När tevetittare varje år i början av december tillfrågas om vad de tycker om årets julkalender kan man sätta sina sista slantar på att åtminstone någon kommer att svara ”Ja, den är väl okej, men inte lika bra som …”. Vilken julkalender som kommer upp som referenspunkt brukar nästan alltid gå att relatera till när talaren var mellan fem och tio år. Positiva saker en person upplevde i den åldern tycks helt enkelt ha en tendens att bli överlägsna i konkurrens med senare livsupplevelser.
En del tycker därför varje år att årets julkalender är tämligen blek i jämförelse med Teskedsgumman (1967 och 1976), medan andra har svårt att låta något bidrag mäta sig med Ture Sventon (1989) eller Sunes jul (1991). Att Mysteriet på Greveholm (1996) på sistone glidit upp på en sådan kanonisk plats gör årets situation särskilt spännande – för i år handlar julkalendern om grevens återkomst på det gamla spökslottet.
Än är det svårt att uttala sig om vilket mottagande julkalendern kommer att få bland landets tevetittare, men en preliminär titt på Twitter (#grevensåterkomst, #greveholm) visar framför allt optimistiska reaktioner. Nostalgin är på topp hos 80- och 90-talisterna som känner igen såväl slott och musik som spöksnor. Vid en så sentimental högtid som jul tycks det sannerligen vara klokt att spela på kära minnen från barndomen.
(Sen hade det kanske varit klokt att ändå låta teveseriens omgivning följa verklighetens utveckling. Som en recension i Helsingborgs Dagblad konstaterade: En skola utanför Malmö med hundra procent ljushylta barn kändes kanske lite märkligt redan 1996, men 2012 är det direkt verklighetsfrånvänt.)
Den yngre generationen tycks också ta emot Grevens återkomst med öppna armar. Jag citerar Leonardo Stephan, 7 år, som tillfrågades i Aftonbladet:
– Det var kul när spökena snorade, man blir osynlig av spöksnor. Jag gillar snor, snor är kul.
Leonardo Stephan ger årets julkalender betyget 177, vilket enligt egen utsago är ett annat sätt att säga fem plus av fem möjliga.
Linneas språkblogg 