Etikettarkiv: Betydelse

01 december 2011 · 5:00

1. Det heter jul för att vi aldrig slutat kalla det så

Gläns över sjö och strand – snart är det jul. Och med julannalkandet kommer givetvis en språkbloggsjulkalender. Temat för årets kalender är ”Varför heter det så?”. Först ut är ordet jul, så har vi den lågoddsaren avklarad.

Ursprungligen var det egentligen en annan fest som vi kallade jul här i norden. Den festen låg passligt mitt i vintern, så när vi plötsligt skulle börja fira minnet av en ny gudoms födelse under ungefär samma tid blev det aldrig riktigt av att något nytt ord etablerade sig. Jul som jul. Poängen är att något ska firas. Man får kalvsylta nu också.

Vad ordet jul har för etymologiskt ursprung vet ingen säkert. I boken Ordens ursprung berättar Bo Bergman, vars visdomar säkerligen kommer att återkomma i julkalendern, att detta ord eventuellt är besläktat med ord som franskans joli ‘vacker, söt’ och engelskans jolly ‘glad’. Ett besläktat ord finns också som högtidsbeteckning i engelskan, vilket bland annat syns i den klassiska julsången ”Have yourself a merry little Christmas”, vars andra vers fortsätter ”Make the Yuletide gay”. Den lustiga betydelseförskjutningen i gay är för övrigt varmt omhändertagen av den amerikanska komedin Make the Yuletide gay från 2009, som handlar om en bögig, snarare än glad, julhelg.

Ute i den julfirande världen finns det några olika varianter för julord. Det såg vi inte minst i 2010 års språkbloggjulkalender, där varje lucka visade en julmening på ett nytt språk. Det är vanligt att orden för antingen Jesus, natt eller födelse förekommer i ordet, vilket förstås vittnar om att de flesta språk har ett specifikt ord för det kristna julfirandet. Helig födelse heter det på kinesiska (shèngdàn), på franska och spanska firar man helt enkelt födelse (noël respektive navidad), engelskan firar Kristi mässa (Christmas) och på tyska är högtiden de heliga nätterna (Weihnachten).

Så varför heter det jul? Därför att vi inte slutat kalla det så. Vi är ju så innerligt historiekära så här års.

24 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , , , , ,

21 oktober 2011 · 8:44

Kränkt! Kinapuffens sprängkraft

För några veckor sedan blåste en isig storm över landets tyckarsidor och kommentarsfält. Det handlade om kineskarikatyren på Fazers Kina-godis. Historian är att Patrik Lundberg påpekade i en krönika i Helsingborgs dagblad att det börjar bli rätt tröttsamt med alla normaliserade nidbilder och glåpord för asiater – se på kinapuffspåsen till exempel. Fazer snappade upp lite dålig publicitet och valde rasande snabbt att vända det till något positivt. Inom en vecka kom beskedet: den glada snedögda rishattsgubben får stryka på foten. Mer historia finns egentligen inte, men det var efter detta som stormen blåste upp.

Tramsigt! utbrast många, inte sällan vithyade personer med sunt förnuft som främsta analysverktyg. Svt Debatt beställde en Sifo-undersökning som visade att hela 97 procent av svenska folket inte tyckte att bilden var kränkande. Nähä, tänkte kanske Patrik Lundberg.

Folk är alldeles för lättkränkta nu för tiden, menade många. De dammade av begreppet offerkofta och sa, att det är som om det pågick en tävling där den som ropade ”kränkt” flest gånger vann. De gjorde säkert en alldeles korrekt analys. Det betyder dock inte att de borde ta varje möjlighet att använda sig av korkade nidbilder och glåpord.

Men hur ska man kunna veta vad någon ska uppleva som kränkande? frågar de kanske nu. Låt oss säga att de påpekar lite fånigt att de kanske tycker att färgen gul är kränkande. Det kan låta konstigt men folk använder faktiskt sådana argument ibland. Så här kan man bemöta det.

Figuren på Kina-påsen är en karikatyr. Det knallgula ansiktet, ögonen i två sneda streck, den svarta pagen och den röda rishatten representerar (men avbildar inte) utseendemässiga drag som är vanliga i Asien men inte i Nordeuropa, och som därför ses som utmärkande. I karikatyrens namn har dessa drag förstärkts och överdrivits för att skapa en festlig bild. På samma sätt var det fullt rimligt en gång i tiden att avbilda ett afrikanskt huvud som en kolsvart boll som lyses upp av ett par vita ögon och en stor röd plutig mun. Också denna karikatyr använde sig Fazer av förr i tiden som frontfigur för det godis som i folkmun hetat negerlakrits.

Detta är ett rimligt och kreativt sätt att skapa starka symboler, så länge man inte uppfattar det karikerade som en människa. Det är kul med karikatyrer av pompösa makthavare (i den mån de uppfattas som ikoniska figurer höjda över mänsklighetens futtighet). Däremot säljer man sällan godis på makthavarkarikatyrer. Godisfigurer skapar vi av stiliserade grodor, björnar, hallon och flygande mattor. Det är kul, exotiskt, fantasieggande. Men kineser och afrikaner är dessvärre mindre festliga till sin karakteristik.

Kina-godisets frontfigur är alltså dålig därför att den är en karikatyr på en person som det inte finns något behov att skämta om. Den som drar efter andan för att ropa offerkofta kan andas ut igen. Det handlar inte om att det är synd om dem som karikatyren representerar. Det handlar om att kineskarikatyren är en tråkig figur som vittnar om en trång världsbild där personer från Kina figurerar i samma kategori som grodor, björnar och hallon.

Det hela behöver inte bara handla om offerkoftor och kränkthetstävlingar, för även om man inte ska överskatta marknadens bot på världsproblemen så är denna fråga förhållandevis självlöslig. Tycker tre procent av de presumtiva konsumenterna att symbolen är kränkande gör Fazer ett genidrag i att byta ut den – och på kuppen framstå som utmärkande självreflekterande och nydanande (vilket förstås är en sanning med modifikation, eftersom många konkurrenter aldrig haft någon symbol som kunnat uppfattas som kränkande).

Samtidigt kan det vara intressant att reflektera över vad som kan vara föremål en karikatyrteckning. Fazer säljer också ett godis som kallas Wienernougat. Det är en chokladask som pryds av ett par som dansar wienervals. Men hur gör man en nidbild av det? Fazer tycks inte ha kunnat komma på någon, och avbildade i stället paret i en naturtrogen och något högtravande stil:

Andra gånger går det att skapa nidbilder, utan att de blir särskilt brännande. Det krävs inte mycket fantasi för att avbilda en fransos med randig båtringad tröja och basker, med ett rödvinsglas i handen, en baguett under armen och en purjolök stickande upp ur väskan. Varför bränns det inte? För det första anspelar inte fransosens nidbild på etnicitet på det sätt som den gulhyade snedögda kinapuffsbilden gör. En basker kan man alltid göra sig av med. För det andra har vi i Sverige ändå knutit ett visst värde till den franska kulturen, inte minst när det gäller maten. Även om vi kan fnissa åt fransoskarikatyrens excesser handlar det i slutändan om något som vi känner till och ofta har en positiv relation till. När det gäller kinesen och afrikanen har man i stället tagit fasta på de drag som oundvikligen skiljer dem från en nordeuropés utseende. Det är så man skapar en exotiserande distans. Det är därför Patrik Lundberg gjorde rätt som sa till – oavsett vad 97 procent av Sveriges befolkning påstås tycka.

I fallet negerlakrits lät Fazer en skicklig formgivare styra om linjerna till en lika karakteristisk, men inte lika karikerande, figur. Vi får hoppas att utvecklingen blir lika lyckad i fallet kinapuffar.

11 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

30 september 2011 · 13:25

Skriv lite fel för allt i världen

Att behärska språk skiljer sig i huvudsak inte mycket från andra färdigheter. Det kan till exempel jämföras med den synnerligen ovanliga färdighet som denna person har:

Imponerande va? En person som jonglerar med tre hammare – och inte nog med det: han kan till och med jonglera in spik i taket! Den du. Nu ska vi lämna hammarjonglören en liten stund.

När det gäller komplicerade språkliga färdigheter har det många gånger antytts, påståtts eller till och med påbjudits att folk som inte behärskar dem bör hålla sig till att skriva enklare texter. Det är en mycket sund inställning om man är rädd att svenskan ska bli befläckad av drumliga språkbrukare som inte följer reglerna. Ekvationen går ju ihop: ju färre som skriver, desto färre som bryter mot skrivregler. Det är också en sund inställning om man tänker sig att elegant språkbehärskning är en gudagåva i stil med trevliga föräldrar eller bruna ögon – något vissa har och andra inte, utan att någon kan göra särskilt mycket åt det. Problemet är att ingen föds med fulländad behärskning att att använda semikolon, eller med kristallklar uppfattning om diskursbegreppet i Fairclough-traditionen.

Hur semikolonbehärskargenen ser ut vet ingen. Så här ska man visst se ut om man har anlag för fetma.

Hur semikolonbehärskargenen ser ut vet ingen. Så här ska man visst se ut om man har anlag för fetma.

Åter till mannen med den åtråvärda förmågan att jonglera in spikar i tak. Kan man tänka sig att han har följt devisen att man inte under några som helst omständigheter får jonglera med hammare förrän man behärskar konsten till fullo? Antagligen inte; då hade han nog inte lärt sig det. Det har troligen hänt en gång att hammarjonglören höll i en hammare för första gången. Kanske kändes hammaren klumpig och tung i hans grepp. Och även om den inte gjorde det, även om han är en naturbegåvning så har han åtminstone i någon mening varit barn i början. Jag menar, det finns en början på det allra, allra mesta. Och början är inte att sätta sig i en taxi på väg mot sitt mål.

Det sägs att folk inte borde använda ord som de inte förstår. Det är en rätt illvillig sak att säga. Behärskningen av ett ord är något som kommer inifrån språkbrukaren själv; det är en process som är utsträckt över både tid och delmoment. Att förstå ett ord är att ha byggt upp dess betydelse inom en. Jag kan inte tänka mig ett sätt att använda ett ord som inte utgår från att man har byggt upp en betydelse för det. Använder man ett ord så förstår man det, på ett eller annat sätt. Denna förståelse kan visserligen skära sig mot den konventionella betydelsen, och sådant är i sanningens namn lite opraktiskt. Men sådana skärningar måste också kunna ses som delmoment i betydelseskapandet. Man måste få en chans att testa att hanka sig fram med den betydelseskiss man jobbar med. Det är väl inte hela världen om man använder ett ord på ett sätt som skär sig lite mot Svensk ordboks definition.

Sen är det klart att var sak har sin tid. Det är onödigt att jonglera med hammare ovanför ett sovande spädbarn. Man ska välja sina stunder för semikolonexperiment. Samtidigt kan det vara betryggande att påminna sig om att språkliga slintningar sällan leder till så dramatiska konsekvenser som hammarjonglering kan göra. Det är också därför det är så ont om käcka youtube-filmer med uppvisningar i avancerad semikolonanvändning. Det är helt enkelt inte särskilt spännande.

8 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

20 september 2011 · 21:07

He fram ”he” i ljuset

I mitt tal dominerar verbet he över många andra verb för förflyttning och placering. Man her sig upp ur sängen, her av väckarklockan, her på radion på P1, her några ägg och lite vatten i en kastrull, her på plattan, her ägg på en macka, her i sig frukosten, tänker att man får he bort från bordet i kväll, her på sig kläderna man hedde fram dagen före, her igen ytterdörren, undrar var man hett sin börs, her sig iväg till bussen. Man är så trött att man inte vet vart man ska he sig.

Detta behändiga lilla verb utsågs nyligen till månadens dialektord av myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Det tog faktiskt en stund innan jag förstod vilket ord de egentligen avsåg, för det som fick rubricera utnämningen var ett ord med stavningenhäva. Det hade aldrig slagit mig att det var här mitt så bekanta ord hade sitt ursprung. I rättvisans namn måste man säga att det är en ganska avsevärd vandring som ordet har gjort ifrån standardsvenskans betydelse (även om det så klart inte var från den moderna standardsvenskan som vandringen påbörjades). För häva anger Svensk ordbok i första hand betydelsen ‘förflytta uppåt med en kraftig, ögonblicklig rörelse’. Vid sidan av detta finns sekundära betydelser som ‘göra slut på giltigheten’ (häva ett beslut), ‘konsumera i stora portioner’ (häva öl) och ‘yttra utan eftertanke’ (häva ur sig floskler). Men vad är det då för betydelser i spel i den vidgade användningen, den där häva heter he?

Vad betyder he?

Ett vanligt svar är att he ersätter verben sätta, ställa och lägga. Det stämmer förstås delvis, men ett test i exempelsamlingen här uppe avslöjar genast att det inte bara är dessa tre verb som ersatts. Vi varken sätter, ställer eller lägger oss ju ur sängen. Och ersatts förresten, det ordet signalerar ju att allting skulle utgå från just dessa tre verb, men så är det inte nödvändigtvis. Många gånger är heför mig det naturliga ordet, medan jag får fundera över vilket annat verb som skulle passa, om jag vill ha en ersättare. Sätter man igen dörren? Puttar igen? Stänger igen? Om svaret är en annan konstruktion – här exempelvis stänger utan något igen, ”stänger ytterdörren” – så vet jag att he har en fast gjuten plats i mitt primära ordförråd.

Ett annat vanligt förslag till betydelse, som går i linje med det förra, är att he är svenskans motsvarighet till engelskans ”put” eller franskans ”mettre”. Också detta stämmer delvis, men föga förvånande är orden inga exakta speglingar av varandra. Hur skulle det exempelvis låta att ”put oneself away to the bus”?

Så vad betyder he egentligen?

He betyder häva?

Kanske går det att ringa in betydelsen genom att titta närmare på ursprungsordet häva. Det är ett gammalt ord, som redan har hunnit slå in på massvis av mindre sidospår genom historien. Det kan vi se i moderna ord som upphov och framhäva; dem går det knappast att förstå genom att tänka på en kraftig förflyttning uppåt. I sådana här situationer är det svårt att klara sig utan Svenska akademiens ordbok.

I denna trettiofembandstegelsten kan vi hitta motsvarande lite drygt tolv A4-sidor betydelser, användningsområden och användningsexempel för häva, från 1500-tal till bandets tryckår 1932. Särskilt intressant är det som kategoriseras som betydelse 2, där häva beskrivs som synonymt med orden kasta, vältra, vräka och störta – samtidigt som det påpekas att den betydelsen främst förekommer i vardaglig eller vitter stil (lite senare kan man också se en fingerslintning uppå det höga, rena och sköna språket, då det anges att en specialbetydelse endast används i bitter stil). Så här skriver den så förkortningsförtjusta ordboken:

2) (numera nästan bl. dels vard., ofta bygdemålsfärgat, dels i vitter stil, ålderdomligt) kasta l. vältra l. vräka l. störta (ngn l. ngt ngnstädes); äv. refl.; ss. refl. äv. ngn gg med sakligt subj.

SAOB ger flera belägg för hur häva kan användas i denna betydelse, men anger samtidigt oftast att dessa användningssätt är ”numera föga brukliga”. Här kan vi dock hitta flera exempel på där häva lika gärna skulle kunna bytas ut av ett he.

Ett recept på kokt höna i en kokbok från 1650 uppmanar läsaren: ”Hääff litet Salt ther vthi” (antagligen i grytan). På samma sätt anger Åke Rålamb i Adelig öfning från 1690 att man måste vattna fruktträden försiktigt ”så att man intet häfwer Wattnet inpå Stammen”. Här tycker SAOB att ordet är jämförbart med hälla, med en betydelse som går något i stil med ‘få vätska eller massa att rinna ur ett kärl genom att luta det’.

Denna betydelse kan också vidgas till en ”mer eller mindre oegentlig eller bildlig användning”, då det kan talas om att häfwa folk vthi fängelse – något man ju lika gärna skulle kunna beskriva som att (lite med vänsterhanden) he folk i fängelse. Att förflytta sig själv eller andra kan enligt SAOB generellt beskrivas som att man häver dem eller sig åt något håll – precis som man eller de kan hes. ”Martinus sade:” (detta var 1626) ”Häff them hijt, at the må känna tigh!”. Och ”Kongen” från 1660, han ”hoof sigh strax tädan”. Också ting kan hävas åt olika håll, som i påståendet att han ”står just uppe i dörren till rännet, färdig att häva ner höet i kärran nedanför” från 1927. En typisk he-aktivitet.

Det tycks alltså vara särskilt lämpligt att ersätta häva med he de gånger då det också skulle kunna ersättas av liknande verb för förflyttning som kräver krafttag (vältra, vräka, kasta och liknande). Det märkliga är att just he inte har kravet på att det som hes ska vara tungt eller otympligt.

Vi tittar lite närmare på hönan och saltet som exempel. Om kärlet som vätskan eller massan ska förflyttas ifrån är stort och tungt, blir hävbetydelsen rimlig. Det är också en bild av en matlagare med en enorm säck med salt på axeln som jag får framför ögonen när jag försöker föreställa mig hur det ser ut att häva salt i kycklinggrytan. Däremot skulle jag utan problem själv kunna råda någon att he i en nypa salt i samma gryta – då med helt andra associationer. Heendet anger ingenting specifikt om mängden, men säger något om engagemangsgraden för aktiviteten. Det går knappast att med minutiös noggrannhet he i ett kryddmått salt; det blir krock mellan två betydelser. Därmed inte sagt att den som her salt i maten är fullkomligt arrogant, bara att den inte är lika ambitiös som den som tillsätter.

Hur blev häva he?

Det verkar alltså som att vi måste godta att verbet häva en gång användes som många använder he i dag. Huruvida häva hade samma betydelse för Åke Rålamb på 1600-talet som he har för mig i dag är dock svårt att svara på. Definitivt är att om häva i mitt dialektområde har gått en betydelsevandring ifrån det där med kraftiga förflyttningar uppåt, så har det gått tillbaka nu. Någon som häver överflödigt socker från bakpappret (1746) har tjogvis med sockeröverflöd med min tolkning. Och jag kan knappast tänka mig ett tillvägagångssätt som skulle motivera att häva någon i fängelse. I dag, i min moderna Umeådialekt, betyder häva definitivt något i stil med Svensk ordboks ‘förflytta uppåt med en kraftig, ögonblicklig rörelse’.

I dag finns verbet he i flera dialekter främst i Norrland, men belägg har också hittats i Småland. Uttalet och stavningen häförekommer på några håll, vilket i sanningens namn ligger närmare ursprunget. Men i exempelvis Umeådialekten har verbet ett tydligt e-ljud, vilket kan te sig underligt eftersom samma dialekt har ett mycket öppet ä-ljud som distinkt skiljer sig från dess e-ljud (västerbottningar lär exempelvis låta mycket lustiga när de säger ”kräm”, något jag själv naturligtvis aldrig förstått mig på). Min kollega Martin Persson, som är betydligt mer bevandrad i fonologins mörka irrmarker än jag själv är, föreslår att det hela kan bero på att häva ofta har haft en grammatisk funktion som gjort att det sällan betonas. I sådana lägen brukar också uttalet neutraliseras; det är exempelvis ingen större skillnad på uttalet i ”gå bort” och ”go kväll”, eftersom det normalt är den senare stavelsen som betonas.

Så he kommer från häva och betyder ‘förflytta eller placera med måttlig ansträngning’. I den slutsatsen får vi nöja oss. ”Stat up och häf nu bort thet swarta Mörkretz Tekke!” Så tänkte jag avsluta det hela. Nu her jag mig iväg.

22 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

19 augusti 2011 · 16:53

Det blev ett kärleksbarn

Om det finns en egenskap i språket som skiner starkare än alla andra så är det dess förmåga att förmedla attityd. För någon dag sedan kungjorde det kungliga hovet att en av landets kändaste bidragstagande invandrare ska få barn. Det blir ett kärleksbarn! var allas vår tevesoffehistoriker Herman Lindqvist snabb att fastslå. Det var ett intressant val av beteckning.

Enligt Svensk ordbok har ordet kärleksbarn funnits i svenskan åtminstone sedan 1843 för att beteckna ett ”oplanerat (men älskat) barn ofta fött utanför äktenskapet”. Nu stämmer ju inte allt detta för ett kronprinsesspar som haft varenda Svensk damtidning-reporter efter sig vid varenda alkoholförtärande eller fodralklänningskodade tillställning i fjorton månader. Graviditeten är med all sannolikhet planerad, för att inte säga paniskt eftersträvad, och förutsätts för folkets allerheligste morals skull vara åstadkommen inom det äktenskap som ingicks förra sommaren under så mycket väsen. Men poängen: barnet är avlat under kärlek, inte något annat.

Vad något annat är säger mycket om vår kultur och dess värderingar – det är det jag menar att språket är så bra på att förmedla. Herman Lindqvist säger ”kärleksbarn” och genast förstår man: det är sannerligen inte alla som har vett eller mod göra barn för kärleks skull. För om kärleksbarn vore något fullständigt normalt skulle det ju inte finnas ord för det (vilket bland annat påminner mig om en bekant som hade problem med att förklara fenomenet trådlöst för sitt barn; det är inte lätt att förstå det trådlösa i en telefon om man aldrig har använt en sådan som sitter fast i en sladd. Hur som helst.). Ordet kärleksbarn lånar styrka från kärlekens generellt höga värde i vår kultur, och när ordet används förstår vi att det positionerar sig mot något annat, som inte uppfyller detta höga värde. Så här skriver Aftonbladet:

Herman Lindqvist berättar att kung Carl XVI Gustaf och Silvia är det först kungaparet som gifte sig av kärlek. De kände varandra i fyra år innan de gifte sig.
– Victoria var den första prinsessan som föddes av kärlek, och det ser man ju på henne.

Hur man ser det på henne vet jag inte riktigt. Jag har försökt jämföra henne med de prinsessor som föddes senast före henne, det vill säga kungens storasystrar. Den enda skillnaden jag kan se är att alla de fyra prinsessor som föddes före kärlekens intrång har lockigt hår, men jag har alltid tänkt att det är en slump. Nå, hur det nu är med påståendets riktighet så är det intressant, inte minst för att det förmedlar uppfattningen att det är av kärlek ett barn bör bli till.

Det alternativ som Herman Lindqvist positionerar sig mot är antagligen äktenskap och barnaavlande av praktiska och sociala skäl. Jag gissar att någon som vet mer om kulturhistoria och antropologi skulle kunna berätta att sådant familjebildande var en kulturell norm för bara några generationer sedan. I dag finns dock en norm som säger att såväl giftermål som den aktivitet som det ibland blir barn av är handlingar som är direkt tragiska att ingå i med något annat än passionerad kärlek som grund (även om verkligheten såklart är betydligt mer komplicerad än normen). Det är så Herman Lindqvist och Aftonbladet får in sin aningen lismande komplimang till kronprinsessparet: nu framstår Victoria och Daniel som moderna och nytänkande, och mänskliga likt ingen kunglighet förr. Ett kärleksbarn av ett kärleksbarn. Bättre blir det knappast innan monarkin faller.

Kärleksbarn är för övrigt ett intressant ord även i sin ordboksbetydelse. Om skillnaden mellan ett barn och ett kärleksbarn är att kärleksbarnet är 1) oplanerat, 2) avlat av kärlek och 3) avlat utanför äktenskapet, så signalerar det att kärleksbarnets förälder behövde söka sig utanför äktenskapet för att hitta kärlek. Använt på detta sätt kan ordet bära med sig båda de föreställningsvärldar som nämns i stycket ovan: för det första har folk sexuella förbindelser på grund av kärlek, och för det andra är det ändå naturligare att avla sina barn med en människa som man är gift med, men som man inte längre älskar (det är ju sådana barn som kärleksbarnet kontrasteras mot).

Andra beteckningar för barn med ogifta föräldrar bär med sig helt andra attityder. Hur vore det med en bastard, eller för den delen ett oäkta barn? Den som grottar ner sig i förklaringar av sådana ord kommer snabbt hitta en helt ny föreställningsvärld. I 1734 års Sverige fanns det exempelvis underlag för att lagstadga mot så kallat lönskaläge, det vill säga sexuellt umgänge mellan personer som inte är gifta (ej att förväxla med hor, där personerna är gifta men inte med varandra). Av sådana förbindelser kunde det näppeligen bli några kärleksbarn, åtminstone inte ur lagens ögon. År 1864, 21 år efter att ordet kärleksbarn hade etablerats, försvann lagen mot lönskaläge.

Man ska nog inte tro att Herman Lindqvist använder ordet fel i Aftonbladetartikeln. Den nya betydelsen, ‘barn till föräldrar som älskar varandra’, speglar vårt samhälles syn på barnaavlande och kärlek. Det är ju i dag betydligt mindre intressant huruvida barnets föräldrar är gifta (åtminstone vad de ickekungliga anbelangar), medan det är allt mer värdesatt att barnet växer upp i ett kärleksfullt hem. Och väl är väl det, även om verkligheten som sagt inte alltid överensstämmer med normen.

33 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

23 april 2011 · 10:18

Två påskpassager i temat passera

1
”Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.” Så säger herren Gud själv i bibelns Andra mosebok 12:12–13. Inte så trevligt kanske, men det är här vårt påskfirande en gång började.

I dag handlar ju den svenska majoritetspåsken, förutom tillfället att sälja slut på rester av must och skinka som blev över efter julen, och förutom tillfället att äta groteska mängder lösviktsgodis och chokladdragerade marsipanägg, om att hedra minnet av Jesus död och uppståndelse. Men redan innan Jesus var påtänkt (om man nu i strikt bemärkelse kan hävda att han någonsin var påtänkt, med tanke på jungfrufödseln och allt) firades påsk. Då var det en judisk högtid som hedrade minnet av israeliternas uttåg ur Egypten.

Innan Israel blev en ockupationsmakt hade deras invånare det ganska knapert ett tag, och därför utvandrade många israeliter till Egypten för att överleva (allt enligt moseböckerna, med hull och hår). När israeliterna började få det godare ställt blev makten nervös att de skulle ta över landet, och därför förslavade makten alla israeliter. Då fick israeliterna det ännu mer knapert, och Gud försöker därför lösa detta. Så här presenterar Gud sin plan när han pratar med Moses och Aron:

Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga straffdomar. När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall egypterna inse att jag är Herren. (Andra mosebok 7:3–5)

Personligen ser jag inte egenvärdet i att medvetet göra farao hård och omedgörlig, men Guds vägar är som bekant ougrundliga. Efter detta kom de där nio plågorna, med gräshoppor och grodor och Gud vet vad, och så slutligen den tionde plågan. Det är då vi kommer till påskpoängen: Gud ska gå ut i Egypten och döda allt förstfött han kommer över, och för att slippa denna plåga ska man slakta ett lamm eller en get, tömma det på blod och stryka blodet runt sin dörr. När Gud ser detta ska han passera, eller ”pesach”, som det visst heter på hebreiska. För att göra en lång historia kort: Gud skonade israeliterna, och i och med detta kunde de göra sig fria från slaveriet – hurra! – och härav pesach som sedemera blev till ordet påsk.

2
Denna religiösa ökenvandring blir särskilt intressant i ljuset av en skylt som sitter uppe bakom Stockholms universitet för närvarande. Skylten har nog inte egentligen någon påsklig avsikt, men i brännpunkten mellan traditionsutgärvningar och texters funktionalitet finner den ändå sin plats i här, just denna påskafton:

Det är just passerandet som är det intressanta. Passera, som i ”gå härifrån för annars får du sprängning på dig”, eller passera som i ”gå på bara för det är lugnt just nu”?

För att ha användning av skylten behöver vi tolka förhållandet mellan skyltens två yttranden. De korta signalerna förklaras med hjälp av en påståendesats som berättar vad som händer: skott kommer. Förklaringen till långa signaler är en uppmaning till vad vi ska göra när vi hör dem: passera. Man kan tänka sig att samma information inte gäller för två olika typer av signaler, vilket innebär att det antagligen inte kommer att komma skott när det är lång signal, och att man inte uppmanas att passera när det är kort signal. Mycket längre kommer vi dock inte. För att kunna räkna ut vad vi ska göra när det kommer korta signaler, måste vi veta vad motsatsen till ”passera” är. Ska vi vänta tills sprängningen är över, ta oss härifrån, eller absolut inte passera sprängningsplatsen?

Instruktioner är svåra, det har jag skrivit en hel magisteruppsats om. Två problem blir direkt tydliga i denna kortfattade skylt. För det första bör man skriva instruktioner som instruktioner; om det är tänkt att jag ska bete mig på ett särskilt sätt på grund av att det kommer att komma skott, är det bäst att skriva det. För det andra är det enklare att förstå en instruktion och att genomföra den handling den instruerar till, om man får veta varför man ska göra det. Men begriplighet vore ju en enkel match om det inte vore för tydlighet. Man skulle utan vidare kunna överösa den där skylten med information om hur sprängningen går till och hur den påverkar förbipasserande, men då skulle den bli mindre översiktlig och därför ännu mindre användbar. Konsten är att berätta så mycket som möjligt så tydligt som möjligt på så lite utrymme som möjligt.

Glad påsk!

10 kommentarer

Under Begriplighet, Språk

Taggat som , , , , ,

11 april 2011 · 16:13

Varför får man inte säga neger?

För några veckor sedan bloggade jag om snuskiga ord och uttryck i vardagsspråket. Vissa tycker att det ger ett outhärdligt vulgärt intryck, medan andra knappt reagerar när en åttaåring säger att något suger kuk. Något annat som kan ge ett vulgärt intryck är vissa ord för olika minoriteter. En del människor väljer att inte bry sig om detta. ”NU TÄNKER JAG SÄGA NEGER FÖR DET BETYDER BARA SVART” kan de till exempel lite fånigt skandera. Sara Granér har en gång kommenterat det så här:

Alla påståenden i bilden ovan är inte helt korrekta. Däremot är det sant att ordet neger härstammar från det latinska ordet för svart. Poängen som Sara Granér så elegant för fram är att det emellertid inte är relevant. Vissa ord uppfattas som fördomsfulla och stötande, och den trotsigt vulgära språkbrukaren försöker förringa dessa konnotationer genom att blåsa upp ordens etymologiska betydelse. Men betydelse är inte bara ordets ursprung, eller ens vad man kan utröna genom att slå upp ordet i en ordbok. Allt det som språkbrukare känner för ett ord är också med i betydelsen. Säg inte neger, för guds skull.

Den ovanstående bilden är faktiskt en äkta löpsedel från 1970-talet. Det är en absurd formulering – inte bara för att den trotsar vulgariteten, utan också för att den betecknar de inblandade efter skyttens sociala rang och den beskjutnas etnicitet. Tydligen blev det ett visst rabalder av det där, och dagen efter ska nyheten ha korrigerats till att det var en ”afrikan” som blivit beskjuten. Det är inte lika vulgärt, men fortfarande absurt. Det var ju inte i egenskap av sitt etniska ursprung han blev skjuten; den så kallade greven och den så kallade negern var två bekanta som var lite berusade när de fipplade med ett jaktgevär. Det handlar om två osedvanligt tragiska livsöden, ingenting annat. Den ena personen dog och den andra fälldes för dråp.

Oftast finns det en logisk förklaring till att ord drar på sig en negativ laddning. Exempel finns att hämta bland ord som betecknar grupper av andra etniciteter och nationaliteter än de som tillhör majoriteten i Sverige: invandrare, utlänning – eller för den delen vissa av de mer specifika orden som zigenare, eskimå och neger. Alla dessa ord har en åtminstone potentiell negativ laddning, som inte går att förklara enbart med ordens etymologi. Något som dock är gemensamt för dem är att de används för att göra generaliseringar av grupper av människor. Ofta har till exempel neger använts för att beskriva en ”människoras” som härstammar från Afrika och (1) har vissa utseendemässiga kännetecken, och dessutom (2) har vissa genetiskt betingade beteenden, intellektuella anlag och till och med en särskild genetiskt betingad moral (större delen av vetenskapen har ifrågasatt det första och förkastat det andra). Ordet neger har på så sätt används för att ringa in en orimligt stor grupp i syfte att göra grova generaliseringar om individerna som ingår i gruppen. Detta minne som ordet bär med sig aktualiseras varje gång ordet används – även om det just då inte är i ett negativt sammanhang.

Ett annat problem med etnicitetsbegrepp som utgår från utseende är att de i praktiken ofta ersätter mer mänskliga benämningar. I stället för ”Jag såg en pojke gå in i butiken” blir det ”Jag såg en neger gå in i butiken”. Negern blir alltså i huvudsak en neger, och inte en pojke. En person som smälter in i en etnisk majoritet slipper att representera sin etnicitet.

I dag finns det egentligen inget större behov att påtala orimligheten i biologiskt motiverad rasism. Alla vet att ordet neger är för klumpigt. Ingen tycker att det är rumsrent att tala om folkgruppers genetiskt betingade beteende. Vanligare är det ju i dag med kulturellt eller religiöst motiverad rasism. Man menar att ”invandrare” inte är vana vid att kvinnor säger vad de tycker, att ”folk från andra länder” har blivit uppfostrade på ett sätt som gör att de inte passar in på just denna arbetsplats. På det sättet förklarar och motiverar man segregation och diskriminering, samtidigt som man definierar och hyllar svenskhet.

En sådan användning gör att till och med så neutrala beteckningar som utlänning och invandrare drar på sig en negativ laddning. Varje gång man säger att utlänningar är på ett visst sätt har man per definition generaliserat mer än lovligt. Såväl engelsmän som polacker, ivorianer, ryssar, uigurer, argentinare och finnar är ju utlänningar ur ett svenskt perspektiv. Det finns knappast något som förenar dem, som inte förenar svenskar (utom just att de inte är svenskar). Men också dessa ord kan man få användning för i neutrala sammanhang, och också då tvekar många språkbrukare.

I finlandssvenskan används ordet utlänning på ett sätt som jag själv inte använder det. Det kan förekomma i mycket neutrala sammanhang som ”om du köper en vara av en utlänning som inte är momspliktig i Finland” (ur en deklarationsanvisning). Under mitt arbete med en undersökning om finlandssvenska (som bör vara färdig mot slutet av maj) testade jag därför ordet på sverigesvenska läsare. Jag skrev en text med några finlandssvenska språkdrag, bland annat ordet utlänning, och bad testpersonerna rätta texten, utan att berätta att det var något särskilt med den. Nästan 40 procent av testpersonerna hade markerat utlänning, använt i samma sammanhang som ovan. En testperson kommenterade till och med: ”Vilken hemsk benämning!”

Det finns lite olika vägar för att handskas med de här orden. Grunden för ordens nedsättande egenskaper är på sätt och vis att vi fortfarande tillmäter det betecknade en lägre status. Det blir ju inte på samma sätt vulgärt i löpsedeln att beteckna skytten som en greve. När vi kategoriserar ordet neger som ett vulgärt ord bekräftar vi uppfattningen om att den betecknade gruppen kan behandlas respektlöst (vilket inte är lika möjligt för gruppen grevar). Samtidigt är det som det är, och man gör sig dum om man försöker förneka det: ordet neger är ett negativt laddat ord. Så säg inte neger, särskilt inte när det kan ersättas med människa.

227 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

17 januari 2011 · 17:25

Vad har du på foten, Jan?

Det har varit en veritabel vargavinter i större delen av den svensktalande världen, också i år. Många har funnit sig nödgade att kalla in extra förstärkning till vinterkängorna. Något tjockt, varmt och stickat på fötterna vore väl härligt. Men vad heter plagget egentligen?

Flera av dem jag frågat har höjt på ögonbrynen. ”Finns det olika sätt att benämna dem? Självklart kallar jag dem …”

Det finns fyra starka kandidater. Starkast är nog raggsockor, en benämning med tonvikt på att plagget är grovt stickat. En högst anspråkslös undersökning jag gjort bland några bekanta tyder på att denna benämning är vanligast ungefär från Dalälven och söderut, undantaget Stockholmstrakten.

De tillfrågade med sina språkliga rötter i vår huvudstad ser dock oftast sockor som den självklara benämningen. Detta tycks också vara etablerat i Svenskfinland. Ordböckerna erkänner emellertid inte denna specifika betydelse, utan beskriver socka som ‘strumpa med kort skaft’ (Nationalencyklopedin).

I Svenskfinland florerar också benämningen yllesockor, vilken är rätt ovanlig i sverigesvenskan. I databasen Medieaekivet får den bara 269 sverigesvenska träffar, mot 2057 stycken för raggsockor.

En regional tungviktare i norra Sverige är tjocksockor. Det är det självklara valet för mig som växt upp i Umeå, och de jag tillfrågat som kommer från Jämtland eller norrut är benägna att hålla med. I Svensk ordbok finns dock inte detta ord med, vilket kan tas för en antydan om vilka språkliga varieteter som får vara med och etablera normen i svenskan (även om man för rättvisans skull bör påminna om att inte heller den snävare betydelsen av socka tas med, men det kan antagligen förklaras med att det snarare rör sig om en specificering än en ny betydelse).

Gemensamt för dessa fyra benämningar – raggsockor, sockor, yllesockor och tjocksockor – är ju ändelsen. Jag blev en smula förvånad över att så få föreslog ord som slutar på strumpa. För mig är nämligen de två orden synonyma, även om strumpor möjligen kan ses som lite finare än sockor. Andra menar alltså att de avser två olika typer av fotbeklädnader: en tunnare och en tjockare. ”Man har sockor utanpå strumporna”, som en av sockivrarna förklarade. Håller du med? Vad kallar du de varma plaggen du bär på fötterna?

Skriv gärna i kommentarsfältet om du stämmer in på den geografiska profilen eller inte. Du kanske säger tjocksockor trots att du är från Småland?

32 kommentarer

Under Språk

Taggat som ,

13 januari 2011 · 21:11

Vem är en flicka?

I dag är det tjugondag knut och glada julen är slut, slut, slut. Ett nytt år har redan börjat etablera sig och det är dags att längta drömskt efter takdropp, fågelkvitter och blixthalka. Och apropå våren har jag tänkt mycket på ordet flicka på sistone.

När jag härom sistens fick det epitetet blev jag påtagligt indignerad. En man refererade till mig som en ”ung flicka” och jag upplevde det som om han mejat ner hela min identitet och förringat mig till en fnittrig nippertippa med Okej-affischer på väggarna. Är jag fördomsfull?

I den finlandssvenska tidningen Västra Nyland publicerades i höstas en artikel med rubriken ”En liten studieflicka med växtvärk i själen”. Den handlar om en 25-årig författare och hennes debutroman. Kan man verkligen vara en liten flicka samtidigt som man skriver en roman? Finns det verkligen flickor i 25-årsåldern?

Visserligen förekommer ordet också bland betydligt äldre kvinnor. Vissa åttioåringar kan utan problem referera till sina ungdomsväninnor som ”flickorna”. Då är det inte ett nedsättande epitet, utan snarare en lekfull påminnelse om att de alla en gång var unga. Men hur unga?

Jag tror att flickan har blivit yngre. För femtio år sedan fanns kaffeflickor, barnflickor, tjänsteflickor och kontorsflickor – helt klart fullvuxna kvinnor allihopa. Det var kanske inte heller då något direkt ärofyllt epitet, men antagligen var det inte heller särskilt nedsättande. I dag verkar ändelsen -flicka (om den inte syftar på ett barn) mest röra den erotiska branchen. En kaffeflicka är som bekant numer ”något sött till kaffet”, och har man tänkt bildgoogla på badflicka, bondflicka eller blomsterflicka bör man undvika att sitta i ett kontorslandskap. Till de vanligare orden med -flicka i slutet hör i dag annars glädjeflicka, omslagsflicka och utvikningsflicka: alla ord som på något sätt rör kvinnor som arbetar med sin kropp på ett estetiskt och oftast erotiskt sätt. Utöver denna bransch tycks inte -flicka kunna fylla funktionen av ett yrkesepitet i dag.

Ett sätt att undersöka vad samhället egentligen lägger in i ett ord är att slå upp det i en ordbok, och titta vilka exempel som används för att beskriva ordet. Den som slår upp flicka i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) får läsa följande:

flick’a subst. ~n flickor . flick-an

  • barn eller ung person av kvinnokön: → flickbok; flickebarn; flickrum; tonårsflicka; en söt liten ~; en ung ~; tala med ~n i receptionen
    • äv. (ung) dotter: han är gift och har två små flickor
    • ibl. med tanke på erotik: → flickjägare; varför måste han alltid springa efter flickor?
    • spec. (ngn gång) flickvän: han gick på bio med sin ~
    • ngn gång äv. om äldre kvinna: hon bjöd några flickor, mest ungdomsvänner, till sitt 70-årskalas

Hist.: sedan 1591; av omdiskuterat urspr.: jfr dock no. flikkja ‘lättsinnig kvinna’

En och en är de olika förklaringarna och exemplen acceptabla, men tittar man på dem tillsammans blir ett trist mönster tydligt. I hur många exempel är det en flicka som gör något? Inget. I stället beskrivs flickorna (de söta små ~) som personer som är till för andra personers behag; de gås på bio med, springs och jagas efter, nås i receptionen, bjuds på kalas, finns till i förhållande till sin far.

Låt oss jämföra med artikeln om ordet pojke:

pojke [påj´ke el. påj`ke] subst. ~n pojkar . pojk-en

  • barn eller mycket ung person av manligt kön, ibl med tonvikt på egenskaper som oräddhet och bråkighet {syn. grabb; jfr gosse}: pojkfrisk; → pojkstreck; buspojke; skolpojke; en liten ~; en stor ~; ett gäng pojkar; pojkarna lekte med modelljärnvägen; pojkarna stormade in i gymnastiksalen; det var tråkigt med den sönderslagna rutan ─ men pojkar är nu en gång pojkar
    • spec. son: han har två pojkar och en flicka
    • i vissa sammanhang äv. om vuxen man (bl.a. som tilltalsord inom grupper med stark kamratanda e.d.): ”Kom igen nu, pojkar!” ropade tränaren; pojkarna på tredje kompaniet
    • äv. i vissa yrkes- el. lärlingsbeteckningar (vanl. om yngling) <ngt åld.>: hisspojke; → springpojke
    • äv. om häst el. hund (särsk. som tilltalsord): såja, fin ~!

Hist.: sedan 1455 (Arboga stads tänkebok); fornsv. poika; av fi. poika ‘pojke; son’

Nu blev det visst liv i luckan. Även om också pojken nämns i relation till sin pappa och i sin funktion som tjänsteanställd får han i betydligt större utsträckning göra något. Han busar, går i skolan, leker med modelljärnvägen, stormar in i gymnastiksalen, slår sönder en ruta, deltar i någon sport, är med i ett kompani, och umgås ofta i ett gäng med andra pojkar. Ingenting om den erotiska sfären nämns dock, trots att det finns ungefär lika många flickor som bara springer efter pojkar som vice versa. Man kan också fråga sig varför det bara nämns att handjur kallas fin pojke, medan det inte nämns att honorna på motsvarande sätt brukar kallas fin flicka. Och är det inte minst lika vanligt att man stöter på en söt liten pojke i barnvagnen som en söt liten flicka?

Vintern går mot vår, Australien regnar bort och här sitter jag och tänker på ännu en mossig sexiststruktur. Man blir kanske lite illa till mods, eller ilsken för den delen, eller irriterad på det feministiska gnället om man är lagd åt det hållet. Mossa tar hundra år att bli av med.

Egentligen är det kanske lika bra att den där författaren får vara en flicka; det kan fungera som bevis på att också flickor har handlingsförmåga. Dessutom innebär det att vi får kalla Björn Ranelid för en pojke (ibland med tonvikt på egenskaper som bråkighet). Det våras för de unga könsbestämningarna.

17 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

23 december 2010 · 5:55

23. Europa runt med Google översätt

Dan före dopparedan, det är årets pysseldag. Jag har förberett julpysslet lite inför dagens julkalenderlucka. En sen decembernatt satt jag nämligen och umgicks med min gamla trotjänare Google översätt.

Pysslet gick till så att jag tog julkalendermeningen ”Den tjocka tomten åt upp Rudolfs risgrynsgröt”, och lät Google översätt översätta den från svenska till finska. ”paksu juomi söi Rudolph on riisipuuroa”, sa Google översätt. Detta översatte jag sedan till estniska, och så från estniska till  ryska, vidare till lettiska, litauiska och så vidare tills jag och Google översätt hade gått Europa runt. Totalt har meningen passerat 38 europeiska språk. Så här blev resultatet:

Dessvärre stötte vi på patrull redan vid andra översättningen. Estniskan fattade inte riktigt formen riisipuuroa, och därför hängde den med i sin ursprungsform genom alla resterande 36 språk. Det är kanske det mest påtagliga i denna version, som närmast kommer från norskan.

Egentligen är jag positivt inställd till Google översätt. Den tjänsten klarar av betydligt mer än vad offentlig datorstödd översättning klarade av för bara fem år sedan. Bland annat brukar den vara bra på att snappa upp sammanhang, och därför välja rätt betydelse i mångtydiga ord. Detta maraton runt hela Europa verkar dock ha varit mer än vad den klarade av.

Det enda ord som går att känna igen från den första svenska versionen är Rodolfo. I övrigt har översättningen gjort många felaktiga betydelseval. Tidigt förvandlades tomten till tricks, och ungefär samtidigt blev tjock till omväxlande fet eller djärv. I övergången mellan polska och georgiska byttes detta ord ut till nyheter, vilket sedan hängde kvar till slutversionen. Ordet för träd finns med i de flesta översättningar, och det tycks ha dykt upp från ursprungsmeningens risgrynsgröt via julgran. Trädet hängde faktiskt kvar ända till norskan, men i översättningen mellan norska och svenska gissade Google översätt felaktigt att det handlade om siffran i stället för växten.

Många felaktiga betydelseval från Google översätt alltså; egentligen inte något korrekt val, om man inte räknar namn. Däremot får man ge tjänsten cred för att den lyckades hålla meningen någorlunda syntaktiskt intakt. Det får räknas som förlåtligt att den trasslade till det med riisipuuroa och Rodolfo, eftersom den antagligen inte kände igen något av dessa ord. Tjänsten klarade dock av numerusböjningen: tre leder till viktiga och nyheter. Dessutom klarar den av en stilsäker förstärkning av adjektivet i mycket viktiga.

Som översättningstjänst för långväga översättningar måste jag tyvärr ge Google översätt underkänt i detta jultest. Jag hoppas dock att tjänsten fortsätter att utvecklas och förbättras. Världen blir ju bara större och större ju mer avståndet mellan folken minskar. Det är en stor tillgång att åtminstone kunna få ett hum av vad det står i en litauisk text. Just nu är Google översätt trots allt det bästa verktyg jag har för det.

Det var det sista vi såg av tomten och Rudolfs risgrynsgröt för i år. I morgon är det julafton, och då bjuder julkalendern på en språkjulklapp.

9 kommentarer

Under Julkalender 2010

Taggat som , , ,