Kategoriarkiv: Engelska

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (final)

Sedan september förra året har den här bloggen haft några temainlägg som handlar om att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan. Jag samlade in tio yttranden där vanliga svenskar i svenskspråkig kommunikation plötsligt häver ur sig ett engelskspråkigt yttrande. Ett inlägg neråt kan du se de tio belägg som jag samlat ihop.

Det heter kodväxling
Till att börja med vill jag slå fast vad det här fenomenet är för något: det kallas kodväxling. Det handlar alltså om att växla kod; oftast gäller det hela språk, men det kan också gälla byten mellan olika dialekter och gruppspråk. Detta begrepp kan också användas för att beskriva kodväxlingen hos personer som ledigt kan använda två olika språk för mer fullständig kommunikation. Hemma i Husby kan jag till exempel ofta höra folk prata på svenska, för att sedan växla till arabiska, och sedan kanske tillbaka till svenska. Men mina belägg handlar alltså om svenskar som bara för korta fraser växlar till engelska.

En knapp forskningsöversikt
Så till den viktiga frågan: Varför använder folk sig av kodväxling? Vi blir inte de första att ställa oss den frågan. Forskningen har åtminstone sedan 1950-talet försökt beskriva fenomenet. Tidigt ute var den polsk-amerikanska lingvisten Uriel Weinreich, som ställde sig kritisk till kodväxling, och menade att omotiverad kodväxling tillhörde ett fult språk [1]. På 1970-talet och 1980-talet började forskarna ha en mer tolerant syn på kodväxling, och i stället för att bedöma huruvida det var fint eller fult, började de fundera på hur och varför folk kodväxlar. Den största delen av kodväxlingsforskningen handlar om växlingen mellan kommunikativt bärande språk (till skillnad från bloggens slemmiga monster-serie där engelskan bara får någon kort fras på sig). Ett bra exempel är Jakob Cromdals forskning om kodväxlingen på en engelskspråkig skola i Sverige [2]. Många av eleverna på den skolan har engelskspråkiga föräldrar, eller har rentav bott i ett engelsktalande land tidigare. Man kan därför påstå att de har engelska som förstaspråk eller andraspråk, till skillnad från de svenskar som bara får sin engelskkunskap från skolan och populärkultur, och därmed har engelska som främmandespråk.

Så varför kodväxlar folk? Efter mina Google-efterforskningar kan jag kartlägga tre olika forskningsbaserade teorier som förslag till svar på den frågan. Alla tre handlar kanske främst om kodväxling mellan kommunikativt bärande språk.

  1. Folk kodväxlar när det inte finns något omarkerat sätt att uttrycka sig på i den aktuella koden. Det menar Carol Myers-Scotton, som tagit fram det som kallas ”the markedness model of code-switching” [3].
  2. Folk kodväxlar för att antingen öka eller minska avståndet mellan sig själva och den de talar med. Det hävdar Howard Giles, som ligger bakom ”the communication accommodation theory” [4].
  3. Folk kodväxlar för att skapa en kontrast, till exempel i syfte att få mer uppmärksamhet. Det anser Jakob Cromdal, som studerat tvåspråkiga skolbarns kodväxling mellan svenska och engelska [5].

Kan då dessa tre påståenden förklara kodväxlingen i de tio belägg jag samlat in? Ja, åtminstone delvis. Jag ska försöka mig på en analys där jag kombinerar dessa påståenden med några hemmasnickrade idéer.

Kodväxlingen förmildrar yttrandet
Precis som en av bloggens läsare en gång påpekade, så kan engelska fraser användas för att tona ner ett budskap. Det här kan förklara åtminstone två av beläggen: det första (”it doesn’t count, you’re gay”) och det nionde (”nice ass”). Båda dessa yttranden kan uppfattas som ansiktshotande, eftersom de sätter mottagarens prestige på spel, och man kan därför tänka sig att talarna har försökt dämpa ansiktshotet genom att byta språk när de uttalas. Det är tänkbart att detta också kan förklara de två kodväxlingar som utgör repliker på ansiktshotande yttranden. Det gäller belägg 8 (där kodväxlaren fått höra att han luktar äckligt) och 10 (där kodväxlaren fått kritik för sin bristande läsvänlighet). Kanske valde dessa kodväxlare att yttra sig på engelska för att på något sätt dämpa sitt eget ansiktshot, eller för att ta avstånd från de känslor som eventuellt kunde förknippas med ansiktshotet.

Det här med att kodväxlingen förmildrar ett yttrande, kan kanske kopplas till Carol Myers-Scottons idé om att man kodväxlar om yttrandet är markerat, alltså sticker ut på ett eller annat sätt. Men som jag förstår Carol Myers-Scotton så bryr hon sig mest om hur markerad formen för yttrandet är, och därför kanske hennes idé inte passar helt och hållet här. Ett ansiktshot är ju markerat till sin funktion, snarare än till sin form, och därför borde det kanske inte spela någon roll vilket språk man yttrar ansiktshotet på. Någon som kan denna ”markedness model” bättre får gärna fylla på med kunskap här.

Kodväxlingen påverkar avståndet mellan de talande
Man kan kanske också tänka sig att folk kodväxlar för att ta avstånd från den de talar med. Så verkar det till exempel ligga till i belägg 1. Den första mannen kanske försöker fjärma sig från den andra mannen genom att yttra sin avsnoppning på engelska: ”It doesn’t count, you’re gay” – och nu får du inte vara med i samtalet längre. På samma sätt försöker kanske kodväxlaren i belägg 6 understryka sitt avståndstagande genom att kodväxla i sin argumentation: ”Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage.” Även de nyss ansiktshotade kodväxlarna i belägg 8 och 10 har förstås anledning att ta avstånd från sina samtalspartnar.

Den här idén påminner ju om Howard Giles ”communication accomodation theory”, alltså teorin att man kodväxlar för att öka eller minska avståndet mellan sig själv och den man talar med. Det är dock viktigt att påpeka att teorin inte är framtagen för att beskriva slemmiga monster-typen av kodväxling. Som jag förstått det efter min femdagarsbekantskap med teorin är Howard Giles i stället mest intresserad av kodväxling mellan olika uttal, dialekter och gruppspråk. Han menar till exempel att en talare kan härma lyssnarens dialekt för att skapa samhörighet dem emellan. Men kanske kan lösryckta engelska yttranden ses som en del av ett gruppspråk i svenskan, och då borde Howard Giles teori kunna passa.

Kodväxlingen ger uppmärksamhet
Det är vanligt att språkbrukare använder kontraster för att få uppmärksamhet, och ett plötsligt byte från ett språk till ett annat skapar onekligen en kontrast. Det här kan till exempel förklara belägg 2, där en radiopratare försöker övertyga sina passiva lyssnare om att ringa p1: ”Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring p1.” Kodväxlingen kan antagligen fungera som en rätt vass machete för att hugga sig igenom mediebruset. Liknande förutsättningar gäller för språksituationen där belägg 4 huserar. Där försöker ett företag skaffa nya kunder genom två reklamaffischer, där en av dem är på engelska: ”Bad sound kills good music”. Den plötsliga kodväxlingen utgör en kontrast i reklamdjungeln (åtminstone i det sammanhang där affischerna fanns). Möjligen kan också belägg 5 förklaras av den här idén: ”Resfeber as always, imorgonbitti bär det av.” Det belägget kommer från en Facebookstatus, och skribenten var antagligen väl medveten om att hon skulle slåss om uppmärksamheten på sina vänners nyhetsflöden.

Den här tanken kan kopplas till Jakob Cromdals tes, och det är inte ens kontroversiellt. Jakob Cromdal märkte i sin studie att eleverna ofta bytte språk när de upplevde att folk inte lyssnade på dem. I ett av hans exempel är det en elev som försöker stoppa en annan elev från att komma in i en koja. Först säger eleven ”you don’t get up here” och ”get down” och ”no”. När den andra eleven ändå inte gör som hon vill, skriker hon ”men hallå, gå ner då!”.

Kodväxlingen hämtar näring från engelskspråkig kultur
Jag har ofta en känsla av att den som kodväxlar citerar någon engelskspråkig källa. Detta kan dock bara förklara ett av beläggen, nämligen det sjätte. Precis som en av bloggens läsare så kunnigt påpekade, är ”We will have no mo marriage” ett citat ur Shakespeares Hamlet. Några av de övriga beläggen kan vara citat, men jag har i så fall misslyckats med att hitta deras ursprungskällor. Däremot har jag en vag känsla av att vissa av beläggen är någon sorts imitation av ett citat. Till exempel verkar det så i belägg 8, där Rocky säger ”Do I make you hungry, baby?” Frasen får ungefär 50 träffar på Google, och verkar alltså vara något slags uttryck även om det inte är etablerat. Dock hittar jag bara frasen i personliga texter på till exempel Flickr-sidor och bloggar. Därför framstår det inte som troligt att Rocky verkligen citerar någon.

Flera av beläggen innehåller etablerade engelska uttryckssätt. Det gäller exempelvis belägg 3: ”People keep saying that”. Om man söker i Brittish National Corpus på ”keep saying that” får man 22 träffar, varav 16 där ”that” är ensamstående objekt (och inte en subjunktion som ”people keep saying that Karsten looks like grandpa”). Det finns visserligen ingen träff på just people keep saying that, men jag antar att det också vore ett korrekt uttryck på engelska. De svenska uttrycken ”folk säger ju det” eller ”folk brukar säga det” skulle dock vara minst lika korrekta. Anledningen att Karsten väljer att uttrycka sig på engelska kan alltså inte vara att det inte går att säga det han vill säga på svenska. Samma sak gäller för belägg 5, där Facebookaren väljer att skriva att hon har resfeber ”as always”, trots att den svenska motsvarigheten ”som vanligt” är lika etablerad. Här verkar alltså de engelska fraserna fungera som ett minst lika tillgängligt uttryck som de svenska alternativen. Frågan är då varför språkbrukarna väljer de engelska uttrycken – de förefaller ju betydligt mer markerade och utstickande än de svenska.

Belägg 7 och 10 innehåller uttryckssätt som kan kategoriseras som fasta fraser: ”the bill is on me” (8 träffar i BNC) respektive ”point taken” (29 träffar i BNC). Här verkar det dock vara lättare att förklara kodväxlingarna. För även om det går att ge uttryck för de här betydelserna på svenska, finns det nog fasta fraser för dem. Visst går det att byta ut ”the bill is on me” mot ”jag betalar”, men det kan inte ses som en fast fras. På samma sätt kan man förstås säga ”jag har förstått” eller något liknande, i stället för ”point taken”. Här kan man kanske säga att språkbrukarna i beläggen väljer att utöka sin svenskspråkiga repertoar med några engelska fasta fraser. På sätt och vis växlar de alltså knappt kod.

Är det farligt?
Kodväxling är inte farligt. Det finns ingenting som tyder på att sådana här fraser kan skada ett språk på något sätt. Låt mig ta stöd av en av Sveriges främsta språkpolitiker: Olle Josephson. I boken ”Ju” skriver han att sådan här kodväxling egentligen bör ses som en extra uttrycksresurs i svenskan. Det finns, skriver han, ”något onaturligt i att inte göra bruk av hela det språkliga register man har tillgång till” [6]. Däremot kan det finnas anledning att vara på sin vakt när det gäller svenskars bruk av engelska i högre utsträckning. Så här skriver han:

En språkpolitisk idiot är alltså den som […] finner det vulgärt när folk säger No problems! eller Now we are talking, men samtidigt sätter barnen i engelskspråkig skola och föreslår att arbetsplatsen ska gå över till engelska som koncernspråk. [7]

Som kuriosa kan jag också nämna att slemmiga monster är långt ifrån nya i vårt svenska språksamhälle. Däremot har monstren inte alltid varit engelska. I ”Ju” citerar Olle Josephson en tysk kodväxling från 1800-talet:

Då vi kom i vår port sa mamma: ”Såg du sånt halsband Anna fått av Ernest.” – ”Ja”, sa min far, ”aber der Teufel lacht dazu.” [Men djävulen skrattar åt det.] [8]

Nej, kodväxling är inte farligt, och det är inte heller slemmiga monster. Slemmiga monster finns förvisso, men bara i skrämda människors huvuden. De kan förstås kännas lite obehagliga för den som är ängsligt lagd, men i verkligheten kan de aldrig göra någon skada. Och det kan inte heller kodväxlingar göra. Slutsatsen av detta niomånadersprojekt är således: Inget engelskt slemmigt monster äter upp svenskan. Åtminstone inte från det här hållet.

—————

Referenser
[1] Weinreich, Uriel (1953) Languages in Contact : findings and problems. Refererad i Wikipedias artikel om kodväxling, och i Cromdal (2002). [tillbaka]
[2] Cromdal, Jakob (2000) Code-switching for all practical purposes : bilingual organization of children’s play. [tillbaka]
[3] Myers-Scotton, Carol. (1993) Social Motivations for Codeswitching: Evidence from Africa. Refererad i Wikipedias artikel om modellen. [tillbaka]
[4] Giles, Howard (2008) ”Communication accommodation theory”. Ingår i Engaging theories in interpersonal communication : multiple perspectives. Refererad i Wikipedias artikel om teorin. Läs också en enkel förklaring på Changing Minds. [tillbaka]
[5] Cromdal, Jakob (2002) ”Tvåspråkigt samspel”. Artikel i Språkvård nr 1 2002. [tillbaka]
[6] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79 [tillbaka]
[7] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 69 [tillbaka]
[8] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79. Citerat ur: Bonnier, Tor (1972) Längesen : sammanklippta minnesbilder. Boken innehåller memoarer från slutet av 1800-talet. [tillbaka]

1 kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (materialsamling)

Här är de tio belägg jag samlat ihop för min slemmiga monster-serie. En analys finns i inlägget ovan.

1
KVINNA: Min kompis sa att Lisa har stora bröst. Har hon det?
MAN 1: Jag vet inte, det kanske hon har. Du har ju också ganska stora bröst.
KVINNA: Mina bröst har krympt, de var mycket större förr.
MAN 2: Jag tycker du har fina bröst.
MAN 1: It doesn’t count, you’re gay.

2
TÄPPAS: Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring P1.

3
MARIANNE BORG: Gud vad lik Karsten är morfar/farfar. Det är faktiskt lite galet…
JAN MOLIN: Haha, people keep saying that..

4
AFFISCH 1: Du får inte fett ljud där de har rea på brödrostar.
AFFISCH 2: Bad sound kills good music.

5
JAN MOLIN: Resfeber as always, imorgonbitti bär det av

6
MARTINA (tänker): Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage. Jag ska aldrig se honom mer.

7
MOR EL. DYL.: Passa på att handla något nu, för the bill is on me.

8
KVINNA: Rocky, förschvinn! Du luktar vitlök och matos!
ROCKY: Do I make you hungry, baby?

9
FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.

10
ARG LÄSARE: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) Gah! Vad sägs om lite styckeindelning så att era blogginlägg går att läsa också?
ARG LÄSARE IGEN: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) http://www.lix.se/ Textens läsbarhetsindex är 53, vilket innebär att den klassificeras som svår, normalt värde för officiella texter. Puss!
ÖSTEN DAHL: (Kommentar: Point taken) Bra poäng, det är sånt man inte tänker på när man sitter sent på kvällen och bloggar.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 10)

Här kommer det tionde och sista belägget för det här engelska slemmiga monstret som håller på att tugga i sig stackars svenskan.

Som rätt många gånger tidigare är detta ett belägg i text; jag idkar metodologisk bekvämlighet, som någon så stilfullt en gång uttryckte sig. Det här är ett alldeles särskilt intressant belägg, på grund av vem som yttrade det.

Belägget kommer nämligen från Lingvistbloggen, denna lingvistikauktoritet i det svenska språksamhället. Och det är ingen mindre än Östen Dahl som ligger bakom kodväxlingen. Det hela utspelar sig i kommentarsfältet till ett inlägg för vilket Östen Dahl fick skäll av en läsare.

ARG LÄSARE: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) Gah! Vad sägs om lite styckeindelning så att era blogginlägg går att läsa också?
ARG LÄSARE IGEN: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) http://www.lix.se/ Textens läsbarhetsindex är 53, vilket innebär att den klassificeras som svår, normalt värde för officiella texter. Puss!
ÖSTEN DAHL: (Kommentar: Point taken) Bra poäng, det är sånt man inte tänker på när man sitter sent på kvällen och bloggar.

Point taken, alltså. Men nog kan man tycka att Östen borde ha besvarat den arga läsarens puss.

Då var materialet för denna kvasivetenskapliga studie hopsamlat. Min plan är att låta dessa tio belägg gro några veckor nu, medan jag skriver färdigt min uppsats. Förhoppningsvis kommer en lika kvasvetenskaplig analys av de här beläggen i början av juni. Det är fritt fram att bidra till analysen, till exempel genom att klicka på kategorin ”Det slemmiga monstret” här nedan, läsa igenom beläggen och skriva sin analys i kommentarsfältet.

5 kommentarer

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 9)

Det jag ska berätta nu är en sann historia. Jag berättar det dels för att få ett belägg för att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan, dels för att ta vara på ett tillfälle att bada mig i stjärnglans, om än slemmig sådan.

Jag befann mig på en för trivselns skull icke namngiven plats, vandrade förstrött förbi en för trivselns skull icke namngiven man som jag hälsade på, och tänkte på materialinsamlingsmetoder. När jag gått förbi kastade sig ett slemmigt monster över mig.

FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.

Och så pratade han vidare, på svenska, med en kollega.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 8)

Nu har vi kommit till det åttonde belägget för att det finns ett slemmigt monster som håller på att äta upp svenskan. Någon som använder engelska fraser friskt är Martin Kellermans seriehund Rocky. För den som letar slemmiga belägg är arkivet i DN:s På stan-blogg en guldgruva. Jag valde helt enkelt en stripp som går snabbt att läsa:

KVINNA: Rocky, förschvinn! Du luktar vitlök och matos!
ROCKY: Do I make you hungry, baby?

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 7)

Ett sjunde engelskt slemmigt monster har dykt upp framför mina öron. Det kommer från en klädbutik där det försiggick ett samtal mellan en mor och en dotter, eller någon dylik parkonstruktion (för att inte vara så bionormativ). Dottern el. dyl. strövade runt i butiken och petade förstrött på några plagg.

MOR EL. DYL.: Passa på att handla något nu, för the bill is on me.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 6)

Nu har ännu ett kodväxlingsbelägg dykt upp på min radar. Det förekommer i Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976. Nu skulle man ju kunna hävda att man inte får använda 34 år gamla konstruerade uttal i såna här sammanhang, men det har man ingenting för. Om det stämde skulle jag vara en uppviglare mot mina egna regler och det är ju lite oxymoront. Nåväl, här kommer belägget. Huvudpersonen Martina har just skaffat herrbekant, och Martinas kompis Cilla har antytt lite retsamt att de kanske borde gifta sig.

MARTINA (tänker): Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage. Jag ska aldrig se honom mer. (Från sida 12)

Lägg märke till att hon säger ”no mo”, alltså no more ‘inget mer’. Martina är i tjugoårsåldern och har aldrig varit gift.

Martina gillar att slänga sig både med engelska fraser och enstaka ord. Jag är inte helt säker på var gränsen går för kodväxling, för så fort det engelska ordet kan betecknas som ett lånord så är det inte kodväxling (som ”Hon anställdes som trainee på Saab”). Kodväxling är att plötsligt byta från ett språk till ett annat. För att bruket av ett enda ord ska kunna betecknas som kodväxling måste alltså det ordet vara helt ointegrerat i svenskan. Det innebär kanske att man får lov att värdera från situation till situation huruvida språkbrukaren använder ett lånord eller om hen kodväxlar. Den här harangen kommer av att jag också skulle vilja presentera ett avsnitt där Martina använder ett engelskt ord, vilket gör Gustav, herrbekanten, irriterad. Det leder dessutom till en belysande diskussion om nödvändigheten och finheten i att integrera engelskan i svenskan. Kodväxling eller ej, här kommer det.

– [Cilla] tänker göra slut med den där killen som hon är tillsammans med, hon har kommit till insikt om att hon är mismated.
– Vad det vore trevligt om du talade svenska, säger Gustav och bultar på ketchupflaskan över sin pommes frites.
– Jag använder aldrig engelska ord utan anledning! Varför skulle man inte utnyttja ord ur andra språk när de råkar vara mer exakta eller expressiva?
Han svarar inte.
– Du förstår mycket väl vad jag menar. Det går inte att översätta – ”felparad”, ”missgift”, det finns faktiskt inte på svenska. Svenska är ett påvert språk.
Gustav tuggar och tiger.
– För företeelsen finns ju, tillägger jag med blicken ut genom fönstret.
– Mesallians heter det på svenska, försöker han, men jag vägrar dra på mun.
– Det är bara när man gifter ner sig. Mismate kan man göra i många fler dimensioner. (Från sida 62)

4 kommentarer

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (pausunderhållning)

De senaste tre månaderna har jag ägnat åt att plöja igenom teveserien Sopranos. Den handlar om maffiabossen Tony Soprano, som bor i New Jersey med sin hemmafru Carmela och två barn. Det handlar ofta om att Tony är arg. Ibland är det någon som är skyldig honom pengar, då slåss han. Ibland mördar han folk som stör honom. Ibland svär han bara åt dem. Tony är överviktig och äter mycket, särskilt italiensk skinka och glass. Alla i Tonys maffiafamilj har sicilianskt ursprung, men alla är födda i USA, utom Furio som var med ett tag, han var direktimporterad. Den italienska kulturen har mycket hög status; den har nästan något mytiskt över sig. Bara några få av maffiamännen kan italienska. De andra låtsas att de kan.

Vad har detta att göra med slemmiga monster? Jo, just den italienska kulturens höga status. Det är den som är det slemmiga monstret på den amerikanska östkusten. Jag ska förstås understryka att italienskan inte gör några anspråk på att ta över hela domäner från engelskan, och att den inte heller har hög status på särskilt många områden. Dessutom, eftersom det inte är särskilt många som faktiskt kan italienska, tar sig statusen nästan aldrig uttryck i kodväxling (men jag återkommer i ett senare inlägg till vad som egentligen kan tänkas föräras med beteckningen kodväxling). Italienska lånord förekommer dock frekvent, det var det jag skulle säga.

Det kan vara intressant att titta på vilka typer av ord som maffioserna väljer att säga på italienska i stället för på engelska.

En av de tydligaste trenderna är att lånorden nästan bara är substantiv och interjektioner. Ofta betecknar de mat, som manicotte, ziti, canolli, prosciutto, capicola och så vidare. Ingen chock att de maträtterna har italienska ord; de finns antagligen inte på engelska. När det ska ätas, och framför allt drickas, kan det också passa bra med en a salute eller cent’anno eller varför inte båda tillsammans: salute a cent’anno. Det betyder bokstavligen ‘hälsa i hundra år’, men används som vi svenskar använder ‘skål!’.

Andra ord är knutna till maffiaverksamheten, som capo eller capitan som används för mellanchefer. Ordet paesano används också i det sammanhanget, för att beteckna en person som har samma ursprung som en själv – det betyder just ‘landsman’. Motsatsen är en madigan, alltså en ‘amerikan’. En verksamhet som är kopplad till själva maffian, om än lite lösare, är männens sexuella relationer till andra kvinnor än deras fruar. Ordet för älskarinna är till exempel gomaar, vilket kommer från italienskans cumare som har samma betydelse. Med snygga tjejer kommer ofta också en snygg gagooz, ‘röv’, från syditalienskans gaguzza som egentligen betyder squash eller squashblomma.

Som jag nämnde tidigare blir Tony arg rätt ofta. Det hände till exempel när hans dotter blev tillsammans med en mulignon, som är ett nedsättande ord för svarta, ungefär som engelskans nigger, eller för den delen svenskans ‘neger’. På temat politisk korrekthet kan jag också fylla på med att det tog hus i helvete när det kom fram att en capo i familjen var fenucca, alltså ‘bög’. När ilskan slår till kan det kännas bra att avreagera sig med några väl valda svordomar. Klassikern är förstås va fungool, ‘gå och knulla’, ‘dra åt helvete’. Förolämpningar som ubats – från pazzo, ‘tokig’, ‘du är tokig’ – kan också funka i sådana sammanhang. Cidrule har ungefär samma betydelse: ‘vad korkad du är’. Om någon kommer med ett erbjudande som man faktiskt kan vägra så säger man stoo gatz – från questo cazzo som egentligen betyder ‘den här kuken’, men i sammanhanget snarare ‘det kan du glömma’. En svordom som passar bättre för spontana utrop är a managia, som alltså betyder ungefär ‘jävlar också’. Lite timidare är utropet marone som betyder ‘madonna’, och används ungefär som svenskar använder ‘herre gud’.

En slutsats av detta kan vara att italienskan kommer fram när det kulturella ursprunget blir viktigt. Vid rituella sammankomster som maffiakonferenser och familjemåltider passar italienskan. De italienska svordomarna och skällsorden kanske kan ses som ett tecken på den italienska kulturens höga status inom gruppen: när de nedvärderar en person tar de stöd av ett högt värderat språk. Talaren kan ibland använda språket som ett tecken på att hen har tillträde till ett finrum där den smädade inte får komma in.

Särskilt intressant i sammanhanget blir det ju att många av orden har ett uttal som ligger ganska långt ifrån det ursprungliga italienska uttalet. De italienska lånorden blir i stället som en imitation av det högt skattade språket och av den kultur som är knuten till det, men i själva verket är det egentligen ingen av maffioserna som har fullt tillträde.

Fotnot: Många av orden och förklaringarna till dem har jag tagit från Greg Gaglianos Viewer’s Glossary. Ta en titt om du inte är mätt.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 5)

Frekvensen av belägg för svenskars kodväxling har dalat. Dokumenteringen av ditot på den här bloggen, that is. I verkligheten har det förstås kodväxlats som aldrig förr, jag har bara varit för lat för att dokumentera det. Nu kommer hur som helst det femte belägget (med 10 i sikte). Det kommer från en Facebook-status, eftersom Facebook har blivit något av ett tema i bloggen.

JAN MOLIN: Resfeber as always, imorgonbitti bär det av

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 4)

Jag märker att jag väljer mindre och mindre ortodoxa belägg för min tes om att svenskar brukar fylla ut sina yttranden med fraser på engelska. Det beror inte på att det inte finns ortodoxa exempel, utan på att jag är alldeles för ateistisk för att ta med dem. Igår åkte jag till exempel tunnelbana med en kille som kodväxlade like there was no tomorrow. Men jag ska inte använda honom som exempel, för jag tror han var bipolär eller arenbifän. Istället ska jag citera en affischreklam som körs av ett stort teknikföretag just nu.

AFFISCH 1: Du får inte fett ljud där de har rea på brödrostar.
AFFISCH 2: Bad sound kills good music.

Äsch, det kändes som en bra idé när jag antecknade det. Kanske kommer den känslan tillbaka.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk