Etikettarkiv: Förståelse

18 november 2009 · 14:08

Skatteverket’in internet sitesine hoş geldiniz

Nu ska ni få höra. I dagarna lanserades en fantastisk liten text på uppsatser.se. Den heter ”Man måste bli helt svensk för att hitta någonting” och är skriven av mig själv. Det är mitt exjobb från språkkonsultprogrammet, och det är en studie i hur tre myndigheters webbplatser fungerar för personer som har svenska som andraspråk. Kan du inte bärga dig? Ladda hem texten direkt då. Ni andra kan få vila ögonen på min vackra framsideillustration, innan jag går vidare till att berätta vad jag kom fram till.

Uppsatsen bygger på ett test som jag fick göra på elever från Sfi och svenska som andraspråk. Jag gav dem ett häfte med frågor, och bad dem att söka svaren på webbplatserna för Sveriges domstolar, Försäkringskassan och Vasamuseet. Frågorna kunde till exempel vara vilken tingsrätt de tillhör, hur länge man kan få föräldrapenning, eller var Vasamuseet ligger. Efter testet intervjuade jag också tre försökspersoner. Jag ville veta hur informationen fungerar för dem, hur de kompenserar för språkliga problem, och vad de tycker om den begriplighetshjälp som finns på webbplatserna. Alla tre webbplatser hade till exempel ett lättläst alternativ.

Här är det kortfattade resultatet

  • Hur fungerar informationen? – Bra, men inte tillräckligt bra.
  • Hur kompenserar de för språkliga problem? – Vissa använde lättlästa texter, andra använde webbassistent eller sökfunktion. Några få ändrade språkinställningarna på webbplatsen, så att de kunde läsa på sina förstaspråk.
  • Vad tycker de om begriplighetshjälpen? – Bra att det finns lättläst, men inte alla vill ha det. Ordlistor är alltid bra.

Här broderar jag ut mig
Webbplatserna i sig fungerade ganska bra för försökspersonerna, men inte tillräckligt bra. Det verkar som att många av försökspersonernas problem hade med ordförståelse att göra. Det är ett problem som är ganska enkelt avhjälpt: alla myndigheters webbplatser ska ha ett webbrum med enklare text, och i det webbrummet borde det också finnas en ordlista med svåra termer. Jag märkte också att de gärna använde sökfunktioner och webbassistenter. Den som känner sig uttråkad borde gå in på forsakringskassan.se och låta sig imponeras av deras Fråga Hanna. Webbassistenter är något som fler borde satsa på. Om de är välutvecklade är de verkligen användbara, särskilt för personer som inte vill eller kan eller ids läsa långa texter.

Mina informanter verkar ha haft en ganska tudelad attityd till lättläst. Å ena sidan tyckte de att det är bra med kortfattad och enkel text. Å andra sidan ville de utveckla sin svenska, och då kunde lättlästa texter vara för enkla. Vissa tyckte också att lättlästa texter var tråkigare än andra. Min slutsats är att alla medborgarvända myndigheters webbplatser borde ha lättlästa texter, men också annan mottagarvänlig information. Ett modernt informationssamhälle borde präglas av att medborgarna själva kan välja hur de vill ta till sig informationen. Det ska finnas utförlig information och kortfattad information, broschyrer och webbplatser, webbassistenter och internetartiklar. Det är naivt att tro att man kan skriva så att det passar alla – även om man förstås måste försöka.

Fotnot: Det som står i rubriken är ”Välkommen till Skatteverkets webbplats” på turkiska. Jag tänkte att det skulle kunna uppfattas som lite fyndigt.

2 kommentarer

Under Begriplighet, Språk, Språkkonsultprogrammet

Taggat som , , , , , , ,

16 november 2009 · 13:48

Om att haja knäcket

Till att börja med måste jag be om ursäkt om jag använde det där hippa stockholmsordet helt fel i rubriken. Jag vet att man kan säga att knäcket är det och det, men jag vet inte om man kan haja något knäck. Och haja är också helt ute som slangord. Jag är inte äldre än 23 år, jag lovar, och jag är inte med i flickscouterna. Hela syftet med rubrikens två slangord var inte ens att verka råball, utan snarare att ge ett exempel på något som kan vara svårt att förstå. Det här inlägget ska nämligen handla om förståelse.

Ibland förstår man inte budskap på sitt eget språk, och jag har tänkt ägna ett par akademiska år åt att fundera över vad det kan bero på. På något sätt skulle man kunna säga att det här är mitt första steg på begriplighetsvetenskapens sprinterbana (om man kan föreställa sig ett sprinterlopp som pågår i fem år). För första gången i mitt liv, men säkerligen inte sista, ska jag försöka komma på orsaker till att man inte förstår ett budskap på svenska. Jag kommer bara att bry mig om skriftspråk, och framför allt om samhällsinformation. Det är ju då som begriplighetsbetonggrisarna blir som mest nesliga. För vad är egentligen en demokrati värd om inte medborgarna kan ta del av informationen om den?

En av de mest uppenbara, och kanske också banala, orsakerna till att man inte förstår en text är att man inte förstår ett viktigt ord i den. Det är därför detta drag var så enkelt att imitera i min rubrik. Men även om det är enkelt att förklara, imitera, och även undvika detta, så händer det ofta att texter innehåller svåra ord som vi behöver förstå. Ta till exempel sammanträdesprotokollet som meddelar att ”vi går till per capsulam-beslut i frågan”. Det meddelandet är omöjligt att förstå för den som inte känner till begreppet per capsulam. Å andra sidan finns ju uppslagsverk tillgängliga för alla som har en internetanslutning, och då är problem av typen ”per capsulam” ganska lätt avhjälpta.

Värre är det med ord som vi redan har i vårt förråd, men som används på ett främmande sätt. Gissa vad man gör när man bestrider en kostnad! Jag tror att ungefär 7 av 10 faller i gropen. För det är inte alls så att man bestrider det faktum att man måste betala; när man bestrider en kostnad så betalar man helt enkelt. Bestrida kostnad = betala. Samma sak är det med verbet utgå: när en mascara utgår ur sortimentet slutar den att vara tillgänglig, men när en betalning utgår så betyder det att den kommer. Betalning utgår = betalning kommer = du får pengar. Man skulle kunna tro att byråkrater roar sig med att prata tvärtomspråket.

Svåra ord är alltså ett av alla hinder som kan finnas mellan text och mottagare. Du kan läsa om fler svåra ord i Statsrådsberedningens och Justitiedepartementets text Svarta listan. Det är en uppradning av ord och fraser som man ska ersätta i författningsspråk.

Lämna en kommentar

Under Begriplighet, Språk

Taggat som , , , ,

15 oktober 2009 · 10:01

Går det att tänka på något man inte känner till?

Tisdagens språkliga filosofier har inte lämnat mig än. Det är minst en fråga till som jag vill undersöka, nämligen: Går det att tänka på något man inte känner till?

Jag tog ju upp ha på tungan-exemplet. Ibland kan det också vara så att man har ett spöke på tungan, det vill säga man letar efter ett ord som inte finns. Är det då så att man tänker på något man inte känner till? Ja, på sätt och vis är det ju det, men samtidigt har man begreppet färdigt för sig, det är bara det att det inte har något ord. Det går bra att konstruera ett. Alltså känner man till fenomenet, även om det inte har ett ord.

På det sättet gör man kanske också när man ser något som man inte har ett ord för. Säg till exempel vad det nedanstående är.

En blå gris med vingar

Det är förstås en blå gris med vingar. Jag tar för givet att du också ser det, och detta ger oss två värdefulla insikter om hur vi fungerar:

1. Du vet precis hur en gris ser ut, och även om den där hade varit rosa och varit utan vingar hade det varit en fruktansvärd avbildning av hur grisar faktiskt ser ut. Ändå ser du att det är en gris. Varför? Antagligen är det två signaler som spelar in: trynet och knorren. Det är allt du behöver för att sluta dig till att det var en gris. Vad fördomsfull du är. Egentligen skulle det lika gärna kunna vara en blå höna med tryne och knorr. Hm, även om jag hoppas att du nu inte tänkte att det var någon slags fågel med tryne och knorr, så faller min argumentation faktiskt ändå inte platt. Se nästa tes för motivering.

2. Den där skabrösa krumeluren liknar ingenting annat i vare sig verkligheten eller en lsd-babians fantasi. Ändå tror jag att du försökte lista ut vilket djur jag försökt avbilda med mina förödmjukande låga painttalanger. Du tänkte nog inte ”det där är ingenting” utan snarare ”undra vad det är hon försöker avbilda”. Ursäkta att jag berättar för dig vad du tänker, men jag tycker att mina gissningar på ett mycket illustrativt sätt förklarar min idé: Hos oss språkanvändande människor ligger det alltid närmare till hands att hitta betydelse än att inte förstå. Om vi inte har ett ord för något kan vi ändå beskriva det med andra språkliga uttryck.

Så låt oss gå tillbaka till ursprungsfrågan: Kan man tänka på något man inte känner till? Ja, man kan det, i den mån man får använda den kunskap man faktiskt har om världen. Du kan behandla informationen i bilden ovan om du får jämföra den med något som påminner om den – det är en gris, fast den är ritad, och blå, och den har vingar. På samma sätt är det ju med många klassiska fantasifoster som kentaurer, sfinxar, enhörningar och så vidare. Fast de varelserna är så pass etablerade i vårt medvetande att vi numer har ord för dem. Vi kan dock fortfarande beskriva dem: en enhörning, det är som en häst fast den har vingar och ett horn i pannan.

Men hur är det då med mindre greppbara saker än tecknade djur? Hur beskriver vi till exempel en känsla? Utmärkt faktiskt. Vi har ju kommit överens om liknelser som känns så självklara och verklighetstrogna att vi knappt kan upptäcka dem. Men ärligt – har vi verkligen kärleken i hjärtat? Kan ett liv verkligen slås i spillror? Sånt funderar kognitiva lingvister på, och deras slutsats är att man kan förstå väldigt abstrakta fenomen genom att likna dem vid konkreta fenomen. Därför jämför vi till exempel vårt liv med ett objekt gjort av glas, och genom att låta krossa det glasobjektet kan vi beskriva den ofattbara vidden av olycka som ibland drabbar oss. I den här teorins mest extrema form kan man påstå att människan bara kan förstå tre fenomen: rörelse, kraft och fasta former. Vi säger att tiden går – rörelse. Vi säger att hjärtat bultar för någon – kraft. Vi säger att liv kan krossas – fast form.

Tänk dig det senaste stycket som ett steg ut ur en cirkel, och att du nu ska gå tillbaka till cirkeln igen, för jag ska försöka sy ihop den här språkfilosofiska promenaden (EN TEXT ÄR EN CIRKEL, EN TEXT ÄR ETT SÖMNADSOBJEKT, EN TEXT ÄR EN RESA – så betecknar man konceptuella metaforer, det kanske är lite gapigt, men så är livet). Jag ska ägna mitt sista stycke åt att ge ännu ett svar åt inläggets fråga. Man kan inte tänka på något man inte känner till. Förr i tiden hade inte svenskan något ord för lila, utan man såg färgen lila som en del av det fält som ordet brun täckte. Man såg skillnad mellan en styvmorsviol och en bajskorv, men man tyckte inte att färgskillnaden var tillräckligt intressant för att beskriva med språket. Av en eller annan anledning började man plötsligt tycka det, och då skaffade man sig ett ord. Men före dess tänkte vi inte på lila saker. Jag tror att ett ords existens påverkar vårt sätt att tänka. Jag tror att det är mycket svårt att uppmärksamma fenomen som man inte har ord för. Så även om språket främst är en bild av vår verklighet, så tror jag att vi faktiskt ser på verklighet utifrån det språk vi har att tillgå. För enhörningar finns ju, men inte blå bevingade grisar.

Tackpresent: En skojig bild med metafortema (av Jan Stenmark)

2 kommentarer

Under Psykolingvistik, Språk

Taggat som , , , , , ,

26 september 2009 · 13:59

Hen som vill kommunicera ska inte tro att hen är något

I min treåriga språkkonsultutbildning har jag fått lära mig hur man kommunicerar med text så effektivt som möjligt. Det är inte alltid så kul; jag tycker ju om text. Jag älskar text. Jag älskar stilfigurer, rim, svordomar, överdrifter, okonventionella metaforer. Men för att bli en riktigt effektiv skribent av det som språkvetare kallar bruksprosa (=text som man läser annat än för sitt eget höga nöjes skull, till exempel brev från Försäkringskassan), för att bli det ska man skriva så att texten passerar så obemärkt som möjligt. Läsaren ska inte tänka på texten, hen ska tänka på informationen som texten förmedlar. Det är därför Försäkringskassan inte får svära. Men det är också därför vi inte vill ha något flashigt intro när vi går in på Konsumentverkets webbplats, och det är därför hen som verkligen vill kommunicera inte ska tro att hen är något.

Linus Salö har undersökt hur kommuners webbplatser borde se ut för att funka så bra som möjligt. Ett av hans kanske viktigaste resultat är att webbplatserna alltid måste motsvara användarnas förväntningar. Alltså: en kommuns webbplats borde se ut som kommuners webbplatser brukar göra. De ska inte tro att de är något.

Till råga på allt har Linus kaxigt nog presenterat sin studie på en webbplats. Det är en snygg webbplats. Gå och titta! Lär dig kommunikationens jantelag. Lär dig att mottagaranpassa för nätmedborgaren.

Klicka för att kolla in webbplatsen (i nytt fönster)

Gå dit!
Fotnot 1: Jag är lite jävig vad gäller mister Salö. Det är kanske säkrast att du undersöker själv om hans studie verkligen är så jävla bra.
Fotnot 2: Mitt jobb kommer ju handla om att skriva helt inkognitoish, och därför tar jag mig gärna en språklig svängom här i bloggen. Jag hoppas du ursäktar.

Lämna en kommentar

Under Språk

Taggat som , , , ,

11 september 2009 · 8:56

Även en språkkonsult har sina fläckar

Av en slump upptäckte jag till min förskräckelse att jag har använt ett ord med en helt och hållet privat betydelse. Ni känner säkert alla till ordet kuriös. Det är ju ett ord man stöter på då och då. Man kanske inte säger det till sin vovve eller till varmkorvförsäljaren, men man ramlar inte av stolen om man läser det i en högtravande mer eller mindre vetenskaplig text. Så jag tänkte, att jag som trots allt läser på universitätet, hade ju egentligen ingen anledning till självaktning om inte också jag kunde lägga mig till med kuriös då och då. Jag kan påminna mig åtminstone två gånger under den senaste månaden då jag har använt ordet. En gång i det här blogginlägget och en gång när jag diskuterade en språkvetenskaplig författare med en ganska högt ansedd språkvetenskapare. Olycka.

Kuriös. Det borde ju vara en blandning av det engelska adjektivet curious och det svenska substantivet kuriosa. Jag tänkte att det framför allt var som ett adjektiv av kuriosa, betydande ‘fylld av kuriosa’, ‘bestående av kuriosa’ – på samma sätt som förhållandet mellan ambitiös och ambition, och religiös och religion. Det kan man också säga att det är, fast bara med viss krystning. Men nu måste jag ta er några steg tillbaka, närmare bestämt till ett uppslag i Svenska akademiens synnerligen nyutgivna Svensk ordbok.

Ordet kuriös kom in i svenskan på slutet av 1600-talet. Det kom från latinets curiosus eller franskans curieux och betydde ‘nyfiken’,’vetgirig’ och ‘egendomlig’. Några år senare uppkom också ordet kuriositet, för att beteckna sällsynta eller märkvärdiga förhållanden. Hundrafemtio år till och sedan kom kuriosum hit. Jag får lite kväljningar när jag stöter på ord som slutar på -um och ska pluralböjas med -a, men hur hemskt det än kan låta så är det på den vägen svenskans kuriosa blev till på mitten av 1800-talet. Därefter kom det sig att man sällan pratade om ett kuriosum, utan oftare om flera sådana – kuriosa. (Det är förresten ingen ovanlig företeelse att svenskan tar in ord i långivarspråkets pluralform. Så är det till exempel med kex som kommer från engelskans cakes och med paparazzi som är pluralformen av italienskans paparazzo.)

Jag tror att jag skulle vilja lägga en del av skulden till mitt missöde på nöjesjournalister. De berättar ofta lite ”kuriosa” i slutet av till exempel en recension av en film. Då betyder det ”Visste du förresten att det var i den här filmen som Brad och Angelina blev ett par?”. Uppenbarligen läser jag för mycket nöjesjournalistik och för lite Svensk ordbok, för det är just den här typen av användning som fick mig att tänka att information som lanseras på ett ”visste du förresten att”-sätt kan sägas vara kuriös. När jag kallade en språkvetenskaplig författare för kuriös, så tolkades det nog som att jag tyckte att han var egendomlig och märkvärdig. Det kanske han är, men vad jag menade var att han har en förkärlek för att skriva om kuriositeter och undviker att gå ner på djupet och diskutera språkliga fenomen. Nu tror jag tyvärr att argumentationen föll lite platt.

Jag är inte den som böjer ett pronomen till flera pronomina. Inte heller är jag den som fnyser föraktfullt åt folk som stavar parentes parantes. Men jag tycker att det är viktigt att använda ord i samma betydelse som andra svensktalare. Inte för språkets renhets, styrkas och höghets skull, utan för ens egen. Inte för att folk tror att man är dum som använder ordet fel, utan för att man helt utan att mena det kan råka kalla en människa för märkvärdig. Ord är viktigt. Köp ordboken. Nej förresten. Skaffa bokmärke till wikipedia, saol och saob.

Fotnot: Svensk ordbok anser förvisso att kuriosum fortfarande är ett levande ord i svenskan, då det finns som uppslagsord och endast tar upp kuriosa som en möjlig pluralform. Jämför med google, folkets korpus: ”kuriosum” får 3 250 träffar, ”kuriosa” får 246 ooo.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , ,

04 september 2009 · 8:21

Svenskan mår fint

”Jag misstänker, och många med mig, att svenska språket utarmas.”

Med de dystra och ganska omoderna orden inledde DN en kampanj i somras. Kampanjen hette Adoptera ett ord, och gick ut på att läsare skulle gräva upp ett gammalt ord från språkkyrkogården och lova att använda det minst 10 gånger i år. Det låter romantiskt, det låter som en hedervärd språkvårdsinsats i ett mäktigt och lyckat forum. Men ack.

Språk är komplext och självgående, och så länge människor använder det är det också komplett. Det ligger i själva existensen av ett språk att det är komplett. Det finns alltid ord för det ett friskt språks brukare vill säga. Och svenskan är ett friskt språk. Alltså: svenska språket håller INTE på att utarmas.

Jag misstänker, och många med mig, att språkbrukarna låter ord falla i glömska när de inte längre har användning för dem. Hur många vet egentligen vad urarva betyder? En av tio? En av tjugo? Jag tycker, och många med mig, att det är rent och skärt snobberi att återuppliva gamla ord med motiveringen att språket var mycket bättre förr i tiden. Varför skulle man använda ett ord som ingen förstår?

Man ska inte vara rabiat. Det händer kanske ibland att ett ord blir mindre användbart under en viss tid och att alla språkbrukare under den tiden tyvärr glömmer bort ordet helt och hållet. Det är förstås synd, och i dessa fall är det bra om ordet återuppväcks från de döda. Men när det börjar användas igen gäller det att vanliga svenska språkbrukare förstår ordet. Vad fyller det annars för funktion? Ibland misstänker jag, men det kanske jag är ensam om, att folk använder svåra ord som ett antagningsprov till en fin skara intellektuella personer. Det finns såna människor som förstår och använder urarva, och så finns det packet, pöbeln, de smutsiga och outbildade, dumma som inte gör det. Men man skulle ju inte vara rabiat.

Som pausmusik kan vi titta på en bild som dyker upp bland träffarna om man bildgooglar på "urarva".

Och hör sen på alla dessa bakåtsträvande bakomvagnentapp till människor som motiverar sina adoptivord med ”i stället för det avskyvärda …”, ”i stället för det talspråkliga …”, ”i stället för det infantila …”. Mellan varje bokstav jäser deras självgodhet upp som en spyluktande sörja. De får förstås använda vilka ord de vill, och det är väl bra om de inte ser sitt eget ordförråd som avskyvärt och infantilt. Men vad innebär dessa kommentarer för deras syn på andra människors språk? Och på andra språkbrukares karaktär? Det är inget fel på dem som säger orera – bara de inte tror att de är bättre än dem som säger jiddra.

Rabiat, ja. Jag får väl äntligen lov att erkänna att kampanjen också lyfter fram en del positivt. Det är en hel del hemmasnickrade slangord och smala dialektala ord som har skickats in. Som ett forum för att upplysa andra om skojiga ord fungerar ju kampanjen bra. I Ångermanland, eller åtminstone i en person i Ångermanland, finns det tydligen till exempel ett ord för att lägga täcket både på och under fötterna: det heter fotspönn. Fint. Och jag är inte heller den som inte tycker att det är lite skojigt att säga att jag ska på galej istället för kalas eller fest. Språk ska vara levande, kreativt, användbart, mångfacetterat. Men det är äckligt, motbjudande, vedervärdigt, skabröst att använda krångligt språk för att skilja mellan fint och fult folk.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , ,

07 april 2009 · 21:57

En liten sedelärande historia om förkortningar

Jag är ju på praktik nu. Praktiken får inte kallas praktik, av anledningar som jag visserligen förstår (det låter ju som att man är en tolvåring som praoar på Skokedjan). Termen som ska ersätta praktik förstår jag dock inte: Verksamhetsförlagd utbildning. Visst, det låter väl fint i en kursplan, men i lunchrummet?

Någon från verksamhetsförlagd utbildnings-platsen: ”Hej, vem är du?” Jag: ”Jag är verksamhetsförlagd utbildnings… Jag menar jag har verksamhets… Alltså det här är min verksamhetsför… Äsch. Linnea, jag är praktikant.”

I just detta fall känns det ju ganska skönt att man kan välja ut tre bokstäver ur termen, och slänga sig med VFU (även om också det begreppet skulle ha sina uppenbara brister i ovanstående lunchrumskonversation).

Centrum för lättläst är stället där jag håller till, i alla fall. Mitt jobb som språkkonsult är ju att skriva så att alla förstår. Centrum för lättlästs jobb är att skriva för dem som oftast utesluts av ”alla” – det vill säga personer som har särskilda problem med att läsa. En grupp som har problem med att läsa (på svenska) är ju personer som har ett annat förstaspråk än svenska. Det är också den gruppen jag djupstuderar i min prak… jag menar min VFU.

För att göra den redan långa historien lite kortare (för ni vill faktiskt inte, det försöker jag lära mig att förstå, höra den allra längsta historien) ska jag bara berätta att jag fick höra en vacker historia om förkortningar, från en lärare i svenska för invandrare.

Klassen läste en text om svenska julbord. En elev läste upp för resten: ”På det svenska julbordet finns det sill, kalvsylta, potatis, prinskorv emm emm”. En elev protesterar: ”Vadå emm emm?” Den uppläsande ”Ja, det står så: emm emm”. ”Men det är en förkortning fattar du väl”. ”Jaha. Vad är det en förkortning för då?”. Upproret övergår till ett förbryllat sorl. Man kan verkligen föreställa sig emmandet i klassrummet: ”Emm…” ”Emm…” ”Emm…”. Till slut var det en klipsk elev som knäckte nöten: ”Mellanmjölk!”

Illustration:JesperWaldersten

Illustration: Jesper Waldersten

Sensmoral: Man kan inte veta vad ”VFU” betyder om man aldrig har hört ”Verksamhetsförlagd utbildning”.

Tillägg: Man kan kanske förresten ändå aldrig veta vad Verksamhetsförlagd utbildning betyder.

Lämna en kommentar

Under Språkkonsultprogrammet

Taggat som , , , ,

13 augusti 2008 · 17:01

Onödiga försvenskningar

Det finns något som heter Widget. Ingen vet exakt vad det är, men när man stött på ordet ett par gånger får man ett ungefärligt begrepp: en liten finessrik virtuell grej; en knapp på en hemsida eller så. Det är inte så noga. Man fattar ungefär, man har kommit överens med sin bristande medhängning i it-jargongen.

Många språkvårdare tycker det är synd att man ska behöva nöja sig med att bara förstå ungefär. Därför tycker till exempel språkrådet att man ska byta ut ”human resources” till ”personalavdelning”. Det är ju en sympatisk inställning. Men som så mycket annat kan försvenskningen och förenklingen träffa stolpen också: språkrådet föreslår exempelvis att man ersätter ”skateboard” med ”rullbräda” och ”cookie” med ”kaka”. Det är dumt att bannlysa engelskan när den kan erbjuda ordnyanser till svenskan. Låt kakan vara i kakfatet, så får cookien vara i datorn. Och när det gäller rullbrädan bortser språkrådet från att den engelska motsvarigheten har etablerat sig så mycket att det både känns obekvämt och onödigt med en försvenskning.

Och anledningen till att det här inlägget skrivs har med den förstnämnda anglocismen att göra. Jag loggade nämligen in på bloggen för att uppdatera er om vad som ligger på mitt sängbord, och började leta efter ordet Widgets i menyraden. Men ordpressen har tydligen blivit passerad av försvenskningskorståget, och numer heter det inte ”Widgets” utan ”Gränssnittskomponenter”. Jag vet: varför inte byta ut det krångliga engelska ordet mot ett dubbelt så långt, ännu krångligare svenskt ord!

Fotnoter: 1) Widget uttalas /oiddjett/ och inte /viid-jeet/, och om man inte fattar ett dyft av min beskrivning, men vill göra det, kan man wika ordet. 2) Jag har ingenting särskilt emot språkrådet, jag är bara dåligt uppfostrad. Läs deras lista på onödiga engelska ord vet jag, den är åtminstone tänkvärd.

3 kommentarer

Under Rappakalja

Taggat som , , , , , , , , ,