Etikettarkiv: Förkortningar

För något inlägg sedan gav jag min syn på en språkriktighetsfråga om uttalet av Ramlösa. En annan vanlig språkriktighetsfråga rör olika konventioner för skrift: Ska man skriva ”du” med stort eller litet d? Ska man skriva ”mig” eller ”mej”? Ska man skriva ”10” eller ”tio”? ”Procent” eller ”%”? ”Osv” eller ”och så vidare”? Ni förstår konceptet. Det handlar om språkriktighet som inte finns i talet, utan bara i skrift.

Jag ger min huvudtes direkt: Välj den form som drar åt sig minst uppmärksamhet.

Innan jag går vidare med att övertyga om att jag har rätt vill jag föra in en kort parentes. Slutsatsen om huruvida det heter Rammmlösa eller Raaamlösa blev att det är skitsamma. Man skulle kunna hävda det också i frågor som gäller förkortningar och stavning av pronomen. Men det kommer jag inte att göra. Jag vet: haitierna struntar fullständigt i om vi skriver antalet dödsoffer med siffror eller med bokstäver, och det finns såklart alltid saker som är viktigare än språkriktighet. Samtidigt skriver man oftast med ett syfte, och det händer att valet av en skriftform överskuggar det syftet. Så välj den form som har kortast slagskugga.

Skrift är inte något konstverk som läsaren vill betrakta och fascineras av. Text kan vara det ibland, men skriften – de skrivna tecken som i sin sammansättning utgör text – ska förmedla meddelandet helt friktionsfritt. Knappt ens poeter experimenterar med skriften, med några få undantag som när Bob Hansson skrev en bok helt utan versaler, och om jag minns rätt en annan med bara en enda punkt. Men huvudsakligen alltså, så ska inte skriften dra åt sig någon uppmärksamhet.

När man tillämpar denna argumentation kan man ibland få olika svar på samma språkriktighetsfråga. Om du skriver till en person som ser ”mej” som den naturliga stavningen, ska du välja den. Detta till trots: oftast är en form betydligt lämpligare än de andra. Här kommer tre rekommendationer som bygger på min huvudtes.

1. Undvik förkortningar, åtminstone när du förväntar dig att läsarna ska läsa ut dem. Skriv alltså hellre ”och så vidare” än ”osv”. Det är skribenten som ska göra det jobbet; läsaren har fullt upp med att tolka ditt meddelande. Var inte så lat. Förkortningar som inte utläses kan du förstås ha kvar: det finns ingen anledning att byta ut ”pdf” mot ”portable document format” (som om någon funderade över det).

2. Bokstäver är generellt bättre än andra tecken, och därför är det bättre att skriva ”hundra procent” än ”100 %”. Just när det gäller siffror så vacklar det dock, eftersom det är lättare att läsa ”18 569” än ”artontusen femhundrasextionio”. Däremot är det lättare att läsa ”två miljoner” än ”2 000 000”, för det kan vara svårt att hålla ordning på nollorna. Här får man testa vad som passar bäst för tillfället. Också andra tecken kan störa i läsningen, såsom ”&” i stället för ”och”, ”/” i stället för ”och” eller ”eller”, ”$” i stället för ”dollar”. Skriv hellre med bokstäver än med andra tecken, alltså.

3. ”Du” med stort eller litet d är en klurig fråga. Som skriftbruket ser ut just nu är det vanligast att skriva med litet d, och därför är det också mest lämpligt. Språkrådets frågelåda rekommenderar just ”du”, med argumentet att det annars kan bli störande med alla versaler. Det kan kanske stämma, särskilt om man använder stort d även i böjda former som ”Dig”, ”Din” och ”Ditt”. Ändå tror jag att den främsta anledningen till att vi upplever det som störande, är att det är så ovanligt. Vi tycker ju inte att det är särdeles störande med namn i skrift. Men visst: Vi skriver ju inte heller ”Jag ska hem till Lisa för att träffa Lisas föräldrar. Sedan ska Lisa och jag gå till Lisas favoritkinarestaurang eftersom Lisa är så sugen på jätteräkor”. Hur som helst. Den vanligaste formen drar åt sig minst uppmärksamhet. Skriv därför ”du”, med litet d.

Ja, jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Skrift är inget konstverk. Det är som med fotbollsdomare: ju bättre de fungerar, desto mindre tänker man på dem.