Etikettarkiv: Maktspråk

23 februari 2010 · 9:25

Språkpoliser ska visst belackas

Catharina Grünbaum ägnar den här veckans språkspalt åt att agera advokat för språkpoliser. Hon skriver att folk ofta påstår att språkpolisernas krav på korrekt svenska speglar ”ett behov att visa överlägsenhet, skilja agnarna från vetet, sätta folk på plats”, och att det inte alls är vad det handlar om. Språkpoliser, verkar hon mena, är snarare som en sorts populärvetenskapliga språkvårdare. Jag blev skamsen när jag läste detta. Jag har ju tänkt att jag har skällt på språkpoliserna till folkets försvar, att jag med mina vargakäftar kan bita för de angripna små lammen som inte har några tänder. Men i stället verkar jag ha bitit ett annat litet lamm.

Grünbaum avslutar sitt försvarstal med att påminna om att ”inlärda normer har hos många av oss blivit en del av själva språkkänslan, lika äkta som känslan för att det inte kan heta ge boken till jag eller hon springade. (…) Det bör de ta hänsyn till som gör sig lustiga över språkpoliser.” Hon pratade direkt till mig, denna min ungdoms guru. Olycka, olycka.

Det är ju dumt att skälla på folk att ”DET HETER INTE STÖRRE ÄN MIG DET HETER STÖRRE ÄN JAG LÄR DIG DET DITT PUCKO!”. Det är dumt enligt den princip som Jesus kläckte när de skriftlärda och fariseerna ville kasta stenar på en syndare. Så fort man börjar skälla på folk i versaler får man ett krav på sig att själv vara felfri. Och vad gjorde jag mot belackare? Jo, jag belackade. Kastade stenar på de skriftlärda och fariseerna, i hopp om att de skulle förstå att man inte ska kasta stenar på folk. Det skulle aldrig Jesus ha gjort.

Så jag satt och skämdes och tänkte att jag lika gärna kan bada i skam, och därmed öppnade jag kommentartråden för att läsa vad andra hade sagt om språkpolishatare. Nu skulle jag få lära mig vad skam verkligen är. Skämmes, o jag förkastliga språkpolisåklagare!

Men tack och lov. All min skam blev ogjord med hjälp av en kommentar från signaturen Maria. Hon räddade min självkänsla, och påminde mig om att det faktiskt är skillnad mellan att åtala felskrivare och att åtala felskrivshatare:

Och värre kommer det att bli. Språkkänslan blir sämre för varje generation, om några år tror alla att större än mig är det rätta sättet att säga saken på. Att skriva som de stora författarna kan inte dagens generation, och än mindre morgondagens. Språket är platt, tanken blir platt. En fördummad, ytlig generation med ett fördummande och ytligt, platt och felaktigt språk.

Säg vad denna kommentar speglar, om inte ett behov av att visa överlägsenhet, att skilja agnarna från vetet och att sätta folk på plats. Man kan ju nämligen förutsätta att Maria ser sitt eget språk som tredimensionellt, upplyst, intelligent och djupt. Men jag undrar vad Snorre Sturlasson skulle ha sagt om det.

8 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

22 februari 2010 · 12:14

Äntligen deltagare i diskursdiskursen

Den här våren påbörjade jag min tionde termin av universitetsstudier i språk. Det är en milstolpe. Inte bara för att tio är ett jämnt och fint tal, utan för att jag nu mer eller mindre förstår vad en diskurs är.

disku´rs, i vetenskapliga sammanhang en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor och begrepp, t.ex. den moraliska, den vetenskapliga eller den religiösa diskursen, eller formen hos en sådan helhet.

I episk diktteori är diskursen sättet på vilket händelserna litterärt förmedlas, dvs. berättarens tillrättaläggande och komposition av stoffet.

Jag vet, det kan verka enkelt när man väl har hört Nationalencyklopedins beskrivning. Men när man hör det i språkvetenskapliga slutsatser som ”den syntaktiska processorn skulle kunna vänta med stängningen och låta den semantiska processorn eller betydelseprocessorn fatta det avgörande beslutet eftersom den har tillgång till referentiella och diskursiva faktorer” har man plötsligt tappat allt grepp man må ha haft om det lilla ordet.

Ordet diskurs kommer från latinets discursus som betyder ‘springa hit och dit’. Det hjälper inte så mycket. Faktum är att inte en enda av de trettiotals förklaringar jag fått har hjälpt mig. Så plötsligt en dag i februari 2010 satt ordet där på en synaps i min hjärna och dinglade med benen.

Jag ska inte ge mig på ännu ett fruktlöst förklaringsförsök bara för att jag själv tror att jag förstår. Vänd dig till Wikipedia om du vill ha en sådan. Jag börjar bli övertygad om att det tar några år och trettiotals fruktlösa förklaringsförsök att lära sig sånt som diskurser och semantiska processorer. Som vattnet som urholkar stenen arbetar hjärnan träget med att försöka få hål på ett begrepp. En dag vaknar man och så är det gjort.

Med fem års erfarenhet av den akademiska diskursen kan jag äntligen påstås ha fått ta del av diskursdiskursen. Ha. Ät det, diskursjävel.

Lämna en kommentar

Under Språk

Taggat som , ,

21 februari 2010 · 21:45

Tvättstuga med betydelse?

>>Luddfilter rengöres efter varje torkomgång.

Jag bor i Husby, ett område där över femtio procent av invånarna är födda i ett annat land än Sverige (enligt USK:s statistiska årsbok 2009, på sidan 146). Det är en rimlig gissning att rätt få av dem har svenska som förstaspråk. Det är svårt att läsa på ett andraspråk.

>>Strykfria material skall endast fyllas till hälften av angiven max last.

En av de saker som kan ställa till problem är ovanliga ord.

>>Maskinen får ej handhavas av minderåriga.

Ett annat problem är substantiverade verb.

>>Valsning sker med helt pårullad mangelduk.

Nu är det tvättdags igen, och inte det minsta språkliga meddelande går min surmulna söndagskritik förbi. Det är ju enkelt att gnälla på dåligt språk. Det här skriver jag till exempel medan jag väntar på att mitt tvättgods ska nå centrifugeringsslut (sic). Det kräver ingen större aktivering av den analytiska förmågan. Jag skannar lokalen efter text, och eftersom stället invegs kanske någon gång i slutet på sjuttiotalet, och sedan dess inte direkt har badat i pengar, har nästan all text en stark sjuttiotalslig prägel. På sjuttiotalet fanns inte ens några språkkonsulter (den första kullen började sin utbildning 1978).

När man kommer in i tvättstugan, det vill säga när man har manövrerat Electrolux Wascator och har tagit sig in, möts man av en trevlig blå skylt.

Ja, att gnälla är enkelt. Men testa att formulera om de här meddelandena till svenska som en genomsnittlig Husbybo kan förstå. Visst, det går, men det är inte handvändningsgjort. Det är nämligen inte bara substantiveringarna som ska göras till verb, eller handhavas som ska bytas till användas; det är ett helt perspektivskifte som måste till för att avhjälpa den migrän man får av min tvättstuga. Det är därför Språkkonsultprogrammet är sex terminer långt. I höst är det antagning i Umeå.

12 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

11 februari 2010 · 16:05

En apa kan hitta en särskrivning

Språkriktighetsfrågor är nästan alltid kluriga. Är det bäst att skriva mejl eller e-post? Får man börja en mening med men? Ska man undvika dubbla supinum som kunnat gått? Även om man kan ge rekommendationer på alla dessa frågor, så måste man ändå säga att det beror på. Det beror på situationen, vem som skriver, vem som läser. Egentligen finns det bara en språkriktighetsfråga som det inte råder någon som helst tvetydighet eller diskussion kring: ska det vara ett ord eller två? Ett! Sammansättningar ska alltid vara ett ord! SLUTA SÄRSKRIV!!!

Lugna ner dig nu. Det är sant: det stavas påfyllning och inte på fyllning. Men lugna ner dig.

Regeln för hopskrivning och särskrivning i svenska är ganska enkel att lära sig. Det hörs en skillnad på uttalet av till exempel skumtomte och skum tomte (för att ta ett stereotypiskt exempel). Svenskan är praktisk på det sättet: det finns aldrig någon anledning att fundera över vad som gäller (så länge leden består av enstaka ord, det kan vara klurigt att benämna sådana kort som man ger någon på alla hjärtans dag; min rekommendation här är alla hjärtans dag-kort).

Men världen kryllar av kompletta retarder. Med kompletta retarder menar jag inte ägare av mexikanska restauranger i Göteborg.

När jag gick i gymnasiet upptäckte jag att jag hade en läggning för det här med språk. Fantastiskt! Det finns mycket att tjäna på att kunna uttrycka sig fint. Man känner sig tuff. Lite bättre än alla andra faktiskt. Lite smartare. Jag och min bästis startade Projekt språksanering, det gick ut på att man fick sopa på den andra om hon sa asså, liksom eller ba. Och vi älskade skrivihop.nu. Någon köpte till och med små klisterlappar som man kunde använda som bindestreck i särskrivningar på offentliga platser. ”Varning! Sär skrivning!” stod det på dem. Nu för tiden vägrar jag köpa israelisk frukt. Då för tiden vägrade jag köpa varor med särskrivningar i logotypen. Jag själv var alltså ett exempel på en sådan komplett retard som världen kryllar av. När jag var sexton år. Jag skäms gruvligt.

Särskrivningshatare är viktigpettriga wannabe-elitister: viktigpettriga eftersom de överhuvudtaget orkar bry sig; elitister för att de hatar särskrivande restaurangägare mer än de hatar pedofiler; wannabeer för att det ju inte alls är någon exklusiv elitskara som har lyckats knäcka hopskrivningskoden.

Men man ska inte vara bitter. Grattis Erik, Gustav och Emil för att ni klarar av denna aspekt av vårt komplexa språk. Och till Ali, ägare till den där restaurangen där bilden togs: du kan väl bjuda grabbarna på påfyllning nästa gång? De har nog inte fått så mycket kärlek sina liv.

Lämna en kommentar

Under Språk

Taggat som , , ,

30 januari 2010 · 13:41

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (pausunderhållning)

De senaste tre månaderna har jag ägnat åt att plöja igenom teveserien Sopranos. Den handlar om maffiabossen Tony Soprano, som bor i New Jersey med sin hemmafru Carmela och två barn. Det handlar ofta om att Tony är arg. Ibland är det någon som är skyldig honom pengar, då slåss han. Ibland mördar han folk som stör honom. Ibland svär han bara åt dem. Tony är överviktig och äter mycket, särskilt italiensk skinka och glass. Alla i Tonys maffiafamilj har sicilianskt ursprung, men alla är födda i USA, utom Furio som var med ett tag, han var direktimporterad. Den italienska kulturen har mycket hög status; den har nästan något mytiskt över sig. Bara några få av maffiamännen kan italienska. De andra låtsas att de kan.

Vad har detta att göra med slemmiga monster? Jo, just den italienska kulturens höga status. Det är den som är det slemmiga monstret på den amerikanska östkusten. Jag ska förstås understryka att italienskan inte gör några anspråk på att ta över hela domäner från engelskan, och att den inte heller har hög status på särskilt många områden. Dessutom, eftersom det inte är särskilt många som faktiskt kan italienska, tar sig statusen nästan aldrig uttryck i kodväxling (men jag återkommer i ett senare inlägg till vad som egentligen kan tänkas föräras med beteckningen kodväxling). Italienska lånord förekommer dock frekvent, det var det jag skulle säga.

Det kan vara intressant att titta på vilka typer av ord som maffioserna väljer att säga på italienska i stället för på engelska.

En av de tydligaste trenderna är att lånorden nästan bara är substantiv och interjektioner. Ofta betecknar de mat, som manicotte, ziti, canolli, prosciutto, capicola och så vidare. Ingen chock att de maträtterna har italienska ord; de finns antagligen inte på engelska. När det ska ätas, och framför allt drickas, kan det också passa bra med en a salute eller cent’anno eller varför inte båda tillsammans: salute a cent’anno. Det betyder bokstavligen ‘hälsa i hundra år’, men används som vi svenskar använder ‘skål!’.

Andra ord är knutna till maffiaverksamheten, som capo eller capitan som används för mellanchefer. Ordet paesano används också i det sammanhanget, för att beteckna en person som har samma ursprung som en själv – det betyder just ‘landsman’. Motsatsen är en madigan, alltså en ‘amerikan’. En verksamhet som är kopplad till själva maffian, om än lite lösare, är männens sexuella relationer till andra kvinnor än deras fruar. Ordet för älskarinna är till exempel gomaar, vilket kommer från italienskans cumare som har samma betydelse. Med snygga tjejer kommer ofta också en snygg gagooz, ‘röv’, från syditalienskans gaguzza som egentligen betyder squash eller squashblomma.

Som jag nämnde tidigare blir Tony arg rätt ofta. Det hände till exempel när hans dotter blev tillsammans med en mulignon, som är ett nedsättande ord för svarta, ungefär som engelskans nigger, eller för den delen svenskans ‘neger’. På temat politisk korrekthet kan jag också fylla på med att det tog hus i helvete när det kom fram att en capo i familjen var fenucca, alltså ‘bög’. När ilskan slår till kan det kännas bra att avreagera sig med några väl valda svordomar. Klassikern är förstås va fungool, ‘gå och knulla’, ‘dra åt helvete’. Förolämpningar som ubats – från pazzo, ‘tokig’, ‘du är tokig’ – kan också funka i sådana sammanhang. Cidrule har ungefär samma betydelse: ‘vad korkad du är’. Om någon kommer med ett erbjudande som man faktiskt kan vägra så säger man stoo gatz – från questo cazzo som egentligen betyder ‘den här kuken’, men i sammanhanget snarare ‘det kan du glömma’. En svordom som passar bättre för spontana utrop är a managia, som alltså betyder ungefär ‘jävlar också’. Lite timidare är utropet marone som betyder ‘madonna’, och används ungefär som svenskar använder ‘herre gud’.

En slutsats av detta kan vara att italienskan kommer fram när det kulturella ursprunget blir viktigt. Vid rituella sammankomster som maffiakonferenser och familjemåltider passar italienskan. De italienska svordomarna och skällsorden kanske kan ses som ett tecken på den italienska kulturens höga status inom gruppen: när de nedvärderar en person tar de stöd av ett högt värderat språk. Talaren kan ibland använda språket som ett tecken på att hen har tillträde till ett finrum där den smädade inte får komma in.

Särskilt intressant i sammanhanget blir det ju att många av orden har ett uttal som ligger ganska långt ifrån det ursprungliga italienska uttalet. De italienska lånorden blir i stället som en imitation av det högt skattade språket och av den kultur som är knuten till det, men i själva verket är det egentligen ingen av maffioserna som har fullt tillträde.

Fotnot: Många av orden och förklaringarna till dem har jag tagit från Greg Gaglianos Viewer’s Glossary. Ta en titt om du inte är mätt.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , , , , ,

21 januari 2010 · 8:11

Språkvetare ska leva som de lär

Det finns några språkriktighetsregler som vetarna kommit överens om att man inte behöver upprätthålla. En sådan är att använda innan som preposition i meningar som ”jag pluggade innan lektionen” (traditionellt har innan bara varit en subjunktion, vilket innebär att det måste komma ett verb efter: ”jag pluggade innan jag åkte till lektionen”, och den traditionellt korrekta meningen utan verb är ”jag pluggade före lektionen”). En annan är konstruktioner som ”han är lika bra som mig” (där det hävdats att det egentligen är en kortare form av ”han är lika bra som jag är”, vilket innebär att det ska vara jag i stället för mig). En tredje är konstruktioner som ”ett smärre problem”, där smärre ursprungligen är komparativ av små, och alltså bara kan användas för huvudord i plural (”två små problem”, ”två ännu smärre problem”). Språkrådets frågelåda, liksom flera andra språkriktighetsauktoriteter, har hävdat att det är okej att bryta mot dessa förlegade regler.

Detta har lett till en konstig situation. Det har nämligen ofta blivit så att de som är verkligt kunniga i svenska fortfarande följer de regler som språkråden säger att man ska strunta i. Det har bildats en hemlig elitklubb av folk som vet att det trots allt ändå är lite fel att använda smärre för ett singulärt huvudord. Vi i elitklubben kan på så sätt skilja ut oss från pöbeln.

Nyligen läste jag en intressant artikel i en mycket prominent skriftserie, skriven av en mycket prominent språkvetare. Den artikeln inleds med en mening där den prominenta författaren använder smärre singulärt. ”Kors vad pinsamt!” tänkte jag. ”Vet inte denna prominenta människa att smärre bara används för huvudord i plural? Kan det vara så att hen inte känner till den hemliga elitklubben?”. Jag dryftade frågan med några medlemmar i elitklubben. Vi fnissade, sådär som man kan råka göra när man känner sig överlägsen. Men sedan skämdes vi.

Man ska förstås aldrig fnissa åt folk som avstår från att följa regler. Dessutom slog det mig att det egentligen är omöjligt att den prominenta författaren inte kände till den här regeln. Mitt smärre hån förvandlades till respekt när jag tvingades inse att den prominenta författaren troligen faktiskt medvetet klev ur den hemliga elitklubben.

Elitism är ju rätt äckligt. När språkriktighetsauktoriteter har kommit överens om att vissa regler är för ogenomskinliga för att upprätthålla, är det väl dags att vi alla börjar ignorera dem. Heder åt den prominenta författaren. Hen ställde sig på de vanliga svenskanvändarnas sida. Man ska leva som man lär. Påstår man öppet att en konstruktion är helt korrekt, så ska man inte i hemlighet fortsätta att undvika den. Elitklubben for the loss.

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

02 december 2009 · 15:08

I universitetsbiblioteket surrar morgondagens maktspråk

– Då kan vi skriva att ”Vi antar att priserna kommer att sjunka under 2010, som en produkt av den rådande konjunkturen”.
– Är det inte bättre att vi skriver ”Prognosen visar”? ”Vi antar”, det låter så subjektivt.

Aha! Hetsen mot första persons pronomenen bara fortsätter. Det ovanstående har jag tjuvlyssnat från ett gäng grupparbetande ekonomstudenter på Stockholms universitetsbibliotek.

– Lean production är den managementfilosofi som…

Så låter det vid ett annat bord. Yttrandet innehåller två lånbegrepp. Akademiska grupparbeten är ett perfekt tjuvlyssningsobjekt för en som vill hitta språk att blogga om. Det finns material att bygga en hel avhandling på! Hur diskuterar studenter kring sitt språk när de skriver texter tillsammans? Hur motiverar de sina val? Vilket språk vinner?

Det är i svaret på den sista frågan som vi kan uttyda det framtida svenska språksamhället. Och oftast vinner ju det svåraste språket, det som låter smartast, mest exotiskt, fackinternt. Lean production är ett sätt att arbeta som är särskilt resurssnålt. Man skulle egentligen kunna säga resurssnål produktion i stället, men det är som om folk tror att det är helt orimligt att översätta ett begrepp som redan är etablerat på engelska. Management är nog ett ord som de flesta har hört några gånger. Kanske skulle du också kunna säga det. Men är det inte tydligare att parata om ledning eller ledarskap? Det är ju det det betyder.

Det etableras ofta en föreställning om att engelska ord är mer precisa, och om de översätts till svenska tycker man att man bara får ungefärliga motsvarigheter som är långt ifrån lika precisa. Varför väljer gruppen att använda begreppet lean production? Antagligen för att begreppet redan har börjat slå rötter inom även den svenska ekonomiska fackterminlogin. Det är nog så det heter i deras kursböcker, i ämnets tidskrifter, i universitetens föreläsningar. Jag tror att den kampen är förlorad. Men om jag skulle fråga dem varför de väljer att använda management i stället för ledning tror jag att de inte skulle ha någon bra motivering. De skulle nog säga att det låter bättre, att management har exakt den betydelse som de vill uttrycka. Kanske skulle de framhäva att management innefattar både ledning och styrning, eller något annat argument som antyder att det engelska begreppet är precist, medan de svenska motsvarigheterna har en olycklig dubbeltydighet eller en olycklig avsaknad av sådan.

Visst kan det vara sant att engelska begrepp har en betydelse som inte finns som en exakt motsvarighet i svenskan. Men det är betydligt vanligare att det är lånordet som har en specifik betydelse. Ta cookie till exempel. På engelska betyder det både kaka och datafil som en webbplats försöker spara på ens dator. På svenska har det bara den senaste betydelsen. Där slapp vi en dubbeltydighet. Ett annat exempel är textmeddelanden som man skickar antingen i kuvert eller över internet. På engelska heter ju det mail respektive e-mail. Vi svensktalare har ännu inte bestämt oss för vad vi ska kalla det senare, men jag lobbar stenhårt för att välja mejl. På så sätt slipper vi det förvirrade valet mellan e-brev och e-post. Det går dessutom lätt att hantera: ett mejl,  de mejlen, jag mejlar dig, har du kollat din mejl, vi löser det mejlledes, välj själv om du vill skicka ett mejl eller ett brev. Med ett system på e-sammansättningar skulle det i stället vara: ett e-brev, de e-breven, jag e-postar dig, har du kollat din e-post, vi löser det e-postledes, välj själv om du vill skicka ett e-brev eller ett [vanligt/snigel-] brev. Det är ju inte så krångligt så att tinningarna grånar, men nog är det enklast att hålla sig till mejlsystemet. Då slipper man också det plötsliga problemet med att bestämma ett ord för den gamla sortens brev.

Engelska är på intet sätt ett mer precist språk än svenska. Nästan inget ord i engelskan har en så precis betydelse att det är helt omöjligt att översätta det. Däremot finns det lånord i svenskan som är mer precisa än äldre svenska ord. Den som väljer att kalla skejtboard för skejtboard kan utan problem skejta iväg, till skillnad från den som valde att kalla det för en rullbräda. Den måste rulla iväg, och det kan man ju göra på alla möjliga olika sätt.

Notera dock, för guds skull, stavningen. Om vi hade kallat skejtboard för skateboard hade vi fortfarande inte kunnat skata skatea skejta iväg. Och att mail stavas mejl har helt enkelt med god smak och logik att göra. Det är enklare att lära sig och stämmer bättre överens med de stavningsregler som finns inom oss. När engelskans storhetstid är över kommer annars våra efterlevande att förbanna oss. Skicka förresten gärna en förbannelse till våra förfäder som lät näsecär nesäsär nescärsaär njndjklfndjk passera alldeles för obemärkt från franskan.

8 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , , ,

16 november 2009 · 13:48

Om att haja knäcket

Till att börja med måste jag be om ursäkt om jag använde det där hippa stockholmsordet helt fel i rubriken. Jag vet att man kan säga att knäcket är det och det, men jag vet inte om man kan haja något knäck. Och haja är också helt ute som slangord. Jag är inte äldre än 23 år, jag lovar, och jag är inte med i flickscouterna. Hela syftet med rubrikens två slangord var inte ens att verka råball, utan snarare att ge ett exempel på något som kan vara svårt att förstå. Det här inlägget ska nämligen handla om förståelse.

Ibland förstår man inte budskap på sitt eget språk, och jag har tänkt ägna ett par akademiska år åt att fundera över vad det kan bero på. På något sätt skulle man kunna säga att det här är mitt första steg på begriplighetsvetenskapens sprinterbana (om man kan föreställa sig ett sprinterlopp som pågår i fem år). För första gången i mitt liv, men säkerligen inte sista, ska jag försöka komma på orsaker till att man inte förstår ett budskap på svenska. Jag kommer bara att bry mig om skriftspråk, och framför allt om samhällsinformation. Det är ju då som begriplighetsbetonggrisarna blir som mest nesliga. För vad är egentligen en demokrati värd om inte medborgarna kan ta del av informationen om den?

En av de mest uppenbara, och kanske också banala, orsakerna till att man inte förstår en text är att man inte förstår ett viktigt ord i den. Det är därför detta drag var så enkelt att imitera i min rubrik. Men även om det är enkelt att förklara, imitera, och även undvika detta, så händer det ofta att texter innehåller svåra ord som vi behöver förstå. Ta till exempel sammanträdesprotokollet som meddelar att ”vi går till per capsulam-beslut i frågan”. Det meddelandet är omöjligt att förstå för den som inte känner till begreppet per capsulam. Å andra sidan finns ju uppslagsverk tillgängliga för alla som har en internetanslutning, och då är problem av typen ”per capsulam” ganska lätt avhjälpta.

Värre är det med ord som vi redan har i vårt förråd, men som används på ett främmande sätt. Gissa vad man gör när man bestrider en kostnad! Jag tror att ungefär 7 av 10 faller i gropen. För det är inte alls så att man bestrider det faktum att man måste betala; när man bestrider en kostnad så betalar man helt enkelt. Bestrida kostnad = betala. Samma sak är det med verbet utgå: när en mascara utgår ur sortimentet slutar den att vara tillgänglig, men när en betalning utgår så betyder det att den kommer. Betalning utgår = betalning kommer = du får pengar. Man skulle kunna tro att byråkrater roar sig med att prata tvärtomspråket.

Svåra ord är alltså ett av alla hinder som kan finnas mellan text och mottagare. Du kan läsa om fler svåra ord i Statsrådsberedningens och Justitiedepartementets text Svarta listan. Det är en uppradning av ord och fraser som man ska ersätta i författningsspråk.

Lämna en kommentar

Under Begriplighet, Språk

Taggat som , , , ,

22 september 2009 · 12:06

Det är dumt att nia

”Dumt” kan betyda två saker: ‘elakt’ eller ‘osmart’. När man niar någon, det vill säga tilltalar henom ni, kan det uppfattas på två sätt: nedsättande eller uppblåst. Härav min rubriks fenomenalitet.

Den så kallade du-reformen är ett något uttjatat ämne inom svensk språkvårdslitteratur. Det är så påtagligt och väldokumenterat (som bekant brukar ju väldokumentation leda till väldokumentation). Om du vill läsa något heltäckande och välskrivet om du-reformen, och om språkvård och språk i övrigt för övrigt, ska du köpa boken Ju av Olle Josephson. Själv tänker jag nöja mig med detta: förut sa man inte du till folk man inte kände. Det gör man nu. Oftast.

Eftersom jag är Husbybo försöker jag att några gånger i månaden balansera min sociala status genom att välta gungbrädan i Stockholms ankleverpastejätarkvarter. Det är ju märkvärt att personerna i sådana miljöer ibland liknar Hey Baberibas kungafamiljssatirer; särskilt förekommande är faktiskt det där öppna leendet när man pressar ner mitten av överläppen över tänderna vilket skapar en rynka på vardera sidan av näsan som liknar morrhår en aning. (En del) folk ler faktiskt så i Sturegallerian. Nåväl. Det är också i ungefär sådana sammanhang som en expedit utan att se dubbelt kan tilltala oss fastän man bara är en.

Oftast grundar sig nog ni-tilltalet i en korrekt eller felaktig uppfattning om att den man pratar med inte vill bli behandlad som vad patrask som helst. Man tycker helt enkelt att det känns lite väl intimt att börja prata med typ kungen i du-fraser (och det är ju därför som filmen ”Tjenare kungen” har så bra titel). Ibland är den här försiktighetsåtgärden befogad. Däremot vidhåller jag att det är dumt att nia, men anledningen till det kommer jag inte att skriva förrän i nästnästnästa stycke.

Man kan undvika att dua en finis genom smidiga omskrivningar. Om man som butiksbiträde tycker att det känns burdust att säga ”Vilken storlek har du?”, kan man komma runt duet genom att istället fråga ”Vilken storlek skulle passa?”. Men det här handlar snarare om en distansering från kundens bukomfång än om att det skulle vara fult att uttala d-ordet. Jag tycker om eftertänksamt språk, och därför gillar jag avpersonifierade konstruktioner (när de behövs! för allt i världen). Det är dock dumt att säga ”Vilken storlek har ni?” som om man inte kunde skilja på en och flera.

Varför? Jo.

1) Förr i tiden, när niandet försiggick, så använde man det till personer som inte hade någon titel. Till en direktör sa man alltså ”Vilken storlek har direktören?” snarare än någon typ av ni-konstruktion. Nia gjorde man just till det patrask som man försöker skilja sin kund ifrån! Alltså: det finns faktiskt personer som blir förolämpade av att bli niade.

2) Nu är nog inte gruppen som känner sig degraderad av ni-tilltal särskilt stor längre. Det är mycket större risk att den som blir niad har hört talas om företeelsen att man kan känna sig förolämpad, och därför tänker att niaren är en obildad människa.

3) En person som varken känner sig förolämpad eller vet att andra blir det, kanske inte ens då kommer att uppskatta niandet. Innan jag kände till det ovanstående tyckte jag ändå att det var uppblåst, tillgjort och snobbigt att nia.

Sensmoral: Nia inte. Hitta andra lösningar.

Lämna en kommentar

Under Språk

Taggat som , , ,

04 september 2009 · 8:21

Svenskan mår fint

”Jag misstänker, och många med mig, att svenska språket utarmas.”

Med de dystra och ganska omoderna orden inledde DN en kampanj i somras. Kampanjen hette Adoptera ett ord, och gick ut på att läsare skulle gräva upp ett gammalt ord från språkkyrkogården och lova att använda det minst 10 gånger i år. Det låter romantiskt, det låter som en hedervärd språkvårdsinsats i ett mäktigt och lyckat forum. Men ack.

Språk är komplext och självgående, och så länge människor använder det är det också komplett. Det ligger i själva existensen av ett språk att det är komplett. Det finns alltid ord för det ett friskt språks brukare vill säga. Och svenskan är ett friskt språk. Alltså: svenska språket håller INTE på att utarmas.

Jag misstänker, och många med mig, att språkbrukarna låter ord falla i glömska när de inte längre har användning för dem. Hur många vet egentligen vad urarva betyder? En av tio? En av tjugo? Jag tycker, och många med mig, att det är rent och skärt snobberi att återuppliva gamla ord med motiveringen att språket var mycket bättre förr i tiden. Varför skulle man använda ett ord som ingen förstår?

Man ska inte vara rabiat. Det händer kanske ibland att ett ord blir mindre användbart under en viss tid och att alla språkbrukare under den tiden tyvärr glömmer bort ordet helt och hållet. Det är förstås synd, och i dessa fall är det bra om ordet återuppväcks från de döda. Men när det börjar användas igen gäller det att vanliga svenska språkbrukare förstår ordet. Vad fyller det annars för funktion? Ibland misstänker jag, men det kanske jag är ensam om, att folk använder svåra ord som ett antagningsprov till en fin skara intellektuella personer. Det finns såna människor som förstår och använder urarva, och så finns det packet, pöbeln, de smutsiga och outbildade, dumma som inte gör det. Men man skulle ju inte vara rabiat.

Som pausmusik kan vi titta på en bild som dyker upp bland träffarna om man bildgooglar på "urarva".

Och hör sen på alla dessa bakåtsträvande bakomvagnentapp till människor som motiverar sina adoptivord med ”i stället för det avskyvärda …”, ”i stället för det talspråkliga …”, ”i stället för det infantila …”. Mellan varje bokstav jäser deras självgodhet upp som en spyluktande sörja. De får förstås använda vilka ord de vill, och det är väl bra om de inte ser sitt eget ordförråd som avskyvärt och infantilt. Men vad innebär dessa kommentarer för deras syn på andra människors språk? Och på andra språkbrukares karaktär? Det är inget fel på dem som säger orera – bara de inte tror att de är bättre än dem som säger jiddra.

Rabiat, ja. Jag får väl äntligen lov att erkänna att kampanjen också lyfter fram en del positivt. Det är en hel del hemmasnickrade slangord och smala dialektala ord som har skickats in. Som ett forum för att upplysa andra om skojiga ord fungerar ju kampanjen bra. I Ångermanland, eller åtminstone i en person i Ångermanland, finns det tydligen till exempel ett ord för att lägga täcket både på och under fötterna: det heter fotspönn. Fint. Och jag är inte heller den som inte tycker att det är lite skojigt att säga att jag ska på galej istället för kalas eller fest. Språk ska vara levande, kreativt, användbart, mångfacetterat. Men det är äckligt, motbjudande, vedervärdigt, skabröst att använda krångligt språk för att skilja mellan fint och fult folk.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , ,