”Tindra med ögonen ungjävel, det är jul.” Riktigt var citatet kommer ifrån är oklart, men Google kan avslöja att det har traderats flitigt i fler än en familj under de senaste årens julfiranden. Och visst är det ganska roligt, inte bara för att ögontindring ju inte är någon aktivitet man kan sätta igång på beställning, särskilt inte när man just kallats för en ungjävel, utan också för att det sätter fingret på en mycket central julidé: barn ska vara glada till jul.
I många familjer blir barnen själva publiken för julidyllen. Matlagningen, knäckkokandet, pyntandet och noggrannheten med traditionerna är för barnens skull, och ögontindringen blir på så sätt ett kvitto för att arbetet har lyckats.
Självklart är detta en användbar idé att spela på för den som har något att vinna på att vi fixar mycket inför julen. Ett stort varuhus har exempelvis tagit vara på idén i denna annons:
Vem vill inte se en äkta, fysisk, förväntansfull glädje hos barn de tycker om? Exakt. Se då till att handla riktigt många saker, så att det blir uppfyllt.
Linneas språkblogg 
Det finns en ganska deprimerande sida av det där med julen som barnens högtid. Det är den tid då vi vill ge det bästa av vad vi har för att verkligen skapa något vackert och fröjdefullt för de små. I någon mån visa att världen är varm och vacker ändå trots kylan och mörkret. I den ambitionen står tomten som nav, han som kommer med klapparna och till viss del bringar julen till huset. Han är personifieringen av det vackraste vi kan ge barnen. Och han är påhittad, en lögn bland andra lögner. Sanningen räcker inte, vi behöver en lögn för att det verkligen ska bli riktigt fint för våra telningar.
Visst, tomten är påhittad, men det betyder ju inte att han inte finns. Vi behandlar honom som om han finns, och det är där hans värde uppstår.
Värdet uppstår i den saknad, det tomrum, den brist som tomten står som svar på. Om verkligheten räckt till hade vårt skriande behov av en tomte tystnat till ett lågmält gnällande. Jag vet inte om du läst The tomte delusion av Richard Dawkins. Den ger svar på mycket av det där.
Det har jag inte, men jag har läst en del socialkonstruktivism så jag tror inte så mycket på en skillnad mellan verkligheten och något annat.
Fast det innebär ju ändå bara att han finns, vilket inte spelar så stor roll eftersom vi är eniga om att han är påhittad. Men skulle hans värde bestå just (enbart?) i det faktum att han finns. Och i vems nytta behandlar vi tomten som om han finns? Tomtemyten är något vi ideligen traderar vidare till nya generationer. Och inte som med Gud att det är någon form av mission från troende till nyfrälsta. Det är de vuxna som slutat tro på tomten som sedan tutar i barnen vad de själva inte längre tror på. Vad, i den verklighet där inte tomten finns, fordrar en tomte.
Det finns ju många saker vi har konstruerat och betraktar som om de finns. En del menar förstås att allt, även konkreta ting som människor, möbler och träd, är sociala konstruktioner. Men vi kan nöja oss med till exempel konstruktioner av känslor eller ideologier. Finns nazism? Finns kärlek? Det finns knappast några fysiska representationer av dem, men vi beter oss som om de fanns. Vi kan referera till nazismen, trots att det är så att säga påhittat (dvs. inte har sitt ursprung i en fysisk form som kan upplevas med något sinne).
I vems nytta behandlar vi tomten som om han finns? Exakt. Det är ju den frågan man alltid ska ställa sig. Man behandlar nazismen som om den finns för att kunna systematisera de åsikter som man anser hör till den ideologin. Och tomten? Tja. Svårt. Delvis är det ju en konstruktion av en auktoritet som barnen ska förhålla sig till (He knows if you’ve been bad or good, so be good for goodness sake). Det är också en koncentrerad symbol för vad vi vill att julen ska vara. Hm. Ska fundera vidare. Kan förhandstipsa om att det finns en lucka kvar om tomten, så jag tar slutspurten av resonemanget där.
Citatet låter som taget från filmen ”Tomten är far till alla barnen” men den har jag bara sett en gång och det var länge sen, så det är inget jag vågar svära på…
Jag tror många barn uppriktigt och otvunget gillar julen, men för vissa är det det såklart (och tyvärr) en högtid förknippad med ångest och skuldkänslor då de upplever att det är deras ”plikt” att vara lyckliga – trots bråk, överförfriskade släktingar och what-have-you. Allt är inte rosen(tomte?)rött.
Jag trodde också på den filmen, men jag hittade inget när jag googlade. Det var längesen jag såg den också.
Ciatet fanns med på en halvsida med en elak pappatomte och små skrämda barn i Blandaren (tror jag att studenttidningen hette) i Lund 1957 i varje fall. Det citerades ofta och flitigt därefter.
Ingrid som önskar God Jul!
Fantastiskt! Jag trodde att det var max 10 år gammalt.
Jag hittar dock inte någon lundatidning som skulle heta så. Kanske kan denna lista hjälpa till med det rätta namnet? http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_över_studenttidningar_i_Sverige
Förresten var det i plural ”Tindra med ögonen ungdjävlar” – det var två små barn med på bilden.
Det kom alltid ut en tidning i samband med Karnevalen. Det kanske kan hjälpa till att hitta namnet. Måste väl finnas fler gamla lundensare som kommer ihåg…
Det måste förstås ha varit 1958 då det var Karneval i Lund.
Ingrid igen.
Ja, hoppas det är någon som hittar hit!
Hej Linnea – tror du kan fråga din pappa om Blandaren! Om inte jag tar fel kom den även ut i Umeå, och vi har i alla fall haft några gamla ex, ev kan de finnas kvar på Glassgränd 51.
Ja, säkert. Fast nu verkar det inte vara Blandaren vi är ute efter trots allt. Dessutom har ju fadren inte riktigt åldern inne för att ha någon studenttidning från 1958 (om han inte loppisfyndat förstås).
Visst finns det en studenttidning som heter ”Blandaren”. Trodde detta var allmänt bekant. Men den ges inte ut i Lund utan på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) i Stockholm. Den kom tidigare två gånger per år, på våren som ”Vårblandaren”, på hösten som ”Gåsblandaren”, men efter 1999 utkommer endast ”Gåsblandaren”.
Se artikel i NE: http://www.ne.se/lang/blandaren
Eller varför inte direktlänken http://www.blandaren.se/ där man skyltar med ”Blandaren – på internet sedan 1863”!
Man kan också skriva till redaktionen på red@blandaren.se
Glömde Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Blandaren
Stefan:
Men vad i all världen hette karnevalstidningen i Lund då? Finns det ingen gammal lundensare som läser det här som kommer ihåg?
Musikanta:
Har tyvärr inte reda på detta. Jag hör liksom till fel landsände…