En sak som berättar mycket om vilka idéer vi har runt en företeelse är vilka symboler vi använder i samband med företeelsen. Till jul finns ju många olika symboler, och vi ska återkomma till några andra senare. Men vanligast av dem alla, i alla fall på reklampelarna, tror jag faktiskt är julklappen.
Det var i alla fall en känsla jag hade fått av att röra mig i reklamutsmyckade miljöer. För att hitta konkreta belägg på min känsla bläddrade jag igenom gårdagens Metro Stockholm, och klippte ut alla annonser som uttryckligen hänvisar till julklappar.
Känslan blev inte helt bekräftad, för det var mer tal om julklappar än faktiska avbildningar av sådana. Så här ser det ut:
Det verkar som att julklappsannonserna framför allt riktar sig till personer som har bestämt sig för att köpa en julklapp till en viss person, men inte vet vad de ska köpa. ”Årets julklapp” och ”Världens bästa julklapp” skryter annonserna med. Någon lovar julklappar som sticker ut, en annan att julklappen är nyttig, en tredje att den ska lyfta humöret.
Att de reklamförande företagen gärna kopplar jul till julklappar är kanske inte så konstigt. Den julklappssökande individen måste vara något av en drömkonsument. Hen har redan bestämt sig för att handla, och vet antagligen redan ungefär hur mycket det ska kosta. Köpet finns i princip redan, och allt butiken behöver göra är att iscensätta det. Vi konsumenter irrar runt i bylsiga vinterjackor bland alldeles för många människor och vill hitta något så bra som möjligt så fort som möjligt. Den butik som skyltar med att de har världens bästa julklapp framstår som en räddare i nöden.
Linneas språkblogg 
Kan väl acceptera de affärer som vill sälja prylar (fast jag gärna avstår själv), men däremot får jag nästan kräkreflexer när man sätter likhetstecken mellan prylar och känslor – som t ex lycka. Apoteket annonserar att de säljer ”omtanke”, som visar sig vara senap!! Något annat företag ville ”hjälpa mig i julstöket” – visade sig var reklam för stavmixer. Budskap typ ”köp dig en lycklig jul i form av en vit plastängel från Åhlens!” gör mig bara bitsk!
Liten julordlista
Omtanke = senap
Hjälp i julstök = stavmixer
Lycklig jul = vit plastängel från Åhléns
Liten julordlista, bra. Det är inte precis Orwells Newspeak som vi är utsatta för men inte så väldans långt ifrån heller. Subtilt, därför farligt.
Men en annan sak, och nu kommer vi in på SPRÅK: Du använder frasen ”Det verkar som att” och jag studsar. Har sett det ofta på senare år, så ofta att jag kommit på mig själv med att använda den. Man blir ju påverkad av det man läser och hör. Men för mig känns det fel. Jag tycker det måste heta ”det verkar som om”. Beror det bara på att jag är gammal och att språket förändras? Nej, jag tycker det ligger logik i detta. Säger man ”det verkar som” så har man sagt att man inte vet och då måste ett ”om” följa. För om ett ”att” följer, då glider betydelsen plötsligt över i (större) säkerhet. Påstår i alla fall mitt språköra. (Som kanske möjligen är lite påverkat av spanskans konjunktiv också. Ett levande konjunktiv i ett språk gör att man blir känslig för dimensionen säkerhet/osäkerhet. Och jag talar spanska dagligen och har gjort i femtio år. Det finns säkert intressant forskning om språkens påverkan på varandra i mångspråkiga miljöer, eller hur?)
Om man googlar på det kommer man till följande svar av Svenska Språknämnden (nuvarande Språkrådet): http://www.spraknamnden.se/sprakladan/ShowSearch.aspx?id=id=56261;objekttyp=lan
Kort sagt kan man säga att de anser att båda är korrekta, att det, precis som du misstänkte, är lite nyare med formen ”verkar som att”, och att man kan höra en betydelseskillnad mellan konstruktionerna som man dock inte ska fästa allt för stor vikt vid.
Oh ja, sådana studier finns. Centrum för tvåspråkighetsforskning på Stockholms universitet har exempelvis bidragit med en del. Mer finns säkert internationellt.
Tack för länken. Klargörande. OK, då får jag envisas för egen del med den betydelseskillnad jag märker och så får alla andra göra som de vill! :-)