Vi har ju varit inne på det här tidigare i kalendern, det här med att jul är en naturlig tradition, något rejält svenskt och inte något påtvingat. Det här med att julen i Sverige ska vara svensk är en idé som slagit hårt mot min gamla hemstad Umeå i år. Där har man nämligen lanserat en julmarknad under namnet Umeå Christmas Market.
Nätverket Språkförsvaret var tidigt ute och reagerade mot detta i ett pressmeddelande. ”Vad är det för speciellt med Umeå julmarknad, så att den måste ha ett engelskt namn?” undrar de. Arrangörerna svarar att de har samarbetat med utländska studenter, och att det därför föll sig naturligt att ge evenemanget ett engelskt namn. Språkförsvaret tror inte alls på förklaringen, utan menar att det måste bero på att arrangörerna tror att svenska namn inte är fina nog, att engelska ska ha en magisk dragningskraft på de presumtiva besökarna. Det är knappast någon långsökt förklaring, om man väl ställer sig frågan.
Journalisten Kjell Albin Abrahamsson går hårdare fram, när han i en krönika kallar Umeå för ett talibanfäste. Han frågar sig om arrangörerna väntar sig en turistvåg från rika länder med engelska som huvudspråk, eller varför de inte lika gärna kunde välja något av Sveriges nationella minoritetsspråk för att namnge julmarknaden. I ett slags ilsket klimax antyder Abrahamsson att namnvalet gör Umeå till en drängstuga för Jimmie Åkesson. Och dessutom! ångar han på i en andra våg. Ska det ändå vara på engelska kan det väl heta Christmas Fair! Det vore bättre! Eller Yule Fair! Folk är så urbota dumma som tror att de kan engelska när de inte alls kan det!!!11
Den grundläggande frågan om varför julmarknaden har fått ett engelskt namn är onekligen relevant, eftersom den blottlägger idéer hos dem som valde det. Men frågan i sig inrymmer också en grundläggande idé, nämligen att det mest naturliga är att allting som finns i Sverige eller har med Sverige att göra ska formuleras på svenska. Men varför det, egentligen? I en artikel i Västerbottens Folkblad kopplas den svenska användningen av engelska till demokrati, rättssäkerhet och patientsäkerhet. Och tro det eller ej, men artikeln handlar just om julmarknaden.
Nej, begriplighetsargument räcker knappast för att propsa på att företeelser i Sverige ska få svenska namn, särskilt inte när det gäller något så trivialt som en julmarknad. Hur många i Sverige förstår ”Umeå julmarknad” men inte ”Umeå Christmas Market”? Jag är inte säker på att min nittiofemåriga farmor skulle förstå det senare vid en första anblick, men det skulle å andra sidan antagligen falla på plats om hon fick höra om det i ett sammanhang. Argumentet får sig dessutom ytterligare en törn när språkförsvarare som Abrahamsson föreslår att engelskan ska bytas ut mot finska, meänkieli eller samiska. Det är knappast mer gångbara språk bland de breda massorna i Sverige.
Det enda argument som håller i kampen mot Umeå Christmas Market är att det låter löjligt, eftersom det antyder att detta mycket lokala arrangemang skulle vara en global angelägenhet som måste få ett namn på ett globalt språk. Vilka tror de att de är egentligen? Det handlar alltså inte alls så mycket om hot mot svenskan som om ett hot mot den svenska självbilden. Det är ett helt vanligt brott mot jantelagen.
Linneas språkblogg 
Tss. Argumentet ”ett slemmigt monster äter upp svenskan” finns ju också.
Jag tror inte helt på att anledningen är en missunnsamhet mot Umeås (högst reella) stormaktsambitioner. Snarare tror jag kruxet ligger i att christmas market inte låter som en plats för hemvävda garntomtar, saftglögg, Lions tombola och den vaga känsla av tradition som är starkare än all akademisk klarsyn. Får folk bara vänja sig tror jag de kommer uppfatta Umeå Christmas Market som lika ursvenskt som surströmming och långsinthet.
Det är sant. De globala anspråken i det engelska namnet kanske förråder mysigheten och genuiniteten. Och att nyheter kanske alltid är störande vid högtidsfirande. Vag känsla av tradition ska man inte underskatta!
Sorry :-) Linnea, nu håller jag inte med dig. Utan med Språlförsvaret. Umeå Christmas Market låter löjligt och fel. Man behöver inte vara inskränkt nationalist för att tycka att svenska språket behöver försvaras i dag, när även svenska företag och myndigheter allt mer kommunicerar både utåt och internt på engelska. Att det sätts namn på engelska eller svengelska på diverse företeelser i reklamsyfte är en sak, det är onödigt och fånigt men inte farligt. Men om det blir så att bara engelska anses vara ett värdigt språk i seriösa sammanhang (som patentansökningar, universitetskurser, interna myndighets-PM, osv – jag kan ge exempel, allt detta förekommer) då riskerar vi att så småningom hamna i diglossia, alltså att ett visst språk anses vara det enda ”riktiga” och ett annat duger bara till hemmabruk, inom familjen, och kanske enklare underhållning. Du vet säkert att så är fallet i många arabisktalande länder. Till exempel. Det främjar varken demokrati eller utbildning. Här i Valencia, där jag bor halva året, var valencianskan (en variant av katalanska) i flera sekler ett sådant undertryckt språk. Folk talade det hemma, med familj och släkt, och kanske i små byar där man kände varandra – men när man mötte en person man inte kände var det kastilianska (=spanska) som gällde, liksom givetvis i radio och tidningar och senare TV, domstolar, alla papper till myndigheter, skolan inte minst… Nu, sedan cirka trettio år, görs kraftiga försök att uppgradera valencianskan. Barn kan välja att gå i skolan med valencianska som första språk, det trycks böcker och tidningar av alla de slag på valencianska, och det ges universitetskurser på språket. Man hör det mer och mer ute på gatorna. Men där dominerar fortfarande kastilianskan. Och jag kan tänka mig att alla de som arbetar med valencianskan stöter på svårigheter att få det att fungera i alla situationer. Finns det till exempel tillräckligt väl definierade termer för juridiska eller vetenskapliga ändamål? Domänförlust kan det kallas. Ja, du förstår vart jag vill komma. Svenskan har inte hamnat i detta utarmade läge ännu, det är säkert långt kvar. Men det går åt det hållet, och det tycker jag är tråkigt. Många språk i världen dör helt ut, det är ännu tråkigare, det gör oss historielösa. Varje språk är en värld av tankar och känslor och händelser och möjligheter.
Tja, jag är nog så feg att jag inte tar ställning i den här frågan – åtminstone inte i inlägget, så det finns inte mycket att hålla med om. Jag tycker att Språkförsvarets ifrågasättande har en poäng, men det betyder inte att man inte också kan ifrågasätta ifrågasättandet.
Inskränkt behöver man inte vara för att anse att svenskan bör försvaras, men jag undrar om det inte åtminstone för det allra mesta är en nationalistisk hållning. Vad det sedan betyder kan man förstås diskutera. Nationalism behöver väl inte vara dåligt per definition. Jag håller själv med om att det vore tråkigt om svenskan skulle dö ut, och jag tycker också att man borde motarbeta ett sådant scenario. Fast jag vet inte om jag tror att det håller på att ske.
Det här är inte riktigt mitt forskningsämne, men jag har intrycket att de som arbetar med denna fråga i dag helst undviker begrepp som diglossi och domänförlust. Det har att göra med att språksituationen i moderna samhällen är betydligt mer komplex än de begreppen inrymmer. Det har inte skrivits så mycket om det på svenska, men det ska komma en artikel om det i tidskriften Nordand. Det borde bli nr 1 2012, men den har inte kommit ut än.
Nå, jag tycker förstås att det är djupt olyckligt att bjäbba om ”Christmas”, enär det på ett osunt sätt för tankarna till den misogyna, folkmordshyllande vantro som kidnappat den riktiga julen. (Det är kanske det Abrahamsson är inne på, men jag orkar inte läsa mer på det hopplöst omoderna bygdemålet svenska idag.)
Ja, allt var bättre förr. Misogynin ska jag återkomma till i en senare lucka (fast jag måste tyvärr utelämna en diakron jämförelse på grund av bristande underlag; fyll gärna på).
Det är klart det är löjligt att kalla julmarknaden för Christmas Market, men att den fick det namnet av en som titulerar själv ”General Manager” är väl inte så konstigt? Namnet Christmas Market har inget att göra med att vara vänlig mot utländska turister som råkar befinna sig i Umeå. Det har inte heller något att göra med att försöka locka dit fler utländska besökare. Orsaken är helt enkelt att Genral Managern Thomas Nilsson i Umeå tycker att engelskan har högre status än svenskan.
Jag tror att du har helt rätt, Jonas.
Argumentet att ”det föll sig naturligt att ge evenemanget ett engelskt namn” eftersom man samarbetat med utländska studenter, faller totalt platt när man inser att de två engelska alternativen för översättningen av det svenska ”marknad” inte är synonyma. En marknad av det här slaget heter inte ”market” utan ”fair”. Det borde alltså ha varit ”Christmas Fair” (som minnesregel kan man nynna på Simon & Garfunkels ”Are you going to Scarborough Fair”).
Att ”internationalisera” genom obildad, dålig engelska, är enbart pinsamt. Det får faktiskt motsatt effekt, och ger också ett löjets skimmer över markaden (och UImeå om man så vill), genom att placera den i samma division som dåligt översatta turistbroschyrer eller ej språkgranskade vetenskapliga artiklar.
Fenomenet har sin grund i att vi tror att vi är bättre på engelska än vi egentligen är. När jag var redaktör (för Svensk Botanisk Tidskrift) hade jag ett ständigt sjå med vissa regelbundet återkommande författare för att få dem att förstå detta. Men jag stod på mig och hävdade att all engelsk text bör visas upp för någon med engelska som modersmål innan texten publiceras, hur enkel den än kan tyckas vara. Vidhåller detta!
De sa, vad jag vet, aldrig att studenterna hade engelska som modersmål, bara att de kommunicerade på engelska. Man har väl rätt att använda engelska även om man inte behärskar det till fullo? Hur ska man annars lära sig?
Men var det verklighen engelska man använde när man kallade markaden ”Christmas Market”? Hur ska man definiera ett ”engelskt namn”, för om namnet är felaktigt, är det då fortfarande engelska? Genom att ge markaden namnet ”Christmas Market” lär man sig ju inte att det på engelska heter ”Christman Fair”.
Det är ju en jättebra fråga, för det tydliggör att språk i mångt och mycket är sociala konstruktioner, som bara hålls samman av olika normer. Hur mycket kan man bryta mot dem utan att hamna utanför språket? Är västerbottniska fortfarande svenska trots att potatis kallas för pären?
”Christmas” borde det ha stått…
Har sedan igår kollat med engelskspråkiga här på institutionen (Ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet). De utfrågade (från USA, Kanada, Nya Zeeland, England och Skottland) är inte helt eniga, men det verkar som om ”market” faktiskt går bra att använda för Umeås julmarknad, så där hade jag fel.
Engelsmannen, som jag tror mest på, hävdar att en ”fair” har mer av spektakel och kringaktiviteter än en ”market”. Han säger också att om evenemanget avser vanlig torghandel på en fast plats så är det absolut en market. Detta senare stämmer med min föreställning om att en ”market” skulle vara ett mer fysiskt uttryck, dvs en återkommande marknad på en och samma plats, medan en ”fair” skulle vara en mer tillfällig sammakomst som kan vara ambulerande. Umeås julmarknad hamnar därmed i en gråzon eftersom den är en rent tillfällig företeelse med ett visst nöjesutbud, men ändå till största delen består av stånd som togför varor.
Hur som helst så är alla tillfrågade nse om att det inte innebär något direkt fel att kalla julmarknaden i Umeå ”market”, och engelsmannen hävdar t o m att det mer liknar en ”market” än en ”fair” eftersom huvudtemat är försäljning.
Tji fick man!
Det var värst! Bra att du kollade upp det.
Om vi nu kan lämna det engelska språket och ta en titt på esperanto så finns två ord – kristnasko och julo
I Vikipedio (Wikipedia) :
Julo estas festo de la vintra solstico. Oni festas ĝin nokte inter la 24-a kaj la 25-a de decembro. Oni festas ankaŭ Kristnaskon dum la samaj tagoj.
Reta Vortaro:
Mezvintra festo en Nordeŭropaj landoj: Julo … estas en la skandinaviaj lingvoj la kaj kristana kaj nekristana vorto por la festo, kiun oni celebras baldaŭ post la kaprikorna solstico ; feliĉan Julon!
Här får man också veta att på italienska finns ordet :
Yule, festa del solstizio d’inverno
även på nederländska: yule
Nu undrar jag om det finns ord på andra språk som inte är knutna mot den kristna traditionen.
Vad kallas festen för vintersolståndet?
Jag känner inte till något annat än jul/yule som definitivt har sitt ursprung någon annanstans än i kristendomen. Däremot finns det ju ord för jul som inte innehåller en uttrycklig referens till Kristus: spanskans navidad, som betyder födelse, och tyskans weihnachten, som betyder helig natt, exempelvis.
Vad festen för vintersolståndet kallas vet jag inte.
Vikingarna kallade festen för vintersolståndet för ”Julblot”, i Iran kallas den ”Shab-e Yalda”, medan romarna firade i ”Saturnalia” i december (saturnusfest, en fest till Saturnus’ ära), och även ”Sol Invictus” just den 25:e december. Det är vad jag hittills kunnat ”wikipeda” fram, men det går nog att hitta mer.
Det fullständiga namnet på den sistnämnda, romerska högtidsdagen, skall tydligen vara ”Dies Natalis Solis Invicti”, alltså ”Den obesegrade solens dag”.