Jag startade en gång en serie här i bloggen, där jag tänkte mig att gamla språkvetenskapliga mästare skulle livas upp med ett citat. Hittills har Valentin Volosjinov, Gunnel Källgren och Kjell Lars Berge fått vara med. Alla tre är giganter inom språkvetenskapen. Nu behöver jag frångå det temat för en liten stund.
En läsare till den här bloggen tipsade mig om ett blogginlägg som skulle innehålla en lyrisk kärleksförklaring till det svenska språket. Ja, tänkte jag, det kan jag väl läsa. Nu tappade jag bort alla mina ord.
Texten är skriven av en engelsk fysiker som levt i Sverige i åtta år. Han skrev den en natt när han tyckte att han kommit på något smart, och publicerade den sedan på sin blogg. Han är inte på något sätt någon språkvetenskaplig mästare. Men ack, vad ska man med mästare till när man har denna Jonathan Smith?
Du borde läsa inlägget i sin helhet. Se bara titeln: Språk att äga, älska och ärva. Hujedamej.
Inlägget handlar om det språkkrig som pågår i Sverige just nu. Det hävdas från diverse håll att det är lika bra att överge svenskan, att vi borde hänge oss till fullo åt engelskan. På det mer omedvetna planet är dessa krafter ännu starkare. Förnuftiga språkvårdare har pedagogiskt, insiktsfullt och övertygande försökt förklara att det inte går att bara hänge sig åt ett annat språk, att det skulle innebära en katastrof om vi slutade vårda svenskan. Men kriget fortsätter. Och här kommer en engelsk fysiker och förklarar minst lika pedagogiskt, insiktsfullt och övertygande som någon svenskprofessor eller Språkrådettjänsteman:
Språkens rikedom har samma bredd och komplexitet som blommornas och trädens. Inom varje mänskligt språk finns en hel tankevärld, ett universum av tanke och skapande kraft. Språken är inte mer utbytbara eller försumbara än vad världens djur- och växtarter är.
Det är en aning poetiskt, och det behövs nog. Han har rätt. Det går inte att översätta en tankevärld, även om Google översätt bara blir bättre och bättre.
Jonathan Smith beskriver en fasansfull dystopi där svenskan redan har dött ut; där ingen längre kan läsa våra sagor, förstå våra tankesätt, ta del av våra minnen. Vi som lever i dag kommer inte att vara med om det. Ett språkbyte tar flera hundra år på sig. Men det är inte bara för våra kommande generationers skull som vi behöver agera redan nu. Problemen dyker upp så fort vi slutar att vårda svenskan. Vi är inte så pass bra på engelska att vi kan klara oss utan svenskan. Sverige kommer att hamna i ett kulturellt, intellektuellt och politiskt underläge om vi försöker överge svenskan. Om vi överger svenskan väntar först flera generationer av språkförbistring innan dystopin är ett faktum.
Engelska är nödvändigt i ett internationellt samhälle, det råder det inga tvivel om, men svenskan är livsnödvändig. Det behöver inte vara en konflikt mellan dessa två språk. Engelskans utbredning behöver inte konkurrera ut svenskan. Vi kan – och borde – låta båda språken leva och frodas. Eller, som en gammal mästare en gång sa:
Utan svenskan stannar Sverige. Förödelse utan återvändo. Men så ska det inte bli.
[2010-05-17: Jag har korrigerat vissa uppgifter om Jonathan Smith, eftersom de inte var aktuella.]