Etikettarkiv: Språkriktighet

19 april 2010 · 11:09

Varför Jan Guillou hade fel

Babel är det bästa som går på teve just nu. Den som inte förstått det än har fortfarande chansen att uppdatera sig på svt play. För några veckor sedan hade Babel-studion besök av två människor som förenades under rubriceringen gamla kommunister: Jan Guillou och Henning Mankell.

Det råder inga tvivel om att Jan Guillou är rätt nöjd med sig själv, och det är nu inte för inte: han har lyckats klämma ur sig kanske 50 böcker, han har suttit i fängelse efter att ha avslöjat orättvisa förhållanden i samhället och han har nog en och annan likhet med pojkdrömmen Carl Hamilton.

Daniel Sjölin, Babels programledare, har också en hel del att vara nöjd över: bara en sån sak att han ligger bakom en av svt:s genom tiderna bästa produktioner torde väga tungt. Dessutom har även han klämt ur sig en och annan bok: senast Världens sista roman, som nominerades till Augustpriset 2007. Hans roman Personliga pronomen vann Bernspriset 2006.

Babelavsnitt utgår alltid från ett par författare som besöker studion och pratar om sin och andras litteratur. Det var så det kom sig att Jan Guillou fick för sig att Daniel Sjölin behövde lära sig ett och annat om att skriva lyckade hårdkokta deckare. Det hela började med att Daniel Sjölin frågade om Jan Guillou har några kärleksdikter i sin byrålåda.

– Hmm, sa Jan Guillou. När man kan så lite som författare, och har så få erfarenheter, så söker man sig – precis som du gjorde i din roman förresten…

Jan ler faderligt mot Daniel.

– … av samma skäl…

– Tvåhundra fyrtiofem läsare, upplyser Daniel Sjölin (vilket är ett internskämt som syftar tillbaka på något som sagts tidigare i programmet).

– Ja, vilket är rättvist. Då söker man sig till formen. Man experimenterar. Man är ett geni. Man skriver om svenskan, man hittar på olika trix. Man uttrycker sig poetiskt, man är vansinnigt förtjust i metaforer och allt sånt där. Detta tillhör ungdomen. Det är den första berusande känslan av att vilja bli författare, som Henning och jag känner igen i ditt verk och bland andra ungdomar. Det gäller att komma förbi det där.

Inget ont i Jan Guillous litterära verk (åtminstone inte här), men det är ingen slump att han aldrig har nominerats till Augustpriset. Jan Guillou skriver om spioner och tempelriddare som har många brudar, stort ego och stark känsla för rättvisa. De uppfyller nog sitt syfte. Men Jan Guillou har fel i att det gäller att komma förbi det där med experimentella former.

Det finns en utbredd myt om det osynliga språket, ett språk som ligger tätt inpå texten som en direktförmedlande länk mellan sändaren och mottagaren. Informativa texter kan försöka sträva mot det målet, men det kommer aldrig att uppnås. När det gäller skönlitteratur är myten rätt och slätt dum. Skönlitteratur ska förmedla världar, tillstånd och känslor. En bra roman lyckas med detta, men den gör inte det endast genom att beskriva händelser. Det handlar om att beskriva händelser på rätt sätt.

Just nu läser jag Svinalängorna av Susanna Alakoski. Den handlar om misär. Den beskriver de fattigaste kyrkråttor som finns i vårt samhälle. Och den gör det på ett lysande sätt.

Den som har fascinerats av Jonas Hassen Khemiris språklek i Ett öga rött bör läsa den här subtila imitationen av fattigdomens språk. Svinalängorna är dåligt redigerad, trodde jag först. Den har syftningsfel, särskrivningar, satsradningar, icke-satsformade meningar. Jag tänkte först: låt gå, men nog borde man ha kunnat förvänta sig mer av Bonniers. Men så, på sida 217 blev det äntligen klart för mig. Handlingens klassmarkörer finns inte bara i spriten, de ärvda kläderna, hungern och hemmavåldet. Den finns såklart också i formen.

Terrie juckade mot ett avbrutet ben. Mamma och pappa lik poserade. Bakbundna röster, grumliga ögonvitor. Blommorna sjönk genom sina krukor, cigarettröken lämnade ljusblå siluetter. Mitt i denna tystnad kvittrade en gråsparv. Jag kliade mig på benet och gick sedan ut.

Visst, det är subtilt. Det är kanske inte ett medvetet val av Alakoski, och kanske inte ens av redaktören. Men särskrivningen ska vara där. Ett regelbrytande språk är en av de mest markanta klassmarkörerna som finns i vårt samhälle. Det spelar ingen roll om du har nya kläder, rätt ålder, rätt ursprung och rätt könsorgan – bryter du mot etablerade skrivregler så kommer du att dömas för det. Det är lika orättvist som att dömas för ålder, ursprung och kläder, men det händer.

Bra romaner förmedlar känslor, och det finns ingen känsloförmedling utan form. Det går inte att komma ifrån formen; det är inte ens eftersträvansvärt. En text med osynlig form är lika otänkbart som ett liv med osynlig form. Saker händer inte bara, de händer på ett visst sätt. Det är det som en riktigt bra författare klarar av att förvandla till form.

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , ,

16 april 2010 · 8:30

Oordning på zoo

En vulkan på Island har tydligen blivit sur och  straffar därför hela norra Europa med sin andedräkt. Och Kirigizistans president har störtats. I Thailand bråkar och fängslas demonstranter. Så jag ägnar en tanke åt en möjlig stavningsreform: ska man tillåta tilllåt?

Sammansättningar som får fler än två likadana bokstäver i rad brukar man generellt skriva om. Till+låt blir tillåt. Glass+skål blir glasskål. Glas+skål blir också glasskål, och likaså glass+kål, om någon skulle få användning för ett sådant ord. Det här har startat diskussion bland språkvårdare. Är det inte onödigt att en estetisk stavningsregel ska skapa sådan här dubbeltydighet? Varför skulle man inte kunna skriva glassskål för skålar med glass i?

Tydligen kör man på den linjen i Schweiz, varifrån Lingvistbloggens korrespondent Östen Dahl rapporterar i det här inlägget. Där kan en gata utan problem heta Stoossstrasse, en sammansättning av Stooss och strasse. På det temat påminner sig herr Dahl om den skånska orten Råå, med en å vid namn Rååån, vilken till allas lycka, särskilt språkvetarnas, innehåller Råååål. Vad som gör detta ännu roligare är att man i svenskan tidigare skrev ”å” som ”aa”. Raaaaaaaal. Åtta a i rad. (Fast utan att göra någon efterforskning tänker jag gissa mig till att orten heter som den gör just för att man skrev å som dubbel-a. Den hette säkert först Raa, och fick sedan ringar på båda sina a:n. Detta har jag inget belägg för.)

När jag gick på Språkkonsultprogrammet fick vi en dag finbesök av Språkrådets dåvarande ordförande. Han höll en föreläsning om språkvård och språkråd. När vi studenter fick ställa frågor frågade jag vilket svenskt ord som har flest likadana bokstäver i följd. ”Zoooordning”, svarade Olle Josephson.

10 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

18 mars 2010 · 14:01

Uttalet skiljer mellan folk och folk

Den som försöker logga in på Stockholms universitets nät möts av ett meddelande om att nätverket undersöker om man ska få tillträde. ”Shibboleth Authentication Request Processed” står det. Vadå shibboleth-autentisering?

Shibboleth, eller schibbolet som det heter på svenska, är egentligen ett gammalt hebreiskt ord för den del av en planta som bär frön. Men ordet har också fått en helt annan betydelse, tack vare en biblisk legend om ordets uttal. I Domarboken 12:5–6 står det såhär:

Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: ”Är du efraimit?” Om han svarade nej sade de: ”Säg shibbolet!” Om han då sade ”sibbolet”, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället.

Gileaditerna använde alltså uttalet av schibbolet för att avgöra om någon var vän eller fiende.

Såna här test lever kvar än i dag, även om vi inte är så drastiska som gileaditerna. Men visst kan vi fastställa en persons härkomst utifrån om hen säger ”kaffe” med grav accent eller akut. Visst lägger vi märke till om en människa säger /kånferangs/ eller /kånferens/ och /ackseptera/ eller /asseptera/. För en del ord finns det en språkriktighetsskillnad, vilket gör att vissa människor tar folk som säger ”situationstecken” för bakomvagnentappade efraimiter.

Detta fenomen ligger till grund för den språkvetenskapliga termen schibboletfunktion, som handlar om hur språkbruket kan användas för att skilja olika människogrupper från varandra. Man kan till exempel säga att varianterna ”större än mig” och ”större än jag” har blivit en schibbolet i det svenska språket. Den som säger fel är det fritt fram att hugga ner.

4 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

23 februari 2010 · 9:25

Språkpoliser ska visst belackas

Catharina Grünbaum ägnar den här veckans språkspalt åt att agera advokat för språkpoliser. Hon skriver att folk ofta påstår att språkpolisernas krav på korrekt svenska speglar ”ett behov att visa överlägsenhet, skilja agnarna från vetet, sätta folk på plats”, och att det inte alls är vad det handlar om. Språkpoliser, verkar hon mena, är snarare som en sorts populärvetenskapliga språkvårdare. Jag blev skamsen när jag läste detta. Jag har ju tänkt att jag har skällt på språkpoliserna till folkets försvar, att jag med mina vargakäftar kan bita för de angripna små lammen som inte har några tänder. Men i stället verkar jag ha bitit ett annat litet lamm.

Grünbaum avslutar sitt försvarstal med att påminna om att ”inlärda normer har hos många av oss blivit en del av själva språkkänslan, lika äkta som känslan för att det inte kan heta ge boken till jag eller hon springade. (…) Det bör de ta hänsyn till som gör sig lustiga över språkpoliser.” Hon pratade direkt till mig, denna min ungdoms guru. Olycka, olycka.

Det är ju dumt att skälla på folk att ”DET HETER INTE STÖRRE ÄN MIG DET HETER STÖRRE ÄN JAG LÄR DIG DET DITT PUCKO!”. Det är dumt enligt den princip som Jesus kläckte när de skriftlärda och fariseerna ville kasta stenar på en syndare. Så fort man börjar skälla på folk i versaler får man ett krav på sig att själv vara felfri. Och vad gjorde jag mot belackare? Jo, jag belackade. Kastade stenar på de skriftlärda och fariseerna, i hopp om att de skulle förstå att man inte ska kasta stenar på folk. Det skulle aldrig Jesus ha gjort.

Så jag satt och skämdes och tänkte att jag lika gärna kan bada i skam, och därmed öppnade jag kommentartråden för att läsa vad andra hade sagt om språkpolishatare. Nu skulle jag få lära mig vad skam verkligen är. Skämmes, o jag förkastliga språkpolisåklagare!

Men tack och lov. All min skam blev ogjord med hjälp av en kommentar från signaturen Maria. Hon räddade min självkänsla, och påminde mig om att det faktiskt är skillnad mellan att åtala felskrivare och att åtala felskrivshatare:

Och värre kommer det att bli. Språkkänslan blir sämre för varje generation, om några år tror alla att större än mig är det rätta sättet att säga saken på. Att skriva som de stora författarna kan inte dagens generation, och än mindre morgondagens. Språket är platt, tanken blir platt. En fördummad, ytlig generation med ett fördummande och ytligt, platt och felaktigt språk.

Säg vad denna kommentar speglar, om inte ett behov av att visa överlägsenhet, att skilja agnarna från vetet och att sätta folk på plats. Man kan ju nämligen förutsätta att Maria ser sitt eget språk som tredimensionellt, upplyst, intelligent och djupt. Men jag undrar vad Snorre Sturlasson skulle ha sagt om det.

8 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

17 februari 2010 · 21:24

Betäckningen är viktig

När jag gick i fyran var det stavningstest en dag. Fröken, hon hette Britta, läste upp en fras: ”Jag har en bil i mitt garage – skriv garage”. Jag var bra på att stava, och fick bara ett enda fel: ”Fartyget sjönk efter att ha krockat med ett isberg – skriv isberg”. ”I-S-B-Ä-R-G” textade jag noggrant.

Det här inlägget ska handla om stavning för smarties. De flesta som gått igenom grundskolan klarar nu att stava till isberg, men ändå är valet mellan e och ä en av de hårdaste stavningsnötterna vi stöter på som svenskskrivare. Det beror troligen på att det finns så många homofona ordpar där det ena stavas med e och det andra med ä: sett och sätt, enda och ända, streck och sträck, bredd och brädd. Det är nog just såna stavfel som är vanliga i dag: de som datorbaserade stavningskontroller inte kan upptäcka, eftersom den stavningen finns i ett annat ord. Det är i såna sammanhang det är viktigt att vi faktiskt kan stava; här kan inte Words rödpenna hjälpa oss.

Frågan om det ska vara e eller ä i ett ord kan ofta besvaras genom att man funderar på vad ordet egentligen betyder. I uttrycket ”objektivt sett är det ingen skillnad” handlar ju sett om att se – om man ser på det objektivt är det ingen skillnad. I de fall där det inte går att tänka sig ett seende så är det ofta sätt som i ‘skick’ eller ‘maner’ som ska användas: ”på sätt och vis är det ingen skillnad”. I valet mellan enda och ända kan man också tillämpa logik. Enda kommer från räkneordet en – ”jag har bara en enda tomat kvar”. Ända har att göra med den man har på baksidan av kroppen, ett (rygg)slut alltså – ”har du gått ända hit?”.

I valet mellan streck och sträck börjar det bli svårare. Visst, sträck är besläktat med att sträcka ut sig och att sträcka sig efter en tomat, men det gör kanske inte stavningen enklare. I stället för logik får man här tillämpa regelstoppning. Streck är sådana man ritar på ett papper och som man stryker över delikata ämnen – ”vi stryker ett streck över det här”. Sträck används när man pratar om något som sträcker sig från en punkt till en annan – ”Paloma flög till Nangijala i ett sträck”, alltså raka vägen och utan paus.

Bredd och brädd är allra svårast, men nu är ni ju uppvärmda. Med det första ordet är det inga konstigheter, det är samma sak som bredhet – ”soffans bredd är en och en halv meter”. Det här ordet används ju nästan oftare i någon slags metaforisk betydelse som i ”i den här idrottsklubben satsar vi på bredd” (utan att man för den skull vill ha rundnätta utövare). Ordet brädd betyder ungefär samma sak som kant, särskilt inre kanten där en behållare tar slut. Ett glas är således fyllt till brädden. Problemet med detta ord är att ingen använder det i sin faktiska betydelse. Om man söker på det i tidningsarkivet Presstext får man bara 14 träffar mellan 1991 och 2009. Då ska man också notera att 8 av dem nämner ordet i samma sammanhang som jag gör nu; det är artiklar som handlar om att det är svårt att stava till det förbannade ordet (en plötslig filosofisk tvistefråga mellan värdet av gemenskap vs. värdet av unikhet tornar upp). Ordets ofrekvens gör alltså att många tar till den enda stavningen de känner till för ljudet. Därför är det förståeligt att man skriver om bägare fyllda till bredden även om det kan uppfattas som ett indicium på att man blev tappad i ett marmorgolv när man var liten. Skriv ”fylld till brädden” om du vill undvika sådant.

Sensmoral: Beteckningen är viktig. Inte lika viktig för vår fortlevnad som betäckningen, men viktig är den.

7 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

11 februari 2010 · 16:05

En apa kan hitta en särskrivning

Språkriktighetsfrågor är nästan alltid kluriga. Är det bäst att skriva mejl eller e-post? Får man börja en mening med men? Ska man undvika dubbla supinum som kunnat gått? Även om man kan ge rekommendationer på alla dessa frågor, så måste man ändå säga att det beror på. Det beror på situationen, vem som skriver, vem som läser. Egentligen finns det bara en språkriktighetsfråga som det inte råder någon som helst tvetydighet eller diskussion kring: ska det vara ett ord eller två? Ett! Sammansättningar ska alltid vara ett ord! SLUTA SÄRSKRIV!!!

Lugna ner dig nu. Det är sant: det stavas påfyllning och inte på fyllning. Men lugna ner dig.

Regeln för hopskrivning och särskrivning i svenska är ganska enkel att lära sig. Det hörs en skillnad på uttalet av till exempel skumtomte och skum tomte (för att ta ett stereotypiskt exempel). Svenskan är praktisk på det sättet: det finns aldrig någon anledning att fundera över vad som gäller (så länge leden består av enstaka ord, det kan vara klurigt att benämna sådana kort som man ger någon på alla hjärtans dag; min rekommendation här är alla hjärtans dag-kort).

Men världen kryllar av kompletta retarder. Med kompletta retarder menar jag inte ägare av mexikanska restauranger i Göteborg.

När jag gick i gymnasiet upptäckte jag att jag hade en läggning för det här med språk. Fantastiskt! Det finns mycket att tjäna på att kunna uttrycka sig fint. Man känner sig tuff. Lite bättre än alla andra faktiskt. Lite smartare. Jag och min bästis startade Projekt språksanering, det gick ut på att man fick sopa på den andra om hon sa asså, liksom eller ba. Och vi älskade skrivihop.nu. Någon köpte till och med små klisterlappar som man kunde använda som bindestreck i särskrivningar på offentliga platser. ”Varning! Sär skrivning!” stod det på dem. Nu för tiden vägrar jag köpa israelisk frukt. Då för tiden vägrade jag köpa varor med särskrivningar i logotypen. Jag själv var alltså ett exempel på en sådan komplett retard som världen kryllar av. När jag var sexton år. Jag skäms gruvligt.

Särskrivningshatare är viktigpettriga wannabe-elitister: viktigpettriga eftersom de överhuvudtaget orkar bry sig; elitister för att de hatar särskrivande restaurangägare mer än de hatar pedofiler; wannabeer för att det ju inte alls är någon exklusiv elitskara som har lyckats knäcka hopskrivningskoden.

Men man ska inte vara bitter. Grattis Erik, Gustav och Emil för att ni klarar av denna aspekt av vårt komplexa språk. Och till Ali, ägare till den där restaurangen där bilden togs: du kan väl bjuda grabbarna på påfyllning nästa gång? De har nog inte fått så mycket kärlek sina liv.

Lämna en kommentar

Under Språk

Taggat som , , ,

03 februari 2010 · 10:20

Så här blir du språkligt allmänbildad – gratis och utan större ansträngning

Ett enkelt sätt att göra sig språkligt allmänbildad är att ta del av intelligenta språkvetares lediga språkbetraktelser. Det kanske du redan hade på känn, eftersom du läser det här (det nya skiljetecknet SarcMarc kostar pengar att ladda ner, så därför nöjer jag mig med denna i stället övertydliga parentes. Usch vad tramsigt det känns. Jag tror jag får överge sarkasm helt. Nä fy, vad tråkigt. Jag återkommer). Själv prenumererar jag på nyheter från fem av svenskans främsta auktoriteter:

  1. Språkrådets Veckans språkråd. De redogör kortfattat för en aktuell språkriktighetsfråga, typ ”Heter det i eller på Haiti?” eller ”Skriver man ska eller skall?”.
  2. Catharina Grünbaums språkspalt i DN. Den diskuterar trender i språket, inte sällan med anknytning till svenska språkets historia.
  3. SVD:s Språkspalten. Här turas giganterna Siv Strömquist, Olle Josephson och Viveka Adelswärd om att diskutera dels nya språkfenomen, dels intressanta språkriktighetsfrågor. Alla tre skribenterna extraknäcker som akademiker, så de hänvisar ofta till ny forskning om språk.
  4. Lingvistbloggen från institutionen för lingvistik på Stockholms universitet. Där skriver institutionens personal, främst Mikael Parkvall och Östen Dahl, om vad som händer i språkvärlden. De är ju språkvetare, snarare än svenskvetare, så här får man den bästa internationella rapporteringen. Dessutom händer det till och från att de är spydiga mot dumma dagstidningsartiklar, vilket kan vara skojigt för den som är lagd åt det hållet.
  5. P1:s radioprogram Språket. Programmens upplägg är, en smula genusanalysabelt, att programledaren Anna Lena Ringarp presenterar ett aktuellt språkligt fenomen, och sedan bjuder in professor Lars-Gunnar Andersson som förklarar fenomenet eller ger svar på tal. Ofta utgår reportagen från lyssnarfrågor, och därmed handlar det ofta om vad som kan påstås vara rätt och fel i språket. Svaren brukar vara både ödmjuka och insiktsfulla, kudos för det.

Det smidigaste sättet att hålla koll på en blogg är att skaffa en rss-läsare. Det är en funktion som prenumererar på bloggar åt dig, så du får ett meddelande när någon av dina favoritbloggar får ett nytt inlägg. En bra rss-läsare är Google reader. Den kan du installera rakt in i verktygsfältet på din webbläsare, så då klickar du där när du har tråkigt. När det gäller den femte punkten, radioprogrammet Språket, får du skaffa dig en podcast-prenumeration. Jag använder iTunes för det ändamålet och är nöjd.

Ha så trevligt med dina nya kunskaper!

3 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

21 januari 2010 · 8:11

Språkvetare ska leva som de lär

Det finns några språkriktighetsregler som vetarna kommit överens om att man inte behöver upprätthålla. En sådan är att använda innan som preposition i meningar som ”jag pluggade innan lektionen” (traditionellt har innan bara varit en subjunktion, vilket innebär att det måste komma ett verb efter: ”jag pluggade innan jag åkte till lektionen”, och den traditionellt korrekta meningen utan verb är ”jag pluggade före lektionen”). En annan är konstruktioner som ”han är lika bra som mig” (där det hävdats att det egentligen är en kortare form av ”han är lika bra som jag är”, vilket innebär att det ska vara jag i stället för mig). En tredje är konstruktioner som ”ett smärre problem”, där smärre ursprungligen är komparativ av små, och alltså bara kan användas för huvudord i plural (”två små problem”, ”två ännu smärre problem”). Språkrådets frågelåda, liksom flera andra språkriktighetsauktoriteter, har hävdat att det är okej att bryta mot dessa förlegade regler.

Detta har lett till en konstig situation. Det har nämligen ofta blivit så att de som är verkligt kunniga i svenska fortfarande följer de regler som språkråden säger att man ska strunta i. Det har bildats en hemlig elitklubb av folk som vet att det trots allt ändå är lite fel att använda smärre för ett singulärt huvudord. Vi i elitklubben kan på så sätt skilja ut oss från pöbeln.

Nyligen läste jag en intressant artikel i en mycket prominent skriftserie, skriven av en mycket prominent språkvetare. Den artikeln inleds med en mening där den prominenta författaren använder smärre singulärt. ”Kors vad pinsamt!” tänkte jag. ”Vet inte denna prominenta människa att smärre bara används för huvudord i plural? Kan det vara så att hen inte känner till den hemliga elitklubben?”. Jag dryftade frågan med några medlemmar i elitklubben. Vi fnissade, sådär som man kan råka göra när man känner sig överlägsen. Men sedan skämdes vi.

Man ska förstås aldrig fnissa åt folk som avstår från att följa regler. Dessutom slog det mig att det egentligen är omöjligt att den prominenta författaren inte kände till den här regeln. Mitt smärre hån förvandlades till respekt när jag tvingades inse att den prominenta författaren troligen faktiskt medvetet klev ur den hemliga elitklubben.

Elitism är ju rätt äckligt. När språkriktighetsauktoriteter har kommit överens om att vissa regler är för ogenomskinliga för att upprätthålla, är det väl dags att vi alla börjar ignorera dem. Heder åt den prominenta författaren. Hen ställde sig på de vanliga svenskanvändarnas sida. Man ska leva som man lär. Påstår man öppet att en konstruktion är helt korrekt, så ska man inte i hemlighet fortsätta att undvika den. Elitklubben for the loss.

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

19 januari 2010 · 10:39

Apropå de och dem – eller kanske de och dom?

Catharina Grünbaum, DN:s språkorakel, skrev för någon vecka sedan en spalt om hur dagens ungdomar är så dåliga på att skilja mellan de och dem. Jag har också lagt märke till att många tycker att det är svårt, även om jag för säkerhets skull vill höja ett ögonbryn åt påståendet om att det är ett nytt problem. Olle Josephson skriver i min favoritbok, den som heter ”ju”, att svenskar har sagt ”dom” för både de och dem i ungefär 300 år. Det verkar rimligt att anta att vi har haft svårt med skriftformen ungefär lika länge. Nåväl, det kan säkert andra ta reda på bättre än jag kan.

Det här inlägget skriver jag för att påstå att det möjligen endast är dem som vållar problem – inte de. Grünbaum själv menar att hon lagt märke till ”uppfattningen att dem skulle vara liksom lite finare än dom”. Man klämmer alltså till med ett dem på alla ställen där man i talspråket skulle ha sagt dom. Det blir ju rätt ungefär hälften av gångerna. Men se här vad jag lånade från en Facebook-väns yttrande om en impopulär myndighet:

JAN MOLIN: fuck dom, de vill inte hjälpa nån

Den här lösningen kanske har framtiden för sig: de för subjekt och dom för objekt. Ja, kanske. Det är dock antagligen så att de flesta svenskar i talspråket skulle ha sagt ”dom” även för subjektet i den där meningen: ”dom vill inte hjälpa nån”. Det gör att vi har väldigt svårt att hålla koll på om dom:et är ett subjekt eller objekt, vilket vi ju kan testa med hjälp av vår oöverträffbara språkkänsla för de flesta andra pronomen.

Om det stämmer skulle det bara vara dom:ets placering i meningen som kan hjälpa oss att avgöra huruvida det ska stavas de eller dem (förutsatt att vi inte har lust att göra en grammatisk analys). Subjekt kommer ju ofta före verbet, medan objekt ofta kommer efter: ”De sjöng för dem”. Men den regeln funkar långt ifrån alltid. I meningen ”Dem sjöng jag för” kommer till exempel objektet allra först. Och ännu klurigare blir det med meningar som ”Senare på kvällen sjöng de”. Just i sådana fall där dom:et kommer i slutet på en mening är det nog särskilt svårt att avgöra om det ska stavas de eller dem.

Jag tror att jag hade rätt i att det här problemet har funnits i 300 år, och det finns ingenting som tyder på att det kommer lösa sig själv. Hopplösheten har gjort att många föreslagit att man ska etablera skriftformen dom för både subjekt och objekt. Det tror inte språkvetarna på, eftersom formen har så lågt stilvärde. Själv vet jag inte hur vi ska lösa det här problemet. Kanske är folkbildning det bästa vi har att tillgå. Men det är ju synd när svenskan är så svår att flera hundra tusen svenskar gör fel.

2 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

17 januari 2010 · 0:40

Det här är bra skrift

För något inlägg sedan gav jag min syn på en språkriktighetsfråga om uttalet av Ramlösa. En annan vanlig språkriktighetsfråga rör olika konventioner för skrift: Ska man skriva ”du” med stort eller litet d? Ska man skriva ”mig” eller ”mej”? Ska man skriva ”10” eller ”tio”? ”Procent” eller ”%”? ”Osv” eller ”och så vidare”? Ni förstår konceptet. Det handlar om språkriktighet som inte finns i talet, utan bara i skrift.

Jag ger min huvudtes direkt: Välj den form som drar åt sig minst uppmärksamhet.

Innan jag går vidare med att övertyga om att jag har rätt vill jag föra in en kort parentes. Slutsatsen om huruvida det heter Rammmlösa eller Raaamlösa blev att det är skitsamma. Man skulle kunna hävda det också i frågor som gäller förkortningar och stavning av pronomen. Men det kommer jag inte att göra. Jag vet: haitierna struntar fullständigt i om vi skriver antalet dödsoffer med siffror eller med bokstäver, och det finns såklart alltid saker som är viktigare än språkriktighet. Samtidigt skriver man oftast med ett syfte, och det händer att valet av en skriftform överskuggar det syftet. Så välj den form som har kortast slagskugga.

Skrift är inte något konstverk som läsaren vill betrakta och fascineras av. Text kan vara det ibland, men skriften – de skrivna tecken som i sin sammansättning utgör text – ska förmedla meddelandet helt friktionsfritt. Knappt ens poeter experimenterar med skriften, med några få undantag som när Bob Hansson skrev en bok helt utan versaler, och om jag minns rätt en annan med bara en enda punkt. Men huvudsakligen alltså, så ska inte skriften dra åt sig någon uppmärksamhet.

När man tillämpar denna argumentation kan man ibland få olika svar på samma språkriktighetsfråga. Om du skriver till en person som ser ”mej” som den naturliga stavningen, ska du välja den. Detta till trots: oftast är en form betydligt lämpligare än de andra. Här kommer tre rekommendationer som bygger på min huvudtes.

1. Undvik förkortningar, åtminstone när du förväntar dig att läsarna ska läsa ut dem. Skriv alltså hellre ”och så vidare” än ”osv”. Det är skribenten som ska göra det jobbet; läsaren har fullt upp med att tolka ditt meddelande. Var inte så lat. Förkortningar som inte utläses kan du förstås ha kvar: det finns ingen anledning att byta ut ”pdf” mot ”portable document format” (som om någon funderade över det).

2. Bokstäver är generellt bättre än andra tecken, och därför är det bättre att skriva ”hundra procent” än ”100 %”. Just när det gäller siffror så vacklar det dock, eftersom det är lättare att läsa ”18 569” än ”artontusen femhundrasextionio”. Däremot är det lättare att läsa ”två miljoner” än ”2 000 000”, för det kan vara svårt att hålla ordning på nollorna. Här får man testa vad som passar bäst för tillfället. Också andra tecken kan störa i läsningen, såsom ”&” i stället för ”och”, ”/” i stället för ”och” eller ”eller”, ”$” i stället för ”dollar”. Skriv hellre med bokstäver än med andra tecken, alltså.

3. ”Du” med stort eller litet d är en klurig fråga. Som skriftbruket ser ut just nu är det vanligast att skriva med litet d, och därför är det också mest lämpligt. Språkrådets frågelåda rekommenderar just ”du”, med argumentet att det annars kan bli störande med alla versaler. Det kan kanske stämma, särskilt om man använder stort d även i böjda former som ”Dig”, ”Din” och ”Ditt”. Ändå tror jag att den främsta anledningen till att vi upplever det som störande, är att det är så ovanligt. Vi tycker ju inte att det är särdeles störande med namn i skrift. Men visst: Vi skriver ju inte heller ”Jag ska hem till Lisa för att träffa Lisas föräldrar. Sedan ska Lisa och jag gå till Lisas favoritkinarestaurang eftersom Lisa är så sugen på jätteräkor”. Hur som helst. Den vanligaste formen drar åt sig minst uppmärksamhet. Skriv därför ”du”, med litet d.

Ja, jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Skrift är inget konstverk. Det är som med fotbollsdomare: ju bättre de fungerar, desto mindre tänker man på dem.

6 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,