Etikettarkiv: Skriftspråk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (final)

Sedan september förra året har den här bloggen haft några temainlägg som handlar om att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan. Jag samlade in tio yttranden där vanliga svenskar i svenskspråkig kommunikation plötsligt häver ur sig ett engelskspråkigt yttrande. Ett inlägg neråt kan du se de tio belägg som jag samlat ihop.

Det heter kodväxling
Till att börja med vill jag slå fast vad det här fenomenet är för något: det kallas kodväxling. Det handlar alltså om att växla kod; oftast gäller det hela språk, men det kan också gälla byten mellan olika dialekter och gruppspråk. Detta begrepp kan också användas för att beskriva kodväxlingen hos personer som ledigt kan använda två olika språk för mer fullständig kommunikation. Hemma i Husby kan jag till exempel ofta höra folk prata på svenska, för att sedan växla till arabiska, och sedan kanske tillbaka till svenska. Men mina belägg handlar alltså om svenskar som bara för korta fraser växlar till engelska.

En knapp forskningsöversikt
Så till den viktiga frågan: Varför använder folk sig av kodväxling? Vi blir inte de första att ställa oss den frågan. Forskningen har åtminstone sedan 1950-talet försökt beskriva fenomenet. Tidigt ute var den polsk-amerikanska lingvisten Uriel Weinreich, som ställde sig kritisk till kodväxling, och menade att omotiverad kodväxling tillhörde ett fult språk [1]. På 1970-talet och 1980-talet började forskarna ha en mer tolerant syn på kodväxling, och i stället för att bedöma huruvida det var fint eller fult, började de fundera på hur och varför folk kodväxlar. Den största delen av kodväxlingsforskningen handlar om växlingen mellan kommunikativt bärande språk (till skillnad från bloggens slemmiga monster-serie där engelskan bara får någon kort fras på sig). Ett bra exempel är Jakob Cromdals forskning om kodväxlingen på en engelskspråkig skola i Sverige [2]. Många av eleverna på den skolan har engelskspråkiga föräldrar, eller har rentav bott i ett engelsktalande land tidigare. Man kan därför påstå att de har engelska som förstaspråk eller andraspråk, till skillnad från de svenskar som bara får sin engelskkunskap från skolan och populärkultur, och därmed har engelska som främmandespråk.

Så varför kodväxlar folk? Efter mina Google-efterforskningar kan jag kartlägga tre olika forskningsbaserade teorier som förslag till svar på den frågan. Alla tre handlar kanske främst om kodväxling mellan kommunikativt bärande språk.

  1. Folk kodväxlar när det inte finns något omarkerat sätt att uttrycka sig på i den aktuella koden. Det menar Carol Myers-Scotton, som tagit fram det som kallas ”the markedness model of code-switching” [3].
  2. Folk kodväxlar för att antingen öka eller minska avståndet mellan sig själva och den de talar med. Det hävdar Howard Giles, som ligger bakom ”the communication accommodation theory” [4].
  3. Folk kodväxlar för att skapa en kontrast, till exempel i syfte att få mer uppmärksamhet. Det anser Jakob Cromdal, som studerat tvåspråkiga skolbarns kodväxling mellan svenska och engelska [5].

Kan då dessa tre påståenden förklara kodväxlingen i de tio belägg jag samlat in? Ja, åtminstone delvis. Jag ska försöka mig på en analys där jag kombinerar dessa påståenden med några hemmasnickrade idéer.

Kodväxlingen förmildrar yttrandet
Precis som en av bloggens läsare en gång påpekade, så kan engelska fraser användas för att tona ner ett budskap. Det här kan förklara åtminstone två av beläggen: det första (”it doesn’t count, you’re gay”) och det nionde (”nice ass”). Båda dessa yttranden kan uppfattas som ansiktshotande, eftersom de sätter mottagarens prestige på spel, och man kan därför tänka sig att talarna har försökt dämpa ansiktshotet genom att byta språk när de uttalas. Det är tänkbart att detta också kan förklara de två kodväxlingar som utgör repliker på ansiktshotande yttranden. Det gäller belägg 8 (där kodväxlaren fått höra att han luktar äckligt) och 10 (där kodväxlaren fått kritik för sin bristande läsvänlighet). Kanske valde dessa kodväxlare att yttra sig på engelska för att på något sätt dämpa sitt eget ansiktshot, eller för att ta avstånd från de känslor som eventuellt kunde förknippas med ansiktshotet.

Det här med att kodväxlingen förmildrar ett yttrande, kan kanske kopplas till Carol Myers-Scottons idé om att man kodväxlar om yttrandet är markerat, alltså sticker ut på ett eller annat sätt. Men som jag förstår Carol Myers-Scotton så bryr hon sig mest om hur markerad formen för yttrandet är, och därför kanske hennes idé inte passar helt och hållet här. Ett ansiktshot är ju markerat till sin funktion, snarare än till sin form, och därför borde det kanske inte spela någon roll vilket språk man yttrar ansiktshotet på. Någon som kan denna ”markedness model” bättre får gärna fylla på med kunskap här.

Kodväxlingen påverkar avståndet mellan de talande
Man kan kanske också tänka sig att folk kodväxlar för att ta avstånd från den de talar med. Så verkar det till exempel ligga till i belägg 1. Den första mannen kanske försöker fjärma sig från den andra mannen genom att yttra sin avsnoppning på engelska: ”It doesn’t count, you’re gay” – och nu får du inte vara med i samtalet längre. På samma sätt försöker kanske kodväxlaren i belägg 6 understryka sitt avståndstagande genom att kodväxla i sin argumentation: ”Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage.” Även de nyss ansiktshotade kodväxlarna i belägg 8 och 10 har förstås anledning att ta avstånd från sina samtalspartnar.

Den här idén påminner ju om Howard Giles ”communication accomodation theory”, alltså teorin att man kodväxlar för att öka eller minska avståndet mellan sig själv och den man talar med. Det är dock viktigt att påpeka att teorin inte är framtagen för att beskriva slemmiga monster-typen av kodväxling. Som jag förstått det efter min femdagarsbekantskap med teorin är Howard Giles i stället mest intresserad av kodväxling mellan olika uttal, dialekter och gruppspråk. Han menar till exempel att en talare kan härma lyssnarens dialekt för att skapa samhörighet dem emellan. Men kanske kan lösryckta engelska yttranden ses som en del av ett gruppspråk i svenskan, och då borde Howard Giles teori kunna passa.

Kodväxlingen ger uppmärksamhet
Det är vanligt att språkbrukare använder kontraster för att få uppmärksamhet, och ett plötsligt byte från ett språk till ett annat skapar onekligen en kontrast. Det här kan till exempel förklara belägg 2, där en radiopratare försöker övertyga sina passiva lyssnare om att ringa p1: ”Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring p1.” Kodväxlingen kan antagligen fungera som en rätt vass machete för att hugga sig igenom mediebruset. Liknande förutsättningar gäller för språksituationen där belägg 4 huserar. Där försöker ett företag skaffa nya kunder genom två reklamaffischer, där en av dem är på engelska: ”Bad sound kills good music”. Den plötsliga kodväxlingen utgör en kontrast i reklamdjungeln (åtminstone i det sammanhang där affischerna fanns). Möjligen kan också belägg 5 förklaras av den här idén: ”Resfeber as always, imorgonbitti bär det av.” Det belägget kommer från en Facebookstatus, och skribenten var antagligen väl medveten om att hon skulle slåss om uppmärksamheten på sina vänners nyhetsflöden.

Den här tanken kan kopplas till Jakob Cromdals tes, och det är inte ens kontroversiellt. Jakob Cromdal märkte i sin studie att eleverna ofta bytte språk när de upplevde att folk inte lyssnade på dem. I ett av hans exempel är det en elev som försöker stoppa en annan elev från att komma in i en koja. Först säger eleven ”you don’t get up here” och ”get down” och ”no”. När den andra eleven ändå inte gör som hon vill, skriker hon ”men hallå, gå ner då!”.

Kodväxlingen hämtar näring från engelskspråkig kultur
Jag har ofta en känsla av att den som kodväxlar citerar någon engelskspråkig källa. Detta kan dock bara förklara ett av beläggen, nämligen det sjätte. Precis som en av bloggens läsare så kunnigt påpekade, är ”We will have no mo marriage” ett citat ur Shakespeares Hamlet. Några av de övriga beläggen kan vara citat, men jag har i så fall misslyckats med att hitta deras ursprungskällor. Däremot har jag en vag känsla av att vissa av beläggen är någon sorts imitation av ett citat. Till exempel verkar det så i belägg 8, där Rocky säger ”Do I make you hungry, baby?” Frasen får ungefär 50 träffar på Google, och verkar alltså vara något slags uttryck även om det inte är etablerat. Dock hittar jag bara frasen i personliga texter på till exempel Flickr-sidor och bloggar. Därför framstår det inte som troligt att Rocky verkligen citerar någon.

Flera av beläggen innehåller etablerade engelska uttryckssätt. Det gäller exempelvis belägg 3: ”People keep saying that”. Om man söker i Brittish National Corpus på ”keep saying that” får man 22 träffar, varav 16 där ”that” är ensamstående objekt (och inte en subjunktion som ”people keep saying that Karsten looks like grandpa”). Det finns visserligen ingen träff på just people keep saying that, men jag antar att det också vore ett korrekt uttryck på engelska. De svenska uttrycken ”folk säger ju det” eller ”folk brukar säga det” skulle dock vara minst lika korrekta. Anledningen att Karsten väljer att uttrycka sig på engelska kan alltså inte vara att det inte går att säga det han vill säga på svenska. Samma sak gäller för belägg 5, där Facebookaren väljer att skriva att hon har resfeber ”as always”, trots att den svenska motsvarigheten ”som vanligt” är lika etablerad. Här verkar alltså de engelska fraserna fungera som ett minst lika tillgängligt uttryck som de svenska alternativen. Frågan är då varför språkbrukarna väljer de engelska uttrycken – de förefaller ju betydligt mer markerade och utstickande än de svenska.

Belägg 7 och 10 innehåller uttryckssätt som kan kategoriseras som fasta fraser: ”the bill is on me” (8 träffar i BNC) respektive ”point taken” (29 träffar i BNC). Här verkar det dock vara lättare att förklara kodväxlingarna. För även om det går att ge uttryck för de här betydelserna på svenska, finns det nog fasta fraser för dem. Visst går det att byta ut ”the bill is on me” mot ”jag betalar”, men det kan inte ses som en fast fras. På samma sätt kan man förstås säga ”jag har förstått” eller något liknande, i stället för ”point taken”. Här kan man kanske säga att språkbrukarna i beläggen väljer att utöka sin svenskspråkiga repertoar med några engelska fasta fraser. På sätt och vis växlar de alltså knappt kod.

Är det farligt?
Kodväxling är inte farligt. Det finns ingenting som tyder på att sådana här fraser kan skada ett språk på något sätt. Låt mig ta stöd av en av Sveriges främsta språkpolitiker: Olle Josephson. I boken ”Ju” skriver han att sådan här kodväxling egentligen bör ses som en extra uttrycksresurs i svenskan. Det finns, skriver han, ”något onaturligt i att inte göra bruk av hela det språkliga register man har tillgång till” [6]. Däremot kan det finnas anledning att vara på sin vakt när det gäller svenskars bruk av engelska i högre utsträckning. Så här skriver han:

En språkpolitisk idiot är alltså den som […] finner det vulgärt när folk säger No problems! eller Now we are talking, men samtidigt sätter barnen i engelskspråkig skola och föreslår att arbetsplatsen ska gå över till engelska som koncernspråk. [7]

Som kuriosa kan jag också nämna att slemmiga monster är långt ifrån nya i vårt svenska språksamhälle. Däremot har monstren inte alltid varit engelska. I ”Ju” citerar Olle Josephson en tysk kodväxling från 1800-talet:

Då vi kom i vår port sa mamma: ”Såg du sånt halsband Anna fått av Ernest.” – ”Ja”, sa min far, ”aber der Teufel lacht dazu.” [Men djävulen skrattar åt det.] [8]

Nej, kodväxling är inte farligt, och det är inte heller slemmiga monster. Slemmiga monster finns förvisso, men bara i skrämda människors huvuden. De kan förstås kännas lite obehagliga för den som är ängsligt lagd, men i verkligheten kan de aldrig göra någon skada. Och det kan inte heller kodväxlingar göra. Slutsatsen av detta niomånadersprojekt är således: Inget engelskt slemmigt monster äter upp svenskan. Åtminstone inte från det här hållet.

—————

Referenser
[1] Weinreich, Uriel (1953) Languages in Contact : findings and problems. Refererad i Wikipedias artikel om kodväxling, och i Cromdal (2002). [tillbaka]
[2] Cromdal, Jakob (2000) Code-switching for all practical purposes : bilingual organization of children’s play. [tillbaka]
[3] Myers-Scotton, Carol. (1993) Social Motivations for Codeswitching: Evidence from Africa. Refererad i Wikipedias artikel om modellen. [tillbaka]
[4] Giles, Howard (2008) ”Communication accommodation theory”. Ingår i Engaging theories in interpersonal communication : multiple perspectives. Refererad i Wikipedias artikel om teorin. Läs också en enkel förklaring på Changing Minds. [tillbaka]
[5] Cromdal, Jakob (2002) ”Tvåspråkigt samspel”. Artikel i Språkvård nr 1 2002. [tillbaka]
[6] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79 [tillbaka]
[7] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 69 [tillbaka]
[8] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79. Citerat ur: Bonnier, Tor (1972) Längesen : sammanklippta minnesbilder. Boken innehåller memoarer från slutet av 1800-talet. [tillbaka]

1 kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (materialsamling)

Här är de tio belägg jag samlat ihop för min slemmiga monster-serie. En analys finns i inlägget ovan.

1
KVINNA: Min kompis sa att Lisa har stora bröst. Har hon det?
MAN 1: Jag vet inte, det kanske hon har. Du har ju också ganska stora bröst.
KVINNA: Mina bröst har krympt, de var mycket större förr.
MAN 2: Jag tycker du har fina bröst.
MAN 1: It doesn’t count, you’re gay.

2
TÄPPAS: Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring P1.

3
MARIANNE BORG: Gud vad lik Karsten är morfar/farfar. Det är faktiskt lite galet…
JAN MOLIN: Haha, people keep saying that..

4
AFFISCH 1: Du får inte fett ljud där de har rea på brödrostar.
AFFISCH 2: Bad sound kills good music.

5
JAN MOLIN: Resfeber as always, imorgonbitti bär det av

6
MARTINA (tänker): Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage. Jag ska aldrig se honom mer.

7
MOR EL. DYL.: Passa på att handla något nu, för the bill is on me.

8
KVINNA: Rocky, förschvinn! Du luktar vitlök och matos!
ROCKY: Do I make you hungry, baby?

9
FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.

10
ARG LÄSARE: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) Gah! Vad sägs om lite styckeindelning så att era blogginlägg går att läsa också?
ARG LÄSARE IGEN: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) http://www.lix.se/ Textens läsbarhetsindex är 53, vilket innebär att den klassificeras som svår, normalt värde för officiella texter. Puss!
ÖSTEN DAHL: (Kommentar: Point taken) Bra poäng, det är sånt man inte tänker på när man sitter sent på kvällen och bloggar.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Stundenttiden är tiden för gamla verbformer

Nu har tydligen traktorerna med flak fyllda av berusade vitklädda slynglar börjat rulla runt i landet. I Umeå var det alltid någon som bodde ute på landet som hade en traktor hemma som man kunde låna för spektaklet. Jag undrar hur det funkar i storstan.

Det ska sjungas vid studenttiden. Det ska sjungas om studentens lyckliga dag. Eller skas det? Hur går studentsången nu igen?

I Språkrådets språkliga almanacka finns en diskussion om hur texten för studentsången egentligen ser ut. I den andra raden i studentsången finns den gamla verbändelsen -om, som står för första person plural imperativ: ”Låtom oss fröjdas i ungdomens vår”. Så hur är det då med den första raden? Står det sjung om eller sjungom studentens lyckliga dag?

Språkrådet idkar retroaktiv språkvård, och menar att man inte kan sjunga studentens dag. Man kan besjunga den, alltså sjunga för att hylla den, eller så kan man sjunga om den, på det sätt som vi vanligen uppfattar den gamla visan. Ändå är det många som hävdar att sjungom är den korrekta formen. Se till exempel här, här eller här.

Enligt Wikipedia sjöngs studentsången första gången 1852, och den ska tydligen vara skriven av Herman Sätherberg och Prins Gustaf. Redan dessa två ädla herrar hade olika uppfattning om hur den första raden skulle skrivas. Herr Herman, som stod för själva texten, skrev faktiskt ”sjung om”, medan herr prinsen, som stod för sångens noter, hade skrivit ”sjungom”.

Så vem hade då rätt? Tja, kanske båda. Men i en rättskrivningstvist skulle jag kanske hellre hålla på en erkänd lyriker än på en som delar genpool med kungen.

Vad som är särskilt intressant är dock att de flesta som har en åsikt i frågan verkar anta att den konstigaste formen är mest rätt. Det är väl något slags grammatiskt mindervärdeskomplex som spelar in. Allt går som bekant utför med svenskan. Snart kan man inte ens yla lite salongsberusat på ett traktorflak utan att besudla vår ädla svenska historia.

8 kommentarer

Under Språk

Här löses världsproblem: en lektion i kolon- och semikolonanvändande

En av de hetaste skrivregelfrågorna genom alla tider är hur man använder semikolon. Det är inte konstigt, för när man ställer den frågan brukar man ofta få svaret att semikolon är som ett mellanting mellan punkt och kommatecken. Och zepto är det SI-prefix som ligger mellan atto och yokto. En bättre förklaring kan man kanske få till om man först förklarar fenomenet satsradning.

För att förstå satsradning behöver man allra först förstå vad en huvudsats är: Det är en språklig enhet med ett subjekt – till exempel Berta eller solen – och ett finit verb – till exempel svettas eller steker. ”Berta svettas” är en huvudsats. ”Solen steker” är också en huvudsats. Om man sedan sätter in två huvudsatser i en och samma mening, utan att skilja dem åt, så har man en satsradning: ”Berta svettas, solen steker”.

Satsradning ses ibland som ett brott mot skrivregler. Därför kan man skilja huvudsatserna åt på olika sätt. För det första kan man sätta en punkt mellan dem: ”Berta svettas. Solen steker.” (Max skriver bok. Boken är kort. Boken är tråkig.) För det andra kan man sätta in en konjunktion mellan huvudsatserna: ”Berta svettas, för solen steker.” Sådana konstruktioner kan vara bra om man vill klargöra sambandet mellan huvudsatserna. Och för det tredje kan man sätta in ett semikolon mellan huvudsatserna: ”Berta svettas; solen steker.”

Kort sagt ska man alltså använda semikolon när man vill ha två huvudsatser i samma mening, utan att förklara sambandet mellan dem.

Men det går också att sätta in ett kolon mellan två huvudsatser i en mening. Det gör att det ibland kan vara svårt att skilja mellan semikolon och kolon. En bra tumregel är att kolon fungerar som en pil framåt. Ett enkelt exempel, där bara kolon är korrekt, är när man berättar att man ska räkna upp något, och sedan gör det. Då behöver det inte heller vara en huvudsats på andra sidan kolonet.

Det finns tre saker som är bra med sommaren: grönskan, värmen och ledigheten.

Det finns tre saker som är bra med sommaren (de här): grönskan, värmen och ledigheten.

Kolonet fungerar alltså lite som ett osynligt ”det här”. Det är så det används även när texten efter kolonet är en fullständig huvudsats.

Jag gillar sommar: det är så grönt och varmt och ledigt då.

Jag gillar sommar (av den här anledningen): det är så grönt och varmt och ledigt då.

I en sådan mening är dock även semikolon korrekt. Men det betyder inte exakt samma sak; när man använder semikolon har huvudsatserna en mer jämställd relation.

Jag gillar sommar; det är så grönt och varmt och ledigt då.

När den första huvudsatsen inte pekar framåt mot den andra, är semikolon bättre än vanligt kolon.

I princip alla fåglar kan flyga; ett av få undantag är strutsar.

För att hålla sig inom lagens gränser ska man tänka på att ett semikolon i princip alltid ska följas av en fullständig huvudsats. Det är alltså inte korrekt att skriva ”Det finns tre saker som är bra med sommaren; grönskan, värmen och ledigheten”. Men å andra sidan kommer nästan hela det moderna svenska språket från felskrivningar, så om du gör fel i dag kommer åtminstone de kommande generationerna inte att döma ut dig.

18 kommentarer

Under Språk

Det övertygande språkvalet

Ni vet hur dagens skönhetsartiklar heter saker som High Definition Body Lift och T-PUR Intense Purifying Cleanser. Sådana namn får ofta en skojig ton av serietidningspastisch. De har ofta flera bestämningar, där vardera bestämning har flera stavelser, och åtminstone några av orden är på engelska. Man väntar sig ett POW i slutet för att betona den mäktiga kraften i produkterna.

I dag har jag roat mig med att bildgoogla äldre reklamannonser. Nyligen läste jag nämligen en studie om den svenska veckopressens historia, och la då märke till att många reklamannonser för skönhetsartiklar använde andra språk för att övertyga om produkternas förträfflighet. Se till exempel den här annonsen från 1868:

J.F. PON. LUNDBERGS
Etablissement a la Français
i Kalmar
rekommenderande sig uti allt hvad facket hörer af: Hårarbeten
samt Parfym-Handel af
Svenska, Franska, Engelska och Tyska fabrikater, såsom: Essence Extraits, Eau de Cologne, Pomador, Oljor, Tvåler, Borstar, Kammar, fin Svamp, m. fl. för den finare Toiletten oumbärliga artiklar.
Adress: Fotograf Dryselii hus, Kalmar.

Förutom att man kan lägga märke till att annonsen följer tyska skrivregler för inledande versal på substantiv, kan man också se att franska tycks stå för den mest övertygande språkliga faktorn. Vi ser det i inledningens Etablissement a la Français, och i orden Essence Extraits, Eau de Cologne och Toiletten (det sistnämnda i betydelsen skönhetsvård, och inte avträde). Också parfym har förstås franskt ursprung. Dessutom tycks denna äldre annons anspela på elegans och finess, snarare än på mäktighet och kraftfullhet.

Min bildgoogling landade i den trevliga bloggen Femtiotalsjakten, som publicerat flera inskannade reklamannonser från 1950-talet. Där kunde man bland annat hitta följande övertygande annons för en rakdusch:

Inte nog med att annonsen lanserar sin förträfflighet på franska – den utlovar dessutom att användaren ska få en ”peau d’espagne”, en spansk hy. För att inte helt villa bort sina presumtiva kunder avslutas annonsen med en svensk beskrivning av varan: ”rakdusch”.

På den här tiden kunde man visserligen också få syn på annonser med engelskspråkiga inslag, särskilt sådana som anspelade på Hollywood och filmstjärnor. Den här annonsen från början av 1950-talet använder ett franskspråkigt ord, men den tar också stöd av Amerikakulten:

Charmeuseklädd blir man tydligen om man packar på sig dessa porösa brösttillägg. Men det lanseras som ett USA-nytt.

Framtidsspanare brukar ibland spekulera kring vad som kommer att bli nästa stora språk när engelskan dalar. Svenskan har tidigare drabbats av såväl tyska som franska storhetstider före engelskan. Vissa tror att japanska är nästa stora grej. Andra säger spanska. Kanske blir det arabiska. Eller mandarin. Den som lever får se. Just nu håller den svenska prylbutiken Clas Ohlson på att lansera sig i Storbritannien, så där kan man tydligen se en del reklamannonser med svenskspråkiga inslag. Eller ja, riktig svenska är det kanske inte, men det finns åtminstone diakritiska tecken och sammansättningar.

Rätt vad det är kan man finna skönhetsprodukter med namn som Clinique Släthysalva, eller Veet Fin och hårlös. Ge det femtio år så ska vi se.

8 kommentarer

Under Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 10)

Här kommer det tionde och sista belägget för det här engelska slemmiga monstret som håller på att tugga i sig stackars svenskan.

Som rätt många gånger tidigare är detta ett belägg i text; jag idkar metodologisk bekvämlighet, som någon så stilfullt en gång uttryckte sig. Det här är ett alldeles särskilt intressant belägg, på grund av vem som yttrade det.

Belägget kommer nämligen från Lingvistbloggen, denna lingvistikauktoritet i det svenska språksamhället. Och det är ingen mindre än Östen Dahl som ligger bakom kodväxlingen. Det hela utspelar sig i kommentarsfältet till ett inlägg för vilket Östen Dahl fick skäll av en läsare.

ARG LÄSARE: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) Gah! Vad sägs om lite styckeindelning så att era blogginlägg går att läsa också?
ARG LÄSARE IGEN: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) http://www.lix.se/ Textens läsbarhetsindex är 53, vilket innebär att den klassificeras som svår, normalt värde för officiella texter. Puss!
ÖSTEN DAHL: (Kommentar: Point taken) Bra poäng, det är sånt man inte tänker på när man sitter sent på kvällen och bloggar.

Point taken, alltså. Men nog kan man tycka att Östen borde ha besvarat den arga läsarens puss.

Då var materialet för denna kvasivetenskapliga studie hopsamlat. Min plan är att låta dessa tio belägg gro några veckor nu, medan jag skriver färdigt min uppsats. Förhoppningsvis kommer en lika kvasvetenskaplig analys av de här beläggen i början av juni. Det är fritt fram att bidra till analysen, till exempel genom att klicka på kategorin ”Det slemmiga monstret” här nedan, läsa igenom beläggen och skriva sin analys i kommentarsfältet.

5 kommentarer

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

I denna ljuva tekniktid

Just nu är mitt uppsatsarbete fokuserat på Karin Mårdsjös avhandling från 1992. Den handlar om handböcker för den tidens mikrovågsugnar och ordbehandlingsprogram. Handböckerna har en minst sagt ljus framtidssyn. Se här hur en handbok till ett ordbehandlingsprogram beskriver varför datorer är bättre än skrivmaskiner:

I fortsättningen slipper du korrekturläsa texter skrivna av andra, rättade av andra och kanske försenade av andra. Nu kan du själv styra när dina brev ska skrivas, hur de ska se ut och när de ska vara klara.

(Citat i Mårdsjö 1992 s. 138)

Antagligen missförstår jag något. På vilket sätt slipper man korrekturläsa andras texter bara för att man har ett ordbehandlingsprogram? Är det för att inte alla hade en egen skrivmaskin? Och varför skulle ordbehandlingsprogram göra att man har större makt över när ens texter ska vara klara? Jag skulle gärna bestämma att min uppsats vore färdig… nu!

Men det funkade inte – trots att jag har ett splendiöst ordbehandlingsprogram. Tydligen måste man använda det också.

4 kommentarer

Under Språk

Ett nytt verb är etablerat

Frasen o.s.a, som du till exempel kan hitta på ditt inbjudningskort till kronprinsessbröllopet i sommar, har länge varit på väg att etableras som ett eget verb. Förkortningen står för ”om svar anhålles”, en fras som man av naturliga skäl rätt sällan hör uttalad. Däremot är det praktiskt att ha en kort formel för betydelsen ”säg till senast det här datumet om du har tänkt komma eller inte”. För en sån där harang passar ju inte på styvt papper med guldkanter, stämplat med sigill.

Traditionellt har vi alltså löst det här genom att skriva ”O.s.a. Senast den 30 april” (även om det inte ska vara stort s på senast, men kungen har som bekant lite trassel med skrivandet). Det är tänkt att utläsas ”om svar anhålles senast den…”, men det struntar vi i. Svenska verb i imperativ slutar på a, och så gör även o.s.a. Dessutom förekommer förkortningen på en plats i en mening där vi också skulle kunna ha ett imperativverb. Därför går det utmärkt att förvandla förkortningen till ett eget verb: att osa (betydelse ‘ge svar på inbjudan’ eller ‘tacka ja till inbjudan’). Osar, osade, osat.

H.M. konungens riksmarsalk på nådigt uppdrag verkar tyvärr ha glömt bort att skicka min inbjudan till prinsessbröllopet. Däremot fick jag en inbjudan till en festkväll hos Umeå-klädbutiken Kii. I sin inbjudan skrev de ”Kom förbi butiken och osa för platserna är begränsade!”. Här betyder osa alltså endast ‘tacka ja’ eller ‘anmäla sig’. Så jag, som tyvärr har lite väl lång resväg till festkvällen, behöver inte osa mitt nej. Men det beror bara på sammanhanget, på att det var en öppen erbjudan. Till vigselakten mellan H.K.H:n och Herrn bör man nog osa i alla lägen.

2 kommentarer

Under Språk

Varför Jan Guillou hade fel

Babel är det bästa som går på teve just nu. Den som inte förstått det än har fortfarande chansen att uppdatera sig på svt play. För några veckor sedan hade Babel-studion besök av två människor som förenades under rubriceringen gamla kommunister: Jan Guillou och Henning Mankell.

Det råder inga tvivel om att Jan Guillou är rätt nöjd med sig själv, och det är nu inte för inte: han har lyckats klämma ur sig kanske 50 böcker, han har suttit i fängelse efter att ha avslöjat orättvisa förhållanden i samhället och han har nog en och annan likhet med pojkdrömmen Carl Hamilton.

Daniel Sjölin, Babels programledare, har också en hel del att vara nöjd över: bara en sån sak att han ligger bakom en av svt:s genom tiderna bästa produktioner torde väga tungt. Dessutom har även han klämt ur sig en och annan bok: senast Världens sista roman, som nominerades till Augustpriset 2007. Hans roman Personliga pronomen vann Bernspriset 2006.

Babelavsnitt utgår alltid från ett par författare som besöker studion och pratar om sin och andras litteratur. Det var så det kom sig att Jan Guillou fick för sig att Daniel Sjölin behövde lära sig ett och annat om att skriva lyckade hårdkokta deckare. Det hela började med att Daniel Sjölin frågade om Jan Guillou har några kärleksdikter i sin byrålåda.

– Hmm, sa Jan Guillou. När man kan så lite som författare, och har så få erfarenheter, så söker man sig – precis som du gjorde i din roman förresten…

Jan ler faderligt mot Daniel.

– … av samma skäl…

– Tvåhundra fyrtiofem läsare, upplyser Daniel Sjölin (vilket är ett internskämt som syftar tillbaka på något som sagts tidigare i programmet).

– Ja, vilket är rättvist. Då söker man sig till formen. Man experimenterar. Man är ett geni. Man skriver om svenskan, man hittar på olika trix. Man uttrycker sig poetiskt, man är vansinnigt förtjust i metaforer och allt sånt där. Detta tillhör ungdomen. Det är den första berusande känslan av att vilja bli författare, som Henning och jag känner igen i ditt verk och bland andra ungdomar. Det gäller att komma förbi det där.

Inget ont i Jan Guillous litterära verk (åtminstone inte här), men det är ingen slump att han aldrig har nominerats till Augustpriset. Jan Guillou skriver om spioner och tempelriddare som har många brudar, stort ego och stark känsla för rättvisa. De uppfyller nog sitt syfte. Men Jan Guillou har fel i att det gäller att komma förbi det där med experimentella former.

Det finns en utbredd myt om det osynliga språket, ett språk som ligger tätt inpå texten som en direktförmedlande länk mellan sändaren och mottagaren. Informativa texter kan försöka sträva mot det målet, men det kommer aldrig att uppnås. När det gäller skönlitteratur är myten rätt och slätt dum. Skönlitteratur ska förmedla världar, tillstånd och känslor. En bra roman lyckas med detta, men den gör inte det endast genom att beskriva händelser. Det handlar om att beskriva händelser på rätt sätt.

Just nu läser jag Svinalängorna av Susanna Alakoski. Den handlar om misär. Den beskriver de fattigaste kyrkråttor som finns i vårt samhälle. Och den gör det på ett lysande sätt.

Den som har fascinerats av Jonas Hassen Khemiris språklek i Ett öga rött bör läsa den här subtila imitationen av fattigdomens språk. Svinalängorna är dåligt redigerad, trodde jag först. Den har syftningsfel, särskrivningar, satsradningar, icke-satsformade meningar. Jag tänkte först: låt gå, men nog borde man ha kunnat förvänta sig mer av Bonniers. Men så, på sida 217 blev det äntligen klart för mig. Handlingens klassmarkörer finns inte bara i spriten, de ärvda kläderna, hungern och hemmavåldet. Den finns såklart också i formen.

Terrie juckade mot ett avbrutet ben. Mamma och pappa lik poserade. Bakbundna röster, grumliga ögonvitor. Blommorna sjönk genom sina krukor, cigarettröken lämnade ljusblå siluetter. Mitt i denna tystnad kvittrade en gråsparv. Jag kliade mig på benet och gick sedan ut.

Visst, det är subtilt. Det är kanske inte ett medvetet val av Alakoski, och kanske inte ens av redaktören. Men särskrivningen ska vara där. Ett regelbrytande språk är en av de mest markanta klassmarkörerna som finns i vårt samhälle. Det spelar ingen roll om du har nya kläder, rätt ålder, rätt ursprung och rätt könsorgan – bryter du mot etablerade skrivregler så kommer du att dömas för det. Det är lika orättvist som att dömas för ålder, ursprung och kläder, men det händer.

Bra romaner förmedlar känslor, och det finns ingen känsloförmedling utan form. Det går inte att komma ifrån formen; det är inte ens eftersträvansvärt. En text med osynlig form är lika otänkbart som ett liv med osynlig form. Saker händer inte bara, de händer på ett visst sätt. Det är det som en riktigt bra författare klarar av att förvandla till form.

9 kommentarer

Under Språk

Oordning på zoo

En vulkan på Island har tydligen blivit sur och  straffar därför hela norra Europa med sin andedräkt. Och Kirigizistans president har störtats. I Thailand bråkar och fängslas demonstranter. Så jag ägnar en tanke åt en möjlig stavningsreform: ska man tillåta tilllåt?

Sammansättningar som får fler än två likadana bokstäver i rad brukar man generellt skriva om. Till+låt blir tillåt. Glass+skål blir glasskål. Glas+skål blir också glasskål, och likaså glass+kål, om någon skulle få användning för ett sådant ord. Det här har startat diskussion bland språkvårdare. Är det inte onödigt att en estetisk stavningsregel ska skapa sådan här dubbeltydighet? Varför skulle man inte kunna skriva glassskål för skålar med glass i?

Tydligen kör man på den linjen i Schweiz, varifrån Lingvistbloggens korrespondent Östen Dahl rapporterar i det här inlägget. Där kan en gata utan problem heta Stoossstrasse, en sammansättning av Stooss och strasse. På det temat påminner sig herr Dahl om den skånska orten Råå, med en å vid namn Rååån, vilken till allas lycka, särskilt språkvetarnas, innehåller Råååål. Vad som gör detta ännu roligare är att man i svenskan tidigare skrev ”å” som ”aa”. Raaaaaaaal. Åtta a i rad. (Fast utan att göra någon efterforskning tänker jag gissa mig till att orten heter som den gör just för att man skrev å som dubbel-a. Den hette säkert först Raa, och fick sedan ringar på båda sina a:n. Detta har jag inget belägg för.)

När jag gick på Språkkonsultprogrammet fick vi en dag finbesök av Språkrådets dåvarande ordförande. Han höll en föreläsning om språkvård och språkråd. När vi studenter fick ställa frågor frågade jag vilket svenskt ord som har flest likadana bokstäver i följd. ”Zoooordning”, svarade Olle Josephson.

10 kommentarer

Under Språk