Etikettarkiv: Typologi

22 juli 2010 · 15:22

Vykort från en språkvetares semester

Hej igen. Som jag en smula förnöjt nämnde i det förra inlägget har jag utövat de senaste veckornas sommarlättja i malajiska hängmattor. Närmare bestämt har jag drivit omkring på västkusten av den malajiska delstaten Sabah på ön Borneo. En sådan resa är förstås trevlig för vem som helst, men som språkintresserad kan man dessutom vara säker på att få flera portioner lingvistisk kuriosa serverade. Här kommer några referat av sådana lingvistiska kuriositeter.

Tre olika språk
Det officiella språket i Malaysia är malajiska, eller Bahasa Malaysia, eller Bahasa Malay, eller bara Bahasa. Det är ett kärt barn. Därtill finns det minst två andra stora språk i Malaysia: kinesiska och engelska. Att kinesiska är stort beror antagligen helt enkelt på att det bor många kineser i Malaysia, och engelskans storhet beror nog på en kombination av det vanliga anglosaxiska statusinflytandet och det faktum att Malaysia var en brittisk koloni fram till 1957. Normalt skrivs malajiskan med latinskt alfabet, men det finns också ett alternativt alfabet, kallat Jawi, som är en avledning av det arabiska alfabetet. Allt det här innebar att många affärer och sådant hade tre olika namn: ett namn på en hipp kombination av malajiska och engelska, sedan det namnet skrivet på Jawi, och så ett namn på kinesiska. Alla ska ju få vara med.

… men engelska är ett haltande språk i Malaysia
Engelska var alltså definitivt ett språk i malajernas medvetanden, men det var långt ifrån alla som kände för att prata engelska. Det ledde till två saker: för det första försökte jag lära mig att prata lite malajiska, och för det andra fick jag nöjet att delta i några konversationer som skulle passa hos Stefan och Krister. En gång var jag till exempel i en butik på en rätt avlägsen ö och försökte hitta picknickmat. ”Helo” sa en kanske tioårig flicka glatt när jag kom in i butiken. Det betyder hej. ”Helo”, svarade jag således artigt. ”Apa kabar?” frågade hon, vilket betyder hur mår du. ”Kabar baik” svarade jag, så nöjd över min lingvistiska excellens att det pöste ut ur öronen på mig. Flickan blev ivrig: ”Haba hebu hibu bala?” Pösandet ur mina öron avtog. Jag log olyckligt mot flickan samtidigt som jag spelade upp ekot av hennes yttrande i minnet i jakt på någon av de hundrasex glosor jag dittills hade lärt mig från Lonely Planets turistlexikon. Ingen träff. Jag behövde testa engelska. ”Do you… have… peanuts?” artikulerade jag i ultrarapid. Men min tydlighet räckte inte, så flickan log lika olyckligt mot mig. ”Penis?” upprepade hon trevande. Jag log uppmuntrande, men skakade på huvudet. Sedan bestämde jag att jordnötterna fick vara. ”Terima kasih” sa jag dumt innan jag gick, eftersom denna fras – tack – föreföll mest lämplig bland dem min vokabulär erbjöd. De övriga var bil, rum, bara och räkneorden från ett till nittionio.

Två hejdå
Vad som hade passat bäst som avslut på ovanstående konversation är onekligen ”hejdå”. Här har malajiskan – skulle jag senare få lära mig – ett särskilt intressant drag. De säger nämligen ett hejdå till den som går, och ett annat hejdå till den som stannar kvar. Säg att du har haft en gäst hemma till exempel, och att gästen ska gå nu. ”Selamat jalan” skulle du då säga till gästen. Det betyder ungefär trevlig väg. Du skulle också kunna säga ”Jalan jalan” vilket ordagrant betyder väg väg. Gästen å sin sida skulle hellre säga ”Selamat tinggal”, vilket betyder ungefär trevligt stannande. Ibland var det svårt att bestämma vilket av hejdå:na som passade bäst. I slutet av ett telefonsamtal till exempel – ska man gå eller stanna då? Det hann jag aldrig förstå.

Ja, det var några ax ur skörden. Jag skulle också kunna berätta om hur malajiskan kan upprepa vissa ord i olika grammatiska syften, men mönstret spretar för mycket för att jag ska förstå det – ”ayam-ayam” tycks exempelvis betyda kycklingar, medan ”bagus-bagus” lär betyda mycket bra. Förstod jag det bättre skulle jag också kunna förbluffa med hur malajiskans ord för stycken egentligen betyder frukt: ”dua buah kereta” – två frukt bilar. Vill man däremot prata om två stycken frukter ska man tydligen säga ”dua biji buah” – vilket betyder två gryn frukter. Men nej, det överskrider egentligen mitt turistlingvistförstånd.

Nu återstår således att ta farväl. Och hur blir det nu: Passar det bäst att önska trevlig färd eller trevligt stannande? Är det skribenten som lämnar läsaren eller läsaren som lämnar skribenten? Det är tur att man har sitt modersmål: Hejdå.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , , ,

14 mars 2010 · 20:15

Ärendet ”vi” – två uppföljningar i en smäll

Mitt förra inlägg om olika typer av vi har fått fart på experterna. I det här inlägget ska jag slå två flugor i en smäll: För det första ska jag dela med mig av min nyvunna kunskap om vi i olika språk. För det andra ska jag diskutera valet av termer.

Fluga nummer 1
I inlägget ställde jag det tvekande påståendet om att det kanske inte finns något språk i världen som skiljer mellan inkluderande och exkluderande vi. Det har visat sig att det inte stämmer. Jag har fått två tips på källor som reder ut detta: Wikipedia och WALS. Där kan man se att de flesta språken i världen mycket riktigt har samma pronomen för ‘jag och du’ som för ‘jag och hon’. WALS räknar dock upp till 63 språk som skiljer mellan dem. Språk som skiljer mellan inkluderande och exkluderande vi finns lite här och där i världen, till exempel i norra Australien, i Indien och i Amerika. Bland de språk som talas i Europa verkar det inte finnas rent grammatiskt, men Wikipedia-artikeln menar att det finns några språk som kan uttrycka skillnaden i valet mellan två konstruktioner. Engelskans ”let’s” respektive ”let us” ska till exempel innehålla en sådan skillnad: det första inkluderar mottagaren, medan det andra inte gör det. Påstår man.

Fluga nummer 2
Jag har också blivit uppmärksammad om att det är mer vedertaget att prata om inklusivt respektive exklusivt vi (i motsats till inkluderande och exkluderande, som jag skrev). Jag har försökt kolla hur etablerade språkvetare har gjort med detta, och ser att det åtminstone finns några som använder den variant som jag valde (till exempel gör Charlotte Engblom det i sin avhandling Samtal, identiteter och positionering från 2004). Skillnaden mellan de två varianterna är ju att adjektiven inklusivt och exklusivt beskriver vad vi:et är, medan presensparticiperna inkluderande och exkluderande beskriver vad vi:et gör. Detta beror på att presensparticiper, alltså sådana ord som inkluderande, gående och studerande, ligger mycket nära verb – och verb är som bekant sådant som man gör: starta gasa tuta kör. Valet mellan de två varianterna har alltså att göra med hur man vill beskriva verkligheten. Själv tycker jag att vi:na snarare gör en skillnad än har en skillnad.

Så kan man gå till väga för att slå ihjäl språkliga flugor: fråga experter och din språkkänsla.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , ,

18 januari 2010 · 8:31

Vad säger rulltrappan?

Jag vet inte vilka som läser det här. Antagligen är det åtminstone några som är intresserade av språk. Kanske är någon av er kunnig inom fonologi (eller om det ska vara fonetik, jag lär mig aldrig skillnaden mellan de två). Det slog mig nämligen häromdagen när jag seglade ner för en rulltrappa att det skulle vara kul, om än inte direkt världsomvälvande, att se en studie i hur olika språk beskriver det ljudet som en rulltrappa häver ur sig. Jag vet inte så mycket om ljudlära, men det jag vet är att ljudhärmande ord kallas onomatopoetiska.

Det är ett grundläggande antagande inom språkvetenskapen att ord är godtyckliga. Det finns alltså ingenting i begreppet ”stol” som bestämmer att det måste användas för just en sån möbel. Onomatopoetiska ord, som ”kvack”, ”nöff” och ”mu” kan man tycka borde slippa denna godtycklighetsdom; de är ju bara en direkt härmning av hur ankor, grisar och kor faktiskt låter. Det är det som är så skoj. För på arabiska säger ankor ”bat-bat”, på japanska säger grisar ”buu”, och på nederländska säger kor ”boe”. Hur logiskt är det?

Kanske tycker inte ens svenskar att de hör ett ”kvack” från ankan. De kanske bara har lärt sig att det är så man skriver ljudet. Det är därför jag menar att det skulle vara kul att se hur de väljer att beskriva nya ljud, som inte redan har ett bestämt ord. Hur skriver man ljudet av en rulltrappa? Hur skriver man ljudet av ett kylskåp? Hur skriver man startsignalen på en mobiltelefon? Väljer folk med samma språk ungefär samma ord? Kan man se någon skillnad mellan folk som talar olika språk? Berätta för mig.

Så låter kanske kroatiska kylskåp

Lämna en kommentar

Under Språk

Taggat som , , , ,

31 augusti 2009 · 14:35

På turkiska skulle den här meningen bestå av kanske bara ett enda ord

Jag pluggar vidare nu. Sedan någon vecka tillbaka stryker jag runt mellan de kulörta avdelningarna på Stockholms universitets Södra hus. I en lyckosamt avlägsen framtid ska jag skriva en magisteruppsats som avslöjar någonting världsomvälvande om begriplighet av text, men i det närvarande nuet sitter jag mest i skolbänken och lär mig saker från föreläsare och böcker. Det är en bra uppvärmning för en gammal packsalsmedarbetare som jagsjälv.

Till att börja med ska jag fräscha upp mina allmänna språkkunskaper med hjälp av kursen Språkteori och metod. Det är en lingvistisk kurs och lingvistik är alltid lika tacksamt att blogga om. Det är så kuriöst. I dag förelästes det om språktypologi, om hur världens språk är lika och olika. Ett sätt att skilja mellan olika språk är att se hur de delar upp orden.

På svenska är ett ord som bilarna ett ord, medan det till exempel på analytiska språk som vietnamesiska skulle vara tre ord: ett för bil, ett för plural och ett för bestämd form: bil ar na alltså. Varje sån där enhet kallas morfem. Ett morfem kan vara ett vanligt ord som bil och hoppa, men det kan också vara ett litet påhäng som anger plural, bestämning, tempus eller liknande: bilar, hoppade.

Men det mest kuriösa är motsatsen till analytiska språk, nämligen agglutinerande språk. Ett typisk representant för agglutinerande språk är turkiska, och på den engelska wikin om turkisk grammatik finns ett praktexempel på agglutinerande grammatik. Det kännetecknas av att det går att ha jättemånga morfem i samma ord. Svenskan skriver som sagt ihop vissa saker som vietnamesiskan skriver isär, men turkiskan går ännu längre. I de allra grövsta fallen påstås det att de använder ord som Avrupalılaştıramadıklarımızdan – vilket betyder ”en av dem som vi inte kunde göra till en europé”.

Sug på den du.

Fotnot: Rubriken är kanske en slajt överdrift.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som ,