Nu när snön har lagt sig som ett hotellsatintäcke över större delen av landet börjar julstämningen infinna sig på allvar. Det märks inte minst på smaken för julens ätbara komponenter. Kioskerna, caféerna och kafeteriorna skyltar med rykande färska lussekatter, generöst lagda butiker bjuder på pepparkakor, apelsinerna börjar komma i riktigt god form och plötsligt kan jag tänka mig att förlåta allting som någonsin verkade tråkigt med en plastkorv risgrynsgröt. För att inte tala om de lockande julbordens skapelser, som julskinka, gravad lax, vörtbröd och rödkål.
Vi har smaker kopplade till de flesta av våra högtider. Till påsk äter vi ägg och lösviktsgodis, till midsommar sill och snaps, till födelsedagar gräddtårta. Särskilda smaker är ett bra sätt att involvera hela kroppen i firandet som aktivitet. Men det verkar också finnas en koppling mellan hur ordentligt något firas, och hur mycket det ska ätas. Många julfirare börjar sitt julfirande i början av december och ligger i till strax efter nyår, så det brukar bli ett ganska intensivt intag av specifika födoämnen (varav ganska många faller utanför de GI-trognas preferenser).
Kanske är det matförsäljarna som fått oss att inkludera så många olika obligatoriska rätter i vårt julätande. Kanske är det för att vi firar jul under en så lång tid, och måste fylla hela december med smaker. Kanske är det att vi gillar jul särskilt mycket, och därför behöver ett särskilt stort smakartilleri för att uttrycka vår uppskattning. Det är svårt att skilja mellan hönor och ägg när det gäller den här typen av idéer. När idén väl finns så arbetar folk för att försvara den, och utnyttjar den för att stärka sina andra intressen. Men hur det än är med var idén kommer ifrån och vem som tjänar på den – så här i början av december kan jag inte annat än se fram emot de stundande långt ifrån måttfulla smakhändelserna.
Linneas språkblogg 
Fest hänger ihop med mat, det verkar vara universellt, säger antropologerna. Det hänger också ihop att äta och att vara tillsammans med personer man uppskattar (både nära och kära och politisk uppskattning, t ex statsmiddagar). Och ju viktigare tillfälle, desto viktigare är det att maten är riklig och god och kanske består av vissa smakkombinationer, ja. Sedan varierar det i tid och rum exakt vad som anses vara gott, vad som anses passa vid vilket sorts tillfälle osv. I vår individualistiska kultur försöker många variera på det personliga planet också, men det är svårt, för kombinationen ”ha trevligt” + ”vara med nära och kära” + ”äta gott” sätter djupa spår i själen. Inte för inte betonar många religioner vissa matvanor.
Men Linnea: Du skriver som alltid trevligt och gör intressanta iakttagelser. Men vart har SPRÅKET tagit vägen i år???
Vad roligt att få en antropologs syn på det här. Ja, att fest och mat hänger ihop känns ju rätt givet. I tider då vardagligt frosseri inte var möjligt verkar det rimligt att mat blev särskilt festligt. Egentligen tycker jag att det är mer spännande hur vi kopplar ihop fester med vissa specifika smaker. Vi skulle ju exempelvis kunna dricka julmust året om (åtminstone lika gärna som vi dricker cocacola), men de flesta är måna om att hålla musten på sin plats.
Jag har faktiskt undrat när någon skulle fråga efter språket. Det är lite dubbelt. Å ena sidan börjar jag tycka att diskursanalys är det roligaste och mest intressanta som finns inom vetenskapen, och därför börjar jag glida över mer mot discipliner som sociologi och socialantropologi. Å andra sidan kommer mitt intresse för diskursanalys från språkvetenskapen, och jag tycker att diskursanalys är som bäst när den – precis som många språkvetare är duktiga på – undersöker noga hur diskurserna (eller idéerna, som jag tycker att man ofta kan kalla dem i populärvetenskapliga sammanhang) skapas, omförhandlas och används. Det är det jag försöker göra i år. Ofta försöker jag knyta det till språkliga objekt som reklamannonser eller julsånger, men ibland, som i den här luckan, blir det inte så.
För mig är det förstås lite tunnare is att prata om sedvänjor och traditioner än till exempel språkriktighet eller ords ursprung, men jag hoppas på läsarnas överseende, för just nu tycker jag att sånt här är så intressant.
Ja, visst är detta OCKSÅ intressant, absolut. Tycker jag som antropolog, och säkert många med mig. Men jag vill ha språkprat också!!!
Visste du förresten att i USA är antropologi en övergripande etikett på fyra kunskapsområden, varav lingvistik är ett och kulturantropologi ett annat? Det har sina historiska skäl, och idag är det i praktiken ingen skillnad mellan amerikansk kulturantropologi och europeisk socialantropologi, utom just att de amerikanska antropologerna har en medvetenhet om språkets betydelse som jag kan sakna hos de europeiska.
Nej, det visste jag inte. Intressant!
Jag ska se om jag kan få in mer språkprat i de kommande luckorna. Det skulle vara skönt att komma in på hemmamark då och då i skrivandet.