Etikettarkiv: Språkförändring

Det är ungefär tretton år sedan jag skaffade min första mejladress. Jag tror att det var när jag gick i femman och var elva år. blond_hallin@hotmail.com hette jag i cyperrymden. För elvaåriga tjejer på nittiotalet var det en rätt stark konvention att man skulle ange sin hårfärg i mejladressen. Att ha sitt eget namn i mejladressen var däremot otänkbart, så jag gjorde ett täcknamn av de tre första bokstäverna i mitt efternamn och mitt förnamn, och modifierade sedan dem lite lätt. Jag blev rätt nöjd med resultatet. Understräck, /anderlajn/, ansågs också vara synnerligen coolt.

Så var konventionerna för mellanstadieelever på nittiotalet. Vad man faktiskt uträttade med sin mejladress var mindre viktigt. I själva verket minns jag inte att jag över huvud taget använde den. I dag är mejladresser ingenting man har för att det är häftigt. I stället använder vi våra mejladresser som en viktig del av både den privata och den professionella kommunikationen. Vi börjar bli bra på det. Nya konventioner har uppstått, och några sådana tänker jag skriva om i det här inlägget.

Mejl har förstås vissa likheter med traditionella brev. Ni vet, man skriver till enskilda personer och till grupper, man skriver antingen för att man har ett meddelande eller för att man vill hålla kontakt, man börjar med ett hej. Men det är olikheterna som är det intressanta.

En ny förutsättning för mejl är ärenderaden. För brevväxling kunde den kommunikationsmedvetna om den ville skriva en ärenderad på kuvertet, men det var långt ifrån konventionaliserat. I mejltjänsterna finns dock alltid en liten ruta där vi förväntas ange vad mejlet handlar om. Ibland kan man utnyttja den effektivt, särskilt om man har ett specifikt meddelande. I min mejlinkorg är till exempel de fyra första ärenderaderna ”Rådets framtid”, ”Ditt e-brev är mottaget av Skatteverket”, ”Inbjudan till Språkrådsdagen 2010” och ”Jan Molin har delat med sig av en länk i din logg”. Den som inte har något särskilt att säga, utan bara vill höra av sig, kan välja att lämna ärenderaden tom, eller skriva något intetsägande som ”Hej”. Antagligen kommer vi att bli ännu bättre på att utnyttja ärenderaden effektivt, så att den fungerar som en informativ rubrik till mejlet. Ärenderaden ska alltså vara temat för mejlet.

En annan ny förutsättning är att pauserna mellan samtalsturerna har blivit kortare. Eftersom mejlet kommer fram bara någon sekund efter att man skickat det, så förväntar sig den mejlande ett relativt snabbt svar. Om man låter det gå ett par dagar innan man svarar har man mer eller mindre försakat sin chans att yttra sig i konversationen. Samtalsturerna i sig har också möjlighet att bli kortare. Det går bra att svara ett mejl med ”Okej” eller ”Bra”; kanske bättre än för brev eftersom man inte anstränger vare sig plånboken eller någon brevbärare med sina mejl.

När jag skickade brev förr i tiden avslutade jag alltid med ”hejdå”, och det gör jag inte i mejl (jag har dock lagt märke till att jag ofta har svårt att skilja mellan nittiotal och barndom, så möjligen kan det förklara denna förändring). En sökning i min mejlkorg på ”hej då” och ”hejdå” ger ganska intressanta träffar. I mejl använder jag nästan uteslutande uttrycket ironiskt till personer som jag känner väl och är lite skämtsam med. Varför kan man använda ett så pass naturligt uttryck som ”hejdå” ironiskt? Kanske har det att göra med att uttrycket vanligen används för att avsluta dialogiska konversationer i realtid. Genom att anspela på dialogiska konversationer tar mejlet in mottagaren i texten. Draget till sin spets kan man med ett avslutande ”hejdå” antyda att man är medveten om att man haft ordet länge och förstår att mottagaren så att säga redan dragit efter andan för att komma med sin replik. Det där var väldigt spekulativt, jag hoppas ni ursäktar. Men kanske. För mer formella mejl har vi ju konventionaliserade avslutningsfraser som ”Hälsningar”, ”Vänliga hälsningar” och ”Vänligen”. I vardagliga mejl, där jag inte vill verka formell men inte heller skämtsam, tycker jag oftast att det passar bäst med en enkel underteckning. Så gjorde jag i det senaste mejlet jag skickade. Det går till ordföranden i ett råd jag sitter i, och hör till mejlväxlingen som rubriceras under ärenderaden ”Rådets framtid”:

Hej

Jag kommer sitta kvar våren ut, men inte i höst.
Det var väl allt?

Linnea

Det mejlet sammanfattar också de nya konventioner jag nämnt: För det första summerar ärenderaden ämnet för konversationen. För det andra är det nio timmar natt mellan mitt mejl och det jag svarade på. För det tredje är min samtalstur kort, komprimerad, och förutsätter att det inte är ansträngande att svara på. För det fjärde avslutar jag varken med ”hejdå” eller någon formellare avskedsfras, utan helt enkelt med namnet.

Det var allt.

Linnea