Etikettarkiv: Högtider

02 december 2012 · 5:00

2. Julkalendern var bättre förr

När tevetittare varje år i början av december tillfrågas om vad de tycker om årets julkalender kan man sätta sina sista slantar på att åtminstone någon kommer att svara ”Ja, den är väl okej, men inte lika bra som …”. Vilken julkalender som kommer upp som referenspunkt brukar nästan alltid gå att relatera till när talaren var mellan fem och tio år. Positiva saker en person upplevde i den åldern tycks helt enkelt ha en tendens att bli överlägsna i konkurrens med senare livsupplevelser.

Julkalendern var bättre förr

En del tycker därför varje år att årets julkalender är tämligen blek i jämförelse med Teskedsgumman (1967 och 1976), medan andra har svårt att låta något bidrag mäta sig med Ture Sventon (1989) eller Sunes jul (1991). Att Mysteriet på Greveholm (1996) på sistone glidit upp på en sådan kanonisk plats gör årets situation särskilt spännande – för i år handlar julkalendern om grevens återkomst på det gamla spökslottet.

Mysteriet på Greveholm - grevens återkomst. Bild från Svt.

Än är det svårt att uttala sig om vilket mottagande julkalendern kommer att få bland landets tevetittare, men en preliminär titt på Twitter (#grevensåterkomst, #greveholm) visar framför allt optimistiska reaktioner. Nostalgin är på topp hos 80- och 90-talisterna som känner igen såväl slott och musik som spöksnor. Vid en så sentimental högtid som jul tycks det sannerligen vara klokt att spela på kära minnen från barndomen.

(Sen hade det kanske varit klokt att ändå låta teveseriens omgivning följa verklighetens utveckling. Som en recension i Helsingborgs Dagblad konstaterade: En skola utanför Malmö med hundra procent ljushylta barn kändes kanske lite märkligt redan 1996, men 2012 är det direkt verklighetsfrånvänt.)

Den yngre generationen tycks också ta emot Grevens återkomst med öppna armar. Jag citerar Leonardo Stephan, 7 år, som tillfrågades i Aftonbladet:
– Det var kul när spökena snorade, man blir osynlig av spöksnor. Jag gillar snor, snor är kul.
Leonardo Stephan ger årets julkalender betyget 177,  vilket enligt egen utsago är ett annat sätt att säga fem plus av fem möjliga.

2 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som , , , ,

01 december 2012 · 5:00

1. Julskyltningen börjar alldeles för tidigt

Vi är nog ganska många som tycker att jul är en trevlig tillställning. Vi konsumerar entusiastiskt som inför en stundande undergång, sjunger som om vi plötsligt blivit religiösa och ger varandra presenter som de mest övertygade filantroper. Ja, att vi är beredda att offra en hel del värdighet till julens ära råder det knappast något tvivel om. Men baske den som börjar för tidigt!

Lika säkert som lussebullarna till advent och den barnsliga glädjen vid den första snön, är att kommersen vartenda år kommer att påbörja sitt julfirande ett bra tag innan vi andra är redo för det. Det säljs glittergirlanger i oktober och tomtefigurer så fort vi hunnit passera allhelgona. Och lika säkert som att många av oss trots allt ser fram emot julfirandet, är att mer eller mindre övertygande protester vartenda år kommer att ljuda mot de kommersiella krafternas kommersialisering av heligheten. På P4 Kronoberg sändes i år ett nyhetsinslag om att julskyltningen börjat redan den 25 november, där reportern med viss framgång försöker få en företagsprofil att erkänna att de framför allt julskyltar för att tjäna pengar. Lite tidigare i år var Ica trendkänsliga nog att plocka en poäng på den här idén, när de sände en skämtsam reklamfilm om att de skulle börja sin julskyltning redan första veckan i oktober.

Vi har väl en lite dubbel relation till företagen och butikerna. Å ena sidan är det faktiskt vi som föder dem – i princip varenda en av oss i den rika världen lever som konsumenter. Å andra sidan gör vi det oftast lite skamset, och vill helst skylla den alldeles för tidiga julskyltningen på någon annan. Det hela påminner om att äta pepparkaksdeg. Vi vet att vi snart får ont i magen av det, men det är ju så himla härligt innan dess.

Den som vill haka på drevet mot den tidiga julskyltningen kan för övrigt gå med i en Facebookgrupp som driver frågan.

5 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som , ,

30 november 2012 · 5:00

Idéer i juletid – årets språkbloggsjulkalender

Nu är det jul igen och nu är det jul igen, och julen möts som vanligt med en språkbloggsjulkalender. I år samlas 24 inlägg under temat idéer i juletid.

Förra årets kalender tog ju upp ett julord om dagen, och varje lucka utformades tämligen ambitiöst (om jag får säga det själv) med ordet i en klassisk julsättning. Hela denna övning gav mig tillfälle att fundera över vad jul egentligen är för något, vad vi har för idéer om vad det borde och ska vara. Och dessa funderingar tänkte jag att vi skulle ägna oss ordentligt åt i år.

Jag tänker mig att de här olika idéerna åker omkring och korsar varandra, och att det som förenar dem är just vad jul är för oss. Ungefär så här:

Det kan vara alla möjliga slags idéer: sådana som är helt befängda och sådana som är pinsamma att erkänna att man har, sådana nästan alla håller med om och sådana vi gillar att anklaga andra för att ha. Ett litet diskursanalytiskt julpyssel i 24 delar helt enkelt. Så häng på, i morgon börjar vägen mot julafton.

12 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som ,

24 december 2011 · 5:00

24. God är vad julen ska vara

Äntligen! I dag har det till slut blivit dags för den dag då det passar bättre än någon annan dag att önska varandra en god jul. Sista luckan i årets julkalender ska handla om detta, att vi säger just god jul.

Det är en ganska oomtvistad regel. Julen är god, påsken är glad och helgen (i betydelsen ‘veckoslut’) är trevlig.

Orsaken till detta ligger knappast i ordens ursprung eller semantik; vad jul betyder har vi ju redan avhandlat, och betydelsen i ordet god är enligt Nationalencyklopedin ‘som har (ett överskott av) de nödvändiga egenskaperna för att fungera tillfredsställande i visst sammanhang’. Det borde väl lika gärna ha kunnat vara glad som julen var? På exempelvis danska är ju julen glædelig.

Problemet är att svaret är ja. Det hade lika gärna kunnat heta glad jul, men nu gör det inte det. För en person med svenska som modersmål är detta antagligen inte något större problem, men det är lurigt för en som håller på att lära sig svenska. Få se nu, pingsten, är den god, glad eller trevlig?

Det är inte bara högtider som sitter ihop med specifika, till synes godtyckligt utvalda ord. Det finns andra ord som hör ihop som små språkklumpar. ”Tack för senast!” ”Ha en bra dag!” ”Var det bra så?” Inom andraspråksundervisningen lär man gärna ut dessa fraser i sin helhet.

Så varför heter det god jul? Det slutar lite som det började i den här julkalendern: svaret är att det bara blev så.

—

Nu i julkalenderns sista lucka vill jag också passa på att tacka för mig. Dessutom vore det nästan ofint att inte lyfta fram de generösa digitala resurser som försett inläggen med nödvändig bakgrundsinformation. Här är min åtta i topp-lista, utan inbördes ordning:

Tack också till alla som bidragit till diskussionerna i kommentarsfälten. Ni har gjort bloggen både mer intressant och mer lärorik. Slutligen önskar jag en god, trevlig och glad jul till er alla!

19 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,

23 december 2011 · 5:00

23. Under sjursmäss firas okänd Sigurd

I dag, dagen före den stora dagen, ska vi fira något som för vissa är en självklarhet, men som många andra läsare aldrig har hört talas om. Det är inte drottning Silvias födelsedag, även om den också inträffar i dag. Däremot ska vi uppmärksamma sjursmässodagen.

I en artikel ur tidningen Jämten från 1924, diskuterar Matts Ling sjursmässofirandets ursprung (han är för övrigt farfar till Staffan Ling, bland annat känd som taskig tajming-Hedlund). Allmänt anses sjursmäss vara en sammandragning av sigurdsmäss. Men frågan är vem denna Sigurd är. Matts Ling spekulerar i att det kan vara den gamla hjälten Sigurd Fafnesbane, legendarisk drakdödare. En annan teori, föreslagen i en artikel av Lars Faxen i Nordisk tidskrift, år 1970, är att Sigurd är en gammal betydelsefull biskop på 1000-talet.

I och med reformationen förbjöds sjursmässofirande, och den protestantiska kyrkan försökte demonförklara stackars Sigurd (vem det nu var). Flera källor (de ovanstående, och även Jämtlandsbeskrivaren Bo Oscarsson) kopplar samman sjursmässan med uttrycket gammalsjul (eller gammelsjul), som är något man kallar djävulen. Lite på samma sätt gick det för övrigt för mannen som en gång kallades kung Erik den helige; han finns med i exempelvis SAOB:s listning över smeknamn på djävulen: både gamle Erik och hornerik (åtminstone menar Matts Ling att det är samma person som åsyftas). Så kan det gå när ett land ska byta statsreligion.

Än i dag är sjursmässofirandet en bekant tradition i Jämtland, Härjedalen och Tröndelagen. Nu för tiden verkar dock firandet inte stå i konflikt med julen längre. Inom vissa subkulturer i Sverige har man helt enkelt gjort det sista stöket inför julafton till en fest i sig.

13 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , ,

22 december 2011 · 5:00

22. Med siktet inställt mot dopparedagen kommer vi fram till julafton

I dag är det dagen före dagen före dopparedagen och ögontindringen har kommit igång på allvar. I morgon är det dagen före dopparedagen och sen kommer – den med känsla för logik skulle gissa fel här, för dagen som kommer sen kallas inte dopparedagen utan – julafton. Låt oss begrunda detta faktum över ett litet vinterstycke från 1871 av Elias Sehlstedt.

Precis som avslutningen av dikten antyder, så har beteckningen dopparedagen att göra med att det är dagen då man äter dopp i grytan. Nordisk Familjebok från 1880 skriver:

Dopparedagen kallas af ålder julaftonen, med anledning af en i flere landsorter gängse sed, som består deri att man då samlas omkring ett kokkärl, innehållande varmt spad, samt doppar bröd deri och sedan förtär detsamma. Seden att ”doppa” om julen är möjligen en qvarlefva från de gamla hedniska offermåltiderna.

Vi har alltså både varianten dopparedag och varianten doppardag, och i finlandssvenskan finns dessutom även doppandagen enligt Focis gamla julkalender. För att smyga in ett litet språkråd mitt i julmyset kan jag rekommendera fullkomlig ödmjukhet inför SAOL i såna här frågor. Undrar du om det heter dopparedag eller doppardag ska du gå till www.saol.se, se vilket ord de använder, och lyda duktigt. SAOL skriver dopparedag, och jag har inga goda skäl att inte skriva likadant. Rebell kan man vara någon annan gång.

Dopparedag alltså. Det ordet, med sina varianter, går tillbaka till år 1838, och syftar oftast på julafton. Framför allt tycks ordet dock användas för att räknas ner till julafton; i exempelvis Mediearkivet ingår över hälften av träffarna på ordet i konstruktionen ”före dopparedagen” (med stavningsvarianter), och flera av de övriga träffarna är kreativa konstruktioner som också räknar ner, som ”en knapp vecka återstår till dopparedan”. Man kan kanske tänka sig att ordet har stärkts av att det är så lämpligt d-stint i uttrycket ”dan före dan [*x] före dopparedan”.

Det nära släktskapet med en ramsa gör att ordet har en ganska informell prägel, vilket gör att det främst används i privatlivet. I lite mer officiella sammanhang kan man dock utan problem hitta det också. Exempelvis hittade jag det i en rätt förtjusande annons i Kungliga bibliotekets digitala tidningsmagasin. Annonsen fanns i Jönköpingsbladet den 13 januari 1872 och lyder:

Den herre, som ”dagen före dopparedagen” reste med godståget från Jönköping till Mullsjö och derunder godhetsfullt tillwaratog en af en annan resande i kupéen qwarglömb grön plaid, återfinner det saknade plaggets egare i Jönköping efter anmälan å Jönköpingsbladets kontor.

8 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , , , , ,

21 december 2011 · 5:00

21. Lilla jul är en mindre variant av den stora motsvarigheten

Det finns en handfull officiella datum för firandet av en mindre variant av julafton, och utöver detta kan ett mindre anspråksfullt firande infinna sig ungefär när som helst inom en månad före, eller möjligen någon vecka efter julafton. Ett av alla dessa formella datum är dock Tomasdagen, den 21 december.

I Finland firas en ganska officiell lillajulsafton årligen på lördagen före den första advent. Då ska man pynta en liten dvärgjulgran och ge sina barn minijulklappar. Högtiden är inte så officiell att den är en helgdag, men allmänt spridd i hela landet.

Inom försvaret finns det också ett traditionellt julspex som kallas lillejul. Det tycks oftast firas sista lördagen före julafton.

Från Skåne härstammar en tradition att fira lilla julafton, då dagen före den egentliga julafton.

Vissa firar Sankt Nikolaus dag, den 6 december, som en slags minivariant av julafton, medan andra kallar kyndelsmässodagen den 2 februari för lilla julafton. Ytterligare en dag som fått denna benämning är luciadagen, och en annan är Mårtendagen den 11 november. Dessutom kan både trettondagsafton och tjugondag knut få epitetet. (Uppgifterna kommer från Nationalencyklopedin, uppslagsord lillejul.)

Totalt finns det tio mer eller mindre officiella datum, varav ett råkar infalla just i dag (fattas bara). Firandet för dagen är annars aposteln Tomas, som var känd som kollegiets stora tvivlare. Han trodde nämligen inte på Jesus återuppståndelse förrän han uppenbarade sig mitt ibland dem. Jesus förmanade ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Men jag vet inte, jag tycker att Tomas verkar ha haft en sund hållning. Så vanligt är det ju inte att folk återuppstår från de döda.

En annan Tomas som gillar att använda sin tankeförmåga är för övrigt herr Riad, som svors in i Svenska Akademien under högtidsdagen igår den 20 december. Det kan vi väl också fira i dag på Tomasdagen. Här kan du läsa hans inträdestal.

15 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk, Uncategorized

Taggat som , ,

20 december 2011 · 5:00

20. Bara det värdefulla får hänga i julgranen

Granen står så grön och grann i stugan, åtminstone i vissa, tra-la-la-la-la, la-la-la. Själv fick jag gå till min granne för att fota dagens kalenderlucka, eftersom min egen julpyntning inte är så mycket att hänga i julgranen. Och när detta uttryck – ”inte mycket att hänga i julgranen” – ska få sig en egen kalenderlucka behövs en redig julgran.

Innan vi går vidare vill jag introducera en självreglerad gissningstävling. Fundera över vilket år du tror att det här uttrycket kom i skrift för första gången.

Jag ska genast erkänna att jag troligen hade åkt på råsop i denna tävling. Jag hade hamnat ungefär 150 år fel i min gissning. Svensk ordboks äldsta belägg är nämligen så tidigt som 1810. Det är bara ungefär 70 år efter det att julgranen ens kom till Sverige, under en tid då det knappt hade utvecklats några traditioner för vad man över huvud taget borde hänga i julgranen (även om uttrycket inte fick sin specifika betydelse förrän 1846, enligt Svensk ordbok).

Men även om det inte fanns så tydliga traditioner var man alltså redan inledningsvis noga med vad som var fint nog att hänga upp i julgranen. Uttrycket betyder ju just att det man talar om inte är så fint att man kan tänka sig att visa upp det. Tydligen måste ett julpynt nå upp till en viss standard innan det får hänga och dingla bland glittret och kulorna.

Språkligt kan man för övrigt lägga märke till att alternativet ”inte mycket att hänga i julgran” ger rätt många Google-träffar det också. Det speciella är alltså att gran inte får någon ändelse trots att det står i bestämd form. Det ansluter därmed till en grupp andra substantiv med n-genus och som slutar på betonad vokal plus n: ”Hämta mig på busstation klockan fyra”, ”Det ringer i telefon”, ”Kran droppar”, ”Kommun har satsat pengar på en ny konsthall”. Jag misstänker att denna böjning inte funkar i hela landet, men i min västerbottniska är den mycket bekväm. Och man kan också notera att det inte riktigt gäller för alla n-substantiv som slutar på betonad vokal och n: det går knappast att säga ”Mandarin är möglig”. Varför vet jag dock inte. Just för frukter verkar inte regeln tillämplig.

”Inte mycket att hänga i julgranen” är ett uttryck som med rätta ibland anklagas för att vara en smula klyschigt, men samtidigt måste vi erkänna att vi verkar finna det användbart, eftersom det har hängt med i över 200 år. Det är väl ett facit fint nog att hänga i julgranen.

24 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,

19 december 2011 · 5:00

19. Att pynta är att ställa hemmet i ordning för fest

Det börjar sannerligen dra ihop sig. Om bara fem dagar går startskottet för julfestligheterna, och de flesta som avser göra det har nog börjat pynta sitt hem vid det här laget. Så vi ägnar dagens lucka åt detta ord: pynt.

Ordet är besläktat med ett fornsvenskt pynta som betydde ‘ställa i ordning’. I lite drygt 400 år – sedan 1576 – har vi också kunnat använda ordet i betydelsen ‘dekorera’. Särskilt i juletid är det många som får användning för ordet. Att dekorera för andra festligheter kallas kanske inte gärna för pyntning längre, eller?

Ordet kommer från en stor familj besläktade ord. Med på tåget finns till exempel punkt, akupunktur och poäng. Det är dock lågtyskans punten, ‘ordning’, som i Svensk ordbok får ta åt sig äran för att vi i dag använder pynt och pynta på det sätt som vi gör.

På sistone har ju en ny betydelse seglat upp också, och där har det att göra med pengar. ”Har du något pynt?” kan man till exempel fråga en vän när man står i kassan och inser att man är black. ”Jag kan pynta för julgranen”, kan man erbjuda en annan gång. Betydelsen togs upp i ett avsnitt av radioprogrammet Språket i höstas, och där hittar Lars-Gunnar Andersson ordet i några slangordböcker, den äldsta från 1969 (Haldo Gibsons Svensk slangordbok). Jag skulle gissa att de som använder ordet i denna betydelse är ganska unga och har någon anknytning till Stockholmsområdet. Kan det stämma?

16 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , ,

18 december 2011 · 13:05

18. Knäckfrågan är om knäckkokandet kan ta knäcken på extraknäckaren

Det finns många märkliga saker med julen. En av de märkligaste är kanske knäck. Ända sedan jag var liten har jag varit övertygad om att det är fullkomligt otänkbart att genomleva en jul utan knäck, och inte ens när jag var liten åt jag någonsin knäck vid något annat tillfälle än just under juletid.

Jag är inte säker på om jag tycker om knäck, men det reflekterade jag inte över när jag planerade att dagens lucka skulle föreställa söta knäckar formade till ordet knäck. När jag stod inför erbjudandet att röra i en gryta bubblande och gärna fastbrännande kola i över en timme började jag dock tvivla på min övertygelse. Så tja, dagens lucka föreställer i stället knäckformar som formar ordet knäck.

Liksom så mycket annat i juletid är knäck något som hängt med i några generationer. Svensk ordboks äldsta belägg är från 1654. Samma ordbok menar att ordet är besläktat med knäck i betydelsen ‘brott som uppstått genom slag eller kraftig böjning’. Riktigt hur betydelserna hänger samman framgår dock inte. En knäckgodis ska ju inte gärna vara så hårt att den knakar, utan snarare vara seg och kladdig.

I en annan användning kan ju knäck också betyda ‘jobb’, särskilt när det är sammansatt med extra-. Också detta är en betydelse som Svensk ordbok menar är besläktad med brytknäcket, men också här är det lite oklart hur betydelserna hänger samman. Kanske kan man tänka sig att extraknäcket är det som tar knäcken på den som knegar för mycket (se där: det är ett släktskap som egentligen ser rimligare ut – knega och extraknäck – men den kopplingen gör inte Svenska Akademien, och när det gäller etymologi är svenskan ganska utlämnad till deras goda omhändertagande; de menar för övrigt att knega kommer från den lite äldre betydelsen ‘gå med krokiga knän’ (eller /knen/ som mälardalsknegarna antagligen sa på 1700-talet när ordet uppstod)).

Med i familjen knäckavledningar finns ju också knäckfråga och konstruktionen knäcket är att, som jag antar är besläktade. Ordet knäckfråga tas upp i Svensk ordbok och dateras till 1959, men ursprunget reds inte ut. Konstruktionen knäcket är att finns inte med alls, och jag själv hörde den första gången bara för några år sedan, så det är möjligt att den är helt ny (det betyder helt enkelt ‘det svåra är att …’).

Dessutom finns konstruktionen skita knäck, vilket betyder ‘bli skrämd’, men som inte tas upp i ordböckerna. Utan att gå in på djupare detaljer kan vi nöja oss med att misstänka att det är godisknäcken som metaforen syftar på. Hur gammal konstruktionen är vet jag inte heller, men den finns åtminstone med i Ken Wirdes roman Stadsbrevbärarens ensamhet från 1949. Där tycks det möjligen snarare betyda ‘ha diarré’. Den som vill fördjupa sig i knäckskitandemetaforens användning kan läsa ett utdrag ur romanen på Språkbankens konkordanser (korpusen B romaner II, sök på ”knäck”). Vi andra kan helt enkelt konstatera att ordet knäck tycks vara ett särskilt fruktsamt ord för att skapa nya metaforer.

19 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , ,