Etikettarkiv: Psykolingvistik

Går det att tänka på något man inte känner till?

Tisdagens språkliga filosofier har inte lämnat mig än. Det är minst en fråga till som jag vill undersöka, nämligen: Går det att tänka på något man inte känner till?

Jag tog ju upp ha på tungan-exemplet. Ibland kan det också vara så att man har ett spöke på tungan, det vill säga man letar efter ett ord som inte finns. Är det då så att man tänker på något man inte känner till? Ja, på sätt och vis är det ju det, men samtidigt har man begreppet färdigt för sig, det är bara det att det inte har något ord. Det går bra att konstruera ett. Alltså känner man till fenomenet, även om det inte har ett ord.

På det sättet gör man kanske också när man ser något som man inte har ett ord för. Säg till exempel vad det nedanstående är.

En blå gris med vingar

Det är förstås en blå gris med vingar. Jag tar för givet att du också ser det, och detta ger oss två värdefulla insikter om hur vi fungerar:

1. Du vet precis hur en gris ser ut, och även om den där hade varit rosa och varit utan vingar hade det varit en fruktansvärd avbildning av hur grisar faktiskt ser ut. Ändå ser du att det är en gris. Varför? Antagligen är det två signaler som spelar in: trynet och knorren. Det är allt du behöver för att sluta dig till att det var en gris. Vad fördomsfull du är. Egentligen skulle det lika gärna kunna vara en blå höna med tryne och knorr. Hm, även om jag hoppas att du nu inte tänkte att det var någon slags fågel med tryne och knorr, så faller min argumentation faktiskt ändå inte platt. Se nästa tes för motivering.

2. Den där skabrösa krumeluren liknar ingenting annat i vare sig verkligheten eller en lsd-babians fantasi. Ändå tror jag att du försökte lista ut vilket djur jag försökt avbilda med mina förödmjukande låga painttalanger. Du tänkte nog inte ”det där är ingenting” utan snarare ”undra vad det är hon försöker avbilda”. Ursäkta att jag berättar för dig vad du tänker, men jag tycker att mina gissningar på ett mycket illustrativt sätt förklarar min idé: Hos oss språkanvändande människor ligger det alltid närmare till hands att hitta betydelse än att inte förstå. Om vi inte har ett ord för något kan vi ändå beskriva det med andra språkliga uttryck.

Så låt oss gå tillbaka till ursprungsfrågan: Kan man tänka på något man inte känner till? Ja, man kan det, i den mån man får använda den kunskap man faktiskt har om världen. Du kan behandla informationen i bilden ovan om du får jämföra den med något som påminner om den – det är en gris, fast den är ritad, och blå, och den har vingar. På samma sätt är det ju med många klassiska fantasifoster som kentaurer, sfinxar, enhörningar och så vidare. Fast de varelserna är så pass etablerade i vårt medvetande att vi numer har ord för dem. Vi kan dock fortfarande beskriva dem: en enhörning, det är som en häst fast den har vingar och ett horn i pannan.

Men hur är det då med mindre greppbara saker än tecknade djur? Hur beskriver vi till exempel en känsla? Utmärkt faktiskt. Vi har ju kommit överens om liknelser som känns så självklara och verklighetstrogna att vi knappt kan upptäcka dem. Men ärligt – har vi verkligen kärleken i hjärtat? Kan ett liv verkligen slås i spillror? Sånt funderar kognitiva lingvister på, och deras slutsats är att man kan förstå väldigt abstrakta fenomen genom att likna dem vid konkreta fenomen. Därför jämför vi till exempel vårt liv med ett objekt gjort av glas, och genom att låta krossa det glasobjektet kan vi beskriva den ofattbara vidden av olycka som ibland drabbar oss. I den här teorins mest extrema form kan man påstå att människan bara kan förstå tre fenomen: rörelse, kraft och fasta former. Vi säger att tiden går – rörelse. Vi säger att hjärtat bultar för någon – kraft. Vi säger att liv kan krossas – fast form.

Tänk dig det senaste stycket som ett steg ut ur en cirkel, och att du nu ska gå tillbaka till cirkeln igen, för jag ska försöka sy ihop den här språkfilosofiska promenaden (EN TEXT ÄR EN CIRKEL, EN TEXT ÄR ETT SÖMNADSOBJEKT, EN TEXT ÄR EN RESA – så betecknar man konceptuella metaforer, det kanske är lite gapigt, men så är livet). Jag ska ägna mitt sista stycke åt att ge ännu ett svar åt inläggets fråga. Man kan inte tänka på något man inte känner till. Förr i tiden hade inte svenskan något ord för lila, utan man såg färgen lila som en del av det fält som ordet brun täckte. Man såg skillnad mellan en styvmorsviol och en bajskorv, men man tyckte inte att färgskillnaden var tillräckligt intressant för att beskriva med språket. Av en eller annan anledning började man plötsligt tycka det, och då skaffade man sig ett ord. Men före dess tänkte vi inte på lila saker. Jag tror att ett ords existens påverkar vårt sätt att tänka. Jag tror att det är mycket svårt att uppmärksamma fenomen som man inte har ord för. Så även om språket främst är en bild av vår verklighet, så tror jag att vi faktiskt ser på verklighet utifrån det språk vi har att tillgå. För enhörningar finns ju, men inte blå bevingade grisar.

Tackpresent: En skojig bild med metafortema (av Jan Stenmark)

2 kommentarer

Under Psykolingvistik, Språk

Vad är förhållandet mellan språk och tanke?

Detta är en av de grundläggande  frågorna om språk: Hur är förhållandet mellan språk och tanke? Går det att tänka utan ett språk? Går det att använda språk utan att tänka? Tänker man på ett språk? Massvis med människor har försökt besvara frågan alltsedan Aristoteles gick i gymnasiet. Härmed sällar jag mig till gruppen.

En av mina huvudsakliga poänger ska jag avslöja redan nu: Man måste skilja mellan språk och ett språk. Kuki-Thaadow är ett språk, svenska likaså. Språket, som sig, tar sig alltid uttryck i ett språk, men jag tror att språk finns utöver sitt uttryck. Språk är en förmåga som exakt alla människor har men som inte en enda icke-människa har. Det är väl tillräckligt med bevis för att påstå att språken i världen har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Alltså:

En illustrerande manetDå har vi definierat språk, och går vidare till frågan om vi tänker på ett språk. För att kunna svara på frågan måste jag faktiskt först besvara den oförlåtligt pretentiösa frågan Vad är en tanke? Man kan nämligen ha olika definitioner på detta, kanske främst eftersom tanken inte har någon fysisk form. Se på den här grundläggande frågan: Med vilket sinne upplever vi en tanke? Vi kan ganska snabbt sålla bort smaken, kanske också lukten. Känner vi den, som vi känner en legobit under fotsulan? Nja. Ser vi den? Nej, inte med ögonen åtminstone. Alltså måste vi höra tanken! Ja, så framställs ju ofta tankar på film. Medan scenen pågår kan vi ibland höra huvudpersonens röst utan att vi ser hens mun röra sig. Vi förstår direkt att det är tankearbete som pågår. Men det går inte ihop. Om vi skulle höra tankar skulle ju hörselskadade inte kunna uppleva sina tankar. Då skulle deras tankar famla runt i en kolsvart hjärna, utan att någonsin upptäckas. Vad jag vet så är det inte så. Detta leder mig till konstaterandet att tankar inte liknar någonting annat vi känner till, och att varje försök att beskriva tänkande måste bygga på grova förenklingar. Men likväl. Ibland tänker man ju på ett språk.

Jag ska ge ett exempel. När jag åkte hem från universitetet igår satt jag och läste i Tal och tanke. Plötsligt började jag känna att jag förstod ett och annat, jag hade några iakttagelser som jag gärna ville dela med mig av till exempel här i bloggen. Jag vek alltså ner boken och kanske riktade jag blicken lite uppåt. Och så började jag formulera mina iakttagelser för mig själv. Här var det uppenbart att tankearbetet inte skedde på något abstrakt metafysiskt plan, utan helt enkelt på svenska. Jag sökte ord, funderade på disposition, kom på illustrerande exempel. Jag tänkte på ett språk.

Så ja, man kan tänka på ett språk. Men man kan också tänka utan att tankarna formuleras på ett språk. Se till exempel på den otroligt frustrerande situationen då man vet precis vad man vill säga men inte kommer  på ordet. Det är inte så att man har ordet på kuki-thaadow i sig, men bara inte kommer på vad det heter på svenska. Man har ordets innebörd i sig, vet precis vad det ska betyda, men det tar sig så att säga inte någon form. Till slut kan man ge upp och bestämma sig för att formulera innebörden med andra ord – men det är först då som begreppet tar språklig form.

Och här då: jag kan inte kuki-thaadow, men jag kan ändå tänka på en mening ur det språket. Det gjorde jag senast igår. Ná ná záam ↓êe säger man på kuki-thaadow, det betyder ‘du sprang iväg’. Jag tänkte på meningen och försökte förstå hur tonerna fungerar. Alltså: man kan tänka på ett språkligt uttryck utan att för den skull uttrycka sig språkligt själv.

Det här får räcka tills vidare. Härifrån tar jag med mig fyra slutsatser.

  • Språk är inte alltid samma sak som ett språk
  • Tankar är egentligen för ogripbara för att över huvud taget diskutera
  • Det går att tänka på ett språk
  • Det går att tänka utan att tänka på ett språk

På återseende.

Lämna en kommentar

Under Psykolingvistik, Språk

Du är min nya linjalslagare

En del av min magisterutbildning består av det som kallas läskurser. Det är kurser där man, no shit, läser. Bara. Man får en liten litteraturlista, man läser, när man tycker att man verkar kunna så går man till en examinator och säger det, och så får man tenta av sig. Jag vet inte om det framkommit, men permanent disciplin är inte min starka sida. Jag är fantastiskt bra på att göra jobbet när deadlinen flåsar mig i nacken, men om deadlinen är på ett så pass hypotetiskt plan som den är under en läskurs, ja då håller inte min nuvarande disciplin måttet. Så jag jobbar på den.

Jag har valt en läskurs i psykolingvistik, eftersom jag vill forska om hur människan tar in, bearbetar och förstår språk. En post i litteraturlistan utgörs av den gamla 80-talsdängan Tal och tanke, en antologi med Ulf Teleman i spetsen. Jag kanske kommer publicera små tankar jag stöter på under läsningen. På så sätt kan jag ju låtsas att mina bloggläsare ger mig fx (det sämsta betyget i Bologna-skalan, definition: ‘helt otillräckligt’) om jag inte lämnar in mina små tankar i tid. För säkerhets skull säger jag inte vilka deadliner jag tänker på, men jag ska försöka hålla dem. Vänligen betygsätt essäerna i kommentarsfältet.

Högaktningsfullt,
Magister Hanell

Lämna en kommentar

Under Psykolingvistik, Språk