Bakom julkalenderns tredje lucka tittar språket afrikaans fram. Det är ett västgermanskt språk som inte alls är särskilt olikt svenskan, men som talas på betydligt varmare breddgrader i Sydafrika och Namibia. Afrikaans kom till södra Afrika med de nederländska invandrarna på 1600-talet, och talas än i dag främst av vita och färgade, men i mindre utsträckning av svarta. Fortfarande går det att se tydliga spår från det nederländska arvet i språket.
Särskilt lik svenska blir den här meningen med tanke på att v:n uttalas som f i afrikaans, vilket gör att afrikaans muntligen har precis samma ord som vi för både ”fet” och ”fader”. Meningen inleds med den bestämda artikeln ”die”, slående lik tyskans dito. En annan utstickande detalj är att språket använder det isolerade ord se som genitivmarkör: ”Rudolph se rys poeding”. Ord för ord är meningen: ”Den tjock jultomte åt Rudolfs risgrynsgröt”. Främsta skillnaden rent grammatiskt är alltså att afrikaans inte har böjt adjektivet i bestämd form – vi säger ju ”en tjock tomte”, men ”den tjocka tomten” i bestämd form. Denna tendens förekommer visserligen också i afrikaans, men inte alltid för enstaviga adjektiv som ”vet”.
Meningen är översatt av mig från svenska till engelska, och av Lian von Wielligh från engelska till afrikaans. Möjligen finns det några spår från den språkliga omvägen. Google översätt föreslår exempelvis en hopskrivning av risgrynsgröt: ”ryspoeding”, men på engelska skrivs det ju (oftast) ”rice pudding”. Som bekant har engelskan inte helt konsekventa regler för hopskrivning, och så kanske det ligger till i afrikaans också. Den som vill lära sig mer om afrikaans kan läsa en förträfflig språkkurs på Wikibooks.
Linneas språkblogg 