Etikettarkiv: Språkriktighet

Det här är bra språk

Som utbildad språkexpert får jag ibland agera Björn Hellberg i diverse språkdispyter i min umgängeskrets. ”Heter det Raaamlösa eller Rammmlösa?” frågade en man mig nyligen. Hans fru, som hade någon slags anknytning till stället Ramlösa, menade att alla som uttalade det med långt a blev tappade i ett marmorgolv när de var små. Själv menade mannen att uttalet med långt a var det enda rimliga utifrån den stavningen som ordet har. ”Säger du att du har inrammat din tavla också?” frågade han surt.

Klicka på bilden för att lyssna på när Artie Bucco i Sopranos erbjuder sina restauranggäster lite "Rämlöousa".

Klicka på bilden för att lyssna på när Artie Bucco i Sopranos erbjuder sina restauranggäster lite "Rämlöousa".

Det äkta paret lyckas få med nästan alla argument som är värda att beakta när man ska besvara en språkriktighetsfråga. Få språkriktighetsfrågor har ett kortfattat korrekt svar. I stället måste man svara med en diskussion. De här frågorna måste man då ha med i diskussionen:

  1. Är något av alternativen betydligt vanligare än det andra?
  2. Har alternativen olika stilvärde, alltså verkar det som att man blev tappad i ett marmorgolv när man var liten om man väljer det ena alternativet?
  3. Har något av alternativen stöd av historien?
  4. Hur tillämpas regeln på liknande fall?
  5. Är något av alternativen enklare att förstå än det andra?
  6. Spelar det någon roll?

I något fall kanske man behöver komplettera med en fråga eller två, men överlag brukar man komma fram till en rimlig slutsats om man funderar igenom dessa frågor. Heter det då Raaamlösa eller Rammmlösa?

  1. Vanlighet: Uttalet Rammmlösa verkar vara vanligare i vissa trakter, medan Raaamlösa är vanligare i andra.
  2. Stilvärde: Båda varianterna verkar ha lågt stilvärde i de trakter där man föredrar det andra uttalet.
  3. Historien: Rammmlösa kan sägas ha stöd av historien, eftersom det är så man uttalar namnet i den trakt där stället finns.
  4. Liknande fall: Vokaler som kommer före en enkeltecknad konsonant ska normalt uttalas långt, vilket ger stöd för uttalet Raaamlösa. Samtidigt är den här regeln svår att tillämpa när den nästa stavelsen också börjar på konsonant. Frågan om huruvida a:et ska uttalas långt eller kort avgörs av huruvida man ser det som att det finns en morfemgräns mellan m:et och l:et. Om man tycker att det är en tydlig morfemgräns vore det rimligt att uttala ordet som man uttalar ”ramlag”, och om man inte ser någon morfemgräns ska det uttalas som ”ramla”.
  5. Begriplighet: Denna fråga är kanske viktigast av alla, men jag tycker inte att något av alternativen är svårt att förstå.
  6. Viktighet: Det spelar ingen roll. Särskilt när det gäller ledigt talspråk, och ännu särskildare när det gäller talspråk som varierar mellan olika dialekter, så tycker jag att inte ens Allah borde bry sig om vilken variant man väljer.

Där har vi alltså svaret. Heter det Raaamlösa eller Rammmlösa? Skitsamma.

9 kommentarer

Under Språk

Ett stycke språkråd apropå decennieskiftet

Sedan året efter 1999 har det funnits en oenighet om hur man bäst utläser det pågående året. Kommer tjugohundra eller tvåtusen efter 1999? Oenigheten har hållit i sig i ett decennium nu, och fortfarande vacklar språkbruket. Nu behöver det visserligen inte vara något egenovärde i det, men tillåt mig ändå att belysa en skillnad mellan de två utläsningarna.

Vår historieskrivning är väldigt centrerad kring sekel. Medeltiden pågick från 500-talet till 1500-talet, häxprocesserna ägde rum mellan 1400-talet och 1600-talet, upplysningstiden var på andra halvan av 1700-talet. Det är så det uttrycks till exempel på Wikipedia och i Nationalencyklopedin. Ju närmare vi kommer vår egen tid övergår vi till decennier: på (19)50-talet kom rock’n’roll, på 70-talet kom hippierörelsen, på 80-talet kom Susanne Lanefelt. När det gäller händelser vi direkt minns pratar vi kanske till och med om årtal, och World Trade Center-attacken nämns rentav med sitt datum. Men mycket sällan talar vi om ett helt millenniums händelser.

Tvåtusentalet avser ett helt millennium. Tjugohundratalet avser det första seklet av det millenniet; därpå kommer tjugoetthundratalet. Alltså är det rimligare, konsekventare och därmed lämpligare att kalla det nya året för tjugohundratio, än för tvåtusentio. Det kanske känns lite otympligt fortfarande, men vi vet ju alla att tjugo kommer efter nitton. Inte sjutton, arton, nitton, tvåtusen. Och ingen har väl någonsin påstått att den föddes ettusenniohundraåttiosex.

När det gäller decennier är jag dessutom stark förespråkare för att skriva ut vilket sekel decenniet hör till, åtminstone när man skriver i källor som kanske kan finnas kvar några femtio år. Det är ju dumt att läsaren ska behöva gissa sig till om det är nittonhundratrettiotalet eller tjugohundratrettiotalet som avses. Denna regel ger oss dock ett problem med det decennium vi precis lämnade: 00-talet. Om vi säger tjugohundranollnolltalet är visserligen allt klart som korvspad, men sifferskrivningen 2000-talet kan ju beteckna såväl ett decennium som ett sekel och ett millennium. Detta låter sig emellertid lösas: skriv ”det första decenniet på 2000-talet” om det behövs.

Förresten har Östen Dahl diskuterat detta i Lingvistbloggen också. Ta en titt. Också Språkrådet har en åsikt i frågan. Se deras inlägg här.

Lämna en kommentar

Under Språk

TP har ingen språkkonsult

Vem efterträdde Carl Bildt som partiledare för Moderaterna?

Frågesport är ju julens sport; det är så lätt att kombinera med knäck och finkläder. Dessutom är det såklart varje besserwissers favoritsysselsättning, och därmed bland annat min. Den ovanstående frågan dök upp som ett påskägg mitt i julefriden på aftonen. Kan du svaret? Det står under bilden.

Här kommer svaret: Det beror på om Carl Bildt är subjekt eller objekt. Carl Bildt (subjekt) efterträdde Ulf Adelsohn, och Carl Bildt (objekt) efterträddes av Bo Lundgren. Det är märkvärdigt att TP-författarna inte verkar tänka på det här problemet.

Frågan ”Vem mördade Lee Harvey Oswald?” är ju lika dum: Han påstås ha mördat John F. Kennedy, och påstås ha mördats av Jack Ruby. Kanske går det till TP:s försvar att säga att den senare frågan kan vara översatt från engelska, för där kan man nämligen se på frågekonstruktionen om personen är objekt eller subjekt. ”Who did Lee Harvey Oswald (subjekt) kill?” och ”Who killed Lee Harvey Oswald (objekt)?”. Jag vet inte hur man ska beskriva detta rent språkligt, och kunniga läsare får gärna fylla luckorna. I frågan där Lee är subjektet kan vi ju se en hjälpverbskonstruktion med did kill, medan objektsfrågan endast har verbet killed. I båda frågorna kommer det finita verbet på andraplats: did respektive killed. Kanske är det så att engelska frågor inte kan sluta med subjekt. Säg gärna till om du sitter inne med svaret.

Jag spelade för övrigt ett annat frågesportsspel, mindre populärt och välkänt än TP, och tydligen ännu mindre korrekturläst. Där vimlade det av frågor som: ”Minns du Arnold Schwarzeneggers favoritreplik i slutet av Terminatorfilmerna?” Svar: Nej. Hur ska jag kunna veta vilken som var hans favoritreplik? Och även om jag visste det, så skulle ju svaret ”Ja” räcka. Och här då: ”Vem vann skytteligan i fotbolls-VM 2002, Ronaldo eller Rivaldo?” Svar: ”Rolando (!) vann skytteligan i fotbolls-VM 2002”.

Språkpolisiärt gnäll är förstås både tråkigt, destruktivt och elitistiskt, och jag avskyr folk som försöker sätta dit vanliga människor som stavar rebelliskt eller har en icke normenlig preteritumform av ge, men när ett seriöst företag tar sig tid att producera, marknadsföra och sälja en produkt tycker jag att de kunde ta sig en halvtimme för att kvalitetsgranska den innan de släpper den på marknaden. Särskilt när det gäller tabbar som en tolvåring kan hitta.

2 kommentarer

Under Språk

Pluralen fortsätter att gäcka

För några månader skrev jag ett inlägg om svensktalares språkliga instinkt att säga mangosar när SAOL säger att det borde heta mangor. Min tes var att man borde acceptera båda formerna. Här kan du läsa hela inlägget. Nu har det kommit in en kommentar på inlägget som jag tycker förtjänar en lite fylligare diskussion. Det handlar om att sätta plural på ord som slutar på -er och har n-genus. Framför allt är frågan hur man säger ”partner” i plural.

När man tar in ett lånord i svenskan kan det lätt bli problem att anpassa ordet till vårt numerussystem. Det är ett av de främsta argumenten mot lånord i allmänhet (men det är dumt att oroa sig, för svenskan har lånat in ord sedan tidernas begynnelse och har klarat sig hyfsat bra hittills). Det finns fem etablerade pluraländelser i svenskan, och de brukar kallas deklinationer. De är

  1. -or, som vanligen används för ord med n-genus som slutar på -a, t.ex. ”flicka”
  2. -ar, som vanligen används för n-genus som slutar på -e, t.ex. ”pojke”
  3. -er, som vanligen används för n-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”butik”
  4. -n, som vanligen används för t-genus som slutar på vokal, t.ex. ”miffo”
  5. -ø (ingenting), som vanligen används för t-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”hus”

Så finns det också några särskilda mönster, och relevant för partnern är just att ord som slutar på -er ofta får plural på -rar: en eker – flera ekrar, en vinter – flera vintrar, supportrar, gangstrar, tigrar. Men nu är det ju väldigt svårt att säga ”partnrar”. Kommentatören till det ovan nämnda inlägget skriver ”Språkrådet rekommenderar att man ska säga ‘flera partner’, precis som man säger ‘flera musiker’. Min språkkänsla håller inte alls med om det, även om jag inte riktigt förstår varför.” Till att börja med vill jag säga att jag håller med. Kudos till den som klarar att säga ”flera partner” utan att blinka, men vi andra har ett problem som vi behöver lösa.

Varför känns det helt naturligt att prata om 10 musiker, men inte om 10 partner? En av orsakerna, måste man komma ihåg, är att vi inte är vana än. Sådana knäck brukar tidens tand lyckas tugga sönder till slut. Men det finns också en annan orsak, och det är att ”musiker” inte bara är ett ord som slutar på -er, utan att det är i ett sällskap av ord som slutar på -iker. Pluralmönstret stämmer in på hela sällskapet: musiker, afatiker, dyslektiker, politiker, fysiker, akademiker. Samtliga har nollplural: en musiker – flera musiker. Anledningen till att vi inte vill ge partner nollplural är att det slutar på -er och inte -iker.

Vad skönt att få veta vad problemet beror på. Hur ska vi lösa det då? En lösning, som inte har medgivande hos de högre makterna än, är ju att prata om partnersar. Jag tänker inte heller propsa på den, men däremot hoppas på att den vinner erkännande med tiden. Med dagens deklinationer finns det egentligen ingen bra lösning. Känns ”partnar” bra? Tja. ”Partrar?” Låter som ”pantrar”. Jag antar att ”partnar” är den bästa tillgängliga lösningen, även om jag inte direkt rekommenderar den.

Ofta går vi genvägar när vi stöter på såna här problem med nya ord. Därför säger vi en teve – flera tevepparater, en taxi – två taxibilar, en cd – flera cd-skivor. Jag tycker att det är olyckligt. Det visar att språket inte  fungerar komplett. Samtidigt är det som det är. Det kanske slutar med att vi säger en partner – flera pojkvänner eller flickvänner eller samarbetskamrater. Eller något. Man får ju lita på att språket löser problemet med tiden. Man får bara hoppas på att det blir en lösning som är lätt att hantera, lätt att lära sig och lätt att följa. Språket klarar sig själv, men ibland kan det behöva en puff i rätt riktning.

16 kommentarer

Under Språk

I universitetsbiblioteket surrar morgondagens maktspråk

– Då kan vi skriva att ”Vi antar att priserna kommer att sjunka under 2010, som en produkt av den rådande konjunkturen”.
– Är det inte bättre att vi skriver ”Prognosen visar”? ”Vi antar”, det låter så subjektivt.

Aha! Hetsen mot första persons pronomenen bara fortsätter. Det ovanstående har jag tjuvlyssnat från ett gäng grupparbetande ekonomstudenter på Stockholms universitetsbibliotek.

– Lean production är den managementfilosofi som…

Så låter det vid ett annat bord. Yttrandet innehåller två lånbegrepp. Akademiska grupparbeten är ett perfekt tjuvlyssningsobjekt för en som vill hitta språk att blogga om. Det finns material att bygga en hel avhandling på! Hur diskuterar studenter kring sitt språk när de skriver texter tillsammans? Hur motiverar de sina val? Vilket språk vinner?

Det är i svaret på den sista frågan som vi kan uttyda det framtida svenska språksamhället. Och oftast vinner ju det svåraste språket, det som låter smartast, mest exotiskt, fackinternt. Lean production är ett sätt att arbeta som är särskilt resurssnålt. Man skulle egentligen kunna säga resurssnål produktion i stället, men det är som om folk tror att det är helt orimligt att översätta ett begrepp som redan är etablerat på engelska. Management är nog ett ord som de flesta har hört några gånger. Kanske skulle du också kunna säga det. Men är det inte tydligare att parata om ledning eller ledarskap? Det är ju det det betyder.

Det etableras ofta en föreställning om att engelska ord är mer precisa, och om de översätts till svenska tycker man att man bara får ungefärliga motsvarigheter som är långt ifrån lika precisa. Varför väljer gruppen att använda begreppet lean production? Antagligen för att begreppet redan har börjat slå rötter inom även den svenska ekonomiska fackterminlogin. Det är nog så det heter i deras kursböcker, i ämnets tidskrifter, i universitetens föreläsningar. Jag tror att den kampen är förlorad. Men om jag skulle fråga dem varför de väljer att använda management i stället för ledning tror jag att de inte skulle ha någon bra motivering. De skulle nog säga att det låter bättre, att management har exakt den betydelse som de vill uttrycka. Kanske skulle de framhäva att management innefattar både ledning och styrning, eller något annat argument som antyder att det engelska begreppet är precist, medan de svenska motsvarigheterna har en olycklig dubbeltydighet eller en olycklig avsaknad av sådan.

Visst kan det vara sant att engelska begrepp har en betydelse som inte finns som en exakt motsvarighet i svenskan. Men det är betydligt vanligare att det är lånordet som har en specifik betydelse. Ta cookie till exempel. På engelska betyder det både kaka och datafil som en webbplats försöker spara på ens dator. På svenska har det bara den senaste betydelsen. Där slapp vi en dubbeltydighet. Ett annat exempel är textmeddelanden som man skickar antingen i kuvert eller över internet. På engelska heter ju det mail respektive e-mail. Vi svensktalare har ännu inte bestämt oss för vad vi ska kalla det senare, men jag lobbar stenhårt för att välja mejl. På så sätt slipper vi det förvirrade valet mellan e-brev och e-post. Det går dessutom lätt att hantera: ett mejl,  de mejlen, jag mejlar dig, har du kollat din mejl, vi löser det mejlledes, välj själv om du vill skicka ett mejl eller ett brev. Med ett system på e-sammansättningar skulle det i stället vara: ett e-brev, de e-breven, jag e-postar dig, har du kollat din e-post, vi löser det e-postledes, välj själv om du vill skicka ett e-brev eller ett [vanligt/snigel-] brev. Det är ju inte så krångligt så att tinningarna grånar, men nog är det enklast att hålla sig till mejlsystemet. Då slipper man också det plötsliga problemet med att bestämma ett ord för den gamla sortens brev.

Engelska är på intet sätt ett mer precist språk än svenska. Nästan inget ord i engelskan har en så precis betydelse att det är helt omöjligt att översätta det. Däremot finns det lånord i svenskan som är mer precisa än äldre svenska ord. Den som väljer att kalla skejtboard för skejtboard kan utan problem skejta iväg, till skillnad från den som valde att kalla det för en rullbräda. Den måste rulla iväg, och det kan man ju göra på alla möjliga olika sätt.

Notera dock, för guds skull, stavningen. Om vi hade kallat skejtboard för skateboard hade vi fortfarande inte kunnat skata skatea skejta iväg. Och att mail stavas mejl har helt enkelt med god smak och logik att göra. Det är enklare att lära sig och stämmer bättre överens med de stavningsregler som finns inom oss. När engelskans storhetstid är över kommer annars våra efterlevande att förbanna oss. Skicka förresten gärna en förbannelse till våra förfäder som lät näsecär nesäsär nescärsaär njndjklfndjk passera alldeles för obemärkt från franskan.

8 kommentarer

Under Språk

Jag skriver personligt när jag skriver jag

För några dagar sedan hängde jag ut en tråd och har nu fått napp i min inre kunskapsfiskedamm. Det skulle handla om att skriva sitt personliga pronomen.

Språkrådet har givit ut en kaxig liten bok som heter Språkriktighetsboken. Den är intressant, och kaxig i och med det att Språkrådet kanske inte alls är särskilt intresserade av språkriktighet. Eller. Det är ett komplext ämne. Samtidigt som ju nästan alla språkvetare har sina hemliga fobier för dubbla supinum och särskrivningar, så är det sällan någon som vill sätta på sig hitleruniformen. Men i Språkriktighetsboken finns det ett kapitel som diskuterar lämpligheten i att börja skrivna meningar med ”men”, ”och” och ”jag”. Vad skulle det vara för problem med att börja en mening med ”jag”? tänkte jag första gången jag läste det kapitlet.

Nu förstår jag bakgrunden lite bättre. Det handlar egentligen om lämpligheten i att låta texten centreras kring ett jag. I vår kultur är vi ganska intresserade av det som brukar kallas objektivitet. Det finns en vetenskapsteoretiker på Stockholms universitet som har granskat hur ordet objektivitet används i samhällsvetenskapliga rapporter och kommit fram till att det finns ungefär 48 olika betydelser av fenomenet, av vilka många säger emot varandra. Bara. Att objektivitet är en illusion. Men vi vill åtminstone sträva efter objektivitet, som ett fenomen som är motsatt subjektivitet, alltså vetenskap som cirkulerar kring en människas känslor, aningar, upplevelser och lösa antaganden. Jag tror att det är härifrån jag-hetsen kommer.

Jämför meningen: ”Det är alldeles för personligt att skriva jag” med ”Jag anser att det är alldeles för personligt att skriva jag” eller ”Jag tycker att…” eller ”Jag är övertygad om att…”. Alla de meningar som börjar med jag är märkta av möjligheten att de skulle kunna vara fel. Meningen som börjar med det, å andra sidan, innehåller ett tvärsäkert påstående. Det skulle visserligen kunna vara felaktigt, men det framhålls som en klar sanning.

I vardagligt språk gillar vi jag-meningar, eftersom det är enkelt att utgå från sig själv i spontant språkbruk. Kanske är det också därför som jag är ganska frekvent i till exempel den här bloggen. Men det anses ibland för intimt att fläka upp sig själv i sitt språk på detta sätt. Det är något man har att förhålla sig till. Jag tycker att det är viktigt att ta den smällen då och då. Om man alltid strävar efter att skriva så lite intimt som möjligt får man lätt ett språk som liknar en statlig offentlig utredning.

Ibland kan jag fastna i destruktiva mönster där jag aldrig kan komma på något annat sätt att börja en mening än med jag. Då blir ju språket dåligt av andra anledningar. Om alla meningar har samma mönster blir rytmen ganska stackig. Tänk er att sjunga Imse vimse spindel men ha den första radens melodi på alla rader. Försök sjunga ”klättra upp för trån” på samma melodi som ”imse vimse spindel”. Fortsätt med ”ner faller regnet”. Och så ”spola spindeln bort”. Tråkigt enahanda.

Lämna en kommentar

Under Språk

Det ska finnas röst i en text, men

På sistone har jag funderat på det här med att börja meningar med jag. Överlag har jag funderat på att skriva jag. Det är en klassisk svensklärarkäpphäst, särskilt just att börja meningar med ordet. Samtidigt tror jag man måste påstå att klarspråksidkare propagerar för motsatsen. Svensklärare säger nej, klarspråkslärare säger ja.Vad säger jag? Vad är fördelen med det? Vad kommer antiattityden från?

Det ska jag lista ut här, snart.

Ärade läsarna får be om ursäkt att jag publicerar ett så totalt innehållstomt inlägg som detta, jag gör det för att tvinga mig själv att reda ut fenomenet så snart jag hinner. Det är bara det att 200 sidor psykolingvistik på engelska i veckan. Men jag lovar att jag ska försöka. Man kanske kan se det som att jag kastar in en tredje boll i mitt jonglörsnummer. Förr eller senare måste jag ju plocka ner engelskan i svenskan-bollen.

Lämna en kommentar

Under Språk

Det är dumt att nia

”Dumt” kan betyda två saker: ‘elakt’ eller ‘osmart’. När man niar någon, det vill säga tilltalar henom ni, kan det uppfattas på två sätt: nedsättande eller uppblåst. Härav min rubriks fenomenalitet.

Den så kallade du-reformen är ett något uttjatat ämne inom svensk språkvårdslitteratur. Det är så påtagligt och väldokumenterat (som bekant brukar ju väldokumentation leda till väldokumentation). Om du vill läsa något heltäckande och välskrivet om du-reformen, och om språkvård och språk i övrigt för övrigt, ska du köpa boken Ju av Olle Josephson. Själv tänker jag nöja mig med detta: förut sa man inte du till folk man inte kände. Det gör man nu. Oftast.

Eftersom jag är Husbybo försöker jag att några gånger i månaden balansera min sociala status genom att välta gungbrädan i Stockholms ankleverpastejätarkvarter. Det är ju märkvärt att personerna i sådana miljöer ibland liknar Hey Baberibas kungafamiljssatirer; särskilt förekommande är faktiskt det där öppna leendet när man pressar ner mitten av överläppen över tänderna vilket skapar en rynka på vardera sidan av näsan som liknar morrhår en aning. (En del) folk ler faktiskt så i Sturegallerian. Nåväl. Det är också i ungefär sådana sammanhang som en expedit utan att se dubbelt kan tilltala oss fastän man bara är en.

Oftast grundar sig nog ni-tilltalet i en korrekt eller felaktig uppfattning om att den man pratar med inte vill bli behandlad som vad patrask som helst. Man tycker helt enkelt att det känns lite väl intimt att börja prata med typ kungen i du-fraser (och det är ju därför som filmen ”Tjenare kungen” har så bra titel). Ibland är den här försiktighetsåtgärden befogad. Däremot vidhåller jag att det är dumt att nia, men anledningen till det kommer jag inte att skriva förrän i nästnästnästa stycke.

Man kan undvika att dua en finis genom smidiga omskrivningar. Om man som butiksbiträde tycker att det känns burdust att säga ”Vilken storlek har du?”, kan man komma runt duet genom att istället fråga ”Vilken storlek skulle passa?”. Men det här handlar snarare om en distansering från kundens bukomfång än om att det skulle vara fult att uttala d-ordet. Jag tycker om eftertänksamt språk, och därför gillar jag avpersonifierade konstruktioner (när de behövs! för allt i världen). Det är dock dumt att säga ”Vilken storlek har ni?” som om man inte kunde skilja på en och flera.

Varför? Jo.

1) Förr i tiden, när niandet försiggick, så använde man det till personer som inte hade någon titel. Till en direktör sa man alltså ”Vilken storlek har direktören?” snarare än någon typ av ni-konstruktion. Nia gjorde man just till det patrask som man försöker skilja sin kund ifrån! Alltså: det finns faktiskt personer som blir förolämpade av att bli niade.

2) Nu är nog inte gruppen som känner sig degraderad av ni-tilltal särskilt stor längre. Det är mycket större risk att den som blir niad har hört talas om företeelsen att man kan känna sig förolämpad, och därför tänker att niaren är en obildad människa.

3) En person som varken känner sig förolämpad eller vet att andra blir det, kanske inte ens då kommer att uppskatta niandet. Innan jag kände till det ovanstående tyckte jag ändå att det var uppblåst, tillgjort och snobbigt att nia.

Sensmoral: Nia inte. Hitta andra lösningar.

Lämna en kommentar

Under Språk

Även en språkkonsult har sina fläckar

Av en slump upptäckte jag till min förskräckelse att jag har använt ett ord med en helt och hållet privat betydelse. Ni känner säkert alla till ordet kuriös. Det är ju ett ord man stöter på då och då. Man kanske inte säger det till sin vovve eller till varmkorvförsäljaren, men man ramlar inte av stolen om man läser det i en högtravande mer eller mindre vetenskaplig text. Så jag tänkte, att jag som trots allt läser på universitätet, hade ju egentligen ingen anledning till självaktning om inte också jag kunde lägga mig till med kuriös då och då. Jag kan påminna mig åtminstone två gånger under den senaste månaden då jag har använt ordet. En gång i det här blogginlägget och en gång när jag diskuterade en språkvetenskaplig författare med en ganska högt ansedd språkvetenskapare. Olycka.

Kuriös. Det borde ju vara en blandning av det engelska adjektivet curious och det svenska substantivet kuriosa. Jag tänkte att det framför allt var som ett adjektiv av kuriosa, betydande ‘fylld av kuriosa’, ‘bestående av kuriosa’ – på samma sätt som förhållandet mellan ambitiös och ambition, och religiös och religion. Det kan man också säga att det är, fast bara med viss krystning. Men nu måste jag ta er några steg tillbaka, närmare bestämt till ett uppslag i Svenska akademiens synnerligen nyutgivna Svensk ordbok.

Ordet kuriös kom in i svenskan på slutet av 1600-talet. Det kom från latinets curiosus eller franskans curieux och betydde ‘nyfiken’,’vetgirig’ och ‘egendomlig’. Några år senare uppkom också ordet kuriositet, för att beteckna sällsynta eller märkvärdiga förhållanden. Hundrafemtio år till och sedan kom kuriosum hit. Jag får lite kväljningar när jag stöter på ord som slutar på -um och ska pluralböjas med -a, men hur hemskt det än kan låta så är det på den vägen svenskans kuriosa blev till på mitten av 1800-talet. Därefter kom det sig att man sällan pratade om ett kuriosum, utan oftare om flera sådana – kuriosa. (Det är förresten ingen ovanlig företeelse att svenskan tar in ord i långivarspråkets pluralform. Så är det till exempel med kex som kommer från engelskans cakes och med paparazzi som är pluralformen av italienskans paparazzo.)

Jag tror att jag skulle vilja lägga en del av skulden till mitt missöde på nöjesjournalister. De berättar ofta lite ”kuriosa” i slutet av till exempel en recension av en film. Då betyder det ”Visste du förresten att det var i den här filmen som Brad och Angelina blev ett par?”. Uppenbarligen läser jag för mycket nöjesjournalistik och för lite Svensk ordbok, för det är just den här typen av användning som fick mig att tänka att information som lanseras på ett ”visste du förresten att”-sätt kan sägas vara kuriös. När jag kallade en språkvetenskaplig författare för kuriös, så tolkades det nog som att jag tyckte att han var egendomlig och märkvärdig. Det kanske han är, men vad jag menade var att han har en förkärlek för att skriva om kuriositeter och undviker att gå ner på djupet och diskutera språkliga fenomen. Nu tror jag tyvärr att argumentationen föll lite platt.

Jag är inte den som böjer ett pronomen till flera pronomina. Inte heller är jag den som fnyser föraktfullt åt folk som stavar parentes parantes. Men jag tycker att det är viktigt att använda ord i samma betydelse som andra svensktalare. Inte för språkets renhets, styrkas och höghets skull, utan för ens egen. Inte för att folk tror att man är dum som använder ordet fel, utan för att man helt utan att mena det kan råka kalla en människa för märkvärdig. Ord är viktigt. Köp ordboken. Nej förresten. Skaffa bokmärke till wikipedia, saol och saob.

Fotnot: Svensk ordbok anser förvisso att kuriosum fortfarande är ett levande ord i svenskan, då det finns som uppslagsord och endast tar upp kuriosa som en möjlig pluralform. Jämför med google, folkets korpus: ”kuriosum” får 3 250 träffar, ”kuriosa” får 246 ooo.

1 kommentar

Under Språk

Den nya pluralformen är en underhund som förtjänar ett erkännande

Här är ljuset. Mitt exjobb blev färdigt till slut, och kommer att publiceras här i sinom tid. Så nu är jag färdig språkkonsult. Men verkligen, jag vill inte skriva om det mer. Det var så utmattande att plita ihop en sketen c-uppsats att jag inte ens har velat se åt ett tangentbord de senaste veckorna. Jag som älskar tangentbord i vanliga fall.

Nu har sommaren kommit, även till Norrland. Hängmattefilosofin hägrar. Jag plockar smultron vid vägens kant och ägnar en tanke åt den pluralreform som rustar upp i det svenska språkets underjord. Bastus.

Språkpoliskåren har länge och ganska enhälligt försökt hålla tillbaka plural-s:en. Man säger 3 saker

  1. Det är ett otyg! De gamla pluraländelserna -ar, -er, -or, -r, -n och -ø duger så fint så. Om vi ska adoptera engelskans pluraländelse kan vi väl lika gärna börja säga ”fora” och ”schemata” (det finns de som gör det, men det är sjukt ute).
  2. S som ändelse har redan en funktion i svenskan och det är som genitiv. Om s ska börja stå för både genitiv och plural finner vi oss snart i en anarki. ”Det är fel på Hotell Lapplands bastus aggregat” – har hotellet en bastu eller flera?
  3. Plural-s stämmer inte överens med svenskans övriga grammatik. Det går inte att bygga bestämd form plural. ”De här bastus är alldeles för kalla.” Bastusna? Bastusen?

Jag håller med på ovanstående punkter, men ändå tycker jag inte att vi ska ignorera plural-s:ens partisaner. Det är nämligen såhär: Det heter basturSAOL säger det. När jag försiktigt har frågat runt bland den del av min umgängeskrets som inte är språkutbildad, har jag fått betydligt fler belägg för bastus och bastusar. S:ens frekvens beror inte på att ”bastu” är ett lånord; det är ett svenskt ord som har förkortats från ”badstuga” och det har funnits i svenskan i ungefär 500 år. Kreti och Pletis ovilja att följa SAOL:s lag beror nog snarare på att bastu inte riktigt passar in i svenskt mönster. Tvåstaviga n-genus-ord som slutar på vokal vet vi inte var vi ska göra av. Samma problem gäller för sambo, mango, avokado. Vetarna säger -r, kännarna säger -s eller -sar.

Språkvetaretablissemanget behöver ta det här på allvar. Visst, det är inte så lyckat med s-plural; det har kåren sagt både träget och högljutt. Däremot finns det inte några direkta problem med pluraländelsen -sar, som i mangosar. Det kanske inte låter rätt för en som blivit drillad i svenska akademiens manifest, men det verkar vara den närmaste lösningen för de svensktalare som kör på känsla. Får vi ignorera det? Nej.

Den nya pluralformen behöver erkännas som en accepterad variant, vid sidan av de klassiska ändelserna. Vissa enskilda språkpoliser hävdar att sar-ändelsen är direkt regelvidrig eftersom den innehåller dubbelt plural. Dessa språkpoliser ska tystas, för s är inte någon pluraländelse. Inte på svenska, inte än.

Edit: Jag fortsätter diskussionen om att välja pluraländelse på nya ord i det här inlägget.

13 kommentarer

Under Språk