Kategoriarkiv: Språk

22. Jul ska vara som förr i tiden

Ett ämne som behövt flera turer i julkalendern är julens förhållande till (vår idé om) historien. Ofta tar det sig uttryck i puristiska ideal och konservativ ilska mot förändringar. Men det finns också en lite mer stillsam version av historiefäblessen i juletid – när ingen föreslår att en mörkhårig person kan vara lucia eller att man kanske kan avstå från att karikera judar åtminstone på själva julafton, så framstår den här förkärleken för förr i tiden som riktigt gemytlig.

Jul ska vara som förr i tidenDen här idén kan verka självförklarande vid en första anblick. Det kan tyckas finnas ett givet samband mellan traditioner och historiekärlek. Men det blir inte lika självklart om vi jämför med de traditioner vi har för högtiden som firas veckan efter julafton: nyår. Visst finns det starka idéer om hur nyår ska firas: bubblande vin, fyrverkerier, exotisk frukt och glittrande klädsel. Men det finns inte något puristiskt konservativt ideal; folk tycker normalt inte att nyår firades ordentligt förr i tiden, och att det bara blir sämre och sämre ju fler nya inslag som tillkommer.

För jul är dock sådana åsikter inte ovanliga, som vi sett tidigare i julkalendern. En illustration över den mindre bråkiga versionen av julens historiekärlek kan sajten juligen.se ge. Så här ser deras startsida ut:

Startsidan på juligen.se. Skärmbild 2012-12-21.Här finns flera signaler för något slags förr i tiden. En självklarhet är att tomten ska ta sig framåt med djurdragen släde, vilket är ett färdsätt som inte direkt någon använder i dag. I övre högra hörnet ser vi en tomte som sitter och skriver ett brev – med gåspenna och bläckhorn så klart. På bilden syns också en snögubbe med en slags ringklocka, och en anspråkslös liten stuga; ingenting särskilt historiemärkt, även om såväl ringklockor som femtonkvadratsbostäder var vanligare för hundra år sedan än i dag. Huvuddelen av sidan tas upp av en pappersrulle, vilket man på tjugohundratalet knappast någonsin ser i naturliga sammanhang. Fäst i pappersarket är också ett litet lacksigill, vilket också är något som i dag i princip aldrig används utom möjligen när det är dags att smycka julklappar. Det finns också detaljer som att information om julen illustreras med en gammal uppslagen bok, att önskelistan ska skrivas på pappersrulle, och att julbordet symboliseras med en hel gris upplagd på ett fat.

Det står alltså klart både att julen är historiekär, och att inte alla våra traditioner måste vara det. Varför ser det då ut så just när det gäller jul? Jag kan inte komma på något bra svar på den frågan.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Julkalender 2012, Språk

20. Barn ska vara glada till jul

”Tindra med ögonen ungjävel, det är jul.” Riktigt var citatet kommer ifrån är oklart, men Google kan avslöja att det har traderats flitigt i fler än en familj under de senaste årens julfiranden. Och visst är det ganska roligt, inte bara för att ögontindring ju inte är någon aktivitet man kan sätta igång på beställning, särskilt inte när man just kallats för en ungjävel, utan också för att det sätter fingret på en mycket central julidé: barn ska vara glada till jul.

Barn ska vara glada till julI många familjer blir barnen själva publiken för julidyllen. Matlagningen, knäckkokandet, pyntandet och noggrannheten med traditionerna är för barnens skull, och ögontindringen blir på så sätt ett kvitto för att arbetet har lyckats.

Självklart är detta en användbar idé att spela på för den som har något att vinna på att vi fixar mycket inför julen. Ett stort varuhus har exempelvis tagit vara på idén i denna annons:

Annons från ett varuhusVem vill inte se en äkta, fysisk, förväntansfull glädje hos barn de tycker om? Exakt. Se då till att handla riktigt många saker, så att det blir uppfyllt.

 

20 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

19. Jul ska vara fritt från politik

År 2012 tycks vara på väg att gå till historien som året för motstånd mot politisk korrekthet. Indignationen har varit påtaglig under hela året mot ämnen som hen, Tintins bortsortering från ett bibliotek och kritiken mot Stina Wirséns Lilla hjärtat. En betydande del av uppropen från privilegierade människor som är upprörda över att behöva visa hänsyn mot mindre privilegierade människor har dokumenterats av Facebookgruppen Vita kränkta män, som snabbt hade samlat ihop material för en hel bok.

När december kom var det dags för julen att bli föremål för pk-debatten, efter att Disney meddelade att de har förändrat Kalle Ankas julaftonsprogram, och bland annat klippt bort två korta sekvenser ur Jultomtens verkstad. Det ena klippet innehåller en karikatyr av en judisk man, och det andra föreställer två kvinnliga dockor som kommer fram till tomten för att få en stämpel i rumpan, där den ena dockan är vit, blyg och duktig, medan den andra är svart, kavat och högljudd. Disney meddelade kort och gott att de hade städat upp lite bland de stereotyper som var rumsrena när filmen gjordes på 1930-talet, men inte känns lika pigga i dag. Egentligen var det inte mer med det. Ingen hade meddelat sig kränkt, ingen hade krävt förändring, ingen hade klagat. När Disney uppdaterade tekniken på filmen passade de helt enkelt på att också uppdatera människosynen.

Men under pk-hetsens år 2012 blev detta en vattenbomb i ett glas som det redan sipprade över från. När hänsynstagandet nådde hela vägen in till folksjälens julaftonskalle, då hade det verkligen gått för långt.

Jul ska vara fritt från politik

På Facebook startades bland annat gruppen ”Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton” som efter fem dagars verksamhet hade samlat på sig 25 431 gilla-markeringar.

Facebookgrupp. Skärmbild 2012-12-18.

Många har redan tagit sig an uppgiften att förklara varför den svarta dockan inte bara är en svart docka, utan en del av en rasistisk historia (se särskilt denna redogörelse). Därför gjorde Disney helt rätt som klippte bort den, eftersom den ändå inte fyllde någon viktig funktion i handlingen.

Men, säger 25 431 svenskar då. Jag är ju inte rasist! Jag hatar inte svarta. Jag har inga fördomar om judar. Där finns kärnan i spänningsfältet för årets pk-debatt. Kritiken mot kulturyttringen tas också som en kritik mot de som konsumerat yttringen utan att reagera. Om jag inte tycker att det är något fel med den svarta dockan i julverkstaden, är jag rasist då?

Frågan ställs ofta och svaret är i allmänhet nej, men nu behöver vi avrunda den debatten så att vi kan ägna oss åt viktigare saker. Det är inte intressant att fördela rasiststämplar bland vanliga kulturkonsumenter. Det är inte ens intressant att diskutera om Stina Wirsén är rasist eller inte. För när vi ägnar oss åt den debatten så frodas strukturer som ingen vill ta ansvar för. I stället borde vi oftare titta på kulturyttringen i sig och undersöka om den kan kopplas till diskriminerande strukturer, utan att leta efter någon att anklaga.

Det som 25 431 personer har höjt sina röster för är antagligen inte alls rätten att få njuta av kränkningar av svarta människor. Vad jag hör när jag lyssnar på Facebooksidan är snarare att de inte accepterar att kallas rasister, att de inte vill ses som inskränkta bara för att de inte håller med om kulturelitens slutsatser. Och så länge den så kallade pk-maffian insisterar på att få kalla dem rasister (eller vita kränkta män för den delen) så fastnar debatten i en petitess långt ifrån det vi egentligen hade tänkt diskutera: det ursprungliga behovet att markera skillnad mellan oss och den andre.

2 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

18. Viktigast är männen

Bereden väg för herrarna – nu är det snart jul. Och vad är väl viktigare då än de tre manliga centralfigurerna: Jesus, Kalle Anka och jultomten. Viktigast är männenUppgifter som ses som viktiga tenderar att tilldelas män. Därför är det knappast någon slump att Sverige har haft 32 manliga regeringschefer och 0 kvinnliga. Inte heller är det särskilt konstigt att det blev folkstorm år 1938 när Sveriges radio använde en kvinnlig nyhetsuppläsare för första gången, eller att endast 12 procent av styrelseordförandena för aktiebolag i Sverige år 2012 är kvinnor. Dessutom kan man konstatera att uppgifter som sköts av män tenderar att ses som viktigare än de som sköts av kvinnor. Det kan vara intressant att ha i åtanke när lucians roll problematiseras och ifrågasätts. Varför är lucia fånigare än jultomten?

Det är dessutom fascinerade hur fasta dessa julens tre centralfigurers könsidentiteter är. Bäst är jultomten, som ju är en karaktär som sällan framträder i egen hög person, utan iscensätts av en massa andra människor varje år. Det har hänt mer än en gång att jag behövt hoppa in som ställföreträdande jultomte för de yngre julfirarna. Då är det givet att jag ska byta könsidentitet, och spela man. Jag ska ta på mig skägg, tala med mörkare röst och omtalas som han. Ingen kan tänka sig att tomten skulle kunna vara en hona – det är ju tomtemor som är det, och tomtemor kommer inte med en säck över axeln och klappar på dörren. (Och i heteronormativitetens heliga namn är det självklart outsägligt otänkbart att tomtemor skulle ackompanjeras av en annan hona.)

Att Jesus, vars födelsedag är själva föremålet för allt knäckätande, tycks ha råkat vara en man är det svårt att göra något åt vid det här laget. Man blir väl aldrig av med kommentarsfältspolitikerna om man föreslår att vi ska flytta julafton till, säg, Rakels födelsedag. Och Kalle Anka är uppenbarligen så helig julmark att inte ens själva Disney kan plocka bort en judestereotyp som ingen ändå brydde sig om. Men i tomtandet finns det faktiskt utrymme för lite ny könsfördelning. Ja, låt oss kvotera in några icke-män i farbror jultomtens vikariepool i år. Välsignad vare hen, som kommer som jultomten!

7 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

14. Jul hör till landsbygden

En säker ingång till julstämningen är att titta i sagoböcker som handlar om jul. Där återkommer minst ett tema: jul hör till landsbygden. Jul hör till landsbygden

Så här presenteras en av de mest nostalgifyllda julberättelserna. Kan du gissa vilken?

Å, vad det är roligt med jul! Alla barnen i xxx hjälper till med julstöket. De sätter upp julkärvar åt småfåglarna och de går till skogen och hugger fyra julgranar, en till Norrgården, en till Mellangården och en till Sörgården. Och så ska farfar ha en egen liten gran. Luften doftar gott av pepparkakor och julklappslack, och alltihop är så vackert och julaktigt att man nästan får ont i magen. Sen blir det äntligen julafton …

Ok, det kanske var för enkelt. Astrid Lindgrens Jul i Bullerbyn var det så klart. En till:

Snart är det jul, och P och F ska hålla på med julförberedelser. När de ska hämta granris i skogen med kälken går det alldeles för fort, kälken kraschar och P skadar sin fot. Nu kan de inte åka och handla, och de kan inte hämta en julgran. F får ta hand om städningen och de tillverkar en julgran av det de har hemma. Men hur ska de ordna med maten? Morötter och potatis är tråkig julmat. Det visar sig att F oroar sig i onödan. Grannarna kommer en efter en och har alla med sig något till P och F och det blir en riktig trevlig julafton.

Svårare? Det var Pettson får julbesök av Sven Nordqvist. Den sista har mindre välbekanta huvudpersoner, men är kanske den mest stämningsfulla av dem alla. Känner du igen den?

Hustomtarna på gården går och väntar på julgröten som husfolket ställer ut varje jul. Men husfolket är så upptaget av jultomten att de glömmer bort de vanliga tomtarna, de som ser till att allt på gården fungerar. Då tar tomtemor och småtomtarna saken i egna händer.

Det var faktiskt en till Sven Nordqvist-bok, men här utan Pettson och Findus: Julgröten. En av mina egna största favoriter är Tomteboken av Rolf Lidberg, om inte annat för illustrationernas skull. Se bara vilken julstämning det är:

Ur Tomteboken av Rolf Lidberg

10 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

13. Det är omoraliskt att ordna tävling i skönhet

Lucia är kanske det julfenomen som är mest mottagligt för en diskursanalys. Det kryllar av skojiga idéer om hur det hela ska skötas. Mest mark har dock en särskild idé vunnit: lucia får inte vara någon utseendemässig skönhetstävling.Det är omoraliskt att ordna tävling i skönhetIdén har kämpat sig hela vägen in till webbplatsen för Sveriges lucia, som uttryckligen säger att tillställningen ”fokuserar på lucias uppgift snarare än på hennes yttre skönhet”. Tillämpningen av idén kan det i och för sig se lite si och så ut med; på nämnda webbplats kan man till exempel rösta på sin favoritkandidat, och till hjälp i valet finns presentationssidor där varje kandidat visas upp med en stor halvkroppsbild och en kort presenterande text. Men vi ska inte ägna mer energi åt att försöka avslöja att det fortfarande är en skönhetstävling. Låt oss säga att det inte är det, utan att tävlingen handlar om något annat. Varför är det bra?

Det finns mycket som människor tävlar i: när det gäller lucia ses det som olämpligt att tävla i skönhet, men acceptabelt att tävla i godhet. I andra luciaomröstningar får man också ta ställning till kandidaternas sångröster innan man fäller sin dom. Gränserna för vad som är acceptabelt att tävla i verkar kopplas till momentet av performans i tävlingsgrenen. Skönhetstävlingar ses som omoraliska för att de sätter de tävlandes jag i centrum. Tävlingen handlar om hur de ser ut, och det verkar finnas en övertygelse om att det inte är något man väljer. Tävling och uppvisning i sång blir mindre provocerande eftersom sång ses som en färdighet som individen tränat upp medvetet. Det finns förstås ett korn av sanning i detta, men idéerna är trots allt sociala konstruktioner. Skönhet är ju också något individen gör: lägger till rätta, visar upp vid valda tillfällen, skolas in i. Och på samma sätt är sång också en färdighet där individen delvis är utlämnad åt genlotteriet. Varför ses det som en rättvis tävlinggren?

En bubblare i detta ämne är annars vilka roller som får tas i luciatåget, och av vem. För någon vecka sedan rapporterade Svt om elvaåriga Dag, som ville bli lucia, men inte fick för att han var pojke. Några dagar senare rapporterade Ajour om en elev som förbjudits att vars stjärngosse för att hon var flicka. Och så blev det ramaskri när en annan elev inte fått vara pepparkaksgubbe, vilket togs som en instans av det som brukar benämnas som något i stil med ”den hysteriska pk-hetsen”, alltså att nekandet skulle ha något med mörk hy att göra, men det hela visade sig vara ett missförstånd som grundade sig i att skolan inte hade valt med pepparkaksgubbesången i tillställningen.

Ja, lucia väcker visst tyckande om både det ena och det andra. Skuggorna ruva.

9 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

12. Jul ska präglas av (platonisk) kärlek

Vi har varit inne på det här med symboler för julen en gång redan, när vi konstaterade att en sådan som är särskilt populär i reklam är julklappar. En annan julsymbol, som kanske egentligen är lite mer otippad, är hjärtan.Jul ska präglas av (platonisk) kärlek

Bland julpynt, julbaksformer och pysselproduktioner är hjärtan en av de vanligaste symbolerna. Här är ett utsnitt ur årets julpyntsförsäljning:

Hjärtan i årets julpyntsförsäljningSom så många gånger finns det åtminstone två möjliga orsaker till att detta har vuxit sig starkt. Det ena är att vi gärna tänker oss såväl hjärtan som jul i röda toner. Det andra är att hjärtan huvudsakligen symboliserar kärlek, och jul är ju en högtid där vi kanske oftare än någonsin annars får för oss att vara goda och visa någon slags kärlek för våra medmänniskor.

Nu skulle man kunna tro att det är det där nya påfundet i februari som är kärlekens högtid. Så är det dock inte; på alla hjärtans dag firas romantiken och tvåsamheten. Julen är högtiden för resten av de uttryck kärleken kan ta sig. Även om julklappstraditionen ofta beskylls för att vara överdrivet kommersiell kan den nog ses som ett exempel på detta. Och så är det ju det där eviga önskandet om goda jular. Ja jul ska präglas av kärlek, om än i behärskade mängder.

 

Lämna en kommentar

Under Julkalender 2012, Språk