Lucia är kanske det julfenomen som är mest mottagligt för en diskursanalys. Det kryllar av skojiga idéer om hur det hela ska skötas. Mest mark har dock en särskild idé vunnit: lucia får inte vara någon utseendemässig skönhetstävling.
Idén har kämpat sig hela vägen in till webbplatsen för Sveriges lucia, som uttryckligen säger att tillställningen ”fokuserar på lucias uppgift snarare än på hennes yttre skönhet”. Tillämpningen av idén kan det i och för sig se lite si och så ut med; på nämnda webbplats kan man till exempel rösta på sin favoritkandidat, och till hjälp i valet finns presentationssidor där varje kandidat visas upp med en stor halvkroppsbild och en kort presenterande text. Men vi ska inte ägna mer energi åt att försöka avslöja att det fortfarande är en skönhetstävling. Låt oss säga att det inte är det, utan att tävlingen handlar om något annat. Varför är det bra?
Det finns mycket som människor tävlar i: när det gäller lucia ses det som olämpligt att tävla i skönhet, men acceptabelt att tävla i godhet. I andra luciaomröstningar får man också ta ställning till kandidaternas sångröster innan man fäller sin dom. Gränserna för vad som är acceptabelt att tävla i verkar kopplas till momentet av performans i tävlingsgrenen. Skönhetstävlingar ses som omoraliska för att de sätter de tävlandes jag i centrum. Tävlingen handlar om hur de ser ut, och det verkar finnas en övertygelse om att det inte är något man väljer. Tävling och uppvisning i sång blir mindre provocerande eftersom sång ses som en färdighet som individen tränat upp medvetet. Det finns förstås ett korn av sanning i detta, men idéerna är trots allt sociala konstruktioner. Skönhet är ju också något individen gör: lägger till rätta, visar upp vid valda tillfällen, skolas in i. Och på samma sätt är sång också en färdighet där individen delvis är utlämnad åt genlotteriet. Varför ses det som en rättvis tävlinggren?
En bubblare i detta ämne är annars vilka roller som får tas i luciatåget, och av vem. För någon vecka sedan rapporterade Svt om elvaåriga Dag, som ville bli lucia, men inte fick för att han var pojke. Några dagar senare rapporterade Ajour om en elev som förbjudits att vars stjärngosse för att hon var flicka. Och så blev det ramaskri när en annan elev inte fått vara pepparkaksgubbe, vilket togs som en instans av det som brukar benämnas som något i stil med ”den hysteriska pk-hetsen”, alltså att nekandet skulle ha något med mörk hy att göra, men det hela visade sig vara ett missförstånd som grundade sig i att skolan inte hade valt med pepparkaksgubbesången i tillställningen.
Ja, lucia väcker visst tyckande om både det ena och det andra. Skuggorna ruva.
Linneas språkblogg 
Jag känner mig rätt osäker på detta, men säger du att det är så tror jag på dig.
Tack för förtroendet. Vad är det du är osäker på?
Framför allt vad du baserar påståendet ”Skönhetstävlingar ses som omoraliska för att de sätter de tävlandes jag i centrum” på.
Mhm. Det baserar jag på egna funderingar. Vad tror du är anledningen till att skönhetstävlingar ses som omoraliska?
Lucia som skönhetstävling tror jag egentligen inte är så kontroversiellt. Många orter, skolor etc. korar sina lucior helt på basis av omröstningar utifrån deras utseende i nattskjorta (och vänskapskorruption förstås). Hudiksvall lottade, men fick ändå en fager rågblond liten stinta. Men du har en god poäng i det där om att sång ses som något inlärt och upptränat medan skönhet ses som något medfött. Det var tänkvärt tyckte jag.
Jag kan komma på två ytterligare anledningar:
1. Det ytliga är tabubelagt. Det här kanske bara är ett sätt att se på ditt synsätt, jag vet inte. Men just yta är ju inte riktigt fint. Lucia handlar om ljus, frid och fröjd. Det är en högtid höljd i ett stilla skimmer. Kvinnors skönhet är Slitz och H&M:s underklädesreklam. Lucia har en högre status än vad den sedvanliga skönhetsmisen har. På samma vis som det du var inne på i den platonska kärlekens jul. Att reducera lucian till att bara vara skön ger en risk att degradera lucian från hennes högstämda tron.
2. Att lägga in några försäkringar om att det viktiga alls inte är skönheten ger en slags skydd. För annars är de väldigt sårbara för all den kritik som handlar om att kvinnor hela tiden bedöms för deras skönhet snarare än övriga förmågor. Arrangörerna vill ha en frid och fröjdefull lucia, inte en debatt om lucian som sexobjekt. Problemet då är att det inte är fult med skönhetstävlingar per se, utan att det är fult med saker som tar fokus från den stora heliga traditionen som lussetjejen bär i sin krona tillsammans med ljusen.
Men jag har nu ingen insyn i luciavärlden är jag rädd.
Jag försökte i veckan hävda lucians rätt att vara reserverad åt kvinnorna – eftersom det är den enda maktposition i samhället jag kan komma på där kvinnor får lov att dominera. Mina kollegor höll inte riktigt med mig. Så jag övergick till att den enda rekorderliga positionen i det klassiska tåget är tärnans, eftersom stjärngossens strut och stjärna är ett straff alenast och lucian är en anomali i samhällslivet, julfirandets svar på Idol och en individualistisk dröm om självförverkligande framför andra (i jämförelse med tärnan där alla är lika värda). Detta fick mer gehör. Men numer har jag sällat mig till de andras åsikt om att det rimligaste är dagisliberalismen där alla får vara vad de nu själva anser lämpligt. Min kollegas pojke (i yngre skolålder) var bagare, vilket jag tycker var ett bra val. Fast han fick lov att ha nattsjorta ändå, till sin stora besvikelse. För vem har väl sett en bagare i nattskjorta?
Nej, det är nog inte helt ovanligt att fortfarande ha luciaomröstning i stil med skönhetstävling, men det känns inte heller helt avantgarde att protestera mot det.
Jag gillar den där ettan. Det finns nog mer att säga om den saken. Kvinnlig skönhet har, i takt med att objektifieringen och avhumaniseringen ifrågasatts, blivit något slampigt, en symbol för låg moral. Det är som en slags dubbel bestraffning på strukturell nivå, för kvinnor förväntas ju fortfarande ägna sig mer åt skönhet än vad män gör.
Jag tycker nog, på samma sätt som dina kollegor, att luciatåget kan få queerifieras lite (även om det också är en bra poäng att tärnrollen kunde lyftas upp mer). Framför allt är det nog bra om tågdeltagarna får vara vad de vill. Bagare var ju ett bra exempel! När man tvingar på barnet en nattskjorta är det kanske dags att fråga sig vem tåget är till för. En lågstadieelev borde kanske inte avkrävas en uppvisning för publikens skull. Eller jag vet inte. Varför har skolor och förskolor ens luciatåg?
Intressant är att sångrösten ska vara avgörande, när jag gick med i luciatåg skulle Lucia inte sjunga, utan bara stå där. Kanske har det ändrats idag.
Jag vet inte. Kanske fungerar sångauditionen som ett alternativ till den utseendemässiga skönhetstävlingen.
Så kan det nog vara. Eller så är det mer allmänt att Lucia sjunger numera, tycker mig ha sett det.