Apropå debatten om kinapuffarnas frontfigur fick jag denna bild av en vän.
Den föreställer en kaffemugg från 2011. Efter kristus.
Etikettarkiv: Maktspråk
Kränkt! Kinapuffens sprängkraft
För några veckor sedan blåste en isig storm över landets tyckarsidor och kommentarsfält. Det handlade om kineskarikatyren på Fazers Kina-godis. Historian är att Patrik Lundberg påpekade i en krönika i Helsingborgs dagblad att det börjar bli rätt tröttsamt med alla normaliserade nidbilder och glåpord för asiater – se på kinapuffspåsen till exempel. Fazer snappade upp lite dålig publicitet och valde rasande snabbt att vända det till något positivt. Inom en vecka kom beskedet: den glada snedögda rishattsgubben får stryka på foten. Mer historia finns egentligen inte, men det var efter detta som stormen blåste upp.
Tramsigt! utbrast många, inte sällan vithyade personer med sunt förnuft som främsta analysverktyg. Svt Debatt beställde en Sifo-undersökning som visade att hela 97 procent av svenska folket inte tyckte att bilden var kränkande. Nähä, tänkte kanske Patrik Lundberg.
Folk är alldeles för lättkränkta nu för tiden, menade många. De dammade av begreppet offerkofta och sa, att det är som om det pågick en tävling där den som ropade ”kränkt” flest gånger vann. De gjorde säkert en alldeles korrekt analys. Det betyder dock inte att de borde ta varje möjlighet att använda sig av korkade nidbilder och glåpord.
Men hur ska man kunna veta vad någon ska uppleva som kränkande? frågar de kanske nu. Låt oss säga att de påpekar lite fånigt att de kanske tycker att färgen gul är kränkande. Det kan låta konstigt men folk använder faktiskt sådana argument ibland. Så här kan man bemöta det.
Figuren på Kina-påsen är en karikatyr. Det knallgula ansiktet, ögonen i två sneda streck, den svarta pagen och den röda rishatten representerar (men avbildar inte) utseendemässiga drag som är vanliga i Asien men inte i Nordeuropa, och som därför ses som utmärkande. I karikatyrens namn har dessa drag förstärkts och överdrivits för att skapa en festlig bild. På samma sätt var det fullt rimligt en gång i tiden att avbilda ett afrikanskt huvud som en kolsvart boll som lyses upp av ett par vita ögon och en stor röd plutig mun. Också denna karikatyr använde sig Fazer av förr i tiden som frontfigur för det godis som i folkmun hetat negerlakrits.
Detta är ett rimligt och kreativt sätt att skapa starka symboler, så länge man inte uppfattar det karikerade som en människa. Det är kul med karikatyrer av pompösa makthavare (i den mån de uppfattas som ikoniska figurer höjda över mänsklighetens futtighet). Däremot säljer man sällan godis på makthavarkarikatyrer. Godisfigurer skapar vi av stiliserade grodor, björnar, hallon och flygande mattor. Det är kul, exotiskt, fantasieggande. Men kineser och afrikaner är dessvärre mindre festliga till sin karakteristik.
Kina-godisets frontfigur är alltså dålig därför att den är en karikatyr på en person som det inte finns något behov att skämta om. Den som drar efter andan för att ropa offerkofta kan andas ut igen. Det handlar inte om att det är synd om dem som karikatyren representerar. Det handlar om att kineskarikatyren är en tråkig figur som vittnar om en trång världsbild där personer från Kina figurerar i samma kategori som grodor, björnar och hallon.
Det hela behöver inte bara handla om offerkoftor och kränkthetstävlingar, för även om man inte ska överskatta marknadens bot på världsproblemen så är denna fråga förhållandevis självlöslig. Tycker tre procent av de presumtiva konsumenterna att symbolen är kränkande gör Fazer ett genidrag i att byta ut den – och på kuppen framstå som utmärkande självreflekterande och nydanande (vilket förstås är en sanning med modifikation, eftersom många konkurrenter aldrig haft någon symbol som kunnat uppfattas som kränkande).
Samtidigt kan det vara intressant att reflektera över vad som kan vara föremål en karikatyrteckning. Fazer säljer också ett godis som kallas Wienernougat. Det är en chokladask som pryds av ett par som dansar wienervals. Men hur gör man en nidbild av det? Fazer tycks inte ha kunnat komma på någon, och avbildade i stället paret i en naturtrogen och något högtravande stil:
Andra gånger går det att skapa nidbilder, utan att de blir särskilt brännande. Det krävs inte mycket fantasi för att avbilda en fransos med randig båtringad tröja och basker, med ett rödvinsglas i handen, en baguett under armen och en purjolök stickande upp ur väskan. Varför bränns det inte? För det första anspelar inte fransosens nidbild på etnicitet på det sätt som den gulhyade snedögda kinapuffsbilden gör. En basker kan man alltid göra sig av med. För det andra har vi i Sverige ändå knutit ett visst värde till den franska kulturen, inte minst när det gäller maten. Även om vi kan fnissa åt fransoskarikatyrens excesser handlar det i slutändan om något som vi känner till och ofta har en positiv relation till. När det gäller kinesen och afrikanen har man i stället tagit fasta på de drag som oundvikligen skiljer dem från en nordeuropés utseende. Det är så man skapar en exotiserande distans. Det är därför Patrik Lundberg gjorde rätt som sa till – oavsett vad 97 procent av Sveriges befolkning påstås tycka.
I fallet negerlakrits lät Fazer en skicklig formgivare styra om linjerna till en lika karakteristisk, men inte lika karikerande, figur. Vi får hoppas att utvecklingen blir lika lyckad i fallet kinapuffar.
Under Språk
Skriv lite fel för allt i världen
Att behärska språk skiljer sig i huvudsak inte mycket från andra färdigheter. Det kan till exempel jämföras med den synnerligen ovanliga färdighet som denna person har:
Imponerande va? En person som jonglerar med tre hammare – och inte nog med det: han kan till och med jonglera in spik i taket! Den du. Nu ska vi lämna hammarjonglören en liten stund.
När det gäller komplicerade språkliga färdigheter har det många gånger antytts, påståtts eller till och med påbjudits att folk som inte behärskar dem bör hålla sig till att skriva enklare texter. Det är en mycket sund inställning om man är rädd att svenskan ska bli befläckad av drumliga språkbrukare som inte följer reglerna. Ekvationen går ju ihop: ju färre som skriver, desto färre som bryter mot skrivregler. Det är också en sund inställning om man tänker sig att elegant språkbehärskning är en gudagåva i stil med trevliga föräldrar eller bruna ögon – något vissa har och andra inte, utan att någon kan göra särskilt mycket åt det. Problemet är att ingen föds med fulländad behärskning att att använda semikolon, eller med kristallklar uppfattning om diskursbegreppet i Fairclough-traditionen.
Hur semikolonbehärskargenen ser ut vet ingen. Så här ska man visst se ut om man har anlag för fetma.
Åter till mannen med den åtråvärda förmågan att jonglera in spikar i tak. Kan man tänka sig att han har följt devisen att man inte under några som helst omständigheter får jonglera med hammare förrän man behärskar konsten till fullo? Antagligen inte; då hade han nog inte lärt sig det. Det har troligen hänt en gång att hammarjonglören höll i en hammare för första gången. Kanske kändes hammaren klumpig och tung i hans grepp. Och även om den inte gjorde det, även om han är en naturbegåvning så har han åtminstone i någon mening varit barn i början. Jag menar, det finns en början på det allra, allra mesta. Och början är inte att sätta sig i en taxi på väg mot sitt mål.
Det sägs att folk inte borde använda ord som de inte förstår. Det är en rätt illvillig sak att säga. Behärskningen av ett ord är något som kommer inifrån språkbrukaren själv; det är en process som är utsträckt över både tid och delmoment. Att förstå ett ord är att ha byggt upp dess betydelse inom en. Jag kan inte tänka mig ett sätt att använda ett ord som inte utgår från att man har byggt upp en betydelse för det. Använder man ett ord så förstår man det, på ett eller annat sätt. Denna förståelse kan visserligen skära sig mot den konventionella betydelsen, och sådant är i sanningens namn lite opraktiskt. Men sådana skärningar måste också kunna ses som delmoment i betydelseskapandet. Man måste få en chans att testa att hanka sig fram med den betydelseskiss man jobbar med. Det är väl inte hela världen om man använder ett ord på ett sätt som skär sig lite mot Svensk ordboks definition.
Sen är det klart att var sak har sin tid. Det är onödigt att jonglera med hammare ovanför ett sovande spädbarn. Man ska välja sina stunder för semikolonexperiment. Samtidigt kan det vara betryggande att påminna sig om att språkliga slintningar sällan leder till så dramatiska konsekvenser som hammarjonglering kan göra. Det är också därför det är så ont om käcka youtube-filmer med uppvisningar i avancerad semikolonanvändning. Det är helt enkelt inte särskilt spännande.
Under Språk
Betydelse är överenskommelse om betydelse
I mitt förra inlägg konstaterade jag att betydelser inte borde uttryckas med synonymer. I kommentarsfältet till inlägget uppstod en intressant diskussion som till syvende och sist handlar om vad man egentligen menar när man pratar om betydelse.
En kommentatör påpekade att man ofta talar om ordagrann betydelse, och frågade så poetiskt vad ordagrann betyder ordagrant. Precis som en annan kommentatör svarade så pratar man ofta om ordagrann betydelse när man vill komma åt ett ords bokstavliga betydelse, särskilt ifråga om ordets ursprung. Med ordagrann betydelse menar man alltså oftast egentlig, bokstavlig betydelse.
Men precis som kommentatören var så klarsynt att påpeka, är det mycket problematiskt att likställa bokstavlig och egentlig betydelse. Utifrån ett sådant tankesätt kan man ibland höra påståenden som att det ”egentligen” inte ligger något negativt i ordet amatör, eftersom det bokstavligen, ordagrannt, ursprungligt betyder ‘älskare’ eller ‘den som gör något av kärlek’.
Visst är den etymologiska kunskapen belysande och intressant, men den borde inte avgöra ordets så kallade egentliga betydelse. Krasst kan man säga att ords egentliga betydelse står att finna i språkets främsta ordböcker. Också detta diskuterar kommentatören, och skriver att precis som för religionen ligger ordböckernas makt i att ”folk tror på att det de berättar är som det verkligen är”.
Det är sant att ordböckerna har viss möjlighet att styra över vilken riktning våra ord ska ta. Samtidigt bygger ordböckerna till mycket stor del på analyser av vilken betydelse ordet verkar ha i de sammanhang där det har använts tidigare. Ordböckernas syfte är på så sätt först och främst att samla och standardisera den språkanvändning som redan finns.
Betydelse bestäms alltså varken av ursprung eller av ordböcker. I slutändan är det i stället själva språkanvändningen som avgör vad ett ord betyder. Vi kommer överens om att alltid tolka ett visst ord på ett visst sätt: ordet mobiltelefon syftar alltid på en manick av ett visst slag. Betydelse är emellertid också något som växer fram och omformas när vi använder orden. Efterhand kan vi bestämma oss för att bredda ordets syftning till att också innefatta små bärbara datorer, eller omvänt komma överens om ett annat ord för att beteckna samma sak. Detta sker inte på högre seminarier på institutioner för nordiska språk eller på möten mellan aderton sjukt viktiga personer, utan obemärkt i det naturliga språkbruket.
När Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien lanserades hösten 2009 hade jag nöjet att delta på en presskonferens där bland andra Sture Allén presenterade verket. En journalist frågade faktiskt hur ordboksredaktionen avgjorde uppslagsordens betydelse. ”Introspektion”, svarade Sture Allén kvickt. Salen fylldes av ett artigt intellektuellt fniss. Och nog var han rolig, herr Allén. Tänk om ordens betydelse skulle avgöras endast av en ordboksredaktions språkkänsla.
Under Språk
Sverigedemokraternas valspråk
I mitt förra inlägg använde jag ett nesligt informationsbärande symboluttryck som det aldrig blev av att jag förklarade bakgrunden till. Jag skrev att värdebegreppet för Sverigedemokraternas valkampanj är ”det svunna (?) Sverige”. Man kan undra vad jag menar med ”(?)”.
Frasen som står på kuvertet till Sverigedemokraternas valsedelutskick är alltså ”Ge oss Sverige tillbaka”.
Det är uppenbart vem som är avsändaren till detta meddelande: det är det politiska partiet Sverigedemokraterna, som kandiderar till riksdag, kommun och landsting. Det är också rätt så tydligt att det är en potentiell väljare som är mottagaren. Budskapet i utskicket i stort är att läsaren ska rösta på Sverigedemokraterna, men det är mindre säkert vad som är budskapet i själva frasen. Rent grammatiskt är det ju en imperativfras, alltså en uppmaning. Sådana riktas normalt till mottagaren av meddelandet, men så kan det knappast vara i det här fallet. Det vore idiotiskt av ett politiskt parti att inte inkludera potentiella väljare i sitt vi.
I stället tycks det här vara en uppmaning som läsaren ska vilja ställa sig bakom. Läsaren ska tillsammans med Sverigedemokraterna rikta denna uppmaning mot en annan mottagare. Denna mottagare är någon som har lagt beslag på Sverige, eller någon som förhindrar att Sverige är på det sätt som det egentligen borde vara. Denna mottagare är någon som har Sverige i sitt förvar, och någon som har makten att ge det tillbaka till Sverigedemokraterna.
Vem är denna mottagare? En makthavare? En burkabärare? En kriminell? Det är inte helt tydligt. Men det är inte heller särskilt konstigt att detta är otydligt. Själva syftet med populism och missnöjespolitik är ju inte att förändra något per se, utan att underblåsa det missnöje som finns. Därför spelar det ingen roll att det inte finns någon tydlig mottagare. Sverigedemokraternas potentiella väljare kan välja den mottagare som passar dem bäst. Någon kanske är arg över att någon blev rånad i en park. En annan är sur för att det sociala trygghetssystemet håller på att braka samman. En tredje längtar efter Karl Gerhard. De är väljare som har fått för sig att det en gång fanns ett Sverige utan våldtäkter och mord, ett Bullerbysverige då det var midsommar året runt och folk åt slickepinnar och flätade varandras hår och sjöng Du gamla du fria. Men dessvärre finns det ju inget sådant Sverige att ge tillbaka, oavsett hur mycket så kallad ansvarsfull invandringspolitik Sverige idkar.
Därav ”(?)”, alltså. Ett svunnet Sverige, som egentligen inte ens finns – det är värdebegreppet i Sverigedemokraternas valspråk.
Under Språk
Vi shoppar politik
Det bullar upp för riksdagsval. I det här valet är konkurrensen kanske större än någonsin, eftersom det utöver de sju riksdagspartierna finns tre rätt så starka riksdagsaspiranter. Och samtidigt är det kanske svårare än någonsin att förstå vad de enskilda riksdagspartierna står för, eftersom de har allierat sig i två block. Det är alltså viktigare än någonsin för partierna att profilera sig.
Hur går de då till väga för att skapa sig en profil som vi väljare förstår och attraheras av? De flesta av partierna verkar ha valt ett kort och kärnfullt valspråk. Så här har Sveriges 10 största partier valt att profilera sig inför det här valet:
Jag fick härom dagen för mig att den här valrörelsens valspråk egentligen är rätt så intetsägande. Säger de egentligen vad de vill göra – och hur de vill göra det? Börjar inte kampanjandet likna vanlig ohederlig reklam? tänkte jag. Se till exempel på utnyttjandet av vår nationalsjäl: såväl Kristdemokraterna och Miljöpartiet som Folkpartiet och Sverigedemokraterna anspelar här på Sverige och svenskhet. Vi kan också se vad de olika partierna lyfter fram som centrala värdebegrepp i de valspråk jag klippt ut:
Vänsterpartiet: samarbete
Socialdemokraterna: framåtanda, aktivitet
Miljöpartiet: modernitet
Feministiskt initiativ: mod, feminism
Piratpartiet: integritet, kultur, kunskap
Centerpartiet: grönhet, borgerlighet
Kristdemokraterna: mänsklighet
Folkpartiet: integration
Moderaterna: framåtanda, samarbete
Sverigedemokraterna: det svunna (?) Sverige
Mest slående är kanske att de två riksdagspartier som ligger längst ut på vardera kant – Vänsterpartiet och Moderaterna – har valspråk som bygger på samma värdebegrepp. Vi ska hålla ihop, och vi ska gå framåt tillsammans. Kanske var det där mitt tvivel började. Om två så ideologiskt vitt skilda partier har valspråk som så uppenbart påminner om varandra – då kan väl inte valrörelsen alls handla om ideologi? Egentligen är det endast två partier som nämner ideologi i sina valspråk: Feministiskt initiativ (”Våga vara feminist på valdagen”) och Centerpartiet, som på ett indirekt sätt anger vilket av blocken de tillhör (”Alliansens gröna röst”).
Till ideologi hör ju också utnyttjandet av partiets symboler och färger. Också här är det sparsamt med bekännelse. Det är bara Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna som har placerat sin partisymbol tätt intill valspråket (texterna är förstås utskurna ur större bilder). Sina partifärger är det bara Piratpartiet och Miljöpartiet (och möjligen Folkpartiet) som utnyttjar i någon större utsträckning.
Det finns förstås en del ideologiska motsatser. Sverigedemokraterna med sitt ”Ge oss Sverige tillbaka” hyllar exempelvis raka motsatsen till Miljöpartiets ”Modernisera Sverige”, likväl som Moderaternas ”Framåt tillsammans” och Socialdemokraternas ”Vi kan inte vänta”. Sverigedemokraterna vill tillbaka, medan de tre övriga partierna ser sin utopi i framtiden.
En slutsats är dock trots allt att årets valrörelse är rätt så anonym. Se till exempel på Kristdemokraternas ”Ett mänskligare Sverige” eller Vänsterpartiets ”Håll ihop” – vilket parti som helst skulle kunna ligga bakom dessa valspråk. Och det blir särskilt intressant att just dessa två partier har de ideologiskt mest intetsägande valspråken – för enligt min mening är det också de två som har de snyggaste kampanjerna i valrörelsen. Hör ideologisk anonymitet och snygghet ihop? Ja, i ett politiskt klimat där ideologi får stå tillbaka för förenklade sanningar om hur många hundralappar Johan kommer att ha i plånboken i slutet av en månad är det kanske ideologisk anonymitet som gynnas mest. Att rösta handlar trots allt mindre och mindre om att bekänna färg, och mer och mer om att shoppa efter det politiska alternativ som passar bäst för ens livsstil. Då gör Kristdemokraterna klokt i att anlita en riktigt riktigt bra reklambyrå.
Under Språk
En ny stjärna på uppsatshimlen
Som bloggens stamgäster kanske vet har jag knåpat med en magisteruppsats de senaste månaderna, och nu är jag färdig med den. Efter en helig studentikos ceremoni erkändes den under titeln Texten som stöd för handling. Den handlar om hur begripliga och användbara myndigheters texter om företagande är. Om du vill kan du ladda hem uppsatsen genom att klicka på bilden här nere.
Bilden är för övrigt ett ordmoln som jag skapade av de tio myndighetstexter jag analyserar i studien. Det blev ett mycket illustrerande moln. Vad jag har undersökt är nämligen texter som förklarar hur företagare ska utföra olika procedurer som rör företaget. Du ser: det är många näringsverksamhet, företag, verksamhet och sådana ord. Det är också många ekonomiska ord, som avdrag, kr, belopp, inventarier, expansionsfond. Men de allra största orden är ju ska och får. Dessa ord blev också något av ett tema för studien. Jag undersökte nämligen bland annat hur texterna uttryckte instruktioner och anvisningar, och ett sätt är ju att använda sådana deontiska modala hjälpverb som ska och får: ”Du ska göra ett schablonavdrag”. Men det finns flera andra sätt att uttrycka instruktioner. Häng med på en sensommarpromenad i textanalysens sumpmarker.
Jag fann två olika variabler för uttrycken för instruktion: dels grammatisk form, dels agent. De grammatiska former man kan använda är deontiska modala hjälpverb (”Du ska göra ett schablonavdrag”), presens aktiv (”Du gör ett schablonavdrag”), presens passiv (”Ett schablonavdrag görs”) och slutligen imperativ (”Gör ett schablonavdrag”). Bland agenterna, alltså de som utför handlingarna, finns tre typer. Det finns konstruktioner med ett du eller ni, konstruktioner med en tredje person som läsaren kan identifiera sig med (till exempel ”Företagare måste göra schablonavdrag”), eller konstruktioner där agenten är bortskriven så att man inte vet vem det är som utför handlingen (såsom ”Ett schablonavdrag görs”).
I uppsatsen diskuterar jag hur begripliga och användbara dessa olika uttryck är. En slutsats som jag drar är att instruktioner måste vara enkla att identifiera som instruktioner. En mening som är svår att identifiera som instruktion är till exempel den här: ”I ruta 40 anges verksamhetens beräknade överskott”. Läsaren skulle kunna tolka detta som en instruktion, men den skulle lika gärna kunna tro att det är en beskrivning av något som händer, och tro att verksamhetens beräknade överskott redan finns angivet i ruta 40. Mest begripliga och användbara är imperativkonstruktioner och konstruktioner med du.
En idé som jag presenterar i uppsatsen är därför att det är enklast att förstå instruktioner som följer vissa grammatiska mönster som är typiska för just instruktioner. Det är till exempel också lätt att förstå imperativ som ”Ange verksamhetens beräknade överskott i ruta 40”, men mindre lätt att förstå avpersonifierade fraser som ”Verksamhetens beräknade överskott ska stå i ruta 40”.
Nå. Detta med uttryck för instruktioner är en av de tre saker jag undersöker i uppsatsen. De övriga två är hur det går att använda texterna och vilka förkunskaper texterna kräver. Den som vill veta mer om detta får ladda hem uppsatsen och läsa vidare. Jag hoppas att det blir en trevlig läsning.
Under Språk
”Det var de som sa det” – inget bra argument
I en debatt vill man förstås gärna framstå som trovärdig. Det gör man bäst genom att använda vattentäta argument. För detta ändamål finns det en del grammatiska knep.
På lördagsmorgnar går det ett bra program på p1. Konflikt heter det. Dagens program handlade om islamistiska våldsbenägna organisationer, däribland Al-Shabaab. Sedan några månader tillbaka har det hävdats att denna organisation har rekryterat svenskar för att strida i Somalia, och vissa, bland annat Säpo, har också hävdat att några av dessa svenskar har dödats i striderna. Utrikesdepartementet, å sin sida, menar att detta inte är någon säker uppgift. Ett bra underlag för en diskussion alltså.
Konflikts reporter Ira Mallik pratade med UD:s departementsråd Berndt Fredriksson om frågan.
– Det finns inget belägg för detta, sa Berndt Fredriksson.
Ira Mallik ifrågasatte detta:
– Det som kan göra en konfunderad då, är ju alla uppgifter i media om att ett antal svenska medborgare har dött i Somalia under just de här åren [2005–2009].
– Mmm, sa Berndt Fredriksson. Jag har frågat vår konsulära enhet om detta och det är de som har försett mig med det här beskedet.
Vilket bländande exempel på vattentät retorik! Betydelsemässigt säger departementsrådet ”det var de som sa det”. Men rent grammatiskt uttrycker han sig betydligt mer komplext: ”det är de som har försett mig med det här beskedet”. Det han bygger sina argument på är alltså inte något så flyktigt som att någon har sagt något, utan i stället att någon har försett honom med ett besked. Man får lätt en bild av att den konsulära enheten lämnar över ett stort paket som innehåller beskedet.
För att förklara detta kan man använda den språkvetenskapliga termen grammatisk metafor. Det är språkvetaren Michael Halliday som ligger bakom denna term, och man kan definiera den som ‘det att använda en grammatisk form för att ge uttryck för en betydelse som typiskt har en annan grammatisk form’. Betydelsen i departementsrådets uttalande är alltså att den konsulära enheten har berättat något för honom. Berätta är ett verb, och det är ett sådant verb som utgör själva kärnan i betydelsen. Men när departementsrådet i stället väljer att ge uttryck för betydelsen i frasen förse (någon) med ett besked, så är det i stället besked som utgör kärnan. Besked är ett substantiv.
Den grammatiska metaforen i Berndt Fredrikssons uttalande är alltså att prata om en process, något som har hänt, i termer av substantiv i stället för verb. Klassiska substantiv, namn på ting som bok och ring, är ju fasta saker som man kan se och ta på. Substantivet besked får styrka av sina grammatiska syskon. Det är därför man kan föreställa sig att den konsulära enheten överlämnade ett paket med ett besked. Beskedet blir påtagligt och obestridbart. Det är inte längre något som någon har sagt och som går att ifrågasätta; det är en fast form som existerar, oavsett vad Säpo eller Ira Mallik säger.
I debatter kan det alltså vara mer effektivt att bygga sina argument på beständiga substantiv än på flyktiga verb. Begriplighetsmässigt är det kanske inte alltid så lyckat, eftersom den grammatiska metaforen kräver att läsaren omvandlar substantivet till ett verb för att kunna förstå formuleringen. Men att vara obegriplig kan förstås vara en fördel för den som behöver extra näring åt sin argumentation.
Fotnot: Termen grammatisk metafor lanserades ursprungligen år 1994 i Michael Halliday – An Introduction to Functional Grammar. På svenska finns termen också beskriven i Per Holmberg och Anna-Malin Karlsson – Grammatik med betydelse. Definitionen ovan har jag dock formulerat själv.
Under Språk
Strindberg ger besked om förkortningarnas elände
Man kan lätt få för sig att de som levde före Elvis Presley egentligen inte ägnade sig åt något annat än att be till gud och dra upp potatis. God smak, tänker jag mig till exempel, bör ha uppfunnits någon gång för ungefär tjugofem år sedan. Det verkar emellertid inte stämma. Se här vad August Strindberg låter en pösmunk i Röda rummet skriva i inledningen till ett brev:
Dyre Br!
Vår H:s J. Chr. Nåd och Frid, Faderns kärlek och D. H. A:s delaktighet etc. Amen!
Språkkonsulta det vet jag.
Under Språk
Linneas språkblogg 