Lucia är kanske det julfenomen som är mest mottagligt för en diskursanalys. Det kryllar av skojiga idéer om hur det hela ska skötas. Mest mark har dock en särskild idé vunnit: lucia får inte vara någon utseendemässig skönhetstävling.Idén har kämpat sig hela vägen in till webbplatsen för Sveriges lucia, som uttryckligen säger att tillställningen ”fokuserar på lucias uppgift snarare än på hennes yttre skönhet”. Tillämpningen av idén kan det i och för sig se lite si och så ut med; på nämnda webbplats kan man till exempel rösta på sin favoritkandidat, och till hjälp i valet finns presentationssidor där varje kandidat visas upp med en stor halvkroppsbild och en kort presenterande text. Men vi ska inte ägna mer energi åt att försöka avslöja att det fortfarande är en skönhetstävling. Låt oss säga att det inte är det, utan att tävlingen handlar om något annat. Varför är det bra?
Det finns mycket som människor tävlar i: när det gäller lucia ses det som olämpligt att tävla i skönhet, men acceptabelt att tävla i godhet. I andra luciaomröstningar får man också ta ställning till kandidaternas sångröster innan man fäller sin dom. Gränserna för vad som är acceptabelt att tävla i verkar kopplas till momentet av performans i tävlingsgrenen. Skönhetstävlingar ses som omoraliska för att de sätter de tävlandes jag i centrum. Tävlingen handlar om hur de ser ut, och det verkar finnas en övertygelse om att det inte är något man väljer. Tävling och uppvisning i sång blir mindre provocerande eftersom sång ses som en färdighet som individen tränat upp medvetet. Det finns förstås ett korn av sanning i detta, men idéerna är trots allt sociala konstruktioner. Skönhet är ju också något individen gör: lägger till rätta, visar upp vid valda tillfällen, skolas in i. Och på samma sätt är sång också en färdighet där individen delvis är utlämnad åt genlotteriet. Varför ses det som en rättvis tävlinggren?
En bubblare i detta ämne är annars vilka roller som får tas i luciatåget, och av vem. För någon vecka sedan rapporterade Svt om elvaåriga Dag, som ville bli lucia, men inte fick för att han var pojke. Några dagar senare rapporterade Ajour om en elev som förbjudits att vars stjärngosse för att hon var flicka. Och så blev det ramaskri när en annan elev inte fått vara pepparkaksgubbe, vilket togs som en instans av det som brukar benämnas som något i stil med ”den hysteriska pk-hetsen”, alltså att nekandet skulle ha något med mörk hy att göra, men det hela visade sig vara ett missförstånd som grundade sig i att skolan inte hade valt med pepparkaksgubbesången i tillställningen.
Ja, lucia väcker visst tyckande om både det ena och det andra. Skuggorna ruva.