Etikettarkiv: Metaforer

07 oktober 2010 · 15:51

Äkta coolt språk

Jag var nog ungefär fyra år första gången jag fick behov att använda ett särskilt ord för att uttrycka min fascination för något. På något sätt tyckte jag att det jag såg var så fantastiskt och så rätt att det inte räckte med ett ordinärt ”Åh!” för att beskriva det. ”Litte” sa jag då. Det var något av en trend på mitt dagis. ”Litte snygg!”, eller helt enkelt bara ”Litte!”.

Några år senare, kanske i åttaårsåldern, kom jag i kontakt med ett nytt modeuttryck: ”A go”. Vi sa det på mitt fritids för att beteckna något provocerande. Ackompanjerat med fnitter kunde det till exempel vara en lämplig respons på ett snuskigt skämt, och med allvarlig röst och höjda ögonbryn kunde det vara en effektiv synonym till ”Glöm det!”. Det var ett ironiskt uttryck; det kom från god och utropades mot saker som inte var goda (eller snarast inte lämpliga).

Det fullkomligen rasar in uttryck i språket som fungerar som kommentarer på lämplighet, särskilt trendbunden lämplighet. Det kanske allra mest välanvända av dessa ord är cool. Det är inte ett helt nytt ord; enligt SO drog det in i svenskan på 1950-talet, just som en variant på metaforen sval, använd exempelvis för att beskriva en lugn och avslappnad person eller en viss typ av musik. I dag behöver dock en cool person inte vara särdeles avslappnad. Snarare fungerar adjektivet som ett allmänt positivt värdeord. Ett par coola skor behöver näppeligen vara sådana som man kan slappna av i.

Den som funderar över synonymer för cool tvingas se sig slagen av en lingvistisk insikt. Visst går det att hitta synonymer (häftig, ball, tuff), men de är både få till antalet och i princip lika vaga och unga som cool är. Häftig användes ju ursprungligen bara för att beskriva snabba och plötsliga händelser, och har enligt SO använts i ”flera decennier”, men uteslutande av unga (vilket tyder på att man bör lägga ordet åt sidan när man passerat ungstrecket, där det nu går). Om ordet ball ges informationen att det funnits i svenskan sedan 1966 och kanske kommer från dialektordet ballra som betyder ‘prata’. Ser vi slutligen på ordet tuff får vi veta att det funnits i svenskan sedan 1923, är inlånat från engelskan (tough ‘hård’, ‘svår’) och kan, med SO:s ord, användas för att beskriva en person ”som (medvetet) gör intryck av att vara orädd och självsäker särsk. om ung person {jfr kaxig}”. Våra spår slutar alltså redan på 1920-talet, inte ens hundra år tillbaka. Vilka ord använde man före det?

Jag ringde min mormor för att luska vidare i detta. Hon är visserligen uppvuxen på 1930- och 1940-talet, men hon kommer från en ort dit trender närmar sig ytterst tveksamt. Som hon minns det så fanns begreppet tuff i hennes medvetande redan på 1930-talet, men hon såg det inte som ett åtråvärt värdeord. Cool och häftig använde hon inte, och ball, berättade hon, fick hon lära sig av Jerry Williams på 1960-talet. Men det är på frågan om vad hon sa i stället som det blev riktigt intressant.

Mormor kunde inte ge mig några tillfredsställande svar på vad hon sa i stället för cool. Ett klädesplagg hon ville köpa kunde hon exempelvis kalla snyggt, modernt eller möjligen läckert. Människor kunde hon i bästa fall kalla för roliga. När hon var lite yngre kunde hon beskriva en syssla som lajbans, men det fick visst något av en töntstämpel när hon kom in i tonåren. Alla dessa ord är dock i bruk än i dag, och de betecknar något annat än det vi söker. Några ord för att beteckna coolhet dök inte upp, oavsett hur djupt vi grävde i mormors ungdomsliv.

Här behöver vi väcka ett gammalt språkvetenskapligt antagande. Det kallas ibland Sapir och Whorf-hypotesen, och handlar om förhållandet mellan språk och tanke. Hypotesen menar att vårt språk både begränsar och bestämmer vad vi tänker på. Vi dödliga uppfattar exempelvis inte äggskalsvit som någon särskild färg utan kallar den bara vit, medan en som arbetar med färg skulle påstå att det är befängt att blanda ihop äggskalsvit och elfenbensvit. Vi dödliga och färgarbetaren har alltså olika språk på denna punkt.

Det är med denna hypotes som grund som jag nu vill dra en hisnande slutsats: coolhet fanns inte på 1930-talet. Åtminstone delvis är påståendet rimligt. Coolhet, i all sin upphöjda vaghet, är nog ett värde som kommer av den ungdomskultur vi haft i västvärlden så länge vi haft råd att låta ungdomar ha en särskild kultur i stället för att sätta dem i arbete vid trettonårsåldern. Dessutom är det antagligen också knutet till urbaniseringen som började i slutet av 1800-talet; coolhet är ju ytligt – det finns ingen poäng med att vara cool i Karlsbäck. Kanske är det alltså så att svensktalarna först år 1923 kunde identifiera de olika kulturella värden som sedan tillsammans kunde ligga till grund för skapandet av det nya ordet tuff. Kanske var värdena betydligt flyktigare före det, och kanske brydde sig svenskarna inte över huvud taget om saker som kunde klassificeras som tuffa. Nej, kanske fanns inte coolhet före tuffs födelse år 1923.

Jag hoppas att någon livsvan läsare kan komma med upplysningar på denna punkt. Stämmer det att coolhet är ett helt nytt påfund (oavsett vad det har kallats)? Och kanske ännu mer intressant: finns det något motsvarande värde från början av 1900-talet som vi inte har ord för i dag?

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

19 april 2010 · 11:09

Varför Jan Guillou hade fel

Babel är det bästa som går på teve just nu. Den som inte förstått det än har fortfarande chansen att uppdatera sig på svt play. För några veckor sedan hade Babel-studion besök av två människor som förenades under rubriceringen gamla kommunister: Jan Guillou och Henning Mankell.

Det råder inga tvivel om att Jan Guillou är rätt nöjd med sig själv, och det är nu inte för inte: han har lyckats klämma ur sig kanske 50 böcker, han har suttit i fängelse efter att ha avslöjat orättvisa förhållanden i samhället och han har nog en och annan likhet med pojkdrömmen Carl Hamilton.

Daniel Sjölin, Babels programledare, har också en hel del att vara nöjd över: bara en sån sak att han ligger bakom en av svt:s genom tiderna bästa produktioner torde väga tungt. Dessutom har även han klämt ur sig en och annan bok: senast Världens sista roman, som nominerades till Augustpriset 2007. Hans roman Personliga pronomen vann Bernspriset 2006.

Babelavsnitt utgår alltid från ett par författare som besöker studion och pratar om sin och andras litteratur. Det var så det kom sig att Jan Guillou fick för sig att Daniel Sjölin behövde lära sig ett och annat om att skriva lyckade hårdkokta deckare. Det hela började med att Daniel Sjölin frågade om Jan Guillou har några kärleksdikter i sin byrålåda.

– Hmm, sa Jan Guillou. När man kan så lite som författare, och har så få erfarenheter, så söker man sig – precis som du gjorde i din roman förresten…

Jan ler faderligt mot Daniel.

– … av samma skäl…

– Tvåhundra fyrtiofem läsare, upplyser Daniel Sjölin (vilket är ett internskämt som syftar tillbaka på något som sagts tidigare i programmet).

– Ja, vilket är rättvist. Då söker man sig till formen. Man experimenterar. Man är ett geni. Man skriver om svenskan, man hittar på olika trix. Man uttrycker sig poetiskt, man är vansinnigt förtjust i metaforer och allt sånt där. Detta tillhör ungdomen. Det är den första berusande känslan av att vilja bli författare, som Henning och jag känner igen i ditt verk och bland andra ungdomar. Det gäller att komma förbi det där.

Inget ont i Jan Guillous litterära verk (åtminstone inte här), men det är ingen slump att han aldrig har nominerats till Augustpriset. Jan Guillou skriver om spioner och tempelriddare som har många brudar, stort ego och stark känsla för rättvisa. De uppfyller nog sitt syfte. Men Jan Guillou har fel i att det gäller att komma förbi det där med experimentella former.

Det finns en utbredd myt om det osynliga språket, ett språk som ligger tätt inpå texten som en direktförmedlande länk mellan sändaren och mottagaren. Informativa texter kan försöka sträva mot det målet, men det kommer aldrig att uppnås. När det gäller skönlitteratur är myten rätt och slätt dum. Skönlitteratur ska förmedla världar, tillstånd och känslor. En bra roman lyckas med detta, men den gör inte det endast genom att beskriva händelser. Det handlar om att beskriva händelser på rätt sätt.

Just nu läser jag Svinalängorna av Susanna Alakoski. Den handlar om misär. Den beskriver de fattigaste kyrkråttor som finns i vårt samhälle. Och den gör det på ett lysande sätt.

Den som har fascinerats av Jonas Hassen Khemiris språklek i Ett öga rött bör läsa den här subtila imitationen av fattigdomens språk. Svinalängorna är dåligt redigerad, trodde jag först. Den har syftningsfel, särskrivningar, satsradningar, icke-satsformade meningar. Jag tänkte först: låt gå, men nog borde man ha kunnat förvänta sig mer av Bonniers. Men så, på sida 217 blev det äntligen klart för mig. Handlingens klassmarkörer finns inte bara i spriten, de ärvda kläderna, hungern och hemmavåldet. Den finns såklart också i formen.

Terrie juckade mot ett avbrutet ben. Mamma och pappa lik poserade. Bakbundna röster, grumliga ögonvitor. Blommorna sjönk genom sina krukor, cigarettröken lämnade ljusblå siluetter. Mitt i denna tystnad kvittrade en gråsparv. Jag kliade mig på benet och gick sedan ut.

Visst, det är subtilt. Det är kanske inte ett medvetet val av Alakoski, och kanske inte ens av redaktören. Men särskrivningen ska vara där. Ett regelbrytande språk är en av de mest markanta klassmarkörerna som finns i vårt samhälle. Det spelar ingen roll om du har nya kläder, rätt ålder, rätt ursprung och rätt könsorgan – bryter du mot etablerade skrivregler så kommer du att dömas för det. Det är lika orättvist som att dömas för ålder, ursprung och kläder, men det händer.

Bra romaner förmedlar känslor, och det finns ingen känsloförmedling utan form. Det går inte att komma ifrån formen; det är inte ens eftersträvansvärt. En text med osynlig form är lika otänkbart som ett liv med osynlig form. Saker händer inte bara, de händer på ett visst sätt. Det är det som en riktigt bra författare klarar av att förvandla till form.

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , ,

15 oktober 2009 · 10:01

Går det att tänka på något man inte känner till?

Tisdagens språkliga filosofier har inte lämnat mig än. Det är minst en fråga till som jag vill undersöka, nämligen: Går det att tänka på något man inte känner till?

Jag tog ju upp ha på tungan-exemplet. Ibland kan det också vara så att man har ett spöke på tungan, det vill säga man letar efter ett ord som inte finns. Är det då så att man tänker på något man inte känner till? Ja, på sätt och vis är det ju det, men samtidigt har man begreppet färdigt för sig, det är bara det att det inte har något ord. Det går bra att konstruera ett. Alltså känner man till fenomenet, även om det inte har ett ord.

På det sättet gör man kanske också när man ser något som man inte har ett ord för. Säg till exempel vad det nedanstående är.

En blå gris med vingar

Det är förstås en blå gris med vingar. Jag tar för givet att du också ser det, och detta ger oss två värdefulla insikter om hur vi fungerar:

1. Du vet precis hur en gris ser ut, och även om den där hade varit rosa och varit utan vingar hade det varit en fruktansvärd avbildning av hur grisar faktiskt ser ut. Ändå ser du att det är en gris. Varför? Antagligen är det två signaler som spelar in: trynet och knorren. Det är allt du behöver för att sluta dig till att det var en gris. Vad fördomsfull du är. Egentligen skulle det lika gärna kunna vara en blå höna med tryne och knorr. Hm, även om jag hoppas att du nu inte tänkte att det var någon slags fågel med tryne och knorr, så faller min argumentation faktiskt ändå inte platt. Se nästa tes för motivering.

2. Den där skabrösa krumeluren liknar ingenting annat i vare sig verkligheten eller en lsd-babians fantasi. Ändå tror jag att du försökte lista ut vilket djur jag försökt avbilda med mina förödmjukande låga painttalanger. Du tänkte nog inte ”det där är ingenting” utan snarare ”undra vad det är hon försöker avbilda”. Ursäkta att jag berättar för dig vad du tänker, men jag tycker att mina gissningar på ett mycket illustrativt sätt förklarar min idé: Hos oss språkanvändande människor ligger det alltid närmare till hands att hitta betydelse än att inte förstå. Om vi inte har ett ord för något kan vi ändå beskriva det med andra språkliga uttryck.

Så låt oss gå tillbaka till ursprungsfrågan: Kan man tänka på något man inte känner till? Ja, man kan det, i den mån man får använda den kunskap man faktiskt har om världen. Du kan behandla informationen i bilden ovan om du får jämföra den med något som påminner om den – det är en gris, fast den är ritad, och blå, och den har vingar. På samma sätt är det ju med många klassiska fantasifoster som kentaurer, sfinxar, enhörningar och så vidare. Fast de varelserna är så pass etablerade i vårt medvetande att vi numer har ord för dem. Vi kan dock fortfarande beskriva dem: en enhörning, det är som en häst fast den har vingar och ett horn i pannan.

Men hur är det då med mindre greppbara saker än tecknade djur? Hur beskriver vi till exempel en känsla? Utmärkt faktiskt. Vi har ju kommit överens om liknelser som känns så självklara och verklighetstrogna att vi knappt kan upptäcka dem. Men ärligt – har vi verkligen kärleken i hjärtat? Kan ett liv verkligen slås i spillror? Sånt funderar kognitiva lingvister på, och deras slutsats är att man kan förstå väldigt abstrakta fenomen genom att likna dem vid konkreta fenomen. Därför jämför vi till exempel vårt liv med ett objekt gjort av glas, och genom att låta krossa det glasobjektet kan vi beskriva den ofattbara vidden av olycka som ibland drabbar oss. I den här teorins mest extrema form kan man påstå att människan bara kan förstå tre fenomen: rörelse, kraft och fasta former. Vi säger att tiden går – rörelse. Vi säger att hjärtat bultar för någon – kraft. Vi säger att liv kan krossas – fast form.

Tänk dig det senaste stycket som ett steg ut ur en cirkel, och att du nu ska gå tillbaka till cirkeln igen, för jag ska försöka sy ihop den här språkfilosofiska promenaden (EN TEXT ÄR EN CIRKEL, EN TEXT ÄR ETT SÖMNADSOBJEKT, EN TEXT ÄR EN RESA – så betecknar man konceptuella metaforer, det kanske är lite gapigt, men så är livet). Jag ska ägna mitt sista stycke åt att ge ännu ett svar åt inläggets fråga. Man kan inte tänka på något man inte känner till. Förr i tiden hade inte svenskan något ord för lila, utan man såg färgen lila som en del av det fält som ordet brun täckte. Man såg skillnad mellan en styvmorsviol och en bajskorv, men man tyckte inte att färgskillnaden var tillräckligt intressant för att beskriva med språket. Av en eller annan anledning började man plötsligt tycka det, och då skaffade man sig ett ord. Men före dess tänkte vi inte på lila saker. Jag tror att ett ords existens påverkar vårt sätt att tänka. Jag tror att det är mycket svårt att uppmärksamma fenomen som man inte har ord för. Så även om språket främst är en bild av vår verklighet, så tror jag att vi faktiskt ser på verklighet utifrån det språk vi har att tillgå. För enhörningar finns ju, men inte blå bevingade grisar.

Tackpresent: En skojig bild med metafortema (av Jan Stenmark)

2 kommentarer

Under Psykolingvistik, Språk

Taggat som , , , , , ,