I den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista finns verbet sms:a med. Det är en ovanlig ordform, mest eftersom den innehåller ett tecken som inte finns i alfabetet, och när sådana tecken väl smyger sig in i ords grundformer är de vanligen bindestreck (”cd-spelare”, ”h-dur”, ”tv-avgift”). Verbet är förstås i sig en typisk svensk ordbildning: den enklaste vägen för att bygga ett verb av ett substantiv är ju att lägga till ett ”a” i slutet. På samma sätt är ju bila byggt av bil och vabba byggt av vab (förkortning av ‘vård av barn’).
Men sms:a som ord är alldeles för bökigt för ett rinnande skriftspråk. Mitt i bokstavskombinationen tvingas jag leta mig till shift-knappen och punkten och sedan fortsätta med bokstäverna. För att inte tala om hur ansträngande det är att sms:a ordet sms:a! På vissa telefoner måste man till och med gå hela vägen till ”infoga symbol” och klicka runt. Man hinner minst sagt tappa tråden. Och ärligt talat: är det inte lite jobbigt att uttala ordet också? Fyra stavelser? Nej tack, inte om jag slipper.
När jag gick i högstadiet kom ICQ som ett yrväder en aprilafton. Det kändes sjukt coolt – så coolt att gamla svenniga ord inte räckte för att beskriva det. De små breven som anlände med ett ”a-ao” kallade vi för mess – kanske kort för engelskans message. Kanske var det för att programmet var på engelska, det minns jag inte om det var. Vad jag minns är i alla fall att ordet meddelande var helt uteslutet. Det var långt och tråkigt, men framför allt gick det inte lika enkelt att göra ett verb av det – för det att skicka de små a-ao:en hette kort och gott att messa.
Nu är ICQ hopplöst ute, åtminstone bland dem jag håller kontakt med. MSN tog ett tag över tronen, men det känns som att inte heller det är lika populärt (eller så är det jag som börjar bli gammal). Summan av den kardemumman skulle i alla fall bli att det praktiska, hippa och enkla ordet messa håller på att falla i träda. Låt mig nu återkomma till sms:en.
Fy fan vad otympligt det är med ord där konsonanter utgör hela stavelser. Jag hejar på teve framför tv, behå framför bh. Hejar jag på essemess? Nej, såklart inte. Vi stryker esse-. Ett ord som mess med verbet messa är naturligt och enkelt att både säga och skriva. Dessutom känns det ju som att den här Short Message Service-grejen har spelat ut sin roll snart. Inom tio år lär varenda kotte ha en iPhone-liknande manick med ständig internetuppkoppling. Varför skulle vi då skilja mellan meddelanden som vi skickar över en mejlserver och meddelanden som skickas över ett telefonnät?
Gör svenskan en tjänst, och stryk sms och sms:a ur din vokabulär. Messandet är framtiden.