Kategoriarkiv: Rappakalja

Generellt ser jag gärna att man räknar mig som en människovänlig, empatiskt sinnad demokratiförespråkare. Jag tycker om att leva i ett samhälle med yttrandefrihet och pressfrihet. Jag tycker att folket ska ha rätt att både veta och tycka. Det är min generella hållning.

Samtidigt har en ilsken känsla växt i mig på sistone. Den handlar om alla byfånar som försöker komma med kontroversiella åsikter och teorier i den offentliga debatten. För jag tycker också detta: Man ska veta sin plats.

Låt mig ta ett exempel. Det påstås ibland att världen håller på att hettas upp. Det ska tydligen ha att göra med utsläpp som gjort något dåligt med atmosfären, vilket gör att jordens klimat blir varmare, vilket sägs vara inte särskilt bra. Det pratas om det där på nyheterna, skrivs artiklar om det. Forskare utvecklar sin kunskap i vad det här beror på, och vad vi kan göra för att stoppa det. Varför kommer då små finniga idioter med sin Naturkunskap B-bok och påstår att klimatförändringarna är en bluff?

Ett annat exempel: solcancer. Läkare från hela världen, inklusive de från FN:s hälsoorgan säger att man inte ska vistas i direkt solljus utan att ha någon typ av skydd. Folket säger: ”Det där tror jag inte på. Min brorsa har solat utan solskydd hela sitt liv och han har inte cancer. Fy fan vad dom överdriver det där.” Cancerforskarlaget ba: ”Ah, hörni. Har ni tänkt på att den där personens brorsa har solat utan solskydd hela sitt liv och ändå inte har cancer? Vi kanske har överdrivit allt.”

Det senaste, och mest aktuella exemplet är svininfluensan. Ska man vaccinera sig eller inte? Visst, det är väl bra att ta del av rapporter från USA om någon tjej som började gå baklänges (bokstavligen) efter att ha tagit vaccinet, och visst, man kan förstås läsa Expressens varningar om olika biverkningar av vaccinet och risker med influensan. Men varför, varför, varför lyssnar man inte främst på dem som vet mest? Oavsett hur mycket aftonbladetartiklar och flashbackinlägg jag läser kommer jag inte hinna lära mig lika mycket som någon på smittskyddsinstitutet eller WHO. ”Jag tänker inte vaccinera mig, regeringen har bara överdrivit det där med att alla ska dö.” För två veckor sedan sa en läkare till mig att jag borde vaccinera mig. Kör i vind sa jag. Man kan ju spara sin kritiska granskning till något där man åtminstone har en chans att framstå som intelligent.

Rubriken är nog en anglicism.

Idag har jag ägnat 40 minuter åt att skala en apelsin och lika länge åt att leta efter Dorian Grays porträtt i universitetsbibliotekets magasin, börjat läsa Dorian Grays porträtt, samt fascinerats över kopplingen mellan täck och otäck (täck – som i ”det täcka könet”). 

Jag har också slutit mig till att det inte är en slump att man ser citat från Oscar Wilde stup i ett. Det är som om han hela tiden har citatordböcker i bakhuvudet medan han för handlingen framåt. Helt plötsligt kan en karaktär utbrista ”Om det finns något som är värre än att vara omtalad, så är det att inte bli omtalad”. Sådär helt apropå. Men jag har också lärt mig att jag ofta finner mig med en svans mellan benen (och det kan ju omöjligen vara en kuk) när jag innan sista sidan av en bok försöker anklaga författaren för något. Av den anledningen försöker jag att se det som ett stilistiskt drag, som ska få sin förklaring innan solen går ner.

Vad rubriken anbelangar så är det en självupptagen referens till mitt tre veckor gamla självupptagna inlägg Jag är ju ingen bloggare. Se där, jag är så självupptagen att jag pratar om min egen självupptagenhet. Nu är jag visst både självupptagen och lilla jag-ig på samma gång. Och nu måste jag bestämt sluta klandra mig. Egentligen är jag ganska duktig och bra: jag hittade Dorian Gray till slut, om än med lite hjälp från en generös bibliotekarie.

Detta är ett försök att hitta något att pladdra om och  sedan göra det. Det är ju så man gör som bloggare.

Jag tror att mitt liv är meningsfullt, vad jag än fyller det med, eftersom jag en dag ska skriva en bok.

(Till att börja med är det väl på sin plats att tacka Tove för rubriken, som jag inte fått tillstånd att låna)

Jag har läst en del om bloggar. En av de saker jag lärt mig är att det är vansinnigt självupptaget att prata om hur lite man bloggar. Eftersom jag är anarkist, notorisk regelbrytare och rätt självupptagen ska jag prata om hur lite jag bloggar.

Jag bloggar ganska lite. Under webbmedier-perioderna som passerat språkkonsultprogrammet har det varit en del (obligatorisk) bloggnärvaro, men annars skulle man kanske kunna dra ett medelvärde på ett inlägg var sjätte vecka. Det är ganska lite. Jag har funderat vad detta kan bero på och kom osökt att tänka på ett par anledningar:

1. Jag vet inte vad jag ska blogga om. Visst skulle jag kunna strippa ner till mina kval som innebandytränare (idag var det till exempel bara tolv spelare på träningen), eller fota dagens outfit och skriva inköpsställe och priser (just nu: svart huvtröja med rosa tryck, inte köpt utan lånad på obestämd tid; svarta mjukisbyxor med mudd, typ 400 på Team Sportia; svarta för stora strumpor, som jag fick i julklapp), eller ja, vad vet jag, kanske kontinuerligt blogga om något som jag själv skulle gilla att läsa. Men inspiration till det kommer ju mer sällan än Nicole Richies mens. Jag tror att det kan ha med min icke-existerande journalistiska ådra att göra.

2. Jag har för stor ambitionsnivå. Jag vill alltid skriva något som motsvarar åtminstone en halvmeter pergamenttext. Och varje gång jag sätter mig vid datorn för att blogga snurrar jag in mig i en pretentiös disposition som kräver magsår och sömnbrist för att klara sig ur (framför allt för att jag oftast inte kommer på bloggtankar förrän efter 23:00).

3. Jag har en parasit i mig som gör motstånd till allt jag borde göra. Om till exempel tre läkare och fyra sjukgymnaster säger till mig att jag måste träna axlarna om jag vill hålla dem i led, så kan jag helt enkelt inte träna axlarna. Och även om någon så ödmjuk och pedagogisk som jagsjälv säger åt mig att jag borde läsa Svenska Akademiens språklära på nytt, så börjar den där förbannade parasiten knussla och försöka försätta mig i spindelharpan-trans istället. Så när jag sa åt mig att det vore bra av mig att blogga då och då, laddade jag hem en sudoku-widget till mitt dashboard. Fatta vad bra jag är på sudoku.

4. Jag har inte tid. Man ska ju vara i skolan. Och så ska man lära ut innebandy. Och så ska man läsa kurslitteratur eller ägna tangentnerslagen åt någon skoluppgift. Och efter det ska man hinna lösa sudoku och spela konstiga, barnsliga, rätt tråkiga spel på internet.

Så jag bloggar inte, fast jag borde. Det kanske fortfarande är infallsvinkeln som saknas. Om jag hade en sån skulle det ju kunna starta en tradition att upprätthålla.

Idag hittade jag en underlig lapp i innebandyhallen. Först fnös jag lite snett och slängde den i papperskorgen. Sedan började jag skratta hejdlöst och plockade upp den från papperskorgen. Nu har jag den här hemma. Kanske ska rama in den.

Man kan se på det här som ett försök till en infallsvinkel och en tradition att upprätthålla. Vi får väl se. Tills vidare ska jag se det som ett exempel på att man faktiskt kan le och vara glad trots att man har en liten kuk.