Kategoriarkiv: Julkalender 2010

Dagens lucka bepryds av arabiska, ett av Sveriges absolut vanligaste modersmål. Med sina drygt 147 000 talare är det faktiskt det tredje största förstaspråket i landet, efter svenska och finska. Kanske är arabiska det allra vanligaste förstaspråket hos svenskar som inte kan tala svenska än, eftersom svenskundervisning ingår i finländska skolor. Den som vill lära sig ett användbart språk borde därför rikta in sig på arabiska. I världen beräknas det finnas ungefär 310 miljoner arabisktalande människor.

Jag sa en gång att det georgiska alfabetet är det vackraste jag vet. Det får jag väl stå fast vid, men jag tycker trots allt väldigt mycket om det arabiska alfabetet också. Meningen med latinska bokstäver blir ”Akela baba nowail al-samin halwat al-roz li-Rudolf”. Om vi jämför detta med hur meningen är skriven på arabiska framgår några viktiga kännetecken för arabisk skrift. För det första skrivs arabiska från höger till vänster. För det andra skriver man inte ut alla vokaler på arabiska. Meningens första ord akela skrivs a-k-l, medan baba skrivs b-a-b-a. Huruvida vokalerna ska skrivas ut eller inte har att göra med stavelsens längd.

En bokstav kan ha upp till fyra olika former: en för när den står i början av ett ord, en för mitten, en för slutet och en form för när den står helt ensam. Vi kan till exempel se bokstaven l. I slutet av meningens första ord finns ett l i sin avslutningsform. Då ser det ju lite ut som ett stort j. Det sista ordet i den första raden visar upp ett l i sin startform, utan kroken, men väl med den karakteristiska pluppen i toppen.

Bokstaven n ser ut som en smajly med ett öga i både grundformen och avslutningsformen. Den kan vi se som sista tecken på första raden. I sin startform förekommer den dock också i meningens tredje ord, nowail. Där är bara början av smajlyns mun kvar, men pricken gör att vi kan känna igen den. Också arabiskans i ser ut som en smajly i sin grundform, fast då är prickarna under munnen. I den här meningen förekommer dock i bara i mitten av ord, exempelvis före n:et i det sista ordet på första raden: al-samin.

Arabiskan har bara tre vokaler: a, i och o. I och o fungerar också som halvvokaler motsvarande mjukt j och engelskans w. Ordet halwat, först på andra raden, innehåller exempelvis tecknet för o, som ser ut lite som ett g. Det återkommer i meningens sista ord li-Rudolf (som skrivs l-r-o-d-l-f), och det finns också i första radens ord nowail.

Bokstäverna kopplas alltså delvis samman med varandra, men varje bokstav har regler för hur den kan kombineras. Bokstaven a – det som ser ut som ett vanligt lodrätt streck – kan exempelvis knytas till bokstäver före, men inte till efterkommande bokstäver. Det blir tydligt om man tittar på baba, meningens andra ord. B kopplas till a, men vid nästa b börjar man på ny kula.

Det var visst till att snöa in sig på alfabet i dag. Då finns det ändå mycket kvar att fascineras över kring det arabiska språket, som hur meningen är uppbyggd ”Åt pappa jul den tjock gröt riset av Rudolf”. Verbet först! Bestämd form på attributen i stället för på huvudorden (baba nowail al-samin ‘pappa jul den tjock’)! Dessutom har ju arabiskan en intressant sociolingvistisk situation som huvudspråk i ett tjugotal länder, religionsbärande språk för islam och kulturbärande språk för araber – allt detta gör att det finns flera skilda varieteter av arabiska, men också en högarabiska eller standardarabiska som förenar alla varieteter men som ingen egentligen talar. För att inte ens börja diskutera arabiskans fenomenala sätt att bygga begreppskluster kring en konsonantstam. Mest känd är nog ktb, som exempelvis bygger kitab ‘bok’, kataba ‘han skrev’ och katiba ‘författarinna’ – och därtill avledningar som maktub ‘det är skrivet’, maktab ‘kontor’ och maktaba ‘bibliotek’. Kombinera detta med faktumet att arabiskan bara skriver ut vissa vokaler så har du en gåta att klura på i väntan på julafton.

Tack Tahani Kareem och Gulnar Malasaid för översättningen!