I morse satt jag på tunnelbanan, måndagsmorgontrött, klippande med ögonen. Folk satt indunade och såg sura ut, blippade förstrött med sina telefoner, läste Metro. Mitt emot mig satt en som läste Metro. Jag vilade ögonen på framsidan. ”T-banetjuven slår till när du sover” stod det med fläskiga bokstäver. Det skiter väl jag i, tänkte jag. Det är ju inte min t-bana. Jag har ingen t-bana. Hur många människor har egentligen en t-bana? Det kan inte vara många. Vilka riktar sig Metro mot? Förresten lämnar man väl inte t-banan olåst när man går och lägger sig. Gör man det får man ju skylla sig själv.
Mitt missförstånd roade mig i flera minuter. Sammansättningar är ord som ställer stora krav på vår språkliga förmåga, och för den delen på vår förståelse av omvärlden. I Metros rubrik var förledet inte ett stöldobjekt, som det hade varit om förledet hade varit ett ord som bil – ”biltjuven slår till när du sover”. Det betyder att en tjuv smyger sig in i ens garage och stjäl ens bil medan man sussar ovetande i sin säng.
Ett annat möjligt förled är bonde – ”bondtjuven slår till när du sover”. Det betyder ju inte att tjuven stjäl bönder. I stället specificerar förledet vilken typ av tjuv det är – en tjuv som är (som en) bonde. Oftast används det inte ens för personer som stjäl utan för odågor av andra slag, synonymt med slyngel, och lymmel.
Och så har vi sammansättningen småtjuv: ”småtjuven slår till när du sover”. Tänk om sådana tjuvar hade varit specialiserade på de små, barnen alltså. Det hade varit obehagligt. Men nej, här specificerar små i vilken utsträckning tjuveriet pågår.
När vi tolkar ordet t-banetjuv använder vi delvis vår språkliga kompetens. Förled i sammansättningar brukar specificera efterledet: ett stenhus är ju ett slags hus, närmare bestämt ett av sten. Med den språkliga analysen förstår vi alltså att en t-banetjuv är en slags tjuv. Vilken slags tjuv?
För att lista ut det måste vi koppla på vår omvärldsanalys. Vi listar snabbt ut att det inte kan vara en tjuv gjord av t-bana. T-bana är inget material. Vi kan också dra slutsatsen att t-bana antagligen inte är en så kallad semantisk patient, alltså stöldobjekt, eftersom nästan ingen människa äger en t-bana. Att t-bana inte kan ange tjuveriets utsträckning, som förledet små kunde, förstår vi också rätt snabbt; t-bana kan under inga omständigheter vara en måttenhet. Vad skulle då t-bana kunna specificera? funderar vi. Jo, det är ju platsen där tjuveriet sker! Att t-banetjuven slår till när vi sover betyder att hen ger sig på oss när både vi och tjuven befinner oss i en t-banevagn.
Tänk att man vanligen klarar den där analysen på mindre än en sekund. Det måste man ju påstå är lite märkvärdigt.
Linneas språkblogg 