Etikettarkiv: Talspråk

09 november 2009 · 10:00

Man skriver ju som man snackar ibland

På Johann Gutenbergs tid var det stor skillnad mellan tal och skrift. Ganska få hade till exempel tillgång till skriften, medan i princip alla hade tillgång till talet. Dessutom fanns skriften bara i vissa sammanhang, till exempel inom kyrkan och bland de högutbildade. Msn fanns dock inte. Även talet har andra sammanhang idag – på mister G:s tid fanns ingen sportkommentatorsradio, ingen Heta xxx-linjen, inga språkkonsulter.

Det finns många sorters tal, och många sorters skrift
Idag kvartstår egentligen bara en huvudsaklig skillnad mellan tal och skrift: talet talas med talorganen och intas medelst lyssning, medan skrift är skriven och tolkas via läsning. Långt ifrån alla i världen har visserligen fått lära sig att läsa, men för oss lyckligt lottade människor som fötts in i ett någorlunda rikt samhälle är skrift oftast en så naturlig och vanlig del i våra liv att vi knappast tänker på hur ofta vi läser. Dessutom kommer vi i kontakt med tal i former som inte liknar det prototypiska samtalet – vi lyssnar på nyhetsuppläsningar, hissars våningsangivelser, spoken word-framträdanden, telefonförsäljare, ja. Vissa av dessa former av tal har visserligen funnits länge eller alltid, andra är mer tidstypiska. Men jag tänkte ändå att dessa aspekter kunde fungera som ursäkt för alla uppstolpningar som är så vanliga i språkvetenskaplig litteratur och som berättar exakt hur tal och skrift skiljer sig åt.

Teleman presenterar prototyper
I Tal och tanke, min kursbok i min läskurs i språkpsykologi, ägnar Ulf Teleman ett kapitel åt talskriftsdistinktionen. Ulf Teleman är fortfarande en av Sveriges prominentaste språkvårdare; just därför blir hans klavertramp så intressant. Hans uppdelning är förvisso både insiktsfull och korrekt: Ett samtal mellan två vänner karaktäriseras av spontana utrop, många verb, jag-centrering, ofullständiga satser, extralingvistiska signaler som himlingar, grimaser och axelryckningar och så vidare. Ett kapitel ur en bok, däremot, kännetecknas snarare av utförliga beskrivningar, informationstäthet, många substantiv och korrekt syntax. Vad han glömde, och som vi i dagens samhälle har lättare att påminna oss om, är att det inte är talet utan samtalet som är avgörande för de karakteristikum som han räknar upp; att det är monologiskt språk och inte skriften i sig som ger bokens kapitel sin kännetecknande form.

Nu finns ännu mer skrift som liknar tal
Idag finns dialogisk skrift i väldigt hög utsträckning i vår vardag: msn och andra chatt-konversationer innehåller ett nästan lika omedelbart språkbruk som talade samtal. Sms liknar också i många fall en dialog, där deltagarna kan ha korta och informationsfattiga turer som ”ok”, ”hehe” och ”jaja”. Samma drag finns till och med i mejlkorrespondens, och då börjar det bli riktigt intressant. För vad skiljer egentligen ett mejl från ett brev? Vi ser ju alla likheterna: i normalfallet är det en skriven text som riktar sig till en person, och man har tid att planera och sedan läsa igenom texten innan man skickar den. Ändå verkar det som att mejl karaktäriseras av betydligt större ledighet än brev. Stämmer det? Min teori är detta: Man kan skriva mejl lika formellt som man skriver brev, särskilt när man skriver till en obekant eller halvbekant person. Men eftersom det tar så pass lite ansträngning att skicka iväg ett mejl så skickar vi också sådana som inte innehåller särskilt relevant eller intressant information, särskilt till personer vi känner ganska väl. Det ids man kanske inte när man måste betala porto och sedan dessutom promenera till en postlåda.  Men jag är för ung för att vara säker på hur livet var före 1999.

Tal och skrift är för mångfacetterade för att kallas genrer
”Talets grundform är samtalet” säger Teleman. ”Är det verkligen?” säger jag. Hur ska man då förhålla sig till skrivna samtal, eller talade texter? Visst: många gånger vi dialogiserar använder vi våra talorgan; många gånger vi använder våra talorgan är det för ett samtal. På samma sätt är många texter obundna i tid och rum, enkelriktade och skriftspråkskonventionella. Men det finns alldeles för många undantag för att regeln ska kunna bekräftas. Det är, och måste vara, skillnad på monologiskt och dialogiskt språk, men för att klara av att stolpa upp skillnader mellan tal och skrift måste man generalisera mycket mer än lovligt.

Lämna en kommentar

Under Psykolingvistik, Språk

Taggat som , , , ,

29 september 2009 · 12:54

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 2)

Det här är det andra belägget för att svenskan håller på att bli uppäten av slemmiga engelskmonstret. Vilket det alltså inte håller på att bli. Den här kategorin av inlägg blir ju bara mer och mer förvirrande by the minute.

I går morse vaknade jag till en hätsk diskussion mellan Täppas Fogelberg och en man som var arg på något som jag inte hann definiera innan diskussionen var slut. Det hela avbröts nämligen av att Täppas sa ett telefonnummer och så:

TÄPPAS: Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring P1.

Och så blev han överröstad av den där hoppiga sången.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , ,

23 september 2009 · 6:22

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 1)

Jag skrev för några dagar sedan att jag skulle återkomma till temat att engelskan är som ett slemmigt monster som äter upp den stackars svenskan vilket man till exempel kan se i det att många unga personer lägger till engelska fraser i slutet på yttranden like what the fuck. Det här är inte det slutgiltiga återkommandet; jag tänkte att jag istället skulle ägna några veckor åt att samla på mig belägg för analys. Det här belägget kommer från personalen på en skönhetsinrättning i Stockholm. De hade börjat prata om bröstläget hos de kvinnliga anställda.

KVINNA: Min kompis sa att Lisa har stora bröst. Har hon det?
MAN 1: Jag vet inte, det kanske hon har. Du har ju också ganska stora bröst.
KVINNA: Mina bröst har krympt, de var mycket större förr.
MAN 2: Jag tycker du har fina bröst.
MAN 1: It doesn’t count, you’re gay.
(samtalet dör)

5 kommentarer

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , ,

22 september 2009 · 12:06

Det är dumt att nia

”Dumt” kan betyda två saker: ‘elakt’ eller ‘osmart’. När man niar någon, det vill säga tilltalar henom ni, kan det uppfattas på två sätt: nedsättande eller uppblåst. Härav min rubriks fenomenalitet.

Den så kallade du-reformen är ett något uttjatat ämne inom svensk språkvårdslitteratur. Det är så påtagligt och väldokumenterat (som bekant brukar ju väldokumentation leda till väldokumentation). Om du vill läsa något heltäckande och välskrivet om du-reformen, och om språkvård och språk i övrigt för övrigt, ska du köpa boken Ju av Olle Josephson. Själv tänker jag nöja mig med detta: förut sa man inte du till folk man inte kände. Det gör man nu. Oftast.

Eftersom jag är Husbybo försöker jag att några gånger i månaden balansera min sociala status genom att välta gungbrädan i Stockholms ankleverpastejätarkvarter. Det är ju märkvärt att personerna i sådana miljöer ibland liknar Hey Baberibas kungafamiljssatirer; särskilt förekommande är faktiskt det där öppna leendet när man pressar ner mitten av överläppen över tänderna vilket skapar en rynka på vardera sidan av näsan som liknar morrhår en aning. (En del) folk ler faktiskt så i Sturegallerian. Nåväl. Det är också i ungefär sådana sammanhang som en expedit utan att se dubbelt kan tilltala oss fastän man bara är en.

Oftast grundar sig nog ni-tilltalet i en korrekt eller felaktig uppfattning om att den man pratar med inte vill bli behandlad som vad patrask som helst. Man tycker helt enkelt att det känns lite väl intimt att börja prata med typ kungen i du-fraser (och det är ju därför som filmen ”Tjenare kungen” har så bra titel). Ibland är den här försiktighetsåtgärden befogad. Däremot vidhåller jag att det är dumt att nia, men anledningen till det kommer jag inte att skriva förrän i nästnästnästa stycke.

Man kan undvika att dua en finis genom smidiga omskrivningar. Om man som butiksbiträde tycker att det känns burdust att säga ”Vilken storlek har du?”, kan man komma runt duet genom att istället fråga ”Vilken storlek skulle passa?”. Men det här handlar snarare om en distansering från kundens bukomfång än om att det skulle vara fult att uttala d-ordet. Jag tycker om eftertänksamt språk, och därför gillar jag avpersonifierade konstruktioner (när de behövs! för allt i världen). Det är dock dumt att säga ”Vilken storlek har ni?” som om man inte kunde skilja på en och flera.

Varför? Jo.

1) Förr i tiden, när niandet försiggick, så använde man det till personer som inte hade någon titel. Till en direktör sa man alltså ”Vilken storlek har direktören?” snarare än någon typ av ni-konstruktion. Nia gjorde man just till det patrask som man försöker skilja sin kund ifrån! Alltså: det finns faktiskt personer som blir förolämpade av att bli niade.

2) Nu är nog inte gruppen som känner sig degraderad av ni-tilltal särskilt stor längre. Det är mycket större risk att den som blir niad har hört talas om företeelsen att man kan känna sig förolämpad, och därför tänker att niaren är en obildad människa.

3) En person som varken känner sig förolämpad eller vet att andra blir det, kanske inte ens då kommer att uppskatta niandet. Innan jag kände till det ovanstående tyckte jag ändå att det var uppblåst, tillgjort och snobbigt att nia.

Sensmoral: Nia inte. Hitta andra lösningar.

Lämna en kommentar

Under Språk

Taggat som , , ,

26 juni 2009 · 8:04

Den nya pluralformen är en underhund som förtjänar ett erkännande

Här är ljuset. Mitt exjobb blev färdigt till slut, och kommer att publiceras här i sinom tid. Så nu är jag färdig språkkonsult. Men verkligen, jag vill inte skriva om det mer. Det var så utmattande att plita ihop en sketen c-uppsats att jag inte ens har velat se åt ett tangentbord de senaste veckorna. Jag som älskar tangentbord i vanliga fall.

Nu har sommaren kommit, även till Norrland. Hängmattefilosofin hägrar. Jag plockar smultron vid vägens kant och ägnar en tanke åt den pluralreform som rustar upp i det svenska språkets underjord. Bastus.

Språkpoliskåren har länge och ganska enhälligt försökt hålla tillbaka plural-s:en. Man säger 3 saker

  1. Det är ett otyg! De gamla pluraländelserna -ar, -er, -or, -r, -n och -ø duger så fint så. Om vi ska adoptera engelskans pluraländelse kan vi väl lika gärna börja säga ”fora” och ”schemata” (det finns de som gör det, men det är sjukt ute).
  2. S som ändelse har redan en funktion i svenskan och det är som genitiv. Om s ska börja stå för både genitiv och plural finner vi oss snart i en anarki. ”Det är fel på Hotell Lapplands bastus aggregat” – har hotellet en bastu eller flera?
  3. Plural-s stämmer inte överens med svenskans övriga grammatik. Det går inte att bygga bestämd form plural. ”De här bastus är alldeles för kalla.” Bastusna? Bastusen?

Jag håller med på ovanstående punkter, men ändå tycker jag inte att vi ska ignorera plural-s:ens partisaner. Det är nämligen såhär: Det heter bastur – SAOL säger det. När jag försiktigt har frågat runt bland den del av min umgängeskrets som inte är språkutbildad, har jag fått betydligt fler belägg för bastus och bastusar. S:ens frekvens beror inte på att ”bastu” är ett lånord; det är ett svenskt ord som har förkortats från ”badstuga” och det har funnits i svenskan i ungefär 500 år. Kreti och Pletis ovilja att följa SAOL:s lag beror nog snarare på att bastu inte riktigt passar in i svenskt mönster. Tvåstaviga n-genus-ord som slutar på vokal vet vi inte var vi ska göra av. Samma problem gäller för sambo, mango, avokado. Vetarna säger -r, kännarna säger -s eller -sar.

Språkvetaretablissemanget behöver ta det här på allvar. Visst, det är inte så lyckat med s-plural; det har kåren sagt både träget och högljutt. Däremot finns det inte några direkta problem med pluraländelsen -sar, som i mangosar. Det kanske inte låter rätt för en som blivit drillad i svenska akademiens manifest, men det verkar vara den närmaste lösningen för de svensktalare som kör på känsla. Får vi ignorera det? Nej.

Den nya pluralformen behöver erkännas som en accepterad variant, vid sidan av de klassiska ändelserna. Vissa enskilda språkpoliser hävdar att sar-ändelsen är direkt regelvidrig eftersom den innehåller dubbelt plural. Dessa språkpoliser ska tystas, för s är inte någon pluraländelse. Inte på svenska, inte än.

Edit: Jag fortsätter diskussionen om att välja pluraländelse på nya ord i det här inlägget.

13 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , ,