konkurrenten Alta vista har till exempel inget eget verb, så vi använder Google i stället för att kunna berätta vad vi sysslar med om någon skulle undra. Verbet gör att Google får stå för själva urtypen av att söka information på internet, trots att både Alta vista och Yahoo var större för mindre än tio år sedan (den som behöver en källa för detta kan till exempel lyssna på Hello Saferides låt Highschool stalker från 2005, där det sjungs ”I’ve been on the Alta vista, I went twice on the Yahoo”).

Googlandet är förstås ett nytt påfund. Jag tror att jag hörde det första gången i ett avsnitt av Gilmore Girls  från 2004, där morfarn i serien säger till mormorn i serien ”Emily, I’m going to google you”, varpå mormorn indignerat säger ”You are certainly not going to google me!”, uppenbarligen illa berörd av att bli utsatt för något så abstrakt som en googling. Själv hade jag gärna identifierat mig med den teknikmedvetna och trendkänsliga morfarn i scenen, men tyvärr var googlandet lika nytt för mig som för den hopplöst efterblivna mormorn. Visst hade jag hört talas om sökmotorn Google, men det var inte något jag använde så frekvent att jag kunde bilda mig en uppfattning om vad man gör när man googlar en människa.

I dag har jag kommit ikapp med utvecklingen, och är redo att raska vidare. Minst lika ofta som jag googlar efter information, använder jag nämligen encyklopedin Wikipedia, och nu behövs ett likadant transitivt verb för att söka information där.

Vi börjar med att studera morfologin i ordet Wikipedia. Det är uppbyggt av två led: Först kommer wiki, som kommer från hawaiianskans ord för snabbt, och används för webblösningar som alla människor får vara med och bygga upp. Sedan kommer (encyclo)pedia, som såklart betyder ‘encyklopedi’, ‘uppslagsverk’. Om man vill ha med båda leden i det nya verbet blir att wikipedia ett bra ord (om slutet uttalas som slutet på kedja). Men det ser likadant ut som substantivet. Och det ser inte ut som ett svenskt verb, även om det slutar på a.

Strunt i morfologin. Vi håller oss till förledet wiki. Traditionellt bildar man svenska verb av substantiv genom att ta bort eventuella avslutande vokaler och lägga till ett a (bastu, att basta). Så hur vore det med ett ord med uttalet /vicka/? Nja. Det blir svårt att stava. Vicka, wika, wikka, wicka? Vicka är dåligt. Det är redan ett ord, och det är ansträngande att se kopplingen till Wikipedia. Wika är närmare ursprungets stavning, men då går det inte att fatta att det ska uttalas med kort i. Wikka har anskrämlig stavning; dubbel-k finns bara i finska och samiska lånord som jokk. Det bor inte i vår språkkänsla. Wicka är okej, k-ljudet stavas enligt svenska regler, och w:et ger en hint om att man har att göra med Wikipedia. Men samtidigt fungerar då ck-stavningen förvirrande.

Kanske måste vi också strunta i svenskans verbbildningsregler. Vad händer om vi låter hela wiki vara kvar innan vi lägger på ett a? Wikia. Tja. Det uttalas /wickja/. Jag wikiar det. Det visar sig att det namnet redan är upptaget.

Så jag vet inte. Det var fåfängt av mig att tro att jag kunde lansera en lösning. Jag inväntar kidsens lösning i stället. Tills vidare säger jag att jag slår upp det på Wikipedia. Gäsp.

11 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , , , ,

31 mars 2010 · 12:59

Du hänger väl med i IT-slangenJ

Ibland får jag kärvänliga mejl med en fristående J:n i sig. J:na förekommer främst i slutet av meningar, särskilt skämtsamma sådana. Wtf, brukar jag tänka. Är det där någon slags smajly? Var sitter ögonen? Vilken konstig mun den har.

Men nu vet jag (kanske några år senare än vad som får falla in under trendkänslighetsbegreppet). Den här bloggen förklarar för mig att Microsoft kodar smajlyr i typsnittet Wingdings. När man arbetar med ett Microsoftprogram som Outlook och klistrar in en smajly i ett mejl, så kodas det om till den smajly som finns i Wingdings alfabet. Gissa vilken bokstav smajlyn motsvarar? Just detJ. När mejlet når en mejlklient som har en annan kodning visas inte smajlyn, utan bara ett J.

Den som vill vara riktigt hipp ska således börja använda ett vanligt J i slutet på glada meningar. I samma anda är det tydligen också hippt att medvetet låta en etta slinka in i rader med utropstecken: !!!!!!!!111, eller ännu hellre rentav skriva !!!!!!ettett. Likaledes hippt är det att avsluta en mening med ett opassande s, som i ”jag är glads”. Jag tippar att detta kommer från att ICQ-meddelanden sändes med kommandot alt+s, och att man ibland råkade trycka i fel ordning.

Slangspråk relaterat till datoranvändande har kommit att kallas leet-språk, och om detta fenomen har Wikipedia en riktigt spännande artikel. Här har du således din räddning om du börjar känna dig gammal och grå. Vem som helst kan ju bli hipp när det finns en hel manual för det.

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , ,

30 januari 2010 · 13:41

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (pausunderhållning)

De senaste tre månaderna har jag ägnat åt att plöja igenom teveserien Sopranos. Den handlar om maffiabossen Tony Soprano, som bor i New Jersey med sin hemmafru Carmela och två barn. Det handlar ofta om att Tony är arg. Ibland är det någon som är skyldig honom pengar, då slåss han. Ibland mördar han folk som stör honom. Ibland svär han bara åt dem. Tony är överviktig och äter mycket, särskilt italiensk skinka och glass. Alla i Tonys maffiafamilj har sicilianskt ursprung, men alla är födda i USA, utom Furio som var med ett tag, han var direktimporterad. Den italienska kulturen har mycket hög status; den har nästan något mytiskt över sig. Bara några få av maffiamännen kan italienska. De andra låtsas att de kan.

Vad har detta att göra med slemmiga monster? Jo, just den italienska kulturens höga status. Det är den som är det slemmiga monstret på den amerikanska östkusten. Jag ska förstås understryka att italienskan inte gör några anspråk på att ta över hela domäner från engelskan, och att den inte heller har hög status på särskilt många områden. Dessutom, eftersom det inte är särskilt många som faktiskt kan italienska, tar sig statusen nästan aldrig uttryck i kodväxling (men jag återkommer i ett senare inlägg till vad som egentligen kan tänkas föräras med beteckningen kodväxling). Italienska lånord förekommer dock frekvent, det var det jag skulle säga.

Det kan vara intressant att titta på vilka typer av ord som maffioserna väljer att säga på italienska i stället för på engelska.

En av de tydligaste trenderna är att lånorden nästan bara är substantiv och interjektioner. Ofta betecknar de mat, som manicotte, ziti, canolli, prosciutto, capicola och så vidare. Ingen chock att de maträtterna har italienska ord; de finns antagligen inte på engelska. När det ska ätas, och framför allt drickas, kan det också passa bra med en a salute eller cent’anno eller varför inte båda tillsammans: salute a cent’anno. Det betyder bokstavligen ‘hälsa i hundra år’, men används som vi svenskar använder ‘skål!’.

Andra ord är knutna till maffiaverksamheten, som capo eller capitan som används för mellanchefer. Ordet paesano används också i det sammanhanget, för att beteckna en person som har samma ursprung som en själv – det betyder just ‘landsman’. Motsatsen är en madigan, alltså en ‘amerikan’. En verksamhet som är kopplad till själva maffian, om än lite lösare, är männens sexuella relationer till andra kvinnor än deras fruar. Ordet för älskarinna är till exempel gomaar, vilket kommer från italienskans cumare som har samma betydelse. Med snygga tjejer kommer ofta också en snygg gagooz, ‘röv’, från syditalienskans gaguzza som egentligen betyder squash eller squashblomma.

Som jag nämnde tidigare blir Tony arg rätt ofta. Det hände till exempel när hans dotter blev tillsammans med en mulignon, som är ett nedsättande ord för svarta, ungefär som engelskans nigger, eller för den delen svenskans ‘neger’. På temat politisk korrekthet kan jag också fylla på med att det tog hus i helvete när det kom fram att en capo i familjen var fenucca, alltså ‘bög’. När ilskan slår till kan det kännas bra att avreagera sig med några väl valda svordomar. Klassikern är förstås va fungool, ‘gå och knulla’, ‘dra åt helvete’. Förolämpningar som ubats – från pazzo, ‘tokig’, ‘du är tokig’ – kan också funka i sådana sammanhang. Cidrule har ungefär samma betydelse: ‘vad korkad du är’. Om någon kommer med ett erbjudande som man faktiskt kan vägra så säger man stoo gatz – från questo cazzo som egentligen betyder ‘den här kuken’, men i sammanhanget snarare ‘det kan du glömma’. En svordom som passar bättre för spontana utrop är a managia, som alltså betyder ungefär ‘jävlar också’. Lite timidare är utropet marone som betyder ‘madonna’, och används ungefär som svenskar använder ‘herre gud’.

En slutsats av detta kan vara att italienskan kommer fram när det kulturella ursprunget blir viktigt. Vid rituella sammankomster som maffiakonferenser och familjemåltider passar italienskan. De italienska svordomarna och skällsorden kanske kan ses som ett tecken på den italienska kulturens höga status inom gruppen: när de nedvärderar en person tar de stöd av ett högt värderat språk. Talaren kan ibland använda språket som ett tecken på att hen har tillträde till ett finrum där den smädade inte får komma in.

Särskilt intressant i sammanhanget blir det ju att många av orden har ett uttal som ligger ganska långt ifrån det ursprungliga italienska uttalet. De italienska lånorden blir i stället som en imitation av det högt skattade språket och av den kultur som är knuten till det, men i själva verket är det egentligen ingen av maffioserna som har fullt tillträde.

Fotnot: Många av orden och förklaringarna till dem har jag tagit från Greg Gaglianos Viewer’s Glossary. Ta en titt om du inte är mätt.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , , , , ,

16 december 2009 · 8:15

Jag tror på messa

I den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista finns verbet sms:a med. Det är en ovanlig ordform, mest eftersom den innehåller ett tecken som inte finns i alfabetet, och när sådana tecken väl smyger sig in i ords grundformer är de vanligen bindestreck (”cd-spelare”, ”h-dur”, ”tv-avgift”). Verbet är förstås i sig en typisk svensk ordbildning: den enklaste vägen för att bygga ett verb av ett substantiv är ju att lägga till ett ”a” i slutet. På samma sätt är ju bila byggt av bil och vabba byggt av vab (förkortning av ‘vård av barn’).

Men sms:a som ord är alldeles för bökigt för ett rinnande skriftspråk. Mitt i bokstavskombinationen tvingas jag leta mig till shift-knappen och punkten och sedan fortsätta med bokstäverna. För att inte tala om hur ansträngande det är att sms:a ordet sms:a! På vissa telefoner måste man till och med gå hela vägen till ”infoga symbol” och klicka runt. Man hinner minst sagt tappa tråden. Och ärligt talat: är det inte lite jobbigt att uttala ordet också? Fyra stavelser? Nej tack, inte om jag slipper.

När jag gick i högstadiet kom ICQ som ett yrväder en aprilafton. Det kändes sjukt coolt – så coolt att gamla svenniga ord inte räckte för att beskriva det. De små breven som anlände med ett ”a-ao” kallade vi för mess – kanske kort för engelskans message. Kanske var det för att programmet var på engelska, det minns jag inte om det var. Vad jag minns är i alla fall att ordet meddelande var helt uteslutet. Det var långt och tråkigt, men framför allt gick det inte lika enkelt att göra ett verb av det – för det att skicka de små a-ao:en hette kort och gott att messa.

Nu är ICQ hopplöst ute, åtminstone bland dem jag håller kontakt med. MSN tog ett tag över tronen, men det känns som att inte heller det är lika populärt (eller så är det jag som börjar bli gammal). Summan av den kardemumman skulle i alla fall bli att det praktiska, hippa och enkla ordet messa håller på att falla i träda. Låt mig nu återkomma till sms:en.

Fy fan vad otympligt det är med ord där konsonanter utgör hela stavelser. Jag hejar på teve framför tv, behå framför bh. Hejar jag på essemess? Nej, såklart inte. Vi stryker esse-. Ett ord som mess med verbet messa är naturligt och enkelt att både säga och skriva. Dessutom känns det ju som att den här Short Message Service-grejen har spelat ut sin roll snart. Inom tio år lär varenda kotte ha en iPhone-liknande manick med ständig internetuppkoppling. Varför skulle vi då skilja mellan meddelanden som vi skickar över en mejlserver och meddelanden som skickas över ett telefonnät?

Gör svenskan en tjänst, och stryk sms och sms:a ur din vokabulär. Messandet är framtiden.

7 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , ,