Etikettarkiv: Stavning

Jag tror på messa

I den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista finns verbet sms:a med. Det är en ovanlig ordform, mest eftersom den innehåller ett tecken som inte finns i alfabetet, och när sådana tecken väl smyger sig in i ords grundformer är de vanligen bindestreck (”cd-spelare”, ”h-dur”, ”tv-avgift”). Verbet är förstås i sig en typisk svensk ordbildning: den enklaste vägen för att bygga ett verb av ett substantiv är ju att lägga till ett ”a” i slutet. På samma sätt är ju bila byggt av bil och vabba byggt av vab (förkortning av ‘vård av barn’).

Men sms:a som ord är alldeles för bökigt för ett rinnande skriftspråk. Mitt i bokstavskombinationen tvingas jag leta mig till shift-knappen och punkten och sedan fortsätta med bokstäverna. För att inte tala om hur ansträngande det är att sms:a ordet sms:a! På vissa telefoner måste man till och med gå hela vägen till ”infoga symbol” och klicka runt. Man hinner minst sagt tappa tråden. Och ärligt talat: är det inte lite jobbigt att uttala ordet också? Fyra stavelser? Nej tack, inte om jag slipper.

När jag gick i högstadiet kom ICQ som ett yrväder en aprilafton. Det kändes sjukt coolt – så coolt att gamla svenniga ord inte räckte för att beskriva det. De små breven som anlände med ett ”a-ao” kallade vi för mess – kanske kort för engelskans message. Kanske var det för att programmet var på engelska, det minns jag inte om det var. Vad jag minns är i alla fall att ordet meddelande var helt uteslutet. Det var långt och tråkigt, men framför allt gick det inte lika enkelt att göra ett verb av det – för det att skicka de små a-ao:en hette kort och gott att messa.

Nu är ICQ hopplöst ute, åtminstone bland dem jag håller kontakt med. MSN tog ett tag över tronen, men det känns som att inte heller det är lika populärt (eller så är det jag som börjar bli gammal). Summan av den kardemumman skulle i alla fall bli att det praktiska, hippa och enkla ordet messa håller på att falla i träda. Låt mig nu återkomma till sms:en.

Fy fan vad otympligt det är med ord där konsonanter utgör hela stavelser. Jag hejar på teve framför tv, behå framför bh. Hejar jag på essemess? Nej, såklart inte. Vi stryker esse-. Ett ord som mess med verbet messa är naturligt och enkelt att både säga och skriva. Dessutom känns det ju som att den här Short Message Service-grejen har spelat ut sin roll snart. Inom tio år lär varenda kotte ha en iPhone-liknande manick med ständig internetuppkoppling. Varför skulle vi då skilja mellan meddelanden som vi skickar över en mejlserver och meddelanden som skickas över ett telefonnät?

Gör svenskan en tjänst, och stryk sms och sms:a ur din vokabulär. Messandet är framtiden.

7 kommentarer

Under Språk

Några iakttagelser från lånordens ankomsthall

När ett språk tar in lånord måste det blotta hela sitt system; plötsligt blir våra regler för stavning, uttal, numerus och genus synliga. Det nya lånordet ska kläs med attribut så att det blir en i gänget. Man kanske kan tänka sig att det är ungefär som när Gus ansluter sig till Askungens muscrew. ”Åh! Ett främmande. Då ska det ha stavning och en…”

Men det verkar också som att olika språk har olika rutiner för att välkomna ett invandrat ord. Så ter det sig i alla fall om man tittar på franska lånord i svenskan och engelskan. Jag tänker på ord som toalett, restaurang, sjangtil, arrangemang – och deras engelska motsvarigheter toilet, restaurant, gentle, arrangement. Samtliga har franskt ursprung: toilette, restaurant, gentil, arrangement. Om man tittar på detta urval av lånord verkar det som att svenskan är mån om att behålla det ursprungliga uttalet på ett lånord, medan engelskan prioriterar ursprungsenlig stavning högre.

Ta franskans restaurant, som uttalas såhär. På engelska stavas det exakt likadant, men uttalas enligt engelska uttalsregler utifrån den stavning det har. Fäst särskild uppmärksamhet på ändelsen -ant, som är franskans verbalsubstantivändelse. På franska uttalas den /ång/, när den åkt med ett lånord till engelska uttalas den /ant/. Titta nu på hur ordet beter sig i svenskan, så ser du att vi har härmat det franska uttalet av ändelsen, även om vi anpassat det lite till våra nordiska tungor. Därefter har vi låtit stavningen rätta sig efter uttalet, så att ordet både stavas och uttalas restaurang. Visserligen har svenskan också haft en parallell variant med den franska stavningen, men den har nog snart utrotats. Ng-stavningen har funnits i över hundra år enligt SAOB.

Kanske är det alltså så att svensktalare värdesätter uttal, medan engelsktalare värdesätter stavning när det kommer till att acklimatisera inflyttade ord. Det vore förstås en smula förmätet att dra någon sådan slutsats från dessa fyra exempel, men det finns säkert någon som vet tillräckligt för att göra det. Karin Hallén har till exempel skrivit en doktorsavhandling om hur franska lånord beter sig i svenskan. Det här är ju bara en stilla iakttagelse från en högst sjangtil språkvetare.

Tillägg: Jag kan inte fatta att jag glömde ta med ordet poäng, som egentligen är det absolut bästa exemplet. Franskans point uttalas ungefär /poá/, med ett mycket svagt ng-ljud i slutet. Det engelska point stavas ju exakt likadant, men uttalas efter engelska regler. Det svenska ordet poäng har, än en gång, en härmning av det franska uttalet, och så har det fått en svensk stavning utifrån det.

3 kommentarer

Under Språk

I universitetsbiblioteket surrar morgondagens maktspråk

– Då kan vi skriva att ”Vi antar att priserna kommer att sjunka under 2010, som en produkt av den rådande konjunkturen”.
– Är det inte bättre att vi skriver ”Prognosen visar”? ”Vi antar”, det låter så subjektivt.

Aha! Hetsen mot första persons pronomenen bara fortsätter. Det ovanstående har jag tjuvlyssnat från ett gäng grupparbetande ekonomstudenter på Stockholms universitetsbibliotek.

– Lean production är den managementfilosofi som…

Så låter det vid ett annat bord. Yttrandet innehåller två lånbegrepp. Akademiska grupparbeten är ett perfekt tjuvlyssningsobjekt för en som vill hitta språk att blogga om. Det finns material att bygga en hel avhandling på! Hur diskuterar studenter kring sitt språk när de skriver texter tillsammans? Hur motiverar de sina val? Vilket språk vinner?

Det är i svaret på den sista frågan som vi kan uttyda det framtida svenska språksamhället. Och oftast vinner ju det svåraste språket, det som låter smartast, mest exotiskt, fackinternt. Lean production är ett sätt att arbeta som är särskilt resurssnålt. Man skulle egentligen kunna säga resurssnål produktion i stället, men det är som om folk tror att det är helt orimligt att översätta ett begrepp som redan är etablerat på engelska. Management är nog ett ord som de flesta har hört några gånger. Kanske skulle du också kunna säga det. Men är det inte tydligare att parata om ledning eller ledarskap? Det är ju det det betyder.

Det etableras ofta en föreställning om att engelska ord är mer precisa, och om de översätts till svenska tycker man att man bara får ungefärliga motsvarigheter som är långt ifrån lika precisa. Varför väljer gruppen att använda begreppet lean production? Antagligen för att begreppet redan har börjat slå rötter inom även den svenska ekonomiska fackterminlogin. Det är nog så det heter i deras kursböcker, i ämnets tidskrifter, i universitetens föreläsningar. Jag tror att den kampen är förlorad. Men om jag skulle fråga dem varför de väljer att använda management i stället för ledning tror jag att de inte skulle ha någon bra motivering. De skulle nog säga att det låter bättre, att management har exakt den betydelse som de vill uttrycka. Kanske skulle de framhäva att management innefattar både ledning och styrning, eller något annat argument som antyder att det engelska begreppet är precist, medan de svenska motsvarigheterna har en olycklig dubbeltydighet eller en olycklig avsaknad av sådan.

Visst kan det vara sant att engelska begrepp har en betydelse som inte finns som en exakt motsvarighet i svenskan. Men det är betydligt vanligare att det är lånordet som har en specifik betydelse. Ta cookie till exempel. På engelska betyder det både kaka och datafil som en webbplats försöker spara på ens dator. På svenska har det bara den senaste betydelsen. Där slapp vi en dubbeltydighet. Ett annat exempel är textmeddelanden som man skickar antingen i kuvert eller över internet. På engelska heter ju det mail respektive e-mail. Vi svensktalare har ännu inte bestämt oss för vad vi ska kalla det senare, men jag lobbar stenhårt för att välja mejl. På så sätt slipper vi det förvirrade valet mellan e-brev och e-post. Det går dessutom lätt att hantera: ett mejl,  de mejlen, jag mejlar dig, har du kollat din mejl, vi löser det mejlledes, välj själv om du vill skicka ett mejl eller ett brev. Med ett system på e-sammansättningar skulle det i stället vara: ett e-brev, de e-breven, jag e-postar dig, har du kollat din e-post, vi löser det e-postledes, välj själv om du vill skicka ett e-brev eller ett [vanligt/snigel-] brev. Det är ju inte så krångligt så att tinningarna grånar, men nog är det enklast att hålla sig till mejlsystemet. Då slipper man också det plötsliga problemet med att bestämma ett ord för den gamla sortens brev.

Engelska är på intet sätt ett mer precist språk än svenska. Nästan inget ord i engelskan har en så precis betydelse att det är helt omöjligt att översätta det. Däremot finns det lånord i svenskan som är mer precisa än äldre svenska ord. Den som väljer att kalla skejtboard för skejtboard kan utan problem skejta iväg, till skillnad från den som valde att kalla det för en rullbräda. Den måste rulla iväg, och det kan man ju göra på alla möjliga olika sätt.

Notera dock, för guds skull, stavningen. Om vi hade kallat skejtboard för skateboard hade vi fortfarande inte kunnat skata skatea skejta iväg. Och att mail stavas mejl har helt enkelt med god smak och logik att göra. Det är enklare att lära sig och stämmer bättre överens med de stavningsregler som finns inom oss. När engelskans storhetstid är över kommer annars våra efterlevande att förbanna oss. Skicka förresten gärna en förbannelse till våra förfäder som lät näsecär nesäsär nescärsaär njndjklfndjk passera alldeles för obemärkt från franskan.

8 kommentarer

Under Språk