Här är ljuset. Mitt exjobb blev färdigt till slut, och kommer att publiceras här i sinom tid. Så nu är jag färdig språkkonsult. Men verkligen, jag vill inte skriva om det mer. Det var så utmattande att plita ihop en sketen c-uppsats att jag inte ens har velat se åt ett tangentbord de senaste veckorna. Jag som älskar tangentbord i vanliga fall.
Nu har sommaren kommit, även till Norrland. Hängmattefilosofin hägrar. Jag plockar smultron vid vägens kant och ägnar en tanke åt den pluralreform som rustar upp i det svenska språkets underjord. Bastus.
Språkpoliskåren har länge och ganska enhälligt försökt hålla tillbaka plural-s:en. Man säger 3 saker
- Det är ett otyg! De gamla pluraländelserna -ar, -er, -or, -r, -n och -ø duger så fint så. Om vi ska adoptera engelskans pluraländelse kan vi väl lika gärna börja säga ”fora” och ”schemata” (det finns de som gör det, men det är sjukt ute).
- S som ändelse har redan en funktion i svenskan och det är som genitiv. Om s ska börja stå för både genitiv och plural finner vi oss snart i en anarki. ”Det är fel på Hotell Lapplands bastus aggregat” – har hotellet en bastu eller flera?
- Plural-s stämmer inte överens med svenskans övriga grammatik. Det går inte att bygga bestämd form plural. ”De här bastus är alldeles för kalla.” Bastusna? Bastusen?
Jag håller med på ovanstående punkter, men ändå tycker jag inte att vi ska ignorera plural-s:ens partisaner. Det är nämligen såhär: Det heter bastur – SAOL säger det. När jag försiktigt har frågat runt bland den del av min umgängeskrets som inte är språkutbildad, har jag fått betydligt fler belägg för bastus och bastusar. S:ens frekvens beror inte på att ”bastu” är ett lånord; det är ett svenskt ord som har förkortats från ”badstuga” och det har funnits i svenskan i ungefär 500 år. Kreti och Pletis ovilja att följa SAOL:s lag beror nog snarare på att bastu inte riktigt passar in i svenskt mönster. Tvåstaviga n-genus-ord som slutar på vokal vet vi inte var vi ska göra av. Samma problem gäller för sambo, mango, avokado. Vetarna säger -r, kännarna säger -s eller -sar.
Språkvetaretablissemanget behöver ta det här på allvar. Visst, det är inte så lyckat med s-plural; det har kåren sagt både träget och högljutt. Däremot finns det inte några direkta problem med pluraländelsen -sar, som i mangosar. Det kanske inte låter rätt för en som blivit drillad i svenska akademiens manifest, men det verkar vara den närmaste lösningen för de svensktalare som kör på känsla. Får vi ignorera det? Nej.
Den nya pluralformen behöver erkännas som en accepterad variant, vid sidan av de klassiska ändelserna. Vissa enskilda språkpoliser hävdar att sar-ändelsen är direkt regelvidrig eftersom den innehåller dubbelt plural. Dessa språkpoliser ska tystas, för s är inte någon pluraländelse. Inte på svenska, inte än.
Edit: Jag fortsätter diskussionen om att välja pluraländelse på nya ord i det här inlägget.
Linneas språkblogg 