I dag ska vi låta julen vila från uppmärksamhet under några timmar, för att ägna oss åt Nobelpriset i litteratur som ska delas ut om några dagar. När pristagaren Mo Yan tillkännagavs i oktober i år passade Gert Fylkings gamla ”Äntligen” ovanligt bra, för vi var många som inte hade haft nöjet att bekanta oss med hans författarskap än. Men påläst eller ej så började kritiken ändå ganska snart bubbla upp, och handlade då om Mo Yans provocerande försiktiga hållning till den kinesiska diktaturen.
I korthet kommer kritiken framför allt från att Mo Yan har varit med och skrivit av ett tal från 1942, där Mao Zedong lägger fram regimens extremt strikta kulturpolitik (läs mer här). Handlingen har setts som ett uttryck för lojalitet med regimen, något som naturligtvis är provocerande då mer kritiska författare antingen har fängslats eller flytt landet. Ett exempel på det senare är Gao Xingjian, Kinas näst senaste Nobelpristagare i litteratur.
Att det finns delar av Mo Yans liv som går att lyfta till politisk diskussion står alltså klart (även om det inte är säkert att han har gjort fel). Men kritiken har inte riktats lika ofta mot Mo Yan, som mot Svenska Akademien för att de valt att ge honom priset. Bör Akademien verkligen stödja en regimkramare?
Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund avfärdade kritiken i sin blogg, genom att poängtera att Nobelpriset är ett pris i litteratur, som enbart ges på litterära meriter, och att Akademien inte någonsin ska ta hänsyn till författares politiska profil. Denna typ av försvarsargument använder nästan alla som får sådan här kritik. Vid OS i Peking och schlagerfestivalen i Baku lät det likadant. Men frågan är vad som skulle vara politik ifall det gick att skilja det från fenomen som kultur, idrott och litteratur. Och finns det inte en punkt där en författares politiska hållning korsar det som brukar kallas för litterär kvalitet?
En annan poäng i Peter Englunds försvar är att valet av Nobelpristagare i litteratur alltid får kritik. De har målats ut som kommunistkramare och som nyliberaler, som allt för västorienterade och för mansgynnande. Länge var det populärt att kritisera valen av pristagare för att vara kulturelitistiska (vilket ju är själva poängen med det där gamla Fylking-spexet), och det har inte heller varit populärt att de delat ut priset till så pass många svenskar. Peter Englund verkar dock inte oroad av den notoriska kritiken; snarare ser han det som positivt att priset fortfarande anses tillräckligt relevant för att debattera.
Linneas språkblogg 
Är inte Nobeldagen den 10 december?
Åh herregud. Det är så här det går när man bestämmer sig för att göra en julkalender fast man inte har tid. Det här kommer att gå till språkbloggsjulkalenderhistorien! Tack alla ni som påpekat så ödmjukt.
Jag ändrar lite i inlägget, så jag inte förvirrar någon.
Det måste ju vara tillåtet att vara människa. Välkommen i gånget!
Jag har ingen större underdånighet mot Svenska Akademiens rätt att bestämma vilka som är de bästa författarna i hela världen. Det visar bara hur pengar styr allting i det moderna samhälle. Därför kunde inte nationalekonomerna acceptera att de inte utsågs av Alfred Nobel i sitt testamente som prisduglliga. Jag förstår ändå inte vad denna kommentar om årets litteraturpris och om kombination mellan politik och litteratur (särskilt när det gäller att inte utesluta snarare än att premiera) har för kritiskt berättigande. Att utesluta någon för sin politiska inställning är suspekt och har varit rådande i flera fall. Så länge Artur Lundqvist satte i akademien fick bara spansktalande författare, som låg åt vänster hållet i sin politiska uppfattning komma på tal. Så var det med den argentiske författaren Jorge Luis Borges, som blev bortsett hela tiden. Borges var dessutom särskilt kunnig om nordisk litteratur och historia från vikingatiden. Jag fick intervjua honom i mina spanska program vid Sveriges radio på 60-talet. Han försökte tydligen bli personligt känd i Stockholm, men Lundkvist och hans medhjälpare (inte nämnd) såg åt annat poitiskt håll.
Som en anekdot kan jag nämna att Artur Lundkvist hade introducerat översättningar från spanska, t ex av García Lorcas ”Poet i New York”, där han och hans ”kunnige” översättningshjälp blandade ihopp ord så att ”signo” (tecken) blev ”siglo” (århundrade). ”Hans ansikte av ett annat århundrade” stod det.
För upplysningens skull kan jag nämna att jag inte är ”högerpolitisk”. Jag är socialdemokrat, även om jag inte köper allt vad etablissemanget inom socialdemokratin vil göra gällande. Jag är stämplad som ”kontroversiell” av sossarna.
…men är inte Nobeldagen den 10 december?
Jo, det är den 10:e december. Dessutom så är det FNs internationella dag för mänskliga rättigheter den 10:e. Själv tycker jag att den är lite viktigare att belysa den aspekten av den dagen, även om det här var ett intressant blogginlägg ändå.
idag är det Finlands självständighetsdag, det hade ju varit lite roligt om du uppmärksammat den dagen som är en verkligt viktig dag för oss, ert grannland. Nåja, kanske det var tack vare den du skrev om prenikor förra året.
högtidliga hälsningar från Helsingfors
dessutom är ju Nobeldagen 10.12
… och kollade, du skrev faktiskt om vår självständighetsdag förra året. Nåja, för oss borde man ju skriva om den VARJE år :)
Visst hade jag kunnat skriva om Finland i dag, om jag bara haft ordning i den mentala kalendern (eller låtit bli att lita på den så blint). Jag undrar om det kan ha varit självständighetsdagen som ställde till det för mig. Båda de tidigare julkalendrarna har ägnat varsin lucka åt självständighetsdagen och Nobeldagen, medan de flesta andra luckor har styrts av julrelaterade högtidsdagar som advent och lucia, eller inte knutits till datumet över huvud taget. Nåväl. Här kan du läsa 2010 års Finlandslucka: https://linneassprakblogg.com/2010/12/06/6-finska/.