Kallpratets finesser

– Hej, säger en bekant som jag stöter på vid tacohyllan i matbutiken.

Om någon som man bara är bekant med hälsar på en, är det lämpligt att svara med samma hälsningsfras, fast två gånger.

– Hej, hej, säger jag följdriktigt.

Så här långt går konversationen som en klocka. Nu vore det lämpligt om vi bytte några fler ord med varandra. Men hur ska vi börja? Inte kan vi kasta oss rakt in i en diskussion om huruvida Håkan Juholt bör få en till chans i politiken.

– Hur är det med dig? frågar vännen.

Min vän är rätt bra på sådant här. Frågan hon ställer är skicklig av tre skäl. För det första får vi ett samtalsämne som är lämpligare än Håkan Juholt. För det andra kan jag välja att svara på frågan med information om exempelvis vad jag gjort under dagen (något i stil med ”Det är bra, för jag har just varit på picknick”) och på så sätt bädda för en lite längre konversation om jag känner för det. För det tredje kan min vän använda frågan för att signalera omsorg och önskningar om mitt välmående utan att riva upp ett allt för känslomässigt samtalsämne – vi vet nämligen båda ungefär vilka svarsalternativ som finns tillgängliga.

– Jo tack, säger jag. Det är bara fint.

Det är inte nödvändigt att lägga någon större vikt vid svaret, för det är frågan som är poängen. Denna samtalsmekanism kan kanske verka ytlig. Varför ska en person fråga hur den andra mår, när båda vet att det bara är tillåtet att säga sanningen ifall den är positiv? Ja, om man tolkar frågan som vi brukar tolka frågor, så är detta ett synnerligen ytligt exemplar. Men när min vän frågar hur jag mår handlar det inte om att be om information – hon ger information. Hon säger ”Jag hoppas att du mår bra”.

– Vad bra.

– Hur är det själv?

– Det är bra.

– Jaha. Fint.

Vi valde alltså båda bort möjligheten att låta frågan om måendet leda in på några längre utgjutelser. Ändå är vi inte riktigt redo att avsluta samtalet riktigt än.

– Det är värst vad det regnar, påpekar vännen.

Det är inte ovanligt att tal om vädret beskylls för att vara något typiskt svenskt. Huruvida påståendet stämmer vet jag inte, men om det stämmer är det snarast smickrande för svenskens samtalsskicklighet. Det är visserligen inte ett särskilt intellektuellt krävande samtalsämne, det väcker visserligen sällan några komplicerade och mångbottnade känslor, och det är visserligen inte något man kan sitta och prata om ända tills det ljusnar, men nu står vi faktiskt vid tacohyllan i matbutiken och försöker underhålla en trevlig bekantskapsrelation.

– Ja verkligen. Hugaligen.

Vi börjar vara färdiga med vårt relationsunderhållande för den här gången. Jag tar på mig uppdraget att avrunda samtalet.

– Nehej, säger jag. Det var trevligt att träffas, men nu måste jag rusa vidare.

Jag säger inte att jag vill avsluta samtalet för att det har blivit tråkigt, vilket det i sanningens namn faktiskt har varit hela tiden, på gott och ont. I stället säger jag att jag funnit samtalet behagligt och antyder att jag gärna skulle ha fortsatt samtalet om det inte vore för alla ärenden jag har i matbutiken. Men det passar bra att avrunda, för det vore opraktiskt för oss båda att fortsätta samtalet särskilt mycket längre.

– Ja, det var trevligt, intygar min vän. Vi får höras någon gång.

– Absolut. Hej med dig.

– Hejdå!

Ja, till sitt innehåll var detta sannerligen inte något vidare intressant samtal. Alla samtal behöver dock inte vara intressanta, och det är på detta maner vi bygger upp många av våra relationer. Och bara för att det vi säger inte är särskilt uppriktigt behöver det ju inte vara meningslöst.