Nog för att det i dessa dagar är svårt att komma på något annat att nynna på än Bjällerklang, men så värst länge sedan är det inte som vi firade en annan högtid i stugorna. Den är dock lite obehaglig, och det är inte bara för att den inkluderar spöken och skrämselpynt, utan framför allt för att den är så ny och har ett så besynnerligt namn. Halloween.
För några år sedan gjorde Konsumentföreningen Stockholm en undersökning bland 715 föräldrar om vad de tycker om halloween. En del tyckte förvisso att det var trevligt att ha en anledning att göra lyktor av pumpor, men väldigt många lyfte fram kritik som vittnar om en intressant idé om vad högtidsfiranden borde vara. ”Halloween är ett amerikanskt jippo som inte har nåt med Sverige och svensk kultur att göra” sa de. Det är nytt, osvenskt och huvudsakligen kommersiellt. Flera deltagare jämför även med rediga gamla svenska traditioner, som jul. Där har vi en naturlig tradition, verkar många vara överens om.
Vad som gör en högtid naturlig, och därmed positiv, verkar huvudsakligen vara att vi firat den länge. Men allting är väl nytt i början, och man kan fråga sig vad folk tyckte om julen när den kom till stugorna. Själv vet jag inte, men kanske är det ovanligt provocerande med nymodigheter nuförtiden, när de ofta tar sin utgångspunkt bland vanliga människor. Jag är inte helt säker på att det stämmer – kulturhistoriskt bevandrade får gärna rätta mig – men jag har fått för mig att trender hellre startade i borgerskapet förr, fram till för ungefär 100 år sedan. När förra årets julkalender tog sig an julklappens historia kunde vi i alla fall konstatera att traditionen med presenter på julafton, som första gången uppmärksammades i skrift år 1762, var något som hade börjat hos förnämt folk. 2012 års version av klassamhälle kanske inte inrymmer sådana trendstarter.
För julens del kan vi hur som helst konstatera att all storm som eventuellt har rått har lagt sig nu. De mest störande nymodigheterna i vårt julfirande i dag är väl det där inslaget på Kalle Anka där de visar klipp från en modern Disneyfilm. Traditionalisterna ryser hastigt av obehag, men snart är det jobbiga över, och tillbaka kommer Benjamin Syrsa med ett meddelande som spelades in på 1960-talet av Bengt Feldreich och har låtit likadant sedan dess. Vid det laget spelar det inte längre någon roll att traditionen har ett amerikanskt ursprung. Det är redig svensk gammal högtid när den är som bäst.