En sak som berättar mycket om vilka idéer vi har runt en företeelse är vilka symboler vi använder i samband med företeelsen. Till jul finns ju många olika symboler, och vi ska återkomma till några andra senare. Men vanligast av dem alla, i alla fall på reklampelarna, tror jag faktiskt är julklappen.
Det var i alla fall en känsla jag hade fått av att röra mig i reklamutsmyckade miljöer. För att hitta konkreta belägg på min känsla bläddrade jag igenom gårdagens Metro Stockholm, och klippte ut alla annonser som uttryckligen hänvisar till julklappar.
Känslan blev inte helt bekräftad, för det var mer tal om julklappar än faktiska avbildningar av sådana. Så här ser det ut:
Det verkar som att julklappsannonserna framför allt riktar sig till personer som har bestämt sig för att köpa en julklapp till en viss person, men inte vet vad de ska köpa. ”Årets julklapp” och ”Världens bästa julklapp” skryter annonserna med. Någon lovar julklappar som sticker ut, en annan att julklappen är nyttig, en tredje att den ska lyfta humöret.
Att de reklamförande företagen gärna kopplar jul till julklappar är kanske inte så konstigt. Den julklappssökande individen måste vara något av en drömkonsument. Hen har redan bestämt sig för att handla, och vet antagligen redan ungefär hur mycket det ska kosta. Köpet finns i princip redan, och allt butiken behöver göra är att iscensätta det. Vi konsumenter irrar runt i bylsiga vinterjackor bland alldeles för många människor och vill hitta något så bra som möjligt så fort som möjligt. Den butik som skyltar med att de har världens bästa julklapp framstår som en räddare i nöden.
Linneas språkblogg 