Etikettarkiv: Förståelse

Förkunskaperna bygger upp förståelsen

Jag läste nyligen ett bokkapitel med det fantasieggande namnet Discourse Comprehension (längst ner i inlägget finns alla uppgifter om det). Det inleds med en strålande illustration av hur förståelse går till. Läsaren ska försöka lista ut svaret på fyra gåtor. Jag stjäl upplägget och översätter fritt:

1. Hur får man in en elefant i ett kylskåp?

Svaret är enkelt: man öppnar dörren, sätter in elefanten, och stänger dörren. Nu kanske du kan besvara nästa fråga:

2. Hur får man in en giraff i ett kylskåp?

Du tror kanske att det bara är att öppna dörren, sätta in giraffen och stänga dörren? Fel! Kylskåpet är ju fullt med elefant. Det korrekta tillvägagångssättet är således att öppna dörren, ta ut elefanten, sedan sätta in giraffen och stänga dörren. Nu kan du säkert lista ut svaret på den tredje gåtan:

3. Djungelns konung har ordnat ett möte i djungeln, och alla djur ska dit. Bara ett enda djur uteblir. Vilket?

Svaret är förstås giraffen; den är ju instängd i kylskåpet. En sista gåta:

4. Hur kommer man över en flod där det bor en massa krokodiler?

Den listiga läsaren har nog börjat förstå konceptet på svaren: de har med de tidigare gåtorna att göra. Och svaret på den här är helt enkelt att man simmar på. Krokodilerna är ju hur som helst på möte.

Så här går det till också när vi läser kluriga texter. I min magisteruppsats, som jag håller på att skriva nu under våren, undersöker jag myndigheternas texter om hur man sköter ett företag. Många av texterna måste läsas på samma sätt som såna här gåtor blir lösta. Det gäller att packa på sig information efterhand som man läser. Informationen i början påverkar nämligen hur man ska tolka den kommande informationen. Först får läsaren lära sig vad schablonavdrag är, sedan får den en instruktion om hur man gör dem – åtminstone i de lyckade fallen.

Man kanske kan använda den lite trötta metaforen om den rullande snöbollen för att illustrera detta: all den information man får i texten måste följa med i tolkningen av det kommande. Det börjar med en liten snöboll, och allt eftersom den rullar ner för backen klibbar mer och mer snö fast på den; det börjar med en liten klump förkunskaper, och allt eftersom man läser texten klibbar mer och mer information fast på läsarens kunskapsbank. En text med mycket information kan skapa enorma snöbollar som har svårt att hålla kurs. Snöbollen kan bli helt vind och rulla snett eller stanna av; då har det kommit för mycket information. Det gäller att informationen hinner sätta sig innan man rullar vidare.

Men metaforen visar som sagt ändå bara de riktigt lyckade fallen. Det händer ofta att informationen kommer i oordning, så att något läsaren behöver känna till för att kunna förstå texten kommer i slutet. Tänk dig en snöboll som på detta sätt måste hoppa upp och ner i backen. Helt omöjligt! Dessutom påverkar texten också det man redan läst; den nya snön förändrar alltså kärnan i snöbollen.

Tja, snöbollsmetaforen är nog ändå inte särskilt lämplig. Vår bank av kunskaper är ju inte så simpel att den bara fylls på och fylls på; dels måste förkunskaperna aktiveras av att texten påminner en, dels kommer ny kunskap att förändra gammal kunskap, och dels försvinner kunskap när vi glömmer bort den. Nej, snöbollsmetaforen är för trött. Men vem bryr sig hur som helst om snöbollar nu när det snart är april?

Gåtorna kommer från Handbook of Psycholinguistics från 2006, med redaktörerna Matthew J. Traxler och Morton Ann Gernsbacher. Kapitlet hette som sagt Discourse Comprehension, och är skrivet av Rolf A. Zwaan och David N. Rapp. Gåtorna finns på sidan 725.

1 kommentar

Under Begriplighet, Psykolingvistik, Språk

Ingenting finns inte

För några inlägg sedan tog jag upp diskussionen om förhållandet mellan språk och tanke. Jag nämnde att det finns de som tror att språket bestämmer vad vi kan tänka på, och de som tror att det vi kan tänka på bestämmer vårt språk. Nu ska jag fylla på med reflektioner. Ett minne från min barndom har nämligen seglat upp.

Jag var kanske fyra år, och befann mig på dagis. Min dagisfröken berättade precis för mig att det finns blinda personer.

– Det finns blinda personer, sa fröken. De kan inte se någonting.
– Okej. Vad ser de då? frågade jag nyfiket.
– Ingenting, förtydligade fröken.
– Ja, ja, sa jag tålmodigt. Men vad ser de.
– De ser ingenting.
– Nä, nä, ingenting, bekräftade jag. Men någonting ser de ju.
– Är du dum i huvet din lilla dvärg, sa frökens extralingvistiska signaler, och upprepade med talet: De ser I-N-G-E-N-T-I-N-G!

Visserligen är jag i hög grad partisk, men jag vill ändå påstå att jag var ett synnerligen klokt barn. Jag hade lagt märke till att jag kunde se saker om jag hade ögonen öppna. Jag såg former, djup, färger. Vad jag också lagt märke till var att jag kunde se saker även när jag blundade. Om jag till exempel hade tittat mot något väldigt ljust, och sedan stängde ögonen, kunde det sväva runt små lustiga figurer på baksidan av mina ögonlock. Efter ett tag brukade figurerna försvinna, och om jag då vände mina stängda ögon mot ljuset kunde jag se en lite aprikos färg. Släcktes ljuset såg jag en svart färg.

– Ingenting alltså, svarade jag fröken. Vilken färg har det?
– Men för i helvete ungjävel, sa fröken i en uppgiven suck.

Vad har då detta med språk och tanke att göra? Jo detta: Eftersom jag hade lagt märke till dimensionen färg, kunde jag inte tänka mig frånvaro av färg. Också avsaknad av färg var en färg: det kunde till exempel vara svart som mörkret, aprikost som mina stängda ögon, eller vitt som ett omålat papper. En film som kallades ofärgad var grå. Allt hade färg. Och ingen färg, det gick helt enkelt inte att föreställa sig. Allt detta byggde på att jag hade skapat mig begrepp om konceptet färg och seende. Jag hade nämligen inga problem med att förstå att blinda personer inte kunde se former, utan tänkte mig att det var ungefär som att gå omkring med stängda ögon. Som jag har förstått blindhet, också i vuxen ålder, är det också ungefär så det fungerar.

Samma sak gäller för några andra dimensioner, även om vi inte alltid har ord hela dimensionen. Höjd är en sådan sak. Avsaknad av höjd är ju också en höjd: platt. Eftersom vissa saker har höjd, har vi skapat ett begrepp för saker som inte har höjd. Eller ljud, för den delen. De flesta kan utan problem föreställa sig metaforen öronbedövande tystnad. Vanan att höra gör nämligen att också inget ljud får en plats i ljuddimensionen: inget ljud är tystnad.

Så fort vi skapat en sådan här dimension så finns den alltså, även när den inte är uppfylld. Ingenting blir också en existens. Och eftersom ingenting:et existerar, så finns inte ingenting. Häpp!

2 kommentarer

Under Språk

Mästarna talar

Det händer ofta att jag läser texter av kloka människor, och stöter på ett citat som jag blir stormförtjust i. Jag vet aldrig vad jag ska göra av min förtjusning, så oftast låter jag den lite moloket rinna av. Nu ska jag emellertid baka andra bullar: jag startar en citatserie här i bloggen. Min plan är att främst ta med insiktsfullheter om språk, och särskilt om begriplighet.

Det börjar med språkvetaren Gunnel Källgren, som skrev såhär i sin avhandling Innehåll i text från 1979:

Det som gör en text svår är ju nämligen inte främst det som står i den, utan det som inte står.

(s. 112)

Amen!

1 kommentar

Under Citatet, Språk

Svenskan – ett sammansättningsspråk

I morse satt jag på tunnelbanan, måndagsmorgontrött, klippande med ögonen. Folk satt indunade och såg sura ut, blippade förstrött med sina telefoner, läste Metro. Mitt emot mig satt en som läste Metro. Jag vilade ögonen på framsidan. ”T-banetjuven slår till när du sover” stod det med fläskiga bokstäver. Det skiter väl jag i, tänkte jag. Det är ju inte min t-bana. Jag har ingen t-bana. Hur många människor har egentligen en t-bana? Det kan inte vara många. Vilka riktar sig Metro mot? Förresten lämnar man väl inte t-banan olåst när man går och lägger sig. Gör man det får man ju skylla sig själv.

Mitt missförstånd roade mig i flera minuter. Sammansättningar är ord som ställer stora krav på vår språkliga förmåga, och för den delen på vår förståelse av omvärlden. I Metros rubrik var förledet inte ett stöldobjekt, som det hade varit om förledet hade varit ett ord som bil – ”biltjuven slår till när du sover”. Det betyder att en tjuv smyger sig in i ens garage och stjäl ens bil medan man sussar ovetande i sin säng.

Ett annat möjligt förled är bonde – ”bondtjuven slår till när du sover”. Det betyder ju inte att tjuven stjäl bönder. I stället specificerar förledet vilken typ av tjuv det är – en tjuv som är (som en) bonde. Oftast används det inte ens för personer som stjäl utan för odågor av andra slag, synonymt med slyngel, och lymmel.

Och så har vi sammansättningen småtjuv: ”småtjuven slår till när du sover”. Tänk om sådana tjuvar hade varit specialiserade på de små, barnen alltså. Det hade varit obehagligt. Men nej, här specificerar små i vilken utsträckning tjuveriet pågår.

När vi tolkar ordet t-banetjuv använder vi delvis vår språkliga kompetens. Förled i sammansättningar brukar specificera efterledet: ett stenhus är ju ett slags hus, närmare bestämt ett av sten. Med den språkliga analysen förstår vi alltså att en t-banetjuv är en slags tjuv. Vilken slags tjuv?

För att lista ut det måste vi koppla på vår omvärldsanalys. Vi listar snabbt ut att det inte kan vara en tjuv gjord av t-bana. T-bana är inget material. Vi kan också dra slutsatsen att t-bana antagligen inte är en så kallad semantisk patient, alltså stöldobjekt, eftersom nästan ingen människa äger en t-bana. Att t-bana inte kan ange tjuveriets utsträckning, som förledet små kunde, förstår vi också rätt snabbt; t-bana kan under inga omständigheter vara en måttenhet. Vad skulle då t-bana kunna specificera? funderar vi. Jo, det är ju platsen där tjuveriet sker! Att t-banetjuven slår till när vi sover betyder att hen ger sig på oss när både vi och tjuven befinner oss i en t-banevagn.

Tänk att man vanligen klarar den där analysen på mindre än en sekund. Det måste man ju påstå är lite märkvärdigt.

11 kommentarer

Under Språk

Äntligen deltagare i diskursdiskursen

Den här våren påbörjade jag min tionde termin av universitetsstudier i språk. Det är en milstolpe. Inte bara för att tio är ett jämnt och fint tal, utan för att jag nu mer eller mindre förstår vad en diskurs är.

disku´rs, i vetenskapliga sammanhang en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor och begrepp, t.ex. den moraliska, den vetenskapliga eller den religiösa diskursen, eller formen hos en sådan helhet.

I episk diktteori är diskursen sättet på vilket händelserna litterärt förmedlas, dvs. berättarens tillrättaläggande och komposition av stoffet.

Jag vet, det kan verka enkelt när man väl har hört Nationalencyklopedins beskrivning. Men när man hör det i språkvetenskapliga slutsatser som ”den syntaktiska processorn skulle kunna vänta med stängningen och låta den semantiska processorn eller betydelseprocessorn fatta det avgörande beslutet eftersom den har tillgång till referentiella och diskursiva faktorer” har man plötsligt tappat allt grepp man må ha haft om det lilla ordet.

Ordet diskurs kommer från latinets discursus som betyder ‘springa hit och dit’. Det hjälper inte så mycket. Faktum är att inte en enda av de trettiotals förklaringar jag fått har hjälpt mig. Så plötsligt en dag i februari 2010 satt ordet där på en synaps i min hjärna och dinglade med benen.

Jag ska inte ge mig på ännu ett fruktlöst förklaringsförsök bara för att jag själv tror att jag förstår. Vänd dig till Wikipedia om du vill ha en sådan. Jag börjar bli övertygad om att det tar några år och trettiotals fruktlösa förklaringsförsök att lära sig sånt som diskurser och semantiska processorer. Som vattnet som urholkar stenen arbetar hjärnan träget med att försöka få hål på ett begrepp. En dag vaknar man och så är det gjort.

Med fem års erfarenhet av den akademiska diskursen kan jag äntligen påstås ha fått ta del av diskursdiskursen. Ha. Ät det, diskursjävel.

Lämna en kommentar

Under Språk

Tvättstuga med betydelse?

>>Luddfilter rengöres efter varje torkomgång.

Jag bor i Husby, ett område där över femtio procent av invånarna är födda i ett annat land än Sverige (enligt USK:s statistiska årsbok 2009, på sidan 146). Det är en rimlig gissning att rätt få av dem har svenska som förstaspråk. Det är svårt att läsa på ett andraspråk.

>>Strykfria material skall endast fyllas till hälften av angiven max last.

En av de saker som kan ställa till problem är ovanliga ord.

>>Maskinen får ej handhavas av minderåriga.

Ett annat problem är substantiverade verb.

>>Valsning sker med helt pårullad mangelduk.

Nu är det tvättdags igen, och inte det minsta språkliga meddelande går min surmulna söndagskritik förbi. Det är ju enkelt att gnälla på dåligt språk. Det här skriver jag till exempel medan jag väntar på att mitt tvättgods ska nå centrifugeringsslut (sic). Det kräver ingen större aktivering av den analytiska förmågan. Jag skannar lokalen efter text, och eftersom stället invegs kanske någon gång i slutet på sjuttiotalet, och sedan dess inte direkt har badat i pengar, har nästan all text en stark sjuttiotalslig prägel. På sjuttiotalet fanns inte ens några språkkonsulter (den första kullen började sin utbildning 1978).

När man kommer in i tvättstugan, det vill säga när man har manövrerat Electrolux Wascator och har tagit sig in, möts man av en trevlig blå skylt.

Ja, att gnälla är enkelt. Men testa att formulera om de här meddelandena till svenska som en genomsnittlig Husbybo kan förstå. Visst, det går, men det är inte handvändningsgjort. Det är nämligen inte bara substantiveringarna som ska göras till verb, eller handhavas som ska bytas till användas; det är ett helt perspektivskifte som måste till för att avhjälpa den migrän man får av min tvättstuga. Det är därför Språkkonsultprogrammet är sex terminer långt. I höst är det antagning i Umeå.

12 kommentarer

Under Språk

Teoretiska perspektiv på tvättstugan

I min tvättstuga heter regenten Electrolux Wascator. Hen och jag har en liten återkommande konversation varje gång det vankas tvättning.

– Välkommen, säger Electrolux Wascator.
– Tack, säger jag. Läget då?
– Vad skall göras? frågar EW.
– Ehm. Bokning skall göras, säger jag.
– Sön 21 feb. Pass 2. Kl 10–13, säger EW. Önskas bokning?
– Ja, bokning önskas.
– Vänta. Bokning ok.
– Bokning ok, bekräftar jag. Vi ses nästa vecka.
– Välkommen, säger EW men pratar redan med någon annan.

Det är kanske lite synd om Electrolux Wascator. Jag kan aldrig låta bli att retas lite med henom. Men vad är det egentligen hen gör så fel?

Det största problemet med EW är ju att hen är så opersonlig att det kliar i hjärtat. Hen vägrar envist att tilltala mig på något sätt. Det här har att göra med en gammal kultur där man kunde känna sig lite påhoppad när folk du-tilltalade en och pratade om ens känslor och önskningar trots att man nyss träffats. Den här kulturen finns kvar fortfarande, även om gränserna har flyttat på sig lite. Men tänk till exempel på hur det känns när en telefonförsäljare ringer hem till dig när du sitter i en morgonrock och tubsockor och kollar på Simpsons. ”Men hejsan Linnea” säger de och man bara ryser av illvilja att köpa vad det än är de vill sälja.

I dag finns det dock inga större problem med ett lite mer familjärt språk än det som EW använder. Det skulle till exempel inte göra något om hen frågade ”Vad vill du göra?” i stället för ”Vad skall göras?” och ”Vill du boka?” i stället för ”Önskas bokning?”.

De alternativa skrivningarna har två ändringar. Den ena är att EW tilltalar mig direkt med ”du”. Den andra är att verben är aktiva i stället för passiva. Konstruktioner med passiv plus verbalsubstantiv som ”önskas bokning” är ofta lite svåra att bearbeta, och låter dessutom inte så trevliga. Om man försöker få in ett ”du” i en sådan mening kommer andra ändringar på köpet: verbet blir aktivt och verbalsubstantivet blir ett verb – ”vill du boka”. Därför tror jag att det generellt är bra att försöka använda du-tilltal i såna här texter, mest för att det för med sig andra trevliga språkdrag.

Så du-tilltal är ofta en bra idé. Ändå är det ju ganska vanligt med såna här opersonliga meddelanden på offentliga platser. Betyder det att nästan alla som skriver offentliga meddelanden har huvudet i arslet? Nej, som tur är stämmer inte det.

En fördel med de torra alternativen är att de ofta tar mindre plats. En klassisk torris är ”Missbruk beivras”, som det till exempel brukar stå på nödbromsar. För att översätta detta till klarspråk skulle man behöva minst tre gånger så många tecken: ”Om du drar i nödbromsen utan att ha en god anledning kan det få juridiska följder”, eller något.

En annan fördel är att man faktiskt kan vilja undvika du-tilltal i vissa sammanhang. Det gäller särskilt för negativa meddelanden. I Londons tunnelbanor finns det till exempel ett meddelande som går något i stil med ”If you harass any member of the staff, you will be prosecuted”. Whoa. Wasn’t gonna. Gå omkring här och anklaga oskyldigt folk.

Visst, ingen av dessa fördelar kan försvara EW:s kommunikation med mig. Men jag tror ändå att det kan vara bra att göra en liten kulturell analys innan man trakasserar någon stackars wascator. Hen är ju trots allt bara en bricka i spelet.

Lämna en kommentar

Under Språk

Sambandsord är inte allt

Språkvetenskapen har länge vetat att sambandsord är viktigt för att man ska förstå en text. Det handlar om att visa kopplingen mellan meningarna, att tydliggöra sambanden.

Dåligt exempel: Kalle vill spela minigolf. Kalle får inte gå ut. Kalle är ledsen. Kalle är sjuk.

Varför är Kalle ledsen? Är det för att han är sjuk? Är det för att han vill spela minigolf? Är han sjuk för att han är så ledsen? Är han ledsen för att han inte får gå ut? Får han inte gå ut för att han är ledsen? Får han inte gå ut för att han spelar för mycket minigolf? Har Kalle en sjukdom som gör att han vill spela minigolf? Frågor så de understa ruttnar.

Bra exempel: Eftersom Kalle är sjuk får han inte gå ut. Det gör honom ledsen, för han vill gå ut så att han kan spela minigolf.

Här är Kalle. Se vad sur han är.

Varsågod för den strålande introduktionen av sambandsord. Nu kommer jag till ett verklighetsexempel som fick mig att skriva detta inlägg. Det är tyvärr på engelska, jag hoppas att det går för sig. Meningen är den första i en biografi över den tysk-schweiziska författaren Hermann Hesse.

Dåligt exempel, trots sambandsord: In 1924 Hermann Hesse remarried wedding singer Ruth Wenger. After several weeks however, he left Basel, only returning near the end of the year.

Vem är Basel? Kallades Ruth Wenger för Basel? Bodde de i en stad som hette Basel? Lämnade han i så fall Ruth Wenger ensam i Basel, eller fick hon följa med? Kanske Basel betyder äktenskap? Hermann Hesse kom tillbaka till Basel efter ett år. Fick han vara med Ruth Wenger igen då?

Ytligt sett kan man tycka att meningarna borde ha ett samband. Det finns åtminstone sambandsordet ”however”, motsvarande svenskans ”dock” – ett ord som signalerar att det finns en motsats mellan den första upplysningen och den andra. Problemet är att det inte finns något samband i informationen, så vi kan ändå inte veta hur den andra meningen förhåller sig till den första. Vi hade behövt se ordet Basel i den första meningen, för att kunna förstå vad det innebär att Hermann Hesse lämnade detsamma.

Samband är viktigt, men sambandsord är inte lika med samband.

Lämna en kommentar

Under Språk

TP har ingen språkkonsult

Vem efterträdde Carl Bildt som partiledare för Moderaterna?

Frågesport är ju julens sport; det är så lätt att kombinera med knäck och finkläder. Dessutom är det såklart varje besserwissers favoritsysselsättning, och därmed bland annat min. Den ovanstående frågan dök upp som ett påskägg mitt i julefriden på aftonen. Kan du svaret? Det står under bilden.

Här kommer svaret: Det beror på om Carl Bildt är subjekt eller objekt. Carl Bildt (subjekt) efterträdde Ulf Adelsohn, och Carl Bildt (objekt) efterträddes av Bo Lundgren. Det är märkvärdigt att TP-författarna inte verkar tänka på det här problemet.

Frågan ”Vem mördade Lee Harvey Oswald?” är ju lika dum: Han påstås ha mördat John F. Kennedy, och påstås ha mördats av Jack Ruby. Kanske går det till TP:s försvar att säga att den senare frågan kan vara översatt från engelska, för där kan man nämligen se på frågekonstruktionen om personen är objekt eller subjekt. ”Who did Lee Harvey Oswald (subjekt) kill?” och ”Who killed Lee Harvey Oswald (objekt)?”. Jag vet inte hur man ska beskriva detta rent språkligt, och kunniga läsare får gärna fylla luckorna. I frågan där Lee är subjektet kan vi ju se en hjälpverbskonstruktion med did kill, medan objektsfrågan endast har verbet killed. I båda frågorna kommer det finita verbet på andraplats: did respektive killed. Kanske är det så att engelska frågor inte kan sluta med subjekt. Säg gärna till om du sitter inne med svaret.

Jag spelade för övrigt ett annat frågesportsspel, mindre populärt och välkänt än TP, och tydligen ännu mindre korrekturläst. Där vimlade det av frågor som: ”Minns du Arnold Schwarzeneggers favoritreplik i slutet av Terminatorfilmerna?” Svar: Nej. Hur ska jag kunna veta vilken som var hans favoritreplik? Och även om jag visste det, så skulle ju svaret ”Ja” räcka. Och här då: ”Vem vann skytteligan i fotbolls-VM 2002, Ronaldo eller Rivaldo?” Svar: ”Rolando (!) vann skytteligan i fotbolls-VM 2002”.

Språkpolisiärt gnäll är förstås både tråkigt, destruktivt och elitistiskt, och jag avskyr folk som försöker sätta dit vanliga människor som stavar rebelliskt eller har en icke normenlig preteritumform av ge, men när ett seriöst företag tar sig tid att producera, marknadsföra och sälja en produkt tycker jag att de kunde ta sig en halvtimme för att kvalitetsgranska den innan de släpper den på marknaden. Särskilt när det gäller tabbar som en tolvåring kan hitta.

2 kommentarer

Under Språk

I universitetsbiblioteket surrar morgondagens maktspråk

– Då kan vi skriva att ”Vi antar att priserna kommer att sjunka under 2010, som en produkt av den rådande konjunkturen”.
– Är det inte bättre att vi skriver ”Prognosen visar”? ”Vi antar”, det låter så subjektivt.

Aha! Hetsen mot första persons pronomenen bara fortsätter. Det ovanstående har jag tjuvlyssnat från ett gäng grupparbetande ekonomstudenter på Stockholms universitetsbibliotek.

– Lean production är den managementfilosofi som…

Så låter det vid ett annat bord. Yttrandet innehåller två lånbegrepp. Akademiska grupparbeten är ett perfekt tjuvlyssningsobjekt för en som vill hitta språk att blogga om. Det finns material att bygga en hel avhandling på! Hur diskuterar studenter kring sitt språk när de skriver texter tillsammans? Hur motiverar de sina val? Vilket språk vinner?

Det är i svaret på den sista frågan som vi kan uttyda det framtida svenska språksamhället. Och oftast vinner ju det svåraste språket, det som låter smartast, mest exotiskt, fackinternt. Lean production är ett sätt att arbeta som är särskilt resurssnålt. Man skulle egentligen kunna säga resurssnål produktion i stället, men det är som om folk tror att det är helt orimligt att översätta ett begrepp som redan är etablerat på engelska. Management är nog ett ord som de flesta har hört några gånger. Kanske skulle du också kunna säga det. Men är det inte tydligare att parata om ledning eller ledarskap? Det är ju det det betyder.

Det etableras ofta en föreställning om att engelska ord är mer precisa, och om de översätts till svenska tycker man att man bara får ungefärliga motsvarigheter som är långt ifrån lika precisa. Varför väljer gruppen att använda begreppet lean production? Antagligen för att begreppet redan har börjat slå rötter inom även den svenska ekonomiska fackterminlogin. Det är nog så det heter i deras kursböcker, i ämnets tidskrifter, i universitetens föreläsningar. Jag tror att den kampen är förlorad. Men om jag skulle fråga dem varför de väljer att använda management i stället för ledning tror jag att de inte skulle ha någon bra motivering. De skulle nog säga att det låter bättre, att management har exakt den betydelse som de vill uttrycka. Kanske skulle de framhäva att management innefattar både ledning och styrning, eller något annat argument som antyder att det engelska begreppet är precist, medan de svenska motsvarigheterna har en olycklig dubbeltydighet eller en olycklig avsaknad av sådan.

Visst kan det vara sant att engelska begrepp har en betydelse som inte finns som en exakt motsvarighet i svenskan. Men det är betydligt vanligare att det är lånordet som har en specifik betydelse. Ta cookie till exempel. På engelska betyder det både kaka och datafil som en webbplats försöker spara på ens dator. På svenska har det bara den senaste betydelsen. Där slapp vi en dubbeltydighet. Ett annat exempel är textmeddelanden som man skickar antingen i kuvert eller över internet. På engelska heter ju det mail respektive e-mail. Vi svensktalare har ännu inte bestämt oss för vad vi ska kalla det senare, men jag lobbar stenhårt för att välja mejl. På så sätt slipper vi det förvirrade valet mellan e-brev och e-post. Det går dessutom lätt att hantera: ett mejl,  de mejlen, jag mejlar dig, har du kollat din mejl, vi löser det mejlledes, välj själv om du vill skicka ett mejl eller ett brev. Med ett system på e-sammansättningar skulle det i stället vara: ett e-brev, de e-breven, jag e-postar dig, har du kollat din e-post, vi löser det e-postledes, välj själv om du vill skicka ett e-brev eller ett [vanligt/snigel-] brev. Det är ju inte så krångligt så att tinningarna grånar, men nog är det enklast att hålla sig till mejlsystemet. Då slipper man också det plötsliga problemet med att bestämma ett ord för den gamla sortens brev.

Engelska är på intet sätt ett mer precist språk än svenska. Nästan inget ord i engelskan har en så precis betydelse att det är helt omöjligt att översätta det. Däremot finns det lånord i svenskan som är mer precisa än äldre svenska ord. Den som väljer att kalla skejtboard för skejtboard kan utan problem skejta iväg, till skillnad från den som valde att kalla det för en rullbräda. Den måste rulla iväg, och det kan man ju göra på alla möjliga olika sätt.

Notera dock, för guds skull, stavningen. Om vi hade kallat skejtboard för skateboard hade vi fortfarande inte kunnat skata skatea skejta iväg. Och att mail stavas mejl har helt enkelt med god smak och logik att göra. Det är enklare att lära sig och stämmer bättre överens med de stavningsregler som finns inom oss. När engelskans storhetstid är över kommer annars våra efterlevande att förbanna oss. Skicka förresten gärna en förbannelse till våra förfäder som lät näsecär nesäsär nescärsaär njndjklfndjk passera alldeles för obemärkt från franskan.

8 kommentarer

Under Språk