Etikettarkiv: Språk på webben

31 mars 2010 · 12:59

Du hänger väl med i IT-slangenJ

Ibland får jag kärvänliga mejl med en fristående J:n i sig. J:na förekommer främst i slutet av meningar, särskilt skämtsamma sådana. Wtf, brukar jag tänka. Är det där någon slags smajly? Var sitter ögonen? Vilken konstig mun den har.

Men nu vet jag (kanske några år senare än vad som får falla in under trendkänslighetsbegreppet). Den här bloggen förklarar för mig att Microsoft kodar smajlyr i typsnittet Wingdings. När man arbetar med ett Microsoftprogram som Outlook och klistrar in en smajly i ett mejl, så kodas det om till den smajly som finns i Wingdings alfabet. Gissa vilken bokstav smajlyn motsvarar? Just detJ. När mejlet når en mejlklient som har en annan kodning visas inte smajlyn, utan bara ett J.

Den som vill vara riktigt hipp ska således börja använda ett vanligt J i slutet på glada meningar. I samma anda är det tydligen också hippt att medvetet låta en etta slinka in i rader med utropstecken: !!!!!!!!111, eller ännu hellre rentav skriva !!!!!!ettett. Likaledes hippt är det att avsluta en mening med ett opassande s, som i ”jag är glads”. Jag tippar att detta kommer från att ICQ-meddelanden sändes med kommandot alt+s, och att man ibland råkade trycka i fel ordning.

Slangspråk relaterat till datoranvändande har kommit att kallas leet-språk, och om detta fenomen har Wikipedia en riktigt spännande artikel. Här har du således din räddning om du börjar känna dig gammal och grå. Vem som helst kan ju bli hipp när det finns en hel manual för det.

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , ,

26 mars 2010 · 7:47

Framtiden är nära

Jisses. Jag väntar mig en Jetpack inom de närmaste månadernas framtid. I går testade jag nämligen Google Översätt. Det var sent på eftermiddagen och jag slöläste en artikel om språkförståelse, som nämnde att datorer inte förstår språk. Lite illmarigt bestämde jag mig för att retas med Google Översätt. Jag tänkte att översättningen kunde få statuera som ett vackert exempel här i bloggen. ”Researchers in the field of artificial intelligence (AI) have occupied themselves with this question in their quest to build intelligent computer systems that can perform human tasks such as problem solving and language comprehension.”, skrev jag till robotöversättaren, beväpnad med ett hånflin, pösigt nöjd över min mänskliga oöverträffbara språkförmåga.

Hånflinet fick dock en kort livstid. Se här på Googles översättning till svenska: ”Forskare inom artificiell intelligens (AI) har sysselsatt sig med denna fråga i deras strävan att bygga intelligenta datorsystem som kan utföra mänskliga uppgifter såsom problemlösning och språkförståelse.”

Hatten av! Översättningen har bara ett enda fel, och det är dessutom ett fel som infödda svensktalare gör ofta. Det är att ”deras” ska bytas ut till ”sin”, eftersom det syftar på subjektet. De engelska särskrivningarna som på svenska ska vara hopskrivna klarar översättningen av. Den förstår också att vi svenskar inte använder konstruktioner som ”forskare inom fältet av”, och stryker således den biten. Dessutom vet den att ”occupied” inte ska översättas bokstavligt till ”ockuperat”, utan lämpligen till ”sysselsatt” (om man i stället skriver in ”In 1936, Germany occupied Poland” översätter den – till råga på allt enligt grammatikens alla v2-regler – till ”År 1936 ockuperade Tyskland Polen”).

Snart är framtiden här. Jag betraktar utvecklingen med andakt.

4 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

17 mars 2010 · 11:13

Meddelandespråket förändras

Det är ungefär tretton år sedan jag skaffade min första mejladress. Jag tror att det var när jag gick i femman och var elva år. blond_hallin@hotmail.com hette jag i cyperrymden. För elvaåriga tjejer på nittiotalet var det en rätt stark konvention att man skulle ange sin hårfärg i mejladressen. Att ha sitt eget namn i mejladressen var däremot otänkbart, så jag gjorde ett täcknamn av de tre första bokstäverna i mitt efternamn och mitt förnamn, och modifierade sedan dem lite lätt. Jag blev rätt nöjd med resultatet. Understräck, /anderlajn/, ansågs också vara synnerligen coolt.

Så var konventionerna för mellanstadieelever på nittiotalet. Vad man faktiskt uträttade med sin mejladress var mindre viktigt. I själva verket minns jag inte att jag över huvud taget använde den. I dag är mejladresser ingenting man har för att det är häftigt. I stället använder vi våra mejladresser som en viktig del av både den privata och den professionella kommunikationen. Vi börjar bli bra på det. Nya konventioner har uppstått, och några sådana tänker jag skriva om i det här inlägget.

Mejl har förstås vissa likheter med traditionella brev. Ni vet, man skriver till enskilda personer och till grupper, man skriver antingen för att man har ett meddelande eller för att man vill hålla kontakt, man börjar med ett hej. Men det är olikheterna som är det intressanta.

En ny förutsättning för mejl är ärenderaden. För brevväxling kunde den kommunikationsmedvetna om den ville skriva en ärenderad på kuvertet, men det var långt ifrån konventionaliserat. I mejltjänsterna finns dock alltid en liten ruta där vi förväntas ange vad mejlet handlar om. Ibland kan man utnyttja den effektivt, särskilt om man har ett specifikt meddelande. I min mejlinkorg är till exempel de fyra första ärenderaderna ”Rådets framtid”, ”Ditt e-brev är mottaget av Skatteverket”, ”Inbjudan till Språkrådsdagen 2010” och ”Jan Molin har delat med sig av en länk i din logg”. Den som inte har något särskilt att säga, utan bara vill höra av sig, kan välja att lämna ärenderaden tom, eller skriva något intetsägande som ”Hej”. Antagligen kommer vi att bli ännu bättre på att utnyttja ärenderaden effektivt, så att den fungerar som en informativ rubrik till mejlet. Ärenderaden ska alltså vara temat för mejlet.

En annan ny förutsättning är att pauserna mellan samtalsturerna har blivit kortare. Eftersom mejlet kommer fram bara någon sekund efter att man skickat det, så förväntar sig den mejlande ett relativt snabbt svar. Om man låter det gå ett par dagar innan man svarar har man mer eller mindre försakat sin chans att yttra sig i konversationen. Samtalsturerna i sig har också möjlighet att bli kortare. Det går bra att svara ett mejl med ”Okej” eller ”Bra”; kanske bättre än för brev eftersom man inte anstränger vare sig plånboken eller någon brevbärare med sina mejl.

När jag skickade brev förr i tiden avslutade jag alltid med ”hejdå”, och det gör jag inte i mejl (jag har dock lagt märke till att jag ofta har svårt att skilja mellan nittiotal och barndom, så möjligen kan det förklara denna förändring). En sökning i min mejlkorg på ”hej då” och ”hejdå” ger ganska intressanta träffar. I mejl använder jag nästan uteslutande uttrycket ironiskt till personer som jag känner väl och är lite skämtsam med. Varför kan man använda ett så pass naturligt uttryck som ”hejdå” ironiskt? Kanske har det att göra med att uttrycket vanligen används för att avsluta dialogiska konversationer i realtid. Genom att anspela på dialogiska konversationer tar mejlet in mottagaren i texten. Draget till sin spets kan man med ett avslutande ”hejdå” antyda att man är medveten om att man haft ordet länge och förstår att mottagaren så att säga redan dragit efter andan för att komma med sin replik. Det där var väldigt spekulativt, jag hoppas ni ursäktar. Men kanske. För mer formella mejl har vi ju konventionaliserade avslutningsfraser som ”Hälsningar”, ”Vänliga hälsningar” och ”Vänligen”. I vardagliga mejl, där jag inte vill verka formell men inte heller skämtsam, tycker jag oftast att det passar bäst med en enkel underteckning. Så gjorde jag i det senaste mejlet jag skickade. Det går till ordföranden i ett råd jag sitter i, och hör till mejlväxlingen som rubriceras under ärenderaden ”Rådets framtid”:

Hej

Jag kommer sitta kvar våren ut, men inte i höst.
Det var väl allt?

Linnea

Det mejlet sammanfattar också de nya konventioner jag nämnt: För det första summerar ärenderaden ämnet för konversationen. För det andra är det nio timmar natt mellan mitt mejl och det jag svarade på. För det tredje är min samtalstur kort, komprimerad, och förutsätter att det inte är ansträngande att svara på. För det fjärde avslutar jag varken med ”hejdå” eller någon formellare avskedsfras, utan helt enkelt med namnet.

Det var allt.

Linnea

5 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

03 februari 2010 · 10:20

Så här blir du språkligt allmänbildad – gratis och utan större ansträngning

Ett enkelt sätt att göra sig språkligt allmänbildad är att ta del av intelligenta språkvetares lediga språkbetraktelser. Det kanske du redan hade på känn, eftersom du läser det här (det nya skiljetecknet SarcMarc kostar pengar att ladda ner, så därför nöjer jag mig med denna i stället övertydliga parentes. Usch vad tramsigt det känns. Jag tror jag får överge sarkasm helt. Nä fy, vad tråkigt. Jag återkommer). Själv prenumererar jag på nyheter från fem av svenskans främsta auktoriteter:

  1. Språkrådets Veckans språkråd. De redogör kortfattat för en aktuell språkriktighetsfråga, typ ”Heter det i eller på Haiti?” eller ”Skriver man ska eller skall?”.
  2. Catharina Grünbaums språkspalt i DN. Den diskuterar trender i språket, inte sällan med anknytning till svenska språkets historia.
  3. SVD:s Språkspalten. Här turas giganterna Siv Strömquist, Olle Josephson och Viveka Adelswärd om att diskutera dels nya språkfenomen, dels intressanta språkriktighetsfrågor. Alla tre skribenterna extraknäcker som akademiker, så de hänvisar ofta till ny forskning om språk.
  4. Lingvistbloggen från institutionen för lingvistik på Stockholms universitet. Där skriver institutionens personal, främst Mikael Parkvall och Östen Dahl, om vad som händer i språkvärlden. De är ju språkvetare, snarare än svenskvetare, så här får man den bästa internationella rapporteringen. Dessutom händer det till och från att de är spydiga mot dumma dagstidningsartiklar, vilket kan vara skojigt för den som är lagd åt det hållet.
  5. P1:s radioprogram Språket. Programmens upplägg är, en smula genusanalysabelt, att programledaren Anna Lena Ringarp presenterar ett aktuellt språkligt fenomen, och sedan bjuder in professor Lars-Gunnar Andersson som förklarar fenomenet eller ger svar på tal. Ofta utgår reportagen från lyssnarfrågor, och därmed handlar det ofta om vad som kan påstås vara rätt och fel i språket. Svaren brukar vara både ödmjuka och insiktsfulla, kudos för det.

Det smidigaste sättet att hålla koll på en blogg är att skaffa en rss-läsare. Det är en funktion som prenumererar på bloggar åt dig, så du får ett meddelande när någon av dina favoritbloggar får ett nytt inlägg. En bra rss-läsare är Google reader. Den kan du installera rakt in i verktygsfältet på din webbläsare, så då klickar du där när du har tråkigt. När det gäller den femte punkten, radioprogrammet Språket, får du skaffa dig en podcast-prenumeration. Jag använder iTunes för det ändamålet och är nöjd.

Ha så trevligt med dina nya kunskaper!

3 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

11 januari 2010 · 11:23

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 5)

Frekvensen av belägg för svenskars kodväxling har dalat. Dokumenteringen av ditot på den här bloggen, that is. I verkligheten har det förstås kodväxlats som aldrig förr, jag har bara varit för lat för att dokumentera det. Nu kommer hur som helst det femte belägget (med 10 i sikte). Det kommer från en Facebook-status, eftersom Facebook har blivit något av ett tema i bloggen.

JAN MOLIN: Resfeber as always, imorgonbitti bär det av

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , ,

04 januari 2010 · 9:04

På Facebook gillar man i stället för att nicka

– Jan Molin ibland får man för sig så konstiga saker.
– Marianne Borg gillar detta.

– Jan Molin Gott nytt år!
– 2 personer gillar detta.

– Jan Molin gick halvmaran från flyget till bussen och tog sig till slut hem till VHV. Skön…T!
– 2 personer gillar detta.

Ännu ett inlägg i den här bloggen får ägnas åt vårt populära virtuella sociala sammanhang Facebook. Också denna gång handlar det delvis om statusraden, precis som min gästbloggares grundliga genomgång för några veckor sedan. När någon har skrivit en statusrad hamnar den nämligen i personens vänners nyhetsflöde, som är en lista på saker som hänt på sistone. Där kan man till exempel läsa ens Facebook-kompisars statusrader, men också bland annat se på deras nypublicerade bilder och läsa deras resultat på diverse så kallade quiz. Ser man något intressant kan man kommentera det, eller klicka på knappen ”gilla”. Det här inlägget handlar om den senare funktionen.

Funktionen att gilla något kom in som en upptumme på Facebook för något år sedan. I begynnelsen användes den kanske lite mer ortodoxt, som i det här exemplet:

– Jan Molin på tre år har jag tagit 16 187 bilder det är ganska sjukt
– 2 personer gillar detta.

I det sammanhanget kan man ju tänka sig att de två personerna faktiskt tycker att det är bra att Jan Molin fotat så mycket. Den statusraden är dagsfärsk, och fungerar som bevis för att det sättet att Facebook-gilla fortfarande förekommer. Men samtidigt har ett sätt att gilla i mer förlängd betydelse börjat sprida sig.

– Jan Molin klarar inte riktigt av bråkiga barn på tåg. Entimmesresan till Hudik kändes som att den stack kniven i tre år av min livslängd.
– 3 personer gillar detta.

Inte kan man väl tänka sig att tre personer önskar Jan Molin ett kortare liv? Nej, här är det mer troligt att Jan Molins vänner meddelar att de noterat yttrandet, har varit med om något liknande eller helt enkelt tyckte att det var skojigt uttryckt. De kanske gillar själva Facebook-statusen – dess form, men inte dess innebörd.

– Jan Molin har låg lidandetröskel, har vaccinerat sig mot svininfluensan, har ett invärtes vulkanutbrott, har mycket att göra, men inte lust.
– Marianne Borg gillar detta.

Inom samtalsforskningen brukar man tala om något som kallas samtalsstöd. Det är när man nickar, mmm:ar, .jo:ar, ler, fnyser och på andra sätt visar att man lyssnar och är med i samtalet, utan att vilja bryta in med en innehållsstinn replik. Jag vill hävda att gillandet har blivit ett allmänt samtalsstöd på Facebook. Om det har någon universell betydelse så är det en positiv, men det går också bra att gilla när någon berättar något tråkigt. Sammanhanget fyller i betydelsen av gillandet. I undantagsfall kan man behöva komplettera med en kommentar som förklarar att man asså inte direkt gillar, men lyssnar och deltar. Om man tänker på Facebook-statusen som ett skrik efter uppmärksamhet, kan man se gillandet som en minimal bekräftelse.

Enfalden i Facebook-användarnas möjlighet att ge minimalt samtalsstöd har för övrigt gjort att flera grupper startats i syfte att få administratörerna att skapa fler sådana funktioner. Intressegruppen Petition for Facebook to install a dislike button (som alltså vill att Facebook ska ha en ogilla-knapp) har till exempel 1 854 168 medlemmar. Det är fler än antalet invånare i Botswana, världens 145:e befolkningsrikaste land.

Men på Facebook går det än så länge bara att hänga med i samtalet på ett sätt, om man inte vill göra ett separat yttrande. De flesta användare verkar också vänja sig vid tanken, och med tiden får gilla-knappen ett allt mer vidgat användningsområde. Språkanvändare är pragmatiska och intelligenta, också på Facebook. Linnea Hanell gillar detta.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , , , ,

07 december 2009 · 18:07

Jan Molin gillar dig

Vi har en gästartist i bloggen idag, apropå partner-temat: Linus Salö, min dito. Han ska dela med sig av sina iakttagelser från ett av våra vanligaste sociala medier. Läs och njut. Jag hoppas att mina övriga inlägg inte ska överskuggas av hans ambitiösa upplägg.

Först en sammanfattning
Det här inlägget handlar om en ny, korthuggen texttyp: folks Facebook-statusar. Först i en status står alltid namnet på användaren. Detta bestämmer Facebook. Sedan kommer statusen.  Jag ska visa på fem möjliga sätt att formulera den.

1. Vanligast: Genom att inleda med ett finit verb:

  • ”[användaren] diskar grytor.”

2. Vanligt: Genom att inleda med interjektioner och andra emotionella små utbrott.

  • ”[användaren] Ååååååååhh nääää!”

3. Ovanligt: Genom att inleda med kolon:

  • ”[ användaren] : det är trist att diska.”

4. Vanligt: Genom att inleda med en fullständig mening:

  • ” [användaren] ibland är det olidligt att diska.”

5. Ovanligast: Genom att inleda statusen med ett genitiv-s:

  • ”[användaren] s diskning är vedervärdig.”

Facebook förändrar språket
Språk är kul. Det håller du nog med om; det är väl ett av dina starkaste motiv för att bemöda dig om att läsa en språkblogg som denna. Det kuliga är att språk är föränderligt på flera vis. ”Kuligt” är ju inte ett accepterat ord, men det var inte ”kul” heller för några årtionden sedan.

Siffror kan också vara kul. Därför slänger jag ur mig en sådan nu: 350 miljoner. Det är antalet rökare i Kina, och antalet fall av malaria varje år. Inte så kul. Men det var mest ett lite omständligt sätt att leda oss in på Facebook. 350 miljoner är nämligen också antalet människor som har en användare där. Och sedan ytterligare en vändning: en annan föränderlig aspekt på språk är att språkbruket förändras när vi får nya kanaler att uttrycka det i. Facebook förändrar språket, och det här inlägget ska ge ett exempel på hur man kan tillämpa sina språkkunskaper på ett nytt medium och dess språkliga förutsättningar.

Jag ska inte förutsätta att alla läsare känner till Facebooks funktioner. Därför följer först några rader kött på benen för den som behöver sådant:

Med Facebook samlar man sina bekanta i ett webbforum. Sedan kan man skriva till sina vänner, dela med sig av sina bilder och – med särskild vikt för detta blogginlägg – berätta vad man gör för tillfället. Den här sista funktionen uppnår man med den så kallade statusraden; den används flitigt av de flesta. Alla användare har ett fält där de uppmanas skriva in sin status, alltså vad de gör för stunden. Fältet står efter användarens namn. Det vanligaste är därför att syntaktiskt samordna namnet med statusen; man fyller helt enkelt på med lite text som hamnar efter namnet i statusen.

Jag ska ge några autentiska exempel på detta genom att klippa in statusrader från min egen Facebook. Mina vänner ska emellertid förbli anonyma, så därför kallar jag alla ”Jan Molin”. Ett fint namn.

De flesta inleder med finit verb
Många väljer att inleda med ett finit verb. Användarnamnet är då en del av statusen och står som subjekt.

  • Jan Molin ger upp läggningsförsöken. De ger ändå absolut ingenting.
  • Jan Molin har varit på Konstfacks julmarknad, loppis på Strand och Vegomässan. Idag kändes Stockholm lite mer som Berlin.

De flesta användare talar om sig själva, och inte för sig själva. Eftersom namnet står först talar man ofta om sig själv i tredje person. De första exemplen visar detta. Att på det här distanserade sättet tala om sig själv är fastslaget av Facebook, eftersom användarnamnet måste komma först. Det här är också fullt rimligt; om alla kunde dela med sig av sin status i första person skulle jagen inte gå att skilja från varandra i nyhetsmyllret. En status behöver en avsändare.

Ett sätt att göra statusen mer personlig är att inkludera ett ”jag” eller ett ”mig” på något annat ställe i statusen. Det gör man enklast i en andra- eller tredjemening. Så här:

  • Jan Molin kommer hem på luciadagen från Teneriffa. Nu ska jag ha semester med familjen Molin.
  • Jan Molin sitter på jobbet och är uttråkad. Ingenting händer. Roa mig! Eller spräng någonting åtminstone.

I alla exempel hittills kan man se ett mönster: det personböjda verbet kommer tidigt – som tredje ord. Jan Molin ger, har, kommer och sitter. Detta är mycket intressant, eftersom tidiga finita verb är ett av de vanligaste tipsen för att skriva begripliga meningar. Här vill jag gärna uppehålla mig ett tag genom att dra paralleller till andra texter.

Det som kommer före det finita verbet brukar kallas fundament eller satsbas. I statusexemplen består fundamentet av subjektet: Jan Molin. Två ord. I andra fall kan fundamenten väljas ganska fritt; de kan bestå av lite olika saker som adverbial, objekt och satsadverbial. I krångliga texter är det vanligt att fundamenten är långa; de består alltså av många ord. Här är fundamenten understrukna.

Choklad, fast inte den allra mest bittra typen och inte heller sån där barnslig mjölkchoklad som finns i påskägg, är det bästa jag vet.

Det här sättet att skriva är väldigt påfrestande för minnet. Man brukar säga att det gör meningen vänstertung. En menings egentliga innebörd står inte klar förrän verbet kommer. Så här:

  • I Pretoria, Varadero, New York, Bogota, Berlin, Porjus, Timbuktu, (ännu vet du ju inte vad jag försöker säga) Oslo och Peking har jag aldrig firat jul.

En sådan mening går att vända, så att fundamentet blir kort. Då blir den högertung och lättare för minnet att hantera.  Läsaren vet vad den ska göra av alla de ortnamn jag nämner:

  • Jag har aldrig firat jul i Pretoria, Varadero, New York, Bogota, Berlin, Porjus, Timbuktu, Oslo och Peking.

För Facebooks svenska användare är statusrader nästan alltid högertunga. I svenskan kommer ju verbet på andra plats i huvudsatser. På första plats i statusraderna står subjektet: ett för- och efternamn. Det gör fundamenten korta i Facebook-statusar. Dessutom får statusen ett befolkat språk, användarnamnet som står först markerar tydligt vem som är, känner eller gör vad. Klarspråkigt värre, alltså.

  • Jan Molin är galet nöjd med dagen på kontoret. Firar med soffa och nästa säsong 6ft.

Många inleder med känsloutspel
En status måste inte följa principen subjekt – verb. Det finns också några exempel på användare som inte betraktar sitt namn som en del av sin status. Då står så att säga statusen för sig själv. I en text skulle Word spydigt påpeka att de flesta saknar verb. Man läser statusen som användarens tanke, som ett lösryckt påstående. Ibland liknar de känsloutspel. Hit kan man också räkna interjektioner och imperativ.

  • Jan Molin Sommar i källaren, vinter på bilen.
  • Jan Molin Trubadursesion at Pedros…
  • Jan Molin tröttröttröttröttörtörttötrött
  • Jan Molin men sluta för fan

Dessa statusar avspeglar något som hänt, och kan läsas som ett yttrande från användaren. På så sätt tar man fasta på att Facebook är en personlig och informell kanal där man kan skriva vad man vill – folk som känner en kanske förstår.

Några inleder med kolon
Ibland markerar folk tydligt att statusen är ett citat från användaren. Då används ofta kolon. På så sätt kan man markera att det som följer efter användarnamnet är något som användaren säger eller kanske tänker. Statusen kan då bli lite mer vänstertung.

  • Jan Molin : det där med en avklarad hemtenta gillar jag…

Andra inleder med fullständig mening
Många statusar formuleras som fullständiga meningar. Dessa har mycket gemensamt med citaten; de liknar ett yttrande från användaren. I sådana fall hör inte användarnamnet och påståendet ihop rent språkligt. Användarnamnet står alltså utanför satsen, och något annat ord i statusen får ta subjektets plats.

  • Jan Molin vi ses här imorgon kväll!

Här framgår att påståendet som följer är någon typ av anföring från användaren. Människor är ju inte dumma, så budskapet framgår av sammanhanget. Men rent språkligt blir det lite klumpigare. I meningen ovan kan ju Jan antingen vara sändare eller mottagare.

Få inleder med genitiv-s
Ytterligare en variant finns: att använda ägandeform med ett ”s”. Då förlänger man subjektet, så att det också inkluderar en till företeelse.

  • Jan Molin s dator har svininfluensan.

Det här kluriga sättet att formulera sig är ovanligt. Det är kanske lite störande att s:et hänger löst.

Ibland har folk efternamn som slutar på s. Då slipper man mellanslaget mellan efternamnet och s:et: ”Hans Bergenfors guldfisk är en snuskhummer.” Eller som i denna avslutande status:

  • Linus inlägg slutar här, trots att det finns mycket mer man kunde fundera på. Varför står till exempel de flesta statusar i presens eller perfekt? En tempusanalys vore kul. Och hur fungerar det på språk som har verbet före subjektet? En typologisk analys behövs.

9 kommentarer

Under Gästbloggare, Språk

Taggat som , , ,

18 november 2009 · 14:08

Skatteverket’in internet sitesine hoş geldiniz

Nu ska ni få höra. I dagarna lanserades en fantastisk liten text på uppsatser.se. Den heter ”Man måste bli helt svensk för att hitta någonting” och är skriven av mig själv. Det är mitt exjobb från språkkonsultprogrammet, och det är en studie i hur tre myndigheters webbplatser fungerar för personer som har svenska som andraspråk. Kan du inte bärga dig? Ladda hem texten direkt då. Ni andra kan få vila ögonen på min vackra framsideillustration, innan jag går vidare till att berätta vad jag kom fram till.

Uppsatsen bygger på ett test som jag fick göra på elever från Sfi och svenska som andraspråk. Jag gav dem ett häfte med frågor, och bad dem att söka svaren på webbplatserna för Sveriges domstolar, Försäkringskassan och Vasamuseet. Frågorna kunde till exempel vara vilken tingsrätt de tillhör, hur länge man kan få föräldrapenning, eller var Vasamuseet ligger. Efter testet intervjuade jag också tre försökspersoner. Jag ville veta hur informationen fungerar för dem, hur de kompenserar för språkliga problem, och vad de tycker om den begriplighetshjälp som finns på webbplatserna. Alla tre webbplatser hade till exempel ett lättläst alternativ.

Här är det kortfattade resultatet

  • Hur fungerar informationen? – Bra, men inte tillräckligt bra.
  • Hur kompenserar de för språkliga problem? – Vissa använde lättlästa texter, andra använde webbassistent eller sökfunktion. Några få ändrade språkinställningarna på webbplatsen, så att de kunde läsa på sina förstaspråk.
  • Vad tycker de om begriplighetshjälpen? – Bra att det finns lättläst, men inte alla vill ha det. Ordlistor är alltid bra.

Här broderar jag ut mig
Webbplatserna i sig fungerade ganska bra för försökspersonerna, men inte tillräckligt bra. Det verkar som att många av försökspersonernas problem hade med ordförståelse att göra. Det är ett problem som är ganska enkelt avhjälpt: alla myndigheters webbplatser ska ha ett webbrum med enklare text, och i det webbrummet borde det också finnas en ordlista med svåra termer. Jag märkte också att de gärna använde sökfunktioner och webbassistenter. Den som känner sig uttråkad borde gå in på forsakringskassan.se och låta sig imponeras av deras Fråga Hanna. Webbassistenter är något som fler borde satsa på. Om de är välutvecklade är de verkligen användbara, särskilt för personer som inte vill eller kan eller ids läsa långa texter.

Mina informanter verkar ha haft en ganska tudelad attityd till lättläst. Å ena sidan tyckte de att det är bra med kortfattad och enkel text. Å andra sidan ville de utveckla sin svenska, och då kunde lättlästa texter vara för enkla. Vissa tyckte också att lättlästa texter var tråkigare än andra. Min slutsats är att alla medborgarvända myndigheters webbplatser borde ha lättlästa texter, men också annan mottagarvänlig information. Ett modernt informationssamhälle borde präglas av att medborgarna själva kan välja hur de vill ta till sig informationen. Det ska finnas utförlig information och kortfattad information, broschyrer och webbplatser, webbassistenter och internetartiklar. Det är naivt att tro att man kan skriva så att det passar alla – även om man förstås måste försöka.

Fotnot: Det som står i rubriken är ”Välkommen till Skatteverkets webbplats” på turkiska. Jag tänkte att det skulle kunna uppfattas som lite fyndigt.

2 kommentarer

Under Begriplighet, Språk, Språkkonsultprogrammet

Taggat som , , , , , , ,

11 oktober 2009 · 17:53

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 3)

Det här är det tredje belägget för att svenskar plötsligt kan dra till med en engelsk fras i ett i övrigt svenskt samtal. Det utspelar sig i kommentarsfältet i ett fotoalbum på Facebook. De skrivande är kusiner, och båda har svenska som förstaspråk. Fotot är en närbild på Karsten.

KVINNA: Gud vad lik Karsten är morfar/farfar. Det är faktiskt lite galet…
KARSTEN: Haha, people keep saying that..

Karsten heter egentligen något annat.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , ,

26 september 2009 · 13:59

Hen som vill kommunicera ska inte tro att hen är något

I min treåriga språkkonsultutbildning har jag fått lära mig hur man kommunicerar med text så effektivt som möjligt. Det är inte alltid så kul; jag tycker ju om text. Jag älskar text. Jag älskar stilfigurer, rim, svordomar, överdrifter, okonventionella metaforer. Men för att bli en riktigt effektiv skribent av det som språkvetare kallar bruksprosa (=text som man läser annat än för sitt eget höga nöjes skull, till exempel brev från Försäkringskassan), för att bli det ska man skriva så att texten passerar så obemärkt som möjligt. Läsaren ska inte tänka på texten, hen ska tänka på informationen som texten förmedlar. Det är därför Försäkringskassan inte får svära. Men det är också därför vi inte vill ha något flashigt intro när vi går in på Konsumentverkets webbplats, och det är därför hen som verkligen vill kommunicera inte ska tro att hen är något.

Linus Salö har undersökt hur kommuners webbplatser borde se ut för att funka så bra som möjligt. Ett av hans kanske viktigaste resultat är att webbplatserna alltid måste motsvara användarnas förväntningar. Alltså: en kommuns webbplats borde se ut som kommuners webbplatser brukar göra. De ska inte tro att de är något.

Till råga på allt har Linus kaxigt nog presenterat sin studie på en webbplats. Det är en snygg webbplats. Gå och titta! Lär dig kommunikationens jantelag. Lär dig att mottagaranpassa för nätmedborgaren.

Klicka för att kolla in webbplatsen (i nytt fönster)

Gå dit!
Fotnot 1: Jag är lite jävig vad gäller mister Salö. Det är kanske säkrast att du undersöker själv om hans studie verkligen är så jävla bra.
Fotnot 2: Mitt jobb kommer ju handla om att skriva helt inkognitoish, och därför tar jag mig gärna en språklig svängom här i bloggen. Jag hoppas du ursäktar.

Lämna en kommentar

Under Språk

Taggat som , , , ,