Kategoriarkiv: Webbmedier I

När jag var fjorton år skapade jag min första virtuella avatar. MadammeButterfly. Sic. Det var felstavat. Och precis så ostigt. Min stolthet gråter blod när jag berättar det här. Egentligen kan man ju undra varför jag gör det.

Jag har insett att jag har en tendens att prata om Internet med passionerad röst, uppåtriktad blick och yviga gester, ungefär som det på affischen ser ut som att Albert Engström beter sig när han uppmanar folket att supa till på kräftskivan.

Tidigare har jag berömt internet för dess sympatiska förmågor att ge alla en chans att både höra och höras. Idag är det dags att tacka för de möjligheter communities virtuella samhällen communityer vad fan communities ger.

När spågubbarna J.C.R. Licklider och Robert Taylor redan 1968 spekulerade om framtidens on-line interactive communities fastslog de att dessa mest troligt skulle bestå av geografiskt separerade användare, som förenades av intressen. Det låter logiskt. Varför stämmer inte det överens med mina erfarenheter? Ända sedan jag som fjortonåring skapade en lunarstorm-användare har jag mest använt communities till att prata med vänner och spana på bekanta. Ibland har jag lagt märke till en person på skolan och lärt mig mer om henne via den aktuella communityn, ibland har jag länkats vidare mellan vänner-sidor och hamnat på en presentation som visat sig tillhöra en skolkamrat, som jag sedan lagt märke till i skolan. För att inte tala om alla vänner jag fått starkare band med tack vare att vi delat förtroligheter i text och inte bara i tal.

För mig har communities aldrig inneburit något idogt fraterniserande med likasinnade skåningar – inte ens då jag tyckt mig sakna likasinnade i min bekantskapskrets. Communities har istället blivit som ett slags accessoar, ett tillägg till den personliga framtoning som ska säga vem jag är – en blandning av ett visitkort och en biografi, utslängt i cybervärlden och tillgängligt för vem som helst.

Communityn ger sin användare möjligheten att visa ett egenvalt ansikte utåt – inte det ansikte som är märkt av finnar, fetma och fel hudfärg. Ett ansikte som är sminkat och plastikopererat med ordval. Det är denna möjlighet som ger communities dagens guldstjärna.

Bland framtidsspekulationerna i boken Farewell to the Information Age frågar sig Geoffrey Nunberg något som jag egentligen aldrig tänkt på tidigare. Han skriver

What is an author, after all, if the new media no longer support the legal status or institutional priveligies that have traditionally defined that role?

Den främsta anledningen till att jag aldrig själv ställt mig frågan, trots att jag ägnar en hel del tankar åt området i övrigt, är kanske att jag aldrig varit en författare enligt Nunbergs definition. För honom, som uppenbarligen är en publicerad författare (både i verkligheten och i overkligheten tydligen) verkar författarskap utgöras av äganderätten till det skrivna. Denna äganderätt är givetvis svårare att upprätthålla på det ännu lite barnsjuka internet. På många sätt påminner Nunbergs inställning om dagens musikers och filmmakares krampaktiga motstånd till nedladdning.

Det här är förstås ett problematiskt område. Spontant känner jag att estetiken försvinner ur all slags konst när den produceras för att tjäna pengar. Samtidigt kan man också hävda att konstnären bakom verket behöver lägga ner mycket tid och energi för att få det perfekt, vilket gör det svårt att ha ett annat yrke vid sidan om. Som svar på det kan man hävda att en hel del av tidernas största konstnärer blivit uppskattade först efter sin död, och omöjligen kunde leva på sin konst. Och så vidare.

Men bara konst, förresten? All heder åt Geoffrey, men jag vill inte kalla Farewell to the Information Age för konst. Vad händer med facktexten? Vad händer med facktexten när den bara skrivs för pengatjäningens skull, och vad händer med facktexten när den inte genererar några pengar alls? De frågorna får jag lämna därhän, åtminstone tills vidare.

Själv är jag amatörförfattare, byrålådsförfattare och förhoppningsvisförfattare, och jag förstår inte vad Nunberg bråkar om. Amatörens naiva dröm att bli publicerad, läst, märkt, passar kanske bättre in i informationsåldern och vad det nu är som kommer efteråt.

Det fina med informationsåldern är att vem som helst kan göra sig hörd. Och vem vill göra sig hörd när vem som helst kan? Jo, den som vill göra sig hörd för hörandets skull, och inte för pengatjänandet eller exklusiviteten.

Angående mail/mejl-diskussionen i förra inlägget kommenterades att e-post faktiskt är det allra vanligaste ordet för företeelsen. E-post i sig tycker jag är ett acceptabelt ord, men verbaliseringen att e-posta tycker jag inte är lika smidig som att mejla/maila är. När jag letar förklaringen till detta i natthjärnan hittar jag ett brusigt minne om grava och akuta accenter.

Än tror jag inte att svensktalarna har bestämt sig för en term, men när vi gör det hoppas jag att vi väljer mejl–mejla. Det är lätt att stava, uttala och böja. Post och brev har ju dessutom sin egen plats, IRL.

Häromdan läste jag en lista på vitsiga frågor som ”Hur har man fått skylten ‘gå inte på gräsmattan’ ut till mitten av gräsmattan?” och ”Varför har byggnader som ska vara öppna dygnet runt överhuvudtaget lås?”. Bland vitsigheterna fanns frågan ”När ett ord är fel i ordboken, hur vet man det?”. Det är inte en obesvarbar fråga. Google har svaret, liksom korpusar som Språkbanken, BNC och många fler. Genom internet har språkbruk och -norm blivit så demokratiskt som det alltid borde ha varit.

Låt mig ge ett par exempel på ord med icke-konventionaliserad stavning: Anglicismen för e-brev – mail eller mejl? Båda får Words röda taggiga understrykning. Gå in på Språkbankens konkordanser, välj en modern korpus och sök: mail ger 166 träffar, medan mejl ger 177 träffar. Båda stavningarna verkar vara okej. Substantivet för något som reflekterats: reflektion eller reflexion? Båda accepteras av Words ordlista, men i GP 04 vinner reflektion med 72-14.

Men det är inte bara stavningsproblem som textkorpusar kan lösa. Säg att jag bloggar och vill beskriva den pärs jag går igenom varje gång jag ställs inför uppgiften att stänga badrumsskåpet. I min personliga vokabulär beskriver verbet bejdning denna verksamhet. Enligt SAOL finns det inte. En googling på bejda ger 29 000 träffar. Det ser lovande ut. Efter närmare undersökning inser jag dock att de första tio träffarna antingen handlar om en person som heter Bejda, eller citerar religiösa som manar ”Låt oss bejda”. De vill knappast att församlingen ska göra en gemensam ansträngning för att få igen en motstävig skåpdörr (min gissning är att det är en slarvstavning av bedja). Detta resultat betyder naturligtvis inte att jag inte får använda bejda. Däremot verkar inte ordet vara helt vedertaget, och därför kan användandet av det leda till att mina läsare inte alls förstår vad jag utsätter mitt badrumsskåp för.

Tillbaka till påståendet i inledningen: på vilket sätt har internet gjort språket demokratiskt? För det första är internet i sig väldigt tillgängligt. Du behöver inte köpa en egen dator för en nätt fyrsiffrig summa för att kunna använda det. På bibliotek, arbetsplatser, skolor och vissa caféer lånas datorer med internetuppkoppling ut gratis eller för någon tia i timmen. För det andra är många användbara verktyg, såsom textkorpusar, än så länge avgiftsfria. Men det demokratiska är inte framför allt att informationen är tillgänglig för den lilla människan, utan att informationen kan produceras och styras av den lilla människan. Alla får och alla kan. Det är enkelt och gratis. När jag publicerar det här inlägget kommer det att hittas bland bejdas 29 000 googleträffar.

På det sättet är google, mer än övriga nämnda korpusar, en folkets korpus. Vem som helst kan hamna bland söksresultaten – även den som slarvar med bokstavsordningen på bedja.