Kategoriarkiv: Julkalender 2011

14 december 2011 · 5:00

14. Det lackar mot lackandets tid

Under julen vill vi gärna att saker och ting ska vara som förr i tiden. Riktigt vilken förr i tiden det ska vara som är möjligen mindre viktigt. Ja, i själva verket är det inte alltid så noga om det verkligen är som förr i tiden, bara det verkar som det. Det ska kännas som Kajsa Kavat eller Fanny och Alexander, kanske lite som Lukasevangeliet 2:1–20. Och jag ska inte påstå att jag har några ovedersägliga belägg för det, men jag undrar om inte detta innebär att gamla ord har större chans att överleva när de rör julen. Ett exempel är att vi säger att det lackar mot jul.

Lacka är ett ord med minst fyra olika betydelser. I bilden här uppe är jag medvetet lite vilseledande. För lackandet mot jul har ingenting etymologiskt med lackandet av julklappar att göra. Men för att ta det i tur och ordning. Svensk ordbok listar följande fyra betydelser:

  1. bestryka med lack eller lackfärg; till helgen ska vi lacka cykeln
  2. försegla med lack (samma lack som i betydelse 1); Helga satt hemlighetsfullt uppkrupen i ett hörn och lackade paket
  3. rinna om (en ny lack, besläktad med läcka); men det är inte de som ror, som ror så att svetten lackar
  4. sakta närma sig [i fråga om tidsförhållanden] (en ny lack, från dialektalt ord för traska eller lunka, troligen ljudhärmande); det lackar mot midsommar.
Det är alltså en ren tillfällighet att det nu börjar lacka mot de tider då man får lov att sitta och lacka packet med inslaget nagellack så att svetten lackar.Något anmärkningsvärt är det att det lackas mot jul lite drygt fem gånger oftare än det lackas mot någon annan tid – det kan man se om man söker i Mediearkivet på fraserna ””det lackar mot jul”” (174 träffar) respektive ””det lackar mot” ANDNOT jul*” (34 träffar). Så visst, lackandet i trask-betydelsen verkar leva kvar något sånär i svenskan, men man kan verkligen fråga sig hur lackandet skulle klara sig om det inte vore för julen.

2 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,

13 december 2011 · 5:00

13. På luciadagen firas ett katolskt helgon – med liten bokstav

Natten går tunga fjät, för i dag är det luciadagen. Och varför det heter lucia har väl de flesta ett hum om?

Just precis: det är ju det gamla helgonet Lucia från Syrakusa som har sin högtidsdag. Lucia betyder ‘den ljusa’ och man kan väl tänka sig att det är därför traditionen med ljuskrona i håret är så stark – den liksom upprätthålls av en slump av namnet på det helgon vi firar. Men nu släpper vi etymologin.

På temat varför heter det lucia finns nämligen en annan fråga att diskutera: varför står lucian med litet l? Språkrådet ger en tydlig rekommendation på den punkten. Så här skriver de i sin frågelåda:

När lucia betyder ’luciadagen’ skrivs den som alla andra kalenderdagar med liten bokstav. När lucia betecknar ’flicka med ljus i håret’ skrivs det också med liten bokstav, precis som ljusbärerska eller jultomte. Däremot skrivs Lucia med stor bokstav när det är någons namn. Jämför med Björn.

Traditionen att fira lucia går långt tillbaka i svensk historia, och vi tycks ha gjort på ungefär samma sätt i åtminstone 125 år. Så här skriver Nordisk Familjebok från 1886:

Kl. 3 eller 4 i den mörka vintermorgonen väckes allt husets folk af en hvitklädd flicka, som på hjessan bär en krans af brinnande ljus, och man undfägnas på sängen med de håfvor (kaffe eller öl och bränvin), som hon medför på en bricka. Derefter kläder man sig och tillbringar ottan med ätande och dryckjom, hvarvid en glögg ej plägar saknas.

Men inte minst är väl luciadagen ett tillfälle att visa upp unga ljusa kvinnors skönhet under förevändning att de ska sjunga. Den som är sugen på en ogenerad dos av objektifiering därvidlag kan också denna dag vända sig till Svt:s Öppet arkiv, som har en film från en luciauttagning från 1943. Om inte annat kan man trösta sig med att kvinnor i dag åtminstone tillåts yttra små ljud när de dokumenteras på film.

8 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,

12 december 2011 · 5:00

12. På julottan blir julfirandet kyrkligt

När juldagsmorgon glimmar vill många gå till kyrkan, inte minst för att företeelsen just under juldagen heter något särskilt. Gudstjänsten kallas just denna dag för en julotta.

Att hålla en särskild julottegudstjänst är en tradition med flera hundra år på nacken. Bland annat nämns julottan i 1686 års kyrkolag, där det bestäms att julottan ska hållas klockan 06:00 på morgonen. Svensk ordbok daterar det äldsta belägget av julotta så tidigt som till 1200-talet i Westgöta-Lagen.

Otta betyder så klart tidig morgon, eller närmare bestämt ‘tidpunkt under dygnet när natten börjar övergå i morgon’ (Svensk ordbok). Under några hundra år kunde också julotta helt enkelt syfta på vilken tidig morgon som helst under julen. Denna betydelse har dock bleknat, antagligen i takt med att otta har blivit mindre vanligt som enskilt ord. I dag pratar vi mest om svinotta och julotta, och använder möjligen frasen ”gå upp i ottan”.

För många passivkristna svenskar är julottan den enda kyrklighet de hänger sig åt. Varför denna sed har blivit så stark är ju rätt svårt att förstå. Kanske finns det något härligt pliktmedvetet med att gå upp klockan i ottan för auktoritetens skull. Och så finns det ju en rätt seglivad idé om att en redig jul ska vara så lik ”förr i tiden” som möjligt. Och förr i tiden gick man givetvis i julotta, gärna i slädfärd. Vill du ha vidare inspiration föreslår jag denna kortfilmsdokumentär från Öppet arkiv hos Svt.

6 kommentarer

Under Julkalender 2011

Taggat som ,

11 december 2011 · 5:00

11. Lussebullen är besläktad med både Lucia och Lucifer

Om du inte har börjat förr är det hög tid nu att sätta igång och beta av årets lussebullskvot. Tänk på att högsäsongen snart är över. Att reda ut lussebullens etymologi kan verka som att slå in en öppen dörr, och det är så det börjar, men bakom den dörren finns en till dörr.

Det är klart att ledet lusse är relaterat till lucia. Åtminstone sedan 1800-talet har vi bildat ord på luciatema genom att förändra förledet till lusse: lussebit, lussekorv, lussemässa är alla exempel på ord med täckning i artonhundratalets luciafirande.

Men det är inte säkert att det är så ordet lussekatt bildades.

Här och där på nätet går det att hitta synnerligen tvärsäkra uttalanden om att lussebiten i lussebulle (och allra främst lussekatt) inte alls syftar på Lucia, det ljusa skyddshelgonet, utan tvärt om på Lucifer, den fallna ängeln som sedan blir till Satan själv. Kors i taket. Har folkhemmet blivit satanistiskt mitt i julfirandet?

Nej, inte på det sättet åtminstone. Om nu ordet syftar på Lucifer verkar det snarare relatera till en legend som påstås vara från 1600-talets Tyskland. Legenden berättar att Satan förklädd till en katt delade ut smisk till alla stans barn. För att hålla kattjäveln på avstånd kom Jesus förklädd till ett barn, och delade ut bröd. Bröden var gula av saffran, eftersom Satan är ljusskygg, och bullarna kallades lussekatter, eftersom de användes för att hålla Lucifer borta. Historien berättas bland annat i Lärarnas nyheter och berörs i information från Arla.

Legenden förefaller en aning osammanhängande, men det kanske legender brukar vara. Hur delar exempelvis katter ut smisk? Varför skulle bullarna kallas för lussekatter om det var just lussekatten (dvs. Lucifer förklädd som katt) som de skulle skydda mot? Och vad som framför allt talar emot denna historia är att SAOB:s första belägg på lussekatt är från 1898, medan denna historia menar att ordet ska ha kommit hit på 1600-talet. Ordet är inte heller tillräckligt väletablerat för att tas upp som uppslagsord i Nordisk Familjebok vare sig 1886 eller 1912. Samtidigt uttrycker sig Arla mycket självsäkert: ”Namnet lussekatt är mycket äldre än traditionen att fira Lucia och syftar på att den gula saffransfärgen ansågs skydda mot Lucifer, den onde, som enligt folktron ibland uppträdde i form av en katt.” Det är självklart möjligt att ordet fanns i svenskan även om vare sig SAOB eller Nordisk Familjebok tar upp det. Kanske finns det någon läsare med tillgång till fler historiska källor?

Vad som stärker förklaringen med Satanskatten är att saffransbullen också har gått under namnet dövelskatt i svenskan. Där kan man med definitiv säkerhet säga att dövel betyder ‘djävul’. Detta är bland annat belagt i SAOB. Sant är också att vi länge har hållit på med symboliska bakverk. Se till exempel denna trevliga bild från Nordisk Familjebok år 1910, uppslagsordet jul:

Och tja, för att sammanfatta en lång diskussion: Det verkar som att ledet lusse i lussebulle kan syfta på både Lucia och Lucifer. På det sättet är lussebullar mycket mångbottnade. De är onda och goda på samma gång – åtminstone till sin etymologi.

22 kommentarer

Under Julkalender 2011

Taggat som , , ,

10 december 2011 · 5:00

10. Glögg är ett glödgat vin

Julmyset börjar ta sig. Nu när det är helg kan det kanske passa att bjuda hem någon på lite glöggfika. Och då kan vi ju passa på att fundera på ordet glögg.

Ordet kommer från glödgat, och det var detta man kallade det i början – glödgat vin. Det äldsta belägget på detta är från år 1609. Två hundra år senare var det glödgade vinet med sina kryddor ett så starkt koncept att det hade fått ett eget ord: glögg. År 1828 skrevs den äldsta texten med ordet glögg i, men man kan misstänka att benämningen funnits i talspråket betydligt längre.

Fram mot slutet av 1800-talet hade glöggen etablerat sig som en typisk juldryck. Det syns till exempel i följande utdrag ur Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken från 1899:

– God jul! sade Henrik Rissler.
– Tack detsamma.
– Går du med in på Rydberg och tar en glögg?
– Ja, varför inte.
De fingo en soffa med utsikt över torget.

9 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,

09 december 2011 · 5:00

9. På Annadagen kulminerar julstöket

I går firade vi dagen då Maria blev till helt utan snuskiga aktiviteter. I kommentarsfältet lanserade en läsare en intressant teori om att det kanske är så att avlelsen blev till med en slags tidig IVF-teknik. Hur det är med den saken kan man aldrig veta, men sant är i alla fall att många barn i dag blir till med den tekniken – det vill säga helt obefläckat, om man nu vill använda det lugnt sagt laddade begreppet. Det kan man kanske påpeka för Maria-anhängarna (som märkligt nog oftare verkar vara negativt inställda till denna typ av systematiserade obefläckande avlelse).

Nåväl. I dag är det Annadagen. Och vem är Anna, utom just hon som inte hängav sig åt befläckning just på Marie avlelses dag? Just det: Anna är Marias moder, Jesus mormor, som också bland annat var fruktbarhetens helgon. Inte undra på, när hon själv är så fruktbar att hon blev gravid av en kyss.

Annadagen är en viktig hållpunkt i det traditionella julplanerandet. Ett gammalt ordspråk från Borgå lyder ”Anna med sin tomma kanna, dansar fjorton dagar före jul”, och på så sätt påmindes man om att det är dags att lägga på ett kol om man vill servera ett redigt julbord till julfirandet (ärligt talat får jag inte riktigt ihop det där med fjorton, men jag brukar försöka avstå från att uttala mig i matematiska frågor).

Till Annadagen finns traditioner som att avsmaka årets julöl, eller börja brygga det, eller åtminstone – om man är mer bekvämt lagd – skriva upp på inköpslistan. Det är hög tid att lägga alla eventuella lutfiskar i blöt och att börja baka sitt vörtbröd och sina pepparkakor. Dessutom är detta dagen då julgrisen ska slaktas, julbyket ska vidtas och juleljusen ska stöpas.

Hur detta relaterar till Jesus mormor vet jag inte riktigt, och det verkar finnas lite motstridiga hållningar om huruvida det verkligen är den Anna vi uppmärksammar i dag på Annadagen. Hur som helst kan man fundera över hur folk kunde ha tid och ro till att uppmärksamma något över huvud taget, utöver ölet, fisken, brödet, kakorna, grisen, tvätten och ljusen. Multitasking fanns visst redan förr i tiden.

4 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , ,

08 december 2011 · 5:00

8. Marias avlelse får ett extra e

I dag är det torsdag den 8 december. Känns dagen trist och grå? Känns det olidligt länge kvar till söndagens firande av tredje advent? Då kanske du kan drömma dig tillbaka 500 år i tiden, för då var dagens datum helgdagen Marie avlelses dag. (Dagen slutade vara helgdag år 1571, men fanns kvar som en liten påminnelse i våra almanackor fram till år 1901.) Så även om allt sannerligen inte var bättre förr hade du åtminstone haft ledigt i dag om du hade levt för 500 år sedan.

Ämnet för högtidlighållandet är alltså den obefläckade avlelsen, eller immaculata conceptio. I korthet kan man säga att det handlar om föreställningen att Maria har blivit till utan att hennes föräldrar hängett sig åt några syndfulla aktiviteter, och att hon därmed är fri från arvssynden. (Den obefläckade avlelsen handlar alltså inte om Jesusbarnets kyska tillblivelse, vilket man annars lätt hade kunnat tro.)

Datumet har satts till den 8 december helt enkelt för att hennes födelsedag räknas till den 8 september, och vare sig det försiggått någon synd eller inte ska det tydligen vara nio månader mellan befruktning och leverans. Hur man firade dagen har jag dessvärre inte kunnat hitta någon information om, men jag kan tänka mig att man skålade i julmust och kanske åt några torkade fikon.

Men en språkbloggsjulkalender kan knappast passera detta ärende utan att fråga sig varför det heter Marie avlelse, när vi alla vet att kvinnan heter Maria. Jag lämnar över ordet till Svensk språklära utgifven av Svenska Akademien (1836), som förklarar:

Qvinnors namn på ia eller na bibehålla i biblisk stil stundom den latinska ändelsen i genitiven, t.ex. Maria, genit. Marie

Att a:et blir till e i slutet av namnet, är alltså ett latinskt sätt att markera ägande – på samma sätt som man i svenskan lägger till ett s.

39 kommentarer

Under Julkalender 2011

Taggat som , , ,

07 december 2011 · 5:00

7. Tomten höll reda på husets tomt

Nu är det julafton om sjutton dagar, och alla som har en gnutta empati i kroppen kan säkert föreställa sig att tomten har rätt mycket att göra just nu. Därför tänkte jag att vi kunde ge tomten lite uppmuntran genom att ägna en kalenderlucka åt hans beteckning.

Ursprunget till ordet är tomtebisse, tomtenisse, tomtegubbe och liknande ord, det vill säga en gubbe som hörde till husets tomt. Former som tomtgubbe finns också i äldre källor, men oftast har ett e kilats in som en fog mellan leden för uttalssmidighetens skull. Efter ett tag började efterledet falla bort igen, men då satt den lilla fogen e kvar, och resultatet blev – tomte.

Den ursprungliga tomten var inte rödklädd, storvuxen, vitskäggig och varmhjärtad; den bilden brukar Cocacola få ta åt sig äran för. Den tomte som levt länge i den svenska folktron får i stället följande signalement i Nordisk Familjebok från 1887:

Tomtenissarna äro alltid af manligt kön, till växten små och dvärgartade. De äro klädda i röd toppmössa, grå rock och knäbyxor. Vanligen göra de sig osynliga och visa sig ej gerna för andra än husbonden sjelf.

Den gamla tomten var alltså mer något i stil med den Jenny Nyström brukade måla – även om man kan misstänka att den tomten var lite ovanligt gladlynt.

Gammelsortens tomte var nämligen visserligen flitig (endast han är som bekant vaken när snön lyser vit på taken och det där), men han var inte alltid så lätt att ha att göra med. Nordisk Familjebok igen:

Ofta hålla de sig i stallet eller ladugården, hjelpa flitiga och trogna tjenare, men ställa ofta till förtret för dem, som äro lata och otrogna. De draga ofta hö och säd från granngårdarna till sin egen husbonde. Retas de, förstöra de trefnaden och välståndet i gården. Mångenstädes sätter folket ut litet mat till nissen. En och annan gång föräras honom ett litet klädesplagg; men man får noga välja något, som han tycker om, ty han är mycket lättretlig. Med kristliga ting vill tomtegubben ej hafva något att skaffa och kan ej uttala Kristi namn. Likasom necken räknas han till den fallna skara, som ej kan ernå någon salighet. Det är dock enligt folktron i det fåfänga hoppet om delaktighet i frälsningen, som tomtekarlen visar sin stora flit och trohet i arbetet.

Det är nog tur att det är först efter Cocacolaskrockandets intrång som vi har börjat ställa så här pass stora krav på tomten. Man kan bara föreställa sig vad den gamla tomten hade tagit till sig om han hade fått önskelistor fulla med begär efter målarböcker och hundvalpar från gårdens alla barn.

15 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,

06 december 2011 · 5:00

6. Prenikan är en rysk pepparkaka på medaljplats

I dag den 6 december firar Finland självständighetsdag, och fina finländska organisationer passar på att dela ut snofsiga medaljer och ordnar. Men för att hålla snofsigheten under kontroll kallas medaljen ibland skämtsamt för en prenika.

Detta är ett slangord inom finlandssvenskan, som ursprungligen kommer från ryskans пряник som kort och gott betyder ‘pepparkaka’. Hugo Bergroth tar upp ordet i sitt klassiska verk Finlandssvenska från 1917. Han skriver att det betyder ‘rysk pepparkaka’ och att det i skämtsamt språk också används för att beteckna ryska ordensstjärnor. Hur betydelsevandringen från pepparkaka till orden gick till framgår aldrig tydligt, men jag misstänker att de ryska pepparkakorna kan ha haft en form som påminde om ordensstjärnorna. (Läs gärna mer på Focis webbplats.)

Slangordet ska visst ha mist sitt bett nu när ryssar inte längre har samma överläge i det finländska samhället (det är som bekant från Ryssland som Finland slog sig fritt just den 6 december, år 1917). Enligt vad jag kan se i diskussioner på forum och bloggar är det inte många unga finlandssvenskar som förstår ordet i dag. Om det finns några finlandssvenska läsare i julkalendern får de gärna fylla på med information. Kanske finns det också någon sverigesvensk läsare som känner till ordet?

14 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , ,

05 december 2011 · 5:00

5. Att fira jul är att höja högtiden till festliga nivåer

Åtminstone sedan femtonhundratalet har vi firat högtider i Sverige. I princip lika länge har vi firat flaggor, segel och oss själva längs linor eller rep. Vad är den gemensamma nämnaren? Varför säger vi att vi firar jul? Det handlar dagens lucka om.

Svaret är att man inte riktigt vet. Eller så här. I femtonhundratalets lågtyska fanns ordet firen i båda dessa betydelser. Det är därifrån svenskan inspirerades att börja fira jul och flaggor. Det första firen kommer från latinets feriare, som betyder ‘hålla vilodag’. Det andra firen, som har med flaggor och segel att göra, har oklart ursprung (enligt Nationalencyklopedin och Svensk ordbok).

Uppåt är nästan alltid bra, det är kodat i vårt språk. Tummen upp är ett positivt besked; det betyder att allt är toppen. Att råka ut för ett nederlag är inte direkt någon höjdare, och det kan lätt bli så att man känner sig nere och att stämningen blir ganska låg. Då kan det kanske vara uppmuntrande att fira en högtid. Det vore lämpligt om det innebar att högtiden hissades upp till glada höjder (lite som Ida i flaggstången), men det tycks tyvärr snarare vara en tillfällighet att orden ser likadana ut. Åtminstone verkar betydelsen som är kopplad till feriare vara den äldre, så om de två fira-betydelserna är besläktade måste det vara åt andra hållet. Högtidsfirandet skulle kunna ha lett till flaggfirande, men det är inte bevisat.

När det gäller ords släktskap ska man dock inte stirra sig blind på genealogi. Precis som ett styvsyskon kan vara minst lika älskat som ett biologiskt syskon, kan flaggfirandet och julfirandet påverka varandra trots att de inte har gemensamma rötter. Vi som använder orden i dag ser ju att de är likadana, och på så sätt påverkar de varandra. Det är ju när vi använder och tolkar orden som de får sin betydelse.

6 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , , , ,