Kategoriarkiv: It för humanister

Soffliggarna vann det senaste amerikanska presidentvalet. Det vill säga: efter valet låg fler röstsedlar kvar i sofforna än i Bush:s valurna. Problem med lågt valdeltagande har alltid funnits i USA. Baserat på de kampanjer som cirkulerar just nu har jag slutit mig till att det antas bero på framför allt två saker:

1. småhetskänsla hos väljarna
2. bristande engagemang hos väljarna

Man verkar ha anlitat en reklambyrå för att hantera problemet.
1. I ett land med en befolkning 240 miljoner är ju individen ganska liten. En idé för att få individen att känna sig delaktig var att ha en presidentdebatt på YouTube. Vanliga, riktiga människor fick skicka in frågor till presidentkandidaterna. Därefter valdes ett par av frågorna ut och presenterades live i debatten. Det låter ju folkligt. Stephanie Hendrick från Umeå universitet kom fram till att det gick sisådär. Slutsatsen blev ”Can YouTube change political discourse? I think there is the potential, but I don’t think it was handled in the best way.”. Hela hennes seminarium kan du se här.

2. Det pågår flera projekt på stora breda nätet för att poppa till politiken – göra det hippt att rösta. Declareyourself.com är ett sånt projekt som faktiskt gränsar till det patetiska. Du kan ju klicka på länken och sedan återkomma hit till texten.

…

Eller hur? En ungdomsosande logga som ser ut att vilja se ut som om den är gjord med sprejmall. En rätt motbjudande R&B-cover på Alice Coopers I’m eighteen drar igång och man kan inte göra något för att stoppa det. Och sedan länkar till ett par underkampanjer där kändisar uppmanar alla trendkänsliga amerikaner att registrera sig för att rösta. Visst, det är ju för ett fint syfte. Men var tog stoltheten vägen?

En av underkampanjerna är ett samarbete med Comedy Central. Där demonstrerar komiker som Adam Brody och Wanda Sykes hur fantastiskt kort tid det tar att registrera sig. Halvkul är det faktiskt:

Andra är riktigt sorgliga, som när kändisar står utanför någon gala i finkläder och uppmanar folk att registrera sig.

Min personliga favorit är ”Thank You for Not Voting PSAS”. Det är ett par filmer där två rika gubbar står i lyxiga miljöer och uppmanar ungdomar att strunta i att rösta. Det blir mindre pretentiöst, och för första gången tycker jag inte att sidans grafiska utformning luktar femtiplussare som försöker impa på kidsen:

Själv är jag ju inte amerikan, får inte rösta, och är helt obekant med amerikansk samhällsinformation. Men jag kan en del om mig själv och tror att om jag var amerikan och skulle rösta, så skulle jag titta på delar av YouTube-debatten, men antagligen inte skicka in min egen fråga. Kanske skulle jag skriva kommentarer på YouTube-filmerna såsom tusentals andra har gjort. Därav skulle jag antagligen känna mig en gnutta mer betydelsefull i det politiska klimatet. Men om jag var en lat amerikan som inte hade tänkt rösta, som råkade hamna på declareyourself.com så skulle jag inte låta mig övertygas av Sean Kingston och Zach Braff. Jag skulle sätta mig i soffan, titta på filmerna och fnissa. Och sedan stanna i soffan.

Det här är visserligen gårdagens nyheter, men inaktiviteten kan förklaras. Jag har nämligen tillbringat de tre senaste veckorna i ett träsk i helvetet, kallat notpron. Efter entusiastiska uppvisningar inför de flesta, exklusive bekantskapskreten, sätter jag upp följande brasklapp: jag ger inga nöjesgarantier. Vad den bristande entusiasmen beror på kan jag dock för mitt liv inte fatta, för min entusiasm är det inget fel på.

Låt säga att jag studerar på en institution med lite skral ekonomi och att den därför inte har råd med fler än ett par timmar föreläsning i veckan. Hypotetiskt skulle man då kunna anta att jag skulle ha ungefär 30 timmar fritid under vanliga människors arbetstid. Om världen såg ut så skulle man ju ha väldigt mycket tid över. Men världen ser ju inte riktigt ut så, för när ett par timmars föreläsning är över förväntas den flitiga studenten läsa kurslitteratur eller praktisera det den lärt sig. Undertecknande student är skrämmande flitig och ägnar både arbetstid och fritid åt att praktisera. Exempelvis gick det en föreläsning för ett par veckor sedan under kursen IT för humanister, som kallades Datorspel och elektronisk litteratur. Vad jag har ägnat mig åt är alltså att av hela mitt hjärta ta mig vidare mellan spelet notprons banor.

Notpron, även stavat notpr0n, brukar sorteras under rubriken gåtspel. Antalet banor är, åtminstone så vitt jag vet, oändligt. Men det börjar på 1. Den interaktiva läsaren kanske redan har klickat på länken ovan och undersökt spelet. Om denna läsare även har en intelligenskvot över 2,5, kombinerat med en grundläggande datorvana, har den nog tagit sig vidare till bana 2. Men avskräcks icke: svårigheten ökar. Banornas gåtor löses med hjälp av ledtrådar i bild, url, källkod och sidtitel. Många banor har ett mindre klickbart område i fotot som leder till en ruta där spelaren ska fylla i ett användarnamn och ett lösenord; på andra banor ska lösningen skrivas in i adressfältet. Rent tekniskt ligger alltså spelet på neandertalarnivå. För att lyckas i spelet krävs dock tålamod, allmänbildning, total avsaknad av idioti, googlevana, viss datorvana, samt fyndighet i klass med MacGyvers. Och ja, med det i packningen (tålamodet överst) så är det bara att köra. Förr eller senare kör man fast, och det är enkelt att hitta fusk.

När det gäller fusk finns det för övrigt två typer: renodlat fusk, som ger lösningen rakt av, och lite grumligare fusk, som ger vägledning och tips. Om man kommer in på en sida som ger lösningar kan man lätt fastna där, och då är det förjävla tråkigt att spela för den som inte är ute efter att träna läskunnigheten. De av er läsare som jag lyckats entusiasmera hänvisar jag alltså till forum som ger tips och vägledning, eller till experter som jag själv.

Allt som finns kvar att säga är: lycka till.

Då var det färdigmedierat med webben. Finalen var ju bländande – Tove, Malin och jag utvärderade hemnet och konstaterade inom en förtjusande ram att det är en rätt bra sajt (under kursens gång har jag lärt mig att begreppet sida inte är en synonym till sajt!).

Näst på schemat kommer vuxenpedagogik. Ingen prognos, utom att det man lär sig nog kommer att komma till pass under praktiken, som äger rum därefter. Och vad gäller praktiken har jag faktiskt en prognos:

Solsken! Helena och jag ska mentalt bege oss till Höganäs och utvärdera förlaget Hegas böcker. Förra veckan fick jag en bunt böcker som jag börjat hugga in på. De har en tendens att förflytta mig till det (i backspegeln) bekymmerslösa mellanstadiet. Tänk att jag ska få bo där i tre veckor.

Sedan webbmedieredovisningarna i onsdags har jag varit skolfri, och jag har faktiskt inte börjat följa Seventh Heaven. Istället läste jag en bok, En humanists bekännelse av Bengt Jacobsson, och inspirerades till ett PowerPoint-projekt. Detaljerat om projektet kan ni läsa i recensionen på DN kultur, nu får ni bara veta om den på förhand skojiga idén att döpa kapitlen på arabiska. Men vad jobbigt det var.

• För det första verkar inte pp ha uppfattat att arabiska skrivs från höger till vänster, detta krävde en hel del kreativitet för att lösa.
• För det andra är jag ju verkligen inte alls särskilt bra på arabiska, så även med systrans hjälp blev det ganska svårt.
• För det tredje – och framför allt – är ju arabiskan de hysteriska synonymernas språk. Detta tillsammans med systrans halvtaskiga syntaxkoll ledde till idel fniss: Första kapitlet, som jag döpte till ”Min värld” (عالمي) betyder tydligen också ”Vetenskapsmän”. Kreativ som jag är tänkte jag att man kunde ändra titeln till ”Min egen värld” (عالمي الخاص), men det betyder tydligen även ”Vetenskapsmän special”. Sanslöst blev det när jag bad en arabisktalande vän att skriva ”Jag har skrivit på arabiska för att du inte ska förstå” vilket stavas تفهم لا لكي بالعربية كتب – systranöversättningen till engelska lyder ”Writers in the Arab lacs understanding”. Jag kände mig träffad.

Projektet är ännu ofärdigt, kanske stannar det så, men trots allt är jag stolt och rätt imponerad av min nya starka karaktär. Fast än har jag inte lärt mig att gå och sova i tid. Hela helgen ligger på ett par timmar sömnminus, och nu står klockan på spöktimmen igen. Jag tar en sak i sänder, och förresten tror jag att Baz Luhrman säger i Everybody’s Free (To wear sunscreen/Lyssna på hjärtat) att man ska sova för lite. Man ska lyssna på Mr Luhrman. Man får skicka läkarkvittona till honom när man får magsår. Och om hans sömnråd leder till sanslöst osammanhängande bloggning kan man vidarebefordra eventuella klagomål ditåt.