Nu har det gått en vecka av december, och man börjar få upp smaken för såväl lussekatter som små lingvistiska upptäcktsfärder. I dag ska turkiskan placeras under luppen. Det lär finnas ungefär 62 miljoner människor med turkiska som modersmål, och i Sverige är den siffran drygt 28 000. I övrigt är turkiskan förstås vanligast i Turkiet, men det är också väldigt starkt i Tyskland med ungefär 2 miljoner talare. Turkiska brukar med visst knussel klassificeras som ett altaiskt språk, tillsammans med exempelvis uzbekiska och azerbajdzjanska.
Som synes utgår turkiskan i stort från samma alfabet som vi använder för svenskan, men det turkiska alfabetet har några smärre justeringar. Lägg till exempel märke till de pricklösa i:na, som uttalas ungefär som en guttural blandning mellan i och ä.
Precis som japanska är turkiskan ett SOV-språk som har verbet sist i meningen: ”Tjock tomte Rudolfs gröt åt”. Turkiskan är också agglutinerande som om det inte fanns någon morgondag. Det lär till exempel kunna uttrycka betydelsen ‘eftersom de inte kunnat förmås att älska varandra’ i ett enda ord: seviştirilemediklerinden. Ett annat speciellt drag i turkiskan är att det har vokalharmoni, vilket betyder att vokalerna i en ändelse rättar sig efter vokalerna i stammen. Man skiljer exempelvis mellan vokaler som ligger långt fram i munnen och de som ligger långt bak (testa att viska ett e och ett a för att känna skillnaden), så om stammen innehåller främre vokaler kommer övriga påklistrade orddelar också att innehålla främre vokaler.
Förresten tycks turkiska vara ett utmärkt språk för att skriva strålande skönlitteratur. Till de lite äldre klassikerna hör frihetssagan Låt tistlarna brinna av Yaşar Kemal. Dessutom är det inte länge sedan Orhan Pamuk tilldelades nobelpriset i litteratur. Har du lite att göra i jul kan jag sannerligen rekommendera den sällsamma deckarhistorien Mitt namn är röd. På ursprungsspråket, om du är lyckligt lottad.
Tack Mizgîn Mujde Gumuscu som än en gång bidragit med sina språkkunskaper!
Linneas språkblogg 