Monthly Archives: november 2016

Förfaselse: en språkhandling i polariseringens tid

I morse blev Donald Trump USA:s nya president. En fasansfull händelse, anser jag.

Men det visste ni redan att jag ansåg.

valkarta

Grafik från nytimes.com

Valresultatets grafiska karta är demokratiskt blå på kanterna, där storstäderna och universiteten dominerar, och republikanskt röd i mitten och sydost. I District of Columbia, där huvudstaden ligger, fick Hillary Clinton 93 % av rösterna. De gjorde sitt, kan man tänka, den högutbildade eliten i huvudstaden. Om bara folkmörkret bemödade sig om att skaffa sig elitens upplysthet, kan man tänka, hade vi inte haft en fascistiskt och misogynt lagd despot som ledare för världens kanske absolut mäktigaste land.

På flera håll i världen – också i Sverige – går liknande politisk populism framåt i skrämmande fart. Även om detaljerna varierar tycks mönstret gå igen: allt större delar av folket traskar på ut i en xenofob, rasistisk och sexistisk träskmark. Gränser stängs, yttrandefriheten hotas, klassklyftor ökar, reaktionära värden reducerar decenniers och seklers landvinningar i jämlikhet, jämställdhet och välfärd. Den intellektuella eliten ser förfärad på, gör analyser, rapporterar i media, skriver fåfänga blogginlägg och hoppas för allt i världen att utvecklingen ska brytas snart. Det vimlar av sociologer, statsvetare, historiker, politiska journalister och andra som gör utmärkta analyser.

Själv är jag sociolingvist, expert på analysen av vad folk gör med språk. Från denna position tänker jag mindre på vad som sker än på hur folk pratar och skriver om vad som sker. Jag vill dessutom gärna gå vidare till att fundera över vad folk försöker åstadkomma med hur de pratar och skriver om vad som sker. Det är från den positionen jag tror att det är rätt problematiskt att ni redan visste att jag skulle förfasa mig över Trumps framgång.

Att förfasa sig är en språklig handling. Förfaselsen är inte bara ett känslomässigt tillstånd som finns inom mig och endast till beskådan av mig. Nej, jag uttrycker min förfaselse i en medveten handling av offentligt språkbruk. Se på mig! Jag förfasas.

Med en sådan språkhandling kan man åstadkomma mycket. Man kan mana till debatt eller analys, men man kan också signalera något om sig själv. Jag är en sån som förfasar sig; jag är en sån som hör till huvudstäderna och universiteten, jag hör till den intellektuella eliten. Jag hade röstat som New York-borna och kalifornierna, jag hade aldrig i livet kunnat rösta på Trump. #fucktrump.

Du kan vara med mig. Du kanske precis som jag anser att du är upplyst, och du highfivar mig för min stolta avsmak över Trumps valseger. Du och jag, vi fattar.

Eller så tycker du inte alls att det är dåligt att Trump vann. Då är du mot mig. Det blir ingen high five, inget självgott samförstånd, sannerligen inga utlåtanden om att du skulle vara upplyst. Tvärtom ropar jag ut i sociala medier att jag inte fattar hur i helvete du kan tycka så, att om du tycker så ska du genast ta bort mig som vän. Vad åstadkommer denna språkhandling? Jo, genom att ta avstånd från dig befäster jag min ställning som upplyst. Att säga att jag inte fattar hur du kan tycka så ska inte förstås som ett uttryck för en nyfikenhet om dina resonemang. Tvärtom utgör min oförståelse ett märke för att jag absolut inte är som du, det vill säga som en som är motsatsen till upplyst. Det var allt jag ville säga om dig. Min respekt för din hållning blir på så sätt valutan jag växlar in för att köpa mig en självkänsla som upplyst.

Jag anser att valresultatet är fasansfullt. Men jag tror också att vi måste få ett slut på polariseringen mellan oss, som självklart och fullständigt förutsägbart intar den positionen, och de andra, som inte gör det. Jag tror att det är det vi måste lyckas med till 2018 för att undvika ett lika obehagligt valresultat i Sverige. Vad vi behöver göra då är att sluta stoltsera med våra åsikter och kokettera med vår oförståelse, för att ägna mer tid åt en annan slags språkhandling: att lyssna på varandra.

 

4 kommentarer

Filed under Språk