15 oktober 2012 · 13:15

Jonas Gardell visar varför diskursanalysen behövs

– Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det. Ett antal brudar som slickat minimalt mycket fitta för att ha rätt att kalla sig flator!

Uttalandet kommer från Jonas Gardell, från en intervju i tidningen Faktum. Det handlar om Jonas Gardells aktuella berättelsesvit Torka aldrig tårar utan handskar, som handlar om manlig homosexualitet och aids under 1980-talet. Det är en både vacker och högst angelägen historia som förklarar mycket om vår samtid. En av många aspekter som den skildrar är hur fruktansvärt ödesdigert det kan vara med strukturer som tystar tusentals individer för att de anses tillhöra en grupp: bögar, i detta fall. Man kan tro att ödet för de bögar som insjuknade i aids var dubbelt svårt. De tillhörde (eller skrevs åtminstone in i) en grupp som samhället antingen hatade och föraktade eller fullständigt ignorerade. Samtidigt bar de på en skrämmande, plågsam och dödlig sjukdom. Men det här var inte två svåra omständigheter som las till varandra: genom skuldbeläggande och utstötning förstärkte de varandra i en mycket grym spiral. Samtidigt som mängder av homosexuella män dog började det talas om bögpest och om att ”saken gärna kunde ha sin gång” bland bögarna. Socialstyrelsen är den myndighet som arbetar med att ta fram och sprida kunskap om hälsa och vård i Sverige. Samma myndighet hade fram till så sent som 1979 klassificerat homosexualitet som en sjukdom.

Så historien är fantastiskt viktig och komplex, och eftersom Jonas Gardell verkar förstå detta är det märkligt att han i sina uttalanden i intervjun för det första förringar kampen som bland annat flator och queerpersoner har fört, och för det andra gör motstånd mot queerforskningen som teoretisk disciplin.

1. Att det inte har funnits någon lika högljudd och våldsam revolution för andra hbtq-personer än bögar betyder ju inte att de har haft det enklare – tvärt om på vissa sätt. Att de inte har vunnit samma erkännande i samhället syns exempelvis i ordens laddning: bög har blivit i det närmaste neutralt, medan flata ses som vulgärt. (En illustration i all hast: en sökning i Mediearkivet ger 15 000 träffar på ”bög”, och 4 000 på ”flata” – och då har jag inte ens räknat bort användningen ”flata tallrikar” etc.)

2. De forskare som ägnar sig åt queer eller manlig och kvinnlig homosexualitet gör väl inte det för att roa sig med att sätta etiketter på personer. Snarare försöker de bland annat förstå och förändra strukturer som gör att vissa får yttra sig medan andra tystas, och som får högst påtagliga konsekvenser exempelvis en sådan gång som det sprids en dödlig epidemi i den tystade gruppen. Det är en just en sådan gång vi behöver forskare som är specialiserade på diskursanalys. Queerforskarna är inga satans akademiker eller teoretiska översittare. De är för fan på ditt lag, Jonas.

Nåväl. Jag räknar med att det där var ett ganska ogenomtänkt uttalande. Nu går jag vidare till att älska Jonas Gardells berättelser igen. Missa inte dramatiseringen av Torka aldrig tårar utan handskar, som finns på svtplay.se till den 21 november 2012.

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

25 september 2012 · 17:34

Hen har landat

Nu har svenskan fått ett nytt ord: hen. Det är grundligt diskuterat och på många håll oönskat, men nu finns det. Den livliga debatten, som varit särskilt livlig sedan Jesper Lundqvist släppte sin monsterhundsbok i januari i år, har inspirerat många bekvämradikala språkbrukare att använda ordet i stället för han eller hon i skrift om potentiella individer. Exempel las till exempel. Det har gått att hitta hen i Facebook-statusar, filmundertexter, privata mejl, uppsatser, ja till och med i nyhetstext. Och ju fler exempel som dykt upp, desto ivrigare har motståndarna protesterat. ”Morr!” har de utropat. ”Vad är det där för hittepåord? Hen finns inte! Hen finns inte! HEN FINNS INTE!” Och i takt med att motståndarna protesterat allt ivrigare har den bekvämradikala henanvändningen blivit allt mer radikal, fast fortfarande rätt bekväm, vilket resulterat i den lite lustiga paradoxen att ju mer det skrikits att hen inte finns, desto mer finns det.

Jag ska förklara vad jag menar med bekvämradikal. Det finns ju fyra sätt att använda pronomenet:

  1. För att beteckna potentiella individer.
    – Det är upp till köparen om hen vill betala kontant eller på faktura.
  2. För att beteckna obekanta eller hemliga individer som vi inte vet eller inte vill avslöja könet på.
    – Rånaren haltade lite när hen sprang ut ur butiken.
  3. För att beteckna bekanta individer som identifierar sig som intergender, alltså som något annat än man eller kvinna.
    – Vio Szabo har blivit ett känt namn sedan hen blev vice ordförande i RFSL Ungdom.
  4. För att beteckna bekanta individer som vi vet könet på.
    – Gunilla Herlitz klargjorde i ett internmejl att hen inte vill ha några onödiga hen i DN.

De två senare användningarna utmanar våra föreställningar om att mänskligheten kan och ständigt bör delas upp i manliga och kvinnliga individer. En bekant individ ska – SKA SKA SKA – omtalas med referens till kön. Det är en hona eller en hane, punkt slut. Många blir provocerade, till och med skrämda, när denna övertygelse ifrågasätts. Därför är detta ett radikalt sätt att använda pronomenet. Så här kan mottagandet se ut hos en anonym nätmedborgare (hittat av Facebook-sidan Vita kränkta män):

Betydligt mindre radikala är de två första användningarna, där hen inte ersätter hon eller han utan mindre etablerade och ganska otympliga konstruktioner som vederbörande, denne eller hon eller han. Med denna användning utmanar språkbrukaren inte könsföreställningar, utan utnyttjar bara ett smidigt sätt att hänvisa till en person vars kön är hemligt eller okänt. Vi är många som har vågat oss på en sådan användning, medan betydligt färre har tillfälle för användning 3 eller mod för användning 4.

Men!

Motståndskrafterna har varit starka på det urskiljningslösa sätt som Bamse ibland kan vara, som exempelvis den där gången då han spelade fotboll sköt både bollen och den målvaktande Vargen in i målet. Många av motståndarna blir så provocerade av idén att det går att ifrågasätta vår traditionella könsuppdelning att det formligen kryper i dem av äckel så fort de hör något som får dem att tänka på detta. Det kan räcka med ett litet litet generiskt, egentligen mycket harmlöst hen.

Det var så det gick till när den harmlösa bekvämanvändningen av hen förärades med en radikalstämpel. Nu kunde också vi bekväma språkanvändare demonstrera vårt stöd för queerideologin och intergenderpersoners kamp för existensberättigande. Utan att på allvar stå för en total nedrustning av vårt tvåkönssamhälle kan vi, från en bekväm och trygg position, slänga in ett hen i språkliga konstruktioner där svenskan ändå saknar ett användbart alternativ.

Ordentlig fjutt på det hela blev det sedan när DN gick ut med en rekommendation mot onödig hen-användning. Det kan tolkas som ett queerpolitiskt ställningstagande, fick personalen veta i ett internt utskick. Det hade kanske gått att få för sig att det mest var i Vitryssland som queerpolitiska ställningstaganden ansågs problematiska nu för tiden, men. Bekvämradikalerna älskade i alla fall det så kallade hen-förbjudet, och retade DN på Twitter och Facebook. Programmeraren Oivvio Polite lanserade en retsam henifierad kopia av tidningens webbplats: dhen.se (som på grund av upphovsrätten tvingades lägga ner kopieverksamheten efter bara några timmar). Några dagar senare försvarade sig DN med en lång artikel där kända språkprofiler svarar på till synes ganska vinklade frågor om vilka problem som kan uppstå när man använder hen. En minst sagt prekär slutsats som dyker upp både här och på andra håll är att hen egentligen inte borde finnas. Hepp. Horace Engdahl får äran att avsluta resumén med sitt avfärdande ”Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar”.

Detta är utmärkt. DN och näthatare har gjort henmotstånd till något konservativt och ibland maniskt. Det som började som en öppen, nyfiken diskussion har nu blivit en vattendelare. Nyamko Sabuni var tidigt ute med en bekvämradikal hållning till hens fördel. Sedan DN:s inte helt smidigt genomförda språkrådgivning har dessutom Vänsterpartiet petat in hen i en motion och Miljöpartiet använt det flitigt i sitt senaste partiprogram. Det är aldrig på allvar särskilt radikalt, men det allt ivrigare motståndet gör ändå användningen lockande. Så det används. Och alltså finns det.

26 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , , , ,

17 juli 2012 · 16:01

Skriet från framtiden: romaner på telefonen

Sommaren är ju romanläsningens tid. Ledighet och utomhustid skapar en helt ny törst för den avskildhet och det engagemang som det innebär att få fördjupa sig i en berättelse i bokform. Åtminstone ser det ofta ut så i bokhandelns marknadsföring. Själv läser jag nog egentligen mer skönlitteratur under arbetsveckornas fasta rutiner. På tunnelbanan till och från jobbet finns en halvtimmes bortglömd tid då ingenting förväntas uträttas.

Nåväl. I kollektivtrafiken eller solsängen, jag måste meddela att jag tror att jag genomgått något historiskt. Något att berätta för barnbarnen. Under några veckor i juli herrens år 2012 läste jag för första gången en hel roman på min telefon. Det var en betydligt bättre upplevelse än jag hade kunnat tro. Och jag ber om ursäkt på förhand, men nu måste jag uttrycka lite exaltation över den fantastiska tekniska utvecklingens gåvor. Tänk bara!

Fördelarna är rätt uppenbara. Personer som har en pektelefon har väl oftast med sig den, så boken i sig utgör inte ett enda gram extra packning. Det innebär också att det inte finns någon överhängande risk att man glömmer sin bok, eller råkar ta med sig för få eller för dåliga böcker om man reser ifrån sin bokhylla. Tack vare det digitala formatet går det att justera storleken på texten och söka efter särskilda ord om man skulle vilja det. Som i en pappersbok kan man också markera intressanta passager, eller skriva små kommentarer i marginalen. För läsning bland stora störande folkmassor är det dessutom en fördel att varje sida innehåller ganska lite text; det gör det enkelt att hitta tillbaka efter att ha tittat upp.

Första boken till rakning blev Skriet från vildmarken av Jack London. Kanske var det en särskilt lämplig telefonroman. Den är kort, har en ganska okomplicerad handling, och byggs upp av små historier om sådant som händer huvudpersonen (som ju råkar vara en hund, snarare än en person). Det hela blev ett lyckat företag, och nu ger jag mig direkt in på nästa: Emma av Jane Austen. Det blev visserligen genast en prövning för psyket, för när sidorna är ordspäckade som mor är rar-böcker kan en fullång roman utan vidare bli 1700 sidor lång. Men utöver det har första bekantskapen verkat lovande.

Sedan ska det också sägas att jag också tycker väldigt mycket om det materiella i böcker. Sidorna i dammar och luktar, utsmyckningarna på antikvariatfyndens bokryggar känns i fingertopparna bakom texten. Jag gillar summan av alla historier i travarna i bokhyllan, och själva manifestationen av att hålla upp ett bokomslag mot omvärlden under min läsning. Ja, nästa gång tror jag att jag offrar några extra gram i väskan. Som vanligt finns ju det gamla kvar, trots de nya påfunden.

15 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

21 april 2012 · 23:16

Språk och makt – en förtrolig och mångbottnad relation

Det påstås ofta lite slängigt att språk är makt. Vad man menar med det vet jag inte riktigt, men det går åtminstone att konstatera att det finns en relation mellan språk och makt, och att den går åt båda hållen. För det första kan man notera att den som behärskar språkkoden i ett visst sammanhang får ett maktövertag, och för det andra är det oftast så att den som har ett maktövertag i ett sammanhang får makten att bestämma vad som är rätt språkkod. Detta gäller både mellan olika stilar inom ett språk, och mellan olika språk.

Så länge fördelningen av makt är ojämn mellan människor, kommer det att vara så. Språk har ju i sig varken makt, status eller prestige. Det vi tycker om språk handlar därför oftast om vad vi tycker om personerna som talar språket, kulturen som språket talas i eller den politik språket används för att föra fram. Och också där går relationen åt båda hållen, för när ett språk har börjat förknippas med ett visst värde – säg modernitet exempelvis – kan det speglas tillbaka till dem som använder språket.

Med detta som bakgrund kan man fråga sig vad det gör med svenskan att vi i Sverige ofta använder ett annat språk för prestigeuppdrag som att benämna tjusiga projekt och byggnader, formulera forskarens vetenskapliga artiklar, och uttrycka känslor i popsånger. År 2005 startades nätverket Språkförsvaret i övertygelsen om att trenden är så våldsam att den kan skada svenskan. Svenskan måste försvaras. Som ett mångröstat manifest för denna hållning släppte nätverket år 2011 antologin Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva.

I skrivande stund för Språkförsvaret en diskussion om initiativet Open Streets Stockholm, som handlar om att hålla en gata i centrala Stockholm bilfri under sommaren. Varför används engelska vid namngivning av varumärken, slagord och projekt? frågar de i ett blogginlägg. Också Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius ger sig in i debatten med hållningen att det möjligen inte finns någon principiell orsak att bli upprörd över engelska namn i Sverige, men att svenska trots allt bör vara att föredra för den som vill bli förstådd. Varför används då engelska?

Svaret är nog att det handlar om relationen mellan språk och makt, i all sin komplexitet. Idéprogramgruppen bakom Open Streets motiverar namnet med att det är ett internationellt vedertaget begrepp, något som Språkförsvaret ifrågasätter. Flera andra namn florerar för liknande initiativ, så fanns det inte i själva verket något annat motiv bakom namnvalet? Jo, det är nog inte en alltför drastisk gissning att den som ville kalla initiativet för Open Streets åtminstone också försökte inkassera prestige från en kultur med hög status.

Men låt oss nu vända på steken. Samma benämning fick Språkförsvaret att rynka på näsan – där hade benämningen snarare ett uttalat negativt värde. Varför då? Varför inte använda engelska vid namngivning av varumärken, slagord och projekt?

Det finns en stark idé om att svenskan är ett hotat språk. Hotidén kan ta sig olika uttryck; ofta bygger den på uppfattningar om att obildade människor våldför sig på språksystemet och fördärvar det med sådant som särskrivningar och normbrytande stavning (se mitt tidigare inlägg om den saken). Andra gånger handlar hotbilden just om engelskans övergrepp på svenskan: sådant som att engelska slemmiga kodväxlingsmonster håller på att äta upp svenskan, eller att nya fenomen i Sverige får engelska benämningar.

Det ligger i hots natur att det är svårt att veta hur allvarliga de är innan hotet har införlivats, men det vore inte helt kontroversiellt att påstå att Open Streets Stockholm inte kommer att påverka svenskan som språksystem det allra minsta. Att fenomen som behöver ha hög prestige benämns med hjälp av högstatusspråk är ingenting nytt – det har kanske alltid funnits. Däremot låter det ofta väldigt löjligt – och det är nog vad det egentligen handlar om.

Detta är ett inlägg i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Jag fick pinnen av Språkförsvaret. Vem vill ha den nu?

18 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

17 april 2012 · 16:39

Kan man inte få säga som man vill? Jo

I dagarna släppte Svenska datatermgruppen nya rekommendationer för vad vi ska kalla ett antal tekniska manicker och funktioner i vår vardag. En bärbar dator som man styr med fingrarna direkt på skärmen bör kallas för en pekplatta eller datorplatta (inte surfplatta eftersom den används för mer än surfning). Mejl och mejla ses nu som fullgoda alternativ till e-brev, e-post och e-posta. Filmer som spelas upp direkt från en webbplats ska kallas för strömmande.

Men varför ska en grupp språkvetare och mediepampar sitta i ett kontor i Stockholm och bestämma hur folket ska tala? Den frågan lyftes upp i kommentarsfältet när Anna-Malin Karlsson uppmärksammade de nya rekommendationerna i SvD:s språkspalt. ”Gäsp” anmärkte en skribent med signaturen Frank Sinatra. ”Vem orkar bry sig?”. Andra påpekade att språkbrukarna faktiskt sällan känner till rekommendationerna, utan använder de ord de själva tycker är mest användbara – och att det är så naturligt språket oftast fungerar.

Hållningen är varken ovanlig eller ovidkommande. Det är extremt viktigt att rekommendationerna inte kommer från höga hästar som inte har någon kontakt med dem som faktiskt ska använda orden (vilket är just vad Anna-Malin Karlssons spalt handlar om). Det är därför Datatermgruppen är en blandad samling av personer från översättningsföretag, språkteknologiska företag, etermedia, tidningar och tekniska högskolor, utöver de språkvetenskapliga representanterna från bland annat Språkrådet och Institutet för de inhemska språken. Den breda deltagargruppen kan på så sätt bidra med varierande erfarenheter av språkbruket.

Men ändå! (kan vi tänka oss att Frank och Adam utropar) Vad ger denna elit rätten att rekommendera hur vi vanliga språkbrukare ska tala? Språk är ju ett naturligt fenomen som fungerar oavsett om det finns några språkvårdsinstitutioner eller inte. Varför ska någon överhuvudtaget ge rekommendationer om språkbruk? Är det inte brukarna som bestämmer?

Frank och Adam har en poäng. Språkvården ger ibland rekommendationer som visar sig missa målet fullständigt. Att Datatermgruppen en gång rekommenderade ordet pekdon för det vi i dag kallar mus, är något som ofta tas som bevis på språkvårdens verklighetsfrånvändhet. Men faktum är att nya rekommendationer nästan alltid tas emot på det sättet. ”Pekdon? Hahaha, skulle jag säga pekdon? Jag skrattar ihjäl mig!” För de allra flesta rekommendationer klingar skratten av efterhand. Det blev inte så med pekdon, men det finns flera exempel på ord som lyckats bättre.

År 1999 skrev Tommie Jönsson en artikel i den nu saligen insomnade tidningen Darling. Artikeln hette Chatta på svenska och var modigt framtidsspekulerande. Hur skulle chattandet förändra svenskan? Ja, en sak var säker 1999, nämligen att engelskan skulle vinna allt mer mark. Hur översätter man chat utan att det blir fånigt, undrar Tommie Jönsson. Inte alls, kan vi hälsa från framtiden. Chattande funkar fortfarande fint på svenska. Finns det något vettigt svenskt uttryck som kan ersätta refresh, frågar han sedan. Vi här i framtiden får tveka lite. Menar han uppdatera? Och sedan gör han något som är så fantastiskt att en som jag, som skriver en sådan här text tretton år senare, blir rörd till tårar.

Arbetet [att hitta svenska ord för engelska datatermer] är berömvärt, men låt oss se klart på saker och ting för en stund: finns det någon poäng med att vara lokalpatriot och säga ”webläsare”? Alla vet ju att man surfar till http://www.netscape.com och laddar ner den senaste browsern.

Ärade förfader, jag hör precis hur löjligt webbläsare låter för dig. Men det är bara en skugga av hur urbota ärketöntig du framstår när du surfar in på http://www.netscape.com.

En sak kan vi lära av Tommie Jönsson, och det är att vi nästan aldrig kan lita på vår magkänsla inför nya ord. Anledningen till att de låter konstiga är oftast att vi aldrig har hört dem förut. Sådant kan förändras till oigenkännlighet på betydligt mindre tid än 13 år.

Så åter till språkvårdsrekommendationerna – behövs de? Ja de behövs, men inte som en överhöghet som bestämmer över vanliga språkbrukare. Den som vill säga browser har fortfarande fritt fram. I stället är rekommendationerna framför allt till för dem som ber om rekommendationer, för dem som inte vill fundera över om det ska stavas schyst, schysst, sjyst, just eller juste, utan bara vill komma till saken. Tanken är framför allt att språkvården ska göra språket lättanvänt. Och visst – håller du inte med om att rekommendationen gör språket enklare, så har du fullt mandat att säga som du vill. Rekommendationerna anpassar sig efter språkbrukarna, och du är en av dem.

28 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , ,

03 mars 2012 · 12:14

Kallpratets finesser

– Hej, säger en bekant som jag stöter på vid tacohyllan i matbutiken.

Om någon som man bara är bekant med hälsar på en, är det lämpligt att svara med samma hälsningsfras, fast två gånger.

– Hej, hej, säger jag följdriktigt.

Så här långt går konversationen som en klocka. Nu vore det lämpligt om vi bytte några fler ord med varandra. Men hur ska vi börja? Inte kan vi kasta oss rakt in i en diskussion om huruvida Håkan Juholt bör få en till chans i politiken.

– Hur är det med dig? frågar vännen.

Min vän är rätt bra på sådant här. Frågan hon ställer är skicklig av tre skäl. För det första får vi ett samtalsämne som är lämpligare än Håkan Juholt. För det andra kan jag välja att svara på frågan med information om exempelvis vad jag gjort under dagen (något i stil med ”Det är bra, för jag har just varit på picknick”) och på så sätt bädda för en lite längre konversation om jag känner för det. För det tredje kan min vän använda frågan för att signalera omsorg och önskningar om mitt välmående utan att riva upp ett allt för känslomässigt samtalsämne – vi vet nämligen båda ungefär vilka svarsalternativ som finns tillgängliga.

– Jo tack, säger jag. Det är bara fint.

Det är inte nödvändigt att lägga någon större vikt vid svaret, för det är frågan som är poängen. Denna samtalsmekanism kan kanske verka ytlig. Varför ska en person fråga hur den andra mår, när båda vet att det bara är tillåtet att säga sanningen ifall den är positiv? Ja, om man tolkar frågan som vi brukar tolka frågor, så är detta ett synnerligen ytligt exemplar. Men när min vän frågar hur jag mår handlar det inte om att be om information – hon ger information. Hon säger ”Jag hoppas att du mår bra”.

– Vad bra.

– Hur är det själv?

– Det är bra.

– Jaha. Fint.

Vi valde alltså båda bort möjligheten att låta frågan om måendet leda in på några längre utgjutelser. Ändå är vi inte riktigt redo att avsluta samtalet riktigt än.

– Det är värst vad det regnar, påpekar vännen.

Det är inte ovanligt att tal om vädret beskylls för att vara något typiskt svenskt. Huruvida påståendet stämmer vet jag inte, men om det stämmer är det snarast smickrande för svenskens samtalsskicklighet. Det är visserligen inte ett särskilt intellektuellt krävande samtalsämne, det väcker visserligen sällan några komplicerade och mångbottnade känslor, och det är visserligen inte något man kan sitta och prata om ända tills det ljusnar, men nu står vi faktiskt vid tacohyllan i matbutiken och försöker underhålla en trevlig bekantskapsrelation.

– Ja verkligen. Hugaligen.

Vi börjar vara färdiga med vårt relationsunderhållande för den här gången. Jag tar på mig uppdraget att avrunda samtalet.

– Nehej, säger jag. Det var trevligt att träffas, men nu måste jag rusa vidare.

Jag säger inte att jag vill avsluta samtalet för att det har blivit tråkigt, vilket det i sanningens namn faktiskt har varit hela tiden, på gott och ont. I stället säger jag att jag funnit samtalet behagligt och antyder att jag gärna skulle ha fortsatt samtalet om det inte vore för alla ärenden jag har i matbutiken. Men det passar bra att avrunda, för det vore opraktiskt för oss båda att fortsätta samtalet särskilt mycket längre.

– Ja, det var trevligt, intygar min vän. Vi får höras någon gång.

– Absolut. Hej med dig.

– Hejdå!

Ja, till sitt innehåll var detta sannerligen inte något vidare intressant samtal. Alla samtal behöver dock inte vara intressanta, och det är på detta maner vi bygger upp många av våra relationer. Och bara för att det vi säger inte är särskilt uppriktigt behöver det ju inte vara meningslöst.

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som ,

03 februari 2012 · 12:21

Särskrivningar är felaktiga, men inte farliga

I dag firas grammatikdagen runt om i landet och Fredrik Strage tar tillfället i akt att hata lite på särskrivningar. Det är inte så att man kissar på sig av exaltation. Jag citerar:

Men folk som särskriver på svenska skrämmer mig mer än rasister, terrorister och Sean Banan tillsammans. Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk.

Den dystra framtidssynen är inte ny. Någon borde på allvar försöka avgöra hur länge tillbaka man har ansett att folket (inte sällan pöbeln) sprider lingvistiska virus som fräter sönder vårt språk. Låt mig ge ordet till Nils Linder, den legendariska språkvårdaren bakom hållningar som ”En persons sätt att nyttja skiljetecknen är en ganska tillförlitlig gradmätare på hans bildning, eftertanke och ordentlighet”. Nils Linder uttalar sig så här om särskrivningar i Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift från 1886:

Så särskrivningar är inte något nytt. De har funnits i svenskan ungefär så länge svenskan har funnits. De har aldrig varit korrekta, och de ska alltid korrigeras vid korrekturläsningar, men man kan ändå med ganska stort självförtroende fastslå att särskrivningar inte är något lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk. Svenskans ställning har i många avseenden blivit starkare sedan 1886, trots att flera obildade, oeftertänksamma och oordentliga språkbrukare med all sannolikhet har kastat ur sig några sjuka gymnaster och skumma tomtar under åren. Särskrivningar är felaktiga, men de kommer inte – det lovar jag med handen på SAOB, SAOL och Svenska skrivregler samtidigt – fräta sönder vårt språk.

Fredrik Strage gör en poäng av att man inte ska använda sin språkkunskap för att sparka neråt på andraspråksinlärare och dyslektiker. Det hedrar honom. Och visst har han rätt i att det är trevligt med välvårdade sammansättningar i offentliga texter. Språkgranskare och korrekturläsare gör ett jättefint jobb. Men när Fredrik blir rädd av att Ikeas webbplats har sökträffar på ”stål ben” men inte på ”stålben”, då tänker jag att någon borde trösta honom. Vännen, det finns inget att vara rädd för.

23 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , ,

22 januari 2012 · 15:27

Den välgörande vaginabäraren från Hägersten

På teve står en penisbärare och föreläser från en konferens. Ja, penisen är förstås inte med i bild, men jag antar att personen som föreläser har en penis. Det är en korthårig person med ganska grov överkropp, utan några större fettsamlingar över bröstkorgen. Nå, det kan förstås vara en vaginabärare, men jag drar ändå slutsatsen, på rimliga grunder, att det är en penisbärare. Något kön ska ju människan i alla fall ha. Ja, låt oss kalla personen för en man.

Själv har jag en vagina. Ursäkta, det kanske blev lite väl privat. Vi behöver inte gå närmare in på detaljer, jag vill bara tydliggöra att det är det jag har där nere. Inte så att vår relation på något sätt behöver inkludera själva organet, men det kan väl ändå vara skönt att veta. Så du slipper undra. Det är lite äckligt med folk där man inte fattar. Liksom, har du en kuk eller fitta? Man undrar ju. Jag har en fitta.

Den här ivern att kategorisera människor utifrån deras könsorgan brukar förklaras med vårt fortplantningssystem. Om man inte har speciell medicinsk utrustning (eller tillgång gudomligt ingripande, som vi pratade om i julas) så måste vi se till att en penis och en vagina möts för att det ska bli några barn av. När man vill para sig är det onekligen bra att kunna se skillnad på penisbärare och vaginabärare. Och man vet ju aldrig när andan faller på.

En annan sak som är viktig att hålla ordning på är vad folk äter. Det är sjukt jobbigt när man ska bjuda flera personer på middag och man inte vet vilka som äter kött och vilka som är vegetarianer. Till råga på allt är vissa laktosintoleranta och någon tål visst inte tomat, plus att Robin håller på med den där dieten där man inte äter kolhydrater. Sånt får man dock ingen hjälp med. Det är inte så att laktosintoleranta har örhängen och klackskor, eller att vegetarianer aldrig har kjol. Det finns inte ens något pronomensystem för att skilja dem åt! Tänk vad praktiskt det vore. Hun (vegetarianen) kan sitta till vänster om hinom (tomatallergikern), och så kan hyn (kolhydratsundvikaren) sitta mittemot, bredvid hönne (den laktosintoleranta). Fast tja, det skulle förstås kunna bli lite irrelevant i andra sammanhang. Jag fick en soffa av en laktosintolerant i Hägersten i söndags. Det var väldigt generöst av hönne.

Nej, fortplantningssystemet är mer centralt i våra liv än några sporadiska middagsbjudningar. Man kan förstå varför det inte finns ett pronomensystem som tar hänsyn till människors olika matpreferenser.

Men apropå parningsdriften: om man vill para sig är det ju viktigt att veta huruvida personen man vill para sig med också känner för det. Det kan leda till mycket pinsamma situationer om man råkar stöta på en person som visar sig vara intresserad av penisbärare, när man själv har en vagina. Ja, mer relevant än att skilja mellan bärarna, vore det egentligen att skilja mellan vilket slags könsorgan personen riktar in sig på. Är det där en vaginasökare eller en penissökare? Ingenting hindrar att man varierar efter dagsform.

Jag fick en soffa av en penissökare i Hägersten. Oj, fel information på fel plats. Penissökandet har ju inget med soffan att göra. Det är varken rationellt eller relevant att dra upp det mitt i soffberättelsen. Nej, då är det mer hänsynsfullt och artigt med det system vi har.

Mina mörkhyade och ljushyade, sittkissare och ståkissare, överviktiga, underviktiga och normalviktiga, vänner som varit i Tunisien och ni som inte varit det, får jag presentera svenskans pronomensystem: ett pronomen för alla som har penis, och ett för alla som har en vagina. Det blir effektivt på det sättet. ”Vaginabäraren som skänkte soffan till mig” kan snabbt packas ner i det nätta hon: ”Hon som skänkte soffan”. Så förstår man att välgöraren hade en vagina, men vi slipper prata om könsorganet uttryckligen. Det kan ju anses vara lite överflödig information. Men man vet ändå, ifall man har en penis och skulle vilja göra ett försök att para sig med henne.

I ljuset av detta: Läs en debattartikel om pronomenet hen. Tyck på bara, folk tenderar att göra det i den här frågan.

188 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

24 december 2011 · 5:00

24. God är vad julen ska vara

Äntligen! I dag har det till slut blivit dags för den dag då det passar bättre än någon annan dag att önska varandra en god jul. Sista luckan i årets julkalender ska handla om detta, att vi säger just god jul.

Det är en ganska oomtvistad regel. Julen är god, påsken är glad och helgen (i betydelsen ‘veckoslut’) är trevlig.

Orsaken till detta ligger knappast i ordens ursprung eller semantik; vad jul betyder har vi ju redan avhandlat, och betydelsen i ordet god är enligt Nationalencyklopedin ‘som har (ett överskott av) de nödvändiga egenskaperna för att fungera tillfredsställande i visst sammanhang’. Det borde väl lika gärna ha kunnat vara glad som julen var? På exempelvis danska är ju julen glædelig.

Problemet är att svaret är ja. Det hade lika gärna kunnat heta glad jul, men nu gör det inte det. För en person med svenska som modersmål är detta antagligen inte något större problem, men det är lurigt för en som håller på att lära sig svenska. Få se nu, pingsten, är den god, glad eller trevlig?

Det är inte bara högtider som sitter ihop med specifika, till synes godtyckligt utvalda ord. Det finns andra ord som hör ihop som små språkklumpar. ”Tack för senast!” ”Ha en bra dag!” ”Var det bra så?” Inom andraspråksundervisningen lär man gärna ut dessa fraser i sin helhet.

Så varför heter det god jul? Det slutar lite som det började i den här julkalendern: svaret är att det bara blev så.

—

Nu i julkalenderns sista lucka vill jag också passa på att tacka för mig. Dessutom vore det nästan ofint att inte lyfta fram de generösa digitala resurser som försett inläggen med nödvändig bakgrundsinformation. Här är min åtta i topp-lista, utan inbördes ordning:

Tack också till alla som bidragit till diskussionerna i kommentarsfälten. Ni har gjort bloggen både mer intressant och mer lärorik. Slutligen önskar jag en god, trevlig och glad jul till er alla!

19 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,

23 december 2011 · 5:00

23. Under sjursmäss firas okänd Sigurd

I dag, dagen före den stora dagen, ska vi fira något som för vissa är en självklarhet, men som många andra läsare aldrig har hört talas om. Det är inte drottning Silvias födelsedag, även om den också inträffar i dag. Däremot ska vi uppmärksamma sjursmässodagen.

I en artikel ur tidningen Jämten från 1924, diskuterar Matts Ling sjursmässofirandets ursprung (han är för övrigt farfar till Staffan Ling, bland annat känd som taskig tajming-Hedlund). Allmänt anses sjursmäss vara en sammandragning av sigurdsmäss. Men frågan är vem denna Sigurd är. Matts Ling spekulerar i att det kan vara den gamla hjälten Sigurd Fafnesbane, legendarisk drakdödare. En annan teori, föreslagen i en artikel av Lars Faxen i Nordisk tidskrift, år 1970, är att Sigurd är en gammal betydelsefull biskop på 1000-talet.

I och med reformationen förbjöds sjursmässofirande, och den protestantiska kyrkan försökte demonförklara stackars Sigurd (vem det nu var). Flera källor (de ovanstående, och även Jämtlandsbeskrivaren Bo Oscarsson) kopplar samman sjursmässan med uttrycket gammalsjul (eller gammelsjul), som är något man kallar djävulen. Lite på samma sätt gick det för övrigt för mannen som en gång kallades kung Erik den helige; han finns med i exempelvis SAOB:s listning över smeknamn på djävulen: både gamle Erik och hornerik (åtminstone menar Matts Ling att det är samma person som åsyftas). Så kan det gå när ett land ska byta statsreligion.

Än i dag är sjursmässofirandet en bekant tradition i Jämtland, Härjedalen och Tröndelagen. Nu för tiden verkar dock firandet inte stå i konflikt med julen längre. Inom vissa subkulturer i Sverige har man helt enkelt gjort det sista stöket inför julafton till en fest i sig.

13 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , ,