Etikettarkiv: Språk i media

03 februari 2012 · 12:21

Särskrivningar är felaktiga, men inte farliga

I dag firas grammatikdagen runt om i landet och Fredrik Strage tar tillfället i akt att hata lite på särskrivningar. Det är inte så att man kissar på sig av exaltation. Jag citerar:

Men folk som särskriver på svenska skrämmer mig mer än rasister, terrorister och Sean Banan tillsammans. Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk.

Den dystra framtidssynen är inte ny. Någon borde på allvar försöka avgöra hur länge tillbaka man har ansett att folket (inte sällan pöbeln) sprider lingvistiska virus som fräter sönder vårt språk. Låt mig ge ordet till Nils Linder, den legendariska språkvårdaren bakom hållningar som ”En persons sätt att nyttja skiljetecknen är en ganska tillförlitlig gradmätare på hans bildning, eftertanke och ordentlighet”. Nils Linder uttalar sig så här om särskrivningar i Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift från 1886:

Så särskrivningar är inte något nytt. De har funnits i svenskan ungefär så länge svenskan har funnits. De har aldrig varit korrekta, och de ska alltid korrigeras vid korrekturläsningar, men man kan ändå med ganska stort självförtroende fastslå att särskrivningar inte är något lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk. Svenskans ställning har i många avseenden blivit starkare sedan 1886, trots att flera obildade, oeftertänksamma och oordentliga språkbrukare med all sannolikhet har kastat ur sig några sjuka gymnaster och skumma tomtar under åren. Särskrivningar är felaktiga, men de kommer inte – det lovar jag med handen på SAOB, SAOL och Svenska skrivregler samtidigt – fräta sönder vårt språk.

Fredrik Strage gör en poäng av att man inte ska använda sin språkkunskap för att sparka neråt på andraspråksinlärare och dyslektiker. Det hedrar honom. Och visst har han rätt i att det är trevligt med välvårdade sammansättningar i offentliga texter. Språkgranskare och korrekturläsare gör ett jättefint jobb. Men när Fredrik blir rädd av att Ikeas webbplats har sökträffar på ”stål ben” men inte på ”stålben”, då tänker jag att någon borde trösta honom. Vännen, det finns inget att vara rädd för.

23 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , ,

17 december 2011 · 5:00

17. Julklappen var en klapp på dörren – sedan kom gåvan

I dag är det lördag, och om en vecka händer samma sak igen – men då är det inte vilken lördag som helst. Nästa lördag kommer nämligen tomten. Det är sant. Vi har ju tidigare konstaterat att det är rätt synd om tomten så här års. Därför finns det många som försöker hjälpa tomten på traven genom att fixa lite julklappar själv. Och julklapp är ordet för dagen.

Julklappens etymologi låter för enkel för att vara sann, men ordet kommer faktiskt från en sed att klappa på dörren hemma hos folk, slänga in en gåva och sedan ge sig iväg. Men det var knappast något Playstation eller Linas matkasse man kastade in – det vanliga var att kasta in ett vedträ eller en halmfigur eller någon annan skämtpresent, tillsammans med en lapp med en satirisk vers som förklarade gåvan. Efterhand har vi skalat bort busigheterna, och kvar är en i sanningens namn ganska kostsam tradition där vi köper saker till familj och vänner och ger bort som gåvor i juletid.

Riktigt hur länge vi har gett bort julklappar till varandra är oklart. Nationalencyklopedin berättar att förnämt folk åtminstone sedan 1000-talet har haft traditionen att ge bort nyårsgåvor till varandra. Men år 1762 ska tidningen Swenska Mercurius ha noterat att det bara var tjänstefolk som höll sig med nyårsgåvor, och att det finare folket hade övergått till att ge varandra julklappar. Där verkar alltså något som liknar den moderna traditionen ha slagit igenom. Ordet julklapp är dock alltså lite äldre; Svensk ordbok daterar sitt äldsta belägg till 1741.

I undergroundkretsar har det länge varit hippt att kompensera för de materialistiska julklappsköpen med hjälp av olika välgörenhetsinsatser. Många välgörenhetsorganisationer har tagit fasta på detta, och erbjuder nu mer konkreta gåvor. Hos exempelvis Action aid kan man köpa en get för 200 kronor, och ge bort ett gåvokort till sin vän, medan geten hamnar hos någon som har nytta av den. Den traditionen är dock i princip lika gammal som de materialistiska julklapparna. Så verkar det i alla fall om man tittar på nedanstående sida ur Inrikes Tidningar från 1799. Där, långt ner i vänsterspalten står det: ”Du som löper bekymrad at hitta på en smakelig Julklapp, at gifwa eller truga på en obehöfwande; bryt heller den hungriga dit bröd, och herbergera den huswilla”. Action aid hade inte kunnat säga det bättre.

5 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , ,

21 oktober 2011 · 8:44

Kränkt! Kinapuffens sprängkraft

För några veckor sedan blåste en isig storm över landets tyckarsidor och kommentarsfält. Det handlade om kineskarikatyren på Fazers Kina-godis. Historian är att Patrik Lundberg påpekade i en krönika i Helsingborgs dagblad att det börjar bli rätt tröttsamt med alla normaliserade nidbilder och glåpord för asiater – se på kinapuffspåsen till exempel. Fazer snappade upp lite dålig publicitet och valde rasande snabbt att vända det till något positivt. Inom en vecka kom beskedet: den glada snedögda rishattsgubben får stryka på foten. Mer historia finns egentligen inte, men det var efter detta som stormen blåste upp.

Tramsigt! utbrast många, inte sällan vithyade personer med sunt förnuft som främsta analysverktyg. Svt Debatt beställde en Sifo-undersökning som visade att hela 97 procent av svenska folket inte tyckte att bilden var kränkande. Nähä, tänkte kanske Patrik Lundberg.

Folk är alldeles för lättkränkta nu för tiden, menade många. De dammade av begreppet offerkofta och sa, att det är som om det pågick en tävling där den som ropade ”kränkt” flest gånger vann. De gjorde säkert en alldeles korrekt analys. Det betyder dock inte att de borde ta varje möjlighet att använda sig av korkade nidbilder och glåpord.

Men hur ska man kunna veta vad någon ska uppleva som kränkande? frågar de kanske nu. Låt oss säga att de påpekar lite fånigt att de kanske tycker att färgen gul är kränkande. Det kan låta konstigt men folk använder faktiskt sådana argument ibland. Så här kan man bemöta det.

Figuren på Kina-påsen är en karikatyr. Det knallgula ansiktet, ögonen i två sneda streck, den svarta pagen och den röda rishatten representerar (men avbildar inte) utseendemässiga drag som är vanliga i Asien men inte i Nordeuropa, och som därför ses som utmärkande. I karikatyrens namn har dessa drag förstärkts och överdrivits för att skapa en festlig bild. På samma sätt var det fullt rimligt en gång i tiden att avbilda ett afrikanskt huvud som en kolsvart boll som lyses upp av ett par vita ögon och en stor röd plutig mun. Också denna karikatyr använde sig Fazer av förr i tiden som frontfigur för det godis som i folkmun hetat negerlakrits.

Detta är ett rimligt och kreativt sätt att skapa starka symboler, så länge man inte uppfattar det karikerade som en människa. Det är kul med karikatyrer av pompösa makthavare (i den mån de uppfattas som ikoniska figurer höjda över mänsklighetens futtighet). Däremot säljer man sällan godis på makthavarkarikatyrer. Godisfigurer skapar vi av stiliserade grodor, björnar, hallon och flygande mattor. Det är kul, exotiskt, fantasieggande. Men kineser och afrikaner är dessvärre mindre festliga till sin karakteristik.

Kina-godisets frontfigur är alltså dålig därför att den är en karikatyr på en person som det inte finns något behov att skämta om. Den som drar efter andan för att ropa offerkofta kan andas ut igen. Det handlar inte om att det är synd om dem som karikatyren representerar. Det handlar om att kineskarikatyren är en tråkig figur som vittnar om en trång världsbild där personer från Kina figurerar i samma kategori som grodor, björnar och hallon.

Det hela behöver inte bara handla om offerkoftor och kränkthetstävlingar, för även om man inte ska överskatta marknadens bot på världsproblemen så är denna fråga förhållandevis självlöslig. Tycker tre procent av de presumtiva konsumenterna att symbolen är kränkande gör Fazer ett genidrag i att byta ut den – och på kuppen framstå som utmärkande självreflekterande och nydanande (vilket förstås är en sanning med modifikation, eftersom många konkurrenter aldrig haft någon symbol som kunnat uppfattas som kränkande).

Samtidigt kan det vara intressant att reflektera över vad som kan vara föremål en karikatyrteckning. Fazer säljer också ett godis som kallas Wienernougat. Det är en chokladask som pryds av ett par som dansar wienervals. Men hur gör man en nidbild av det? Fazer tycks inte ha kunnat komma på någon, och avbildade i stället paret i en naturtrogen och något högtravande stil:

Andra gånger går det att skapa nidbilder, utan att de blir särskilt brännande. Det krävs inte mycket fantasi för att avbilda en fransos med randig båtringad tröja och basker, med ett rödvinsglas i handen, en baguett under armen och en purjolök stickande upp ur väskan. Varför bränns det inte? För det första anspelar inte fransosens nidbild på etnicitet på det sätt som den gulhyade snedögda kinapuffsbilden gör. En basker kan man alltid göra sig av med. För det andra har vi i Sverige ändå knutit ett visst värde till den franska kulturen, inte minst när det gäller maten. Även om vi kan fnissa åt fransoskarikatyrens excesser handlar det i slutändan om något som vi känner till och ofta har en positiv relation till. När det gäller kinesen och afrikanen har man i stället tagit fasta på de drag som oundvikligen skiljer dem från en nordeuropés utseende. Det är så man skapar en exotiserande distans. Det är därför Patrik Lundberg gjorde rätt som sa till – oavsett vad 97 procent av Sveriges befolkning påstås tycka.

I fallet negerlakrits lät Fazer en skicklig formgivare styra om linjerna till en lika karakteristisk, men inte lika karikerande, figur. Vi får hoppas att utvecklingen blir lika lyckad i fallet kinapuffar.

11 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

06 oktober 2011 · 12:35

Var tyst om sånt du inte vet något om, för aderton!

Förra veckan utsåg Svenska Akademien en ny ledamot till landets kanske mest eftertraktade samling stolar. Den nya akademiledamoten blev Tomas Riad, en forskare inom nordiska språk som specialiserat sig på fonologi. Allmänt sett finns ingenting kontroversiellt i valet.

I egenskap av kulturtyckare har dock DN:s kulturchef Björn Wiman ändå beslutat sig för att värka fram en åsikt. Redan samma dag som tillkännagivandet publicerade dn.se spalten Björn Wiman: Professor Riads namn föll som en hink kallt vatten över dem som väntat på telefonsamtal från Englund.

För professionella skribenter händer det då och då att behovet att få en text skriven föregår behovet att berätta något. Ibland kan det resultera i texter som den Björn Wiman skrev i fredags.

Jag vet inte vilka herr Wiman pratar om, som förväntat sig att Peter Englund skulle ringa, och som nu känner sig kallduschade av valet Riad. Och viktigare: varför skulle de göra det? En antydan finns i inledningen, där Wiman citerar den raljanta och akademikritiska August Strindberg: ”Ja: vem är han. Vad har han gjort? hagla man och man emellan, ty man har ännu icke upphört att förvånas över akademiska val.”

Wiman anser att man ”sannerligen inte” får ”frånkänna Akademien dess känsla för mediala spratt”. Hur så, kan man fråga sig. Är det verkligen så otänkbart att det kan finnas en internationellt framstående svensk språkvetare som inte en kulturchef i en dagstidning känner till? Att bli invald i Akademien trots att man inte är ”bemärkt i offentligheten” kan definitivt inte likställas med det räkmackeglidande som Strindberg många gånger porträtterat. Tillgängliga språkvårdsdebatter och populärvetenskapliga publikationer är så klart både samhällsnyttiga och ärevördiga – här passar det exempelvis att slå ett slag för Tomas Riads fonologiska beskrivning av den svenske kocken i Mupparna – men det varken är eller borde vara såna bedrifter som ligger till grund för bedömningen om en vetenskapsperson är en kompetent vetenskapsperson. Var sak på sin plats. Man kan vara både en kompetent vetenskapsperson och en kompetent populärvetenskapsperson, men det är inte samma sak.

Valet att ta in en till språkvetare ställer sig Wiman positiv till. Men var det rätt språkvetare? frågar han sig. Himlarna vet, men inte Björn Wiman. Och det finns väl ingen som förväntar sig att en kulturchef ska kunna göra en sån bedömning.

Läs hellre:

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , ,

19 augusti 2011 · 16:53

Det blev ett kärleksbarn

Om det finns en egenskap i språket som skiner starkare än alla andra så är det dess förmåga att förmedla attityd. För någon dag sedan kungjorde det kungliga hovet att en av landets kändaste bidragstagande invandrare ska få barn. Det blir ett kärleksbarn! var allas vår tevesoffehistoriker Herman Lindqvist snabb att fastslå. Det var ett intressant val av beteckning.

Enligt Svensk ordbok har ordet kärleksbarn funnits i svenskan åtminstone sedan 1843 för att beteckna ett ”oplanerat (men älskat) barn ofta fött utanför äktenskapet”. Nu stämmer ju inte allt detta för ett kronprinsesspar som haft varenda Svensk damtidning-reporter efter sig vid varenda alkoholförtärande eller fodralklänningskodade tillställning i fjorton månader. Graviditeten är med all sannolikhet planerad, för att inte säga paniskt eftersträvad, och förutsätts för folkets allerheligste morals skull vara åstadkommen inom det äktenskap som ingicks förra sommaren under så mycket väsen. Men poängen: barnet är avlat under kärlek, inte något annat.

Vad något annat är säger mycket om vår kultur och dess värderingar – det är det jag menar att språket är så bra på att förmedla. Herman Lindqvist säger ”kärleksbarn” och genast förstår man: det är sannerligen inte alla som har vett eller mod göra barn för kärleks skull. För om kärleksbarn vore något fullständigt normalt skulle det ju inte finnas ord för det (vilket bland annat påminner mig om en bekant som hade problem med att förklara fenomenet trådlöst för sitt barn; det är inte lätt att förstå det trådlösa i en telefon om man aldrig har använt en sådan som sitter fast i en sladd. Hur som helst.). Ordet kärleksbarn lånar styrka från kärlekens generellt höga värde i vår kultur, och när ordet används förstår vi att det positionerar sig mot något annat, som inte uppfyller detta höga värde. Så här skriver Aftonbladet:

Herman Lindqvist berättar att kung Carl XVI Gustaf och Silvia är det först kungaparet som gifte sig av kärlek. De kände varandra i fyra år innan de gifte sig.
– Victoria var den första prinsessan som föddes av kärlek, och det ser man ju på henne.

Hur man ser det på henne vet jag inte riktigt. Jag har försökt jämföra henne med de prinsessor som föddes senast före henne, det vill säga kungens storasystrar. Den enda skillnaden jag kan se är att alla de fyra prinsessor som föddes före kärlekens intrång har lockigt hår, men jag har alltid tänkt att det är en slump. Nå, hur det nu är med påståendets riktighet så är det intressant, inte minst för att det förmedlar uppfattningen att det är av kärlek ett barn bör bli till.

Det alternativ som Herman Lindqvist positionerar sig mot är antagligen äktenskap och barnaavlande av praktiska och sociala skäl. Jag gissar att någon som vet mer om kulturhistoria och antropologi skulle kunna berätta att sådant familjebildande var en kulturell norm för bara några generationer sedan. I dag finns dock en norm som säger att såväl giftermål som den aktivitet som det ibland blir barn av är handlingar som är direkt tragiska att ingå i med något annat än passionerad kärlek som grund (även om verkligheten såklart är betydligt mer komplicerad än normen). Det är så Herman Lindqvist och Aftonbladet får in sin aningen lismande komplimang till kronprinsessparet: nu framstår Victoria och Daniel som moderna och nytänkande, och mänskliga likt ingen kunglighet förr. Ett kärleksbarn av ett kärleksbarn. Bättre blir det knappast innan monarkin faller.

Kärleksbarn är för övrigt ett intressant ord även i sin ordboksbetydelse. Om skillnaden mellan ett barn och ett kärleksbarn är att kärleksbarnet är 1) oplanerat, 2) avlat av kärlek och 3) avlat utanför äktenskapet, så signalerar det att kärleksbarnets förälder behövde söka sig utanför äktenskapet för att hitta kärlek. Använt på detta sätt kan ordet bära med sig båda de föreställningsvärldar som nämns i stycket ovan: för det första har folk sexuella förbindelser på grund av kärlek, och för det andra är det ändå naturligare att avla sina barn med en människa som man är gift med, men som man inte längre älskar (det är ju sådana barn som kärleksbarnet kontrasteras mot).

Andra beteckningar för barn med ogifta föräldrar bär med sig helt andra attityder. Hur vore det med en bastard, eller för den delen ett oäkta barn? Den som grottar ner sig i förklaringar av sådana ord kommer snabbt hitta en helt ny föreställningsvärld. I 1734 års Sverige fanns det exempelvis underlag för att lagstadga mot så kallat lönskaläge, det vill säga sexuellt umgänge mellan personer som inte är gifta (ej att förväxla med hor, där personerna är gifta men inte med varandra). Av sådana förbindelser kunde det näppeligen bli några kärleksbarn, åtminstone inte ur lagens ögon. År 1864, 21 år efter att ordet kärleksbarn hade etablerats, försvann lagen mot lönskaläge.

Man ska nog inte tro att Herman Lindqvist använder ordet fel i Aftonbladetartikeln. Den nya betydelsen, ‘barn till föräldrar som älskar varandra’, speglar vårt samhälles syn på barnaavlande och kärlek. Det är ju i dag betydligt mindre intressant huruvida barnets föräldrar är gifta (åtminstone vad de ickekungliga anbelangar), medan det är allt mer värdesatt att barnet växer upp i ett kärleksfullt hem. Och väl är väl det, även om verkligheten som sagt inte alltid överensstämmer med normen.

33 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

25 februari 2011 · 16:00

Han som inte kan nämnas vid namn

I Harry Potters värld huserar lord Voldemort, en man som en gång i tiden satte trollkarlsvärlden i en sådan skräck att folk än i dag inte klarar av att uttala hans namn. I stället etableras omskrivningar som ni-vet-vem och han-som-inte-får-nämnas-vid-namn.  Rädslan att uttala den forna härskarens namn blir ett intyg för den makt han fortfarande har, och det är för att eliminera denna skräckfyllda kuvenhet som motståndsrörelsen tar mod till sig och försöker återinföra namnet i ljudrummet igen.

En annan fasansfull diktator finns här i mugglarvärlden, närmare bestämt i Libyen. Han har suttit vid makten betydligt längre än Voldemort – ända sedan 1969. På sistone har han varit i ropet, på grund av det som kanske kommer att kallas den arabiska revolutionen, som har kokat upp i Mellanöstern sedan slutet av 2010. Vad denne diktator har gemensamt med Harry Potters antagonist är också att han inte kan nämnas ordentligt vid namn – åtminstone inte här i väst.

En bloggare för ABC News listar 112 olika sätt att stava den libyska ledarens namn. Här i Sverige finns det också ett beklagansvärt stort antal hyfsat etablerade former. TT har exempelvis valt Gaddafi, medan Svt och SR skriver Kadaffi. Vanligt förekommande, exempelvis i DN och Expressen, är även Khadaffi, och de andra två tidningsjättarna – SvD och Aftonbladet – skriver Gadaffi (tack Språkfredag för sammanställningen). Ännu fler förslag listar Svt Rapport här. Så hur ska man skriva?

I den offentliga svenskan finns det egentligen bara (!) fyra variabler i stavningen på diktatorns namn.

Svårare är det inte. När det gäller valet av stavning bör man dels utgå ifrån hur namnet uttalas på arabiska. Det är så här: lyssna på äkta arabiskt uttal. (Eller klicka här för att lyssna på filen på Wikipedia.) Dessutom bör man titta på hur andra svenska ord med arabiskt ursprung stavas, samt på de former som redan har etablerat sig.

Steg 1
Huruvida man ska ha med den bestämda artikeln al- eller inte är en smaksak. Det finns i många arabiska namn på människor och platser, och det är kanske hälften av alla gånger vi tar med den till svenskan (t.ex. Algeriet, Alexandria,  al-Jazira, men inte al-Irak, as-Sudan, al-Kairo). Generellt verkar det inte särskilt vanligt att ta med al:et i nya namn på städer och människor, så det kan vi stryka.

Steg 2
Det finns ingen anledning att använda stavningar med h. Stavningen gh brukar ofta stå för arabiskans ﻍ, som uttalas som skånska r (fast vi tar nästan aldrig med det uttalet till svenskan; Bagdad stavas till exempel med den bokstaven på arabiska, men uttalas ju på svenska med vanligt g). Stavningen kh, å sin sida, brukar få stå för bokstaven خ, alltså det som exempelvis inleder ayatolla Khomeinis namn, och som uttalas som ett sje-ljud från långt ner i halsen. Kvar finns alltså G, K och Q.

Den arabiska bokstav vi försöker skriva är ﻕ . På standardarabiska uttalas den som ett k med roten av tungan (testa så förstår du). Det är rätt vanligt att vi translittererar den bokstaven till ett q (Qatar, al-Qaida), även om äldre ord som integrerats ordentligt i svenskan oftast stavas med k (koran, kaffe). I libysk arabiska har visst den här bokstaven ett lite speciellt uttal, ungefär som en blandning mellan g och k. Det är förstås där G:et kommer in. Någon på radion sa att man kan hitta rätt libyskt uttal om man försöker uttala k:et så mjukt och försiktigt man kan. Ett sådant uttal tycker jag avspeglas bäst med bokstaven K.

Steg 3
Den andra konsonanten i diktatorns namn är på arabiska inte ett d, utan ett ﺫ, som ofta translittereras som dh. Det uttalas som th i engelskans ”this”. En sådan uttalsmässig detalj tycker jag dock är fullt rimlig att rationalisera bort, och det har de flesta svenskar gjort. Då finns det inte heller någon anledning att stava med h. Däremot är det ingen större uttalsmässig konst för oss svenskar att hänga lite på konsonanten på samma sätt som i det arabiska uttalet. Därför passar det bra med en dubbelteckning: dd.

Steg 4
Sist och slutligen ska vi välja hur många f vi vill avsluta namnet med. En dubbelteckning skulle inte vara avgörande för uttalet, så därför kan vi stryka den. Stavning med ett f är dessutom ungefär fyra gånger vanligare i Mediearkivet, oberoende av de övriga variablerna.

Summa sumarum: Kaddafi vore det bästa namnet. 

Däremot är det inte det vanligaste, så jag vet inte hur man borde skriva. Kanske räcker det med ni-vet-vem.

31 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

13 januari 2011 · 21:11

Vem är en flicka?

I dag är det tjugondag knut och glada julen är slut, slut, slut. Ett nytt år har redan börjat etablera sig och det är dags att längta drömskt efter takdropp, fågelkvitter och blixthalka. Och apropå våren har jag tänkt mycket på ordet flicka på sistone.

När jag härom sistens fick det epitetet blev jag påtagligt indignerad. En man refererade till mig som en ”ung flicka” och jag upplevde det som om han mejat ner hela min identitet och förringat mig till en fnittrig nippertippa med Okej-affischer på väggarna. Är jag fördomsfull?

I den finlandssvenska tidningen Västra Nyland publicerades i höstas en artikel med rubriken ”En liten studieflicka med växtvärk i själen”. Den handlar om en 25-årig författare och hennes debutroman. Kan man verkligen vara en liten flicka samtidigt som man skriver en roman? Finns det verkligen flickor i 25-årsåldern?

Visserligen förekommer ordet också bland betydligt äldre kvinnor. Vissa åttioåringar kan utan problem referera till sina ungdomsväninnor som ”flickorna”. Då är det inte ett nedsättande epitet, utan snarare en lekfull påminnelse om att de alla en gång var unga. Men hur unga?

Jag tror att flickan har blivit yngre. För femtio år sedan fanns kaffeflickor, barnflickor, tjänsteflickor och kontorsflickor – helt klart fullvuxna kvinnor allihopa. Det var kanske inte heller då något direkt ärofyllt epitet, men antagligen var det inte heller särskilt nedsättande. I dag verkar ändelsen -flicka (om den inte syftar på ett barn) mest röra den erotiska branchen. En kaffeflicka är som bekant numer ”något sött till kaffet”, och har man tänkt bildgoogla på badflicka, bondflicka eller blomsterflicka bör man undvika att sitta i ett kontorslandskap. Till de vanligare orden med -flicka i slutet hör i dag annars glädjeflicka, omslagsflicka och utvikningsflicka: alla ord som på något sätt rör kvinnor som arbetar med sin kropp på ett estetiskt och oftast erotiskt sätt. Utöver denna bransch tycks inte -flicka kunna fylla funktionen av ett yrkesepitet i dag.

Ett sätt att undersöka vad samhället egentligen lägger in i ett ord är att slå upp det i en ordbok, och titta vilka exempel som används för att beskriva ordet. Den som slår upp flicka i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) får läsa följande:

flick’a subst. ~n flickor . flick-an

  • barn eller ung person av kvinnokön: → flickbok; flickebarn; flickrum; tonårsflicka; en söt liten ~; en ung ~; tala med ~n i receptionen
    • äv. (ung) dotter: han är gift och har två små flickor
    • ibl. med tanke på erotik: → flickjägare; varför måste han alltid springa efter flickor?
    • spec. (ngn gång) flickvän: han gick på bio med sin ~
    • ngn gång äv. om äldre kvinna: hon bjöd några flickor, mest ungdomsvänner, till sitt 70-årskalas

Hist.: sedan 1591; av omdiskuterat urspr.: jfr dock no. flikkja ‘lättsinnig kvinna’

En och en är de olika förklaringarna och exemplen acceptabla, men tittar man på dem tillsammans blir ett trist mönster tydligt. I hur många exempel är det en flicka som gör något? Inget. I stället beskrivs flickorna (de söta små ~) som personer som är till för andra personers behag; de gås på bio med, springs och jagas efter, nås i receptionen, bjuds på kalas, finns till i förhållande till sin far.

Låt oss jämföra med artikeln om ordet pojke:

pojke [påj´ke el. påj`ke] subst. ~n pojkar . pojk-en

  • barn eller mycket ung person av manligt kön, ibl med tonvikt på egenskaper som oräddhet och bråkighet {syn. grabb; jfr gosse}: pojkfrisk; → pojkstreck; buspojke; skolpojke; en liten ~; en stor ~; ett gäng pojkar; pojkarna lekte med modelljärnvägen; pojkarna stormade in i gymnastiksalen; det var tråkigt med den sönderslagna rutan ─ men pojkar är nu en gång pojkar
    • spec. son: han har två pojkar och en flicka
    • i vissa sammanhang äv. om vuxen man (bl.a. som tilltalsord inom grupper med stark kamratanda e.d.): ”Kom igen nu, pojkar!” ropade tränaren; pojkarna på tredje kompaniet
    • äv. i vissa yrkes- el. lärlingsbeteckningar (vanl. om yngling) <ngt åld.>: hisspojke; → springpojke
    • äv. om häst el. hund (särsk. som tilltalsord): såja, fin ~!

Hist.: sedan 1455 (Arboga stads tänkebok); fornsv. poika; av fi. poika ‘pojke; son’

Nu blev det visst liv i luckan. Även om också pojken nämns i relation till sin pappa och i sin funktion som tjänsteanställd får han i betydligt större utsträckning göra något. Han busar, går i skolan, leker med modelljärnvägen, stormar in i gymnastiksalen, slår sönder en ruta, deltar i någon sport, är med i ett kompani, och umgås ofta i ett gäng med andra pojkar. Ingenting om den erotiska sfären nämns dock, trots att det finns ungefär lika många flickor som bara springer efter pojkar som vice versa. Man kan också fråga sig varför det bara nämns att handjur kallas fin pojke, medan det inte nämns att honorna på motsvarande sätt brukar kallas fin flicka. Och är det inte minst lika vanligt att man stöter på en söt liten pojke i barnvagnen som en söt liten flicka?

Vintern går mot vår, Australien regnar bort och här sitter jag och tänker på ännu en mossig sexiststruktur. Man blir kanske lite illa till mods, eller ilsken för den delen, eller irriterad på det feministiska gnället om man är lagd åt det hållet. Mossa tar hundra år att bli av med.

Egentligen är det kanske lika bra att den där författaren får vara en flicka; det kan fungera som bevis på att också flickor har handlingsförmåga. Dessutom innebär det att vi får kalla Björn Ranelid för en pojke (ibland med tonvikt på egenskaper som bråkighet). Det våras för de unga könsbestämningarna.

17 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

16 oktober 2010 · 20:37

En konstfull kommentar till petimätrar

(Efter tips från Lingvistbloggen.)

2 kommentarer

Under Språk

Taggat som ,

16 september 2010 · 11:10

Sverigedemokraternas valspråk

I mitt förra inlägg använde jag ett nesligt informationsbärande symboluttryck som det aldrig blev av att jag förklarade bakgrunden till. Jag skrev att värdebegreppet för Sverigedemokraternas valkampanj är ”det svunna (?) Sverige”. Man kan undra vad jag menar med ”(?)”.

Frasen som står på kuvertet till Sverigedemokraternas valsedelutskick är alltså ”Ge oss Sverige tillbaka”.

Det är uppenbart vem som är avsändaren till detta meddelande: det är det politiska partiet Sverigedemokraterna, som kandiderar till riksdag, kommun och landsting. Det är också rätt så tydligt att det är en potentiell väljare som är mottagaren. Budskapet i utskicket i stort är att läsaren ska rösta på Sverigedemokraterna, men det är mindre säkert vad som är budskapet i själva frasen. Rent grammatiskt är det ju en imperativfras, alltså en uppmaning. Sådana riktas normalt till mottagaren av meddelandet, men så kan det knappast vara i det här fallet. Det vore idiotiskt av ett politiskt parti att inte inkludera potentiella väljare i sitt vi.

I stället tycks det här vara en uppmaning som läsaren ska vilja ställa sig bakom. Läsaren ska tillsammans med Sverigedemokraterna rikta denna uppmaning mot en annan mottagare. Denna mottagare är någon som har lagt beslag på Sverige, eller någon som förhindrar att Sverige är på det sätt som det egentligen borde vara. Denna mottagare är någon som har Sverige i sitt förvar, och någon som har makten att ge det tillbaka till Sverigedemokraterna.

Vem är denna mottagare? En makthavare? En burkabärare? En kriminell? Det är inte helt tydligt. Men det är inte heller särskilt konstigt att detta är otydligt. Själva syftet med populism och missnöjespolitik är ju inte att förändra något per se, utan att underblåsa det missnöje som finns. Därför spelar det ingen roll att det inte finns någon tydlig mottagare. Sverigedemokraternas potentiella väljare kan välja den mottagare som passar dem bäst. Någon kanske är arg över att någon blev rånad i en park. En annan är sur för att det sociala trygghetssystemet håller på att braka samman. En tredje längtar efter Karl Gerhard. De är väljare som har fått för sig att det en gång fanns ett Sverige utan våldtäkter och mord, ett Bullerbysverige då det var midsommar året runt och folk åt slickepinnar och flätade varandras hår och sjöng Du gamla du fria. Men dessvärre finns det ju inget sådant Sverige att ge tillbaka, oavsett hur mycket så kallad ansvarsfull invandringspolitik Sverige idkar.

Därav ”(?)”, alltså. Ett svunnet Sverige, som egentligen inte ens finns – det är värdebegreppet i Sverigedemokraternas valspråk.

2 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

15 september 2010 · 8:48

Vi shoppar politik

Det bullar upp för riksdagsval. I det här valet är konkurrensen kanske större än någonsin, eftersom det utöver de sju riksdagspartierna finns tre rätt så starka riksdagsaspiranter. Och samtidigt är det kanske svårare än någonsin att förstå vad de enskilda riksdagspartierna står för, eftersom de har allierat sig i två block. Det är alltså viktigare än någonsin för partierna att profilera sig.

Hur går de då till väga för att skapa sig en profil som vi väljare förstår och attraheras av? De flesta av partierna verkar ha valt ett kort och kärnfullt valspråk. Så här har Sveriges 10 största partier valt att profilera sig inför det här valet:

Jag fick härom dagen för mig att den här valrörelsens valspråk egentligen är rätt så intetsägande. Säger de egentligen vad de vill göra – och hur de vill göra det? Börjar inte kampanjandet likna vanlig ohederlig reklam? tänkte jag. Se till exempel på utnyttjandet av vår nationalsjäl: såväl Kristdemokraterna och Miljöpartiet som Folkpartiet och Sverigedemokraterna anspelar här på Sverige och svenskhet. Vi kan också se vad de olika partierna lyfter fram som centrala värdebegrepp i de valspråk jag klippt ut:

Vänsterpartiet: samarbete
Socialdemokraterna: framåtanda, aktivitet
Miljöpartiet: modernitet
Feministiskt initiativ: mod, feminism
Piratpartiet: integritet, kultur, kunskap
Centerpartiet: grönhet, borgerlighet
Kristdemokraterna: mänsklighet
Folkpartiet: integration
Moderaterna: framåtanda, samarbete
Sverigedemokraterna: det svunna (?) Sverige

Mest slående är kanske att de två riksdagspartier som ligger längst ut på vardera kant – Vänsterpartiet och Moderaterna – har valspråk som bygger på samma värdebegrepp. Vi ska hålla ihop, och vi ska gå framåt tillsammans. Kanske var det där mitt tvivel började. Om två så ideologiskt vitt skilda partier har valspråk som så uppenbart påminner om varandra – då kan väl inte valrörelsen alls handla om ideologi? Egentligen är det endast två partier som nämner ideologi i sina valspråk: Feministiskt initiativ (”Våga vara feminist på valdagen”) och Centerpartiet, som på ett indirekt sätt anger vilket av blocken de tillhör (”Alliansens gröna röst”).

Till ideologi hör ju också utnyttjandet av partiets symboler och färger. Också här är det sparsamt med bekännelse. Det är bara Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna som har placerat sin partisymbol tätt intill valspråket (texterna är förstås utskurna ur större bilder). Sina partifärger är det bara Piratpartiet och Miljöpartiet (och möjligen Folkpartiet) som utnyttjar i någon större utsträckning.

Det finns förstås en del ideologiska motsatser. Sverigedemokraterna med sitt ”Ge oss Sverige tillbaka” hyllar exempelvis raka motsatsen till Miljöpartiets ”Modernisera Sverige”, likväl som Moderaternas ”Framåt tillsammans” och Socialdemokraternas ”Vi kan inte vänta”. Sverigedemokraterna vill tillbaka, medan de tre övriga partierna ser sin utopi i framtiden.

En slutsats är dock trots allt att årets valrörelse är rätt så anonym. Se till exempel på Kristdemokraternas ”Ett mänskligare Sverige” eller Vänsterpartiets ”Håll ihop” – vilket parti som helst skulle kunna ligga bakom dessa valspråk. Och det blir särskilt intressant att just dessa två partier har de ideologiskt mest intetsägande valspråken – för enligt min mening är det också de två som har de snyggaste kampanjerna i valrörelsen. Hör ideologisk anonymitet och snygghet ihop? Ja, i ett politiskt klimat där ideologi får stå tillbaka för förenklade sanningar om hur många hundralappar Johan kommer att ha i plånboken i slutet av en månad är det kanske ideologisk anonymitet som gynnas mest. Att rösta handlar trots allt mindre och mindre om att bekänna färg, och mer och mer om att shoppa efter det politiska alternativ som passar bäst för ens livsstil. Då gör Kristdemokraterna klokt i att anlita en riktigt riktigt bra reklambyrå.

Lämna en kommentar

Under Språk

Taggat som , , ,