Etikettarkiv: Ordspråk

9. På Annadagen kulminerar julstöket

I går firade vi dagen då Maria blev till helt utan snuskiga aktiviteter. I kommentarsfältet lanserade en läsare en intressant teori om att det kanske är så att avlelsen blev till med en slags tidig IVF-teknik. Hur det är med den saken kan man aldrig veta, men sant är i alla fall att många barn i dag blir till med den tekniken – det vill säga helt obefläckat, om man nu vill använda det lugnt sagt laddade begreppet. Det kan man kanske påpeka för Maria-anhängarna (som märkligt nog oftare verkar vara negativt inställda till denna typ av systematiserade obefläckande avlelse).

Nåväl. I dag är det Annadagen. Och vem är Anna, utom just hon som inte hängav sig åt befläckning just på Marie avlelses dag? Just det: Anna är Marias moder, Jesus mormor, som också bland annat var fruktbarhetens helgon. Inte undra på, när hon själv är så fruktbar att hon blev gravid av en kyss.

Annadagen är en viktig hållpunkt i det traditionella julplanerandet. Ett gammalt ordspråk från Borgå lyder ”Anna med sin tomma kanna, dansar fjorton dagar före jul”, och på så sätt påmindes man om att det är dags att lägga på ett kol om man vill servera ett redigt julbord till julfirandet (ärligt talat får jag inte riktigt ihop det där med fjorton, men jag brukar försöka avstå från att uttala mig i matematiska frågor).

Till Annadagen finns traditioner som att avsmaka årets julöl, eller börja brygga det, eller åtminstone – om man är mer bekvämt lagd – skriva upp på inköpslistan. Det är hög tid att lägga alla eventuella lutfiskar i blöt och att börja baka sitt vörtbröd och sina pepparkakor. Dessutom är detta dagen då julgrisen ska slaktas, julbyket ska vidtas och juleljusen ska stöpas.

Hur detta relaterar till Jesus mormor vet jag inte riktigt, och det verkar finnas lite motstridiga hållningar om huruvida det verkligen är den Anna vi uppmärksammar i dag på Annadagen. Hur som helst kan man fundera över hur folk kunde ha tid och ro till att uppmärksamma något över huvud taget, utöver ölet, fisken, brödet, kakorna, grisen, tvätten och ljusen. Multitasking fanns visst redan förr i tiden.

4 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Nytt bevismaterial i mysteriet Beda

Jag måste erkänna att jag hade lagt fallet högt uppe i en dammig hylla, beredd på att aldrig mer se det. Men än en gång är Josefin en trogen Watson.

Detta har hänt: jag skrev ett inlägg där jag undrade var uttrycket ”Lungende Beda” kommer ifrån, frågade om läsarna kände till det, och om de i så fall också använde påhänget ”, det är vals”. Jag fick lite hjälp, bland annat från ovan nämnda dr Watson, och kom fram till att det åtminstone används i Piteå också.

Nu har Josefin rådgjort med en inbiten Pitebo, och han visste att Beda är något man kallar vem som helst, åtminstone i Piteå. Typ som en jeppe, om jag förstod det rätt. Så man skulle typ lika gärna kunna säga ”Hörru Beda, tare lugnt nu va”. Det är definitivt ett framsteg.

Men jag undrar fortfarande varför just ”Lungende Beda” är så gjutet. Jag har haft mina misstankar att det är citat från en film, teater eller bok, men uttrycket verkar väldigt geografiskt begränsat. Jag frågade ett par sörlänningar i klassen och de hade aldrig hört något sånt uttryck.

Nu hoppas jag på fler kommentarer. Det skulle verkligen vara intressant att hitta ursprunget. Säg till om du hört det, eller om du inte gjort det. Alla samtal är anonyma, och syns inte på telefonräkningen om du inte ringer.

Lämna en kommentar

Under Språk

Framsteg i Beda-mysteriet

Nedan kan man läsa mina desperata ord om ursprunget och existensen av uttrycket ”Lungende Beda, det är vals”. Jag bad mina läsare om en hjälp på traven.

Till att börja med vill jag tacka er läsare för att ni lydde order. Efter tips och kommentarer dels här, och dels mejlledes, har jag nu åtminstone fått bevis på uttryckets existens. En läsare hade hittat en Gammal norrländsk folkvisa som avslutas med en exotisk ordlista. Även om det aldrig står ”Lungende Beda” (eller ”lungen dä”, ”lungen de”) i visan, så finns uttrycket med som uppslagsord – i sin helhet: ”Lungen de beda, hä ba vals”. Det lilla B:et får mig att undra om det är något slags dialektalt ord, som i så fall säkert är besläktat med verbet att be. Min spontana tolkning har alltid varit att en kvinna vid namn Beda borde lugna ner sig (eftersom det bara är vals de dansar).

Min pitefödda klasskompis Josefin kände till uttrycket från sina hemtrakter. Som ni kan läsa i kommentaren på förra inlägget, har hon en skenande ko med i tolkningen. Kan så vara, men jag känner mig inte färdig än.

Fortfarande undrar jag vilket geografiskt område uttrycket rör sig i. Och framför allt: hur, i allsin dar, uppstod det?

9 kommentarer

Under Språk

Lungende Beda, det är vals

I måndags var det sista chansen att fira jesus lidande, död och uppståndelse, så jag åt jättemycket ägg hos min elaka styvmor (som lagar god och mycket mat, men är bra på andra sätt också). Av den ena eller den andra anledningen kom vi in på en diskussion om den gamla dängan ”Lungende Beda”. Detta uttryck kan man använda för att på ett överlägset, ironiskt och antagligen rätt västerbottniskt sätt be någon att ta det lite lugnt. Styvmor undrade om vi hade hört fortsättningen på uttrycket: ”Lungende Beda, det är vals” ska tydligen vara citatet i sin helhet.

Härifrån kom vi osökt in på frågan om var uttrycket kommer ifrån. Som språklärd tog jag med gott självförtroende på mig att ta reda på detta. Nu har jag inte så gott självförtroende längre. Antagligen är jag lite väl modernt skolad, för när jag fick noll googleträffar på uttrycket visste jag inte hur jag skulle fortsätta mitt uppdrag. Om ett uttryck används i Västerbotten, och google inte kan det, finns det då? Jag tvärnitade, och har ägnat en vecka åt att beklaga mig för fem bekanta, varav fyra delade min förvåning för googlefrånvaron. Med repat mod tänkte jag nu vända mig till er bloggläsare för svar.

Har ni hört uttrycket? Använder ni det? Vet ni var det kommer ifrån? Mejla eller skriv kommentarer; det är ensligt i idiomskogen utan google att hålla i handen.

2 kommentarer

Under Språk