Det finns en handfull officiella datum för firandet av en mindre variant av julafton, och utöver detta kan ett mindre anspråksfullt firande infinna sig ungefär när som helst inom en månad före, eller möjligen någon vecka efter julafton. Ett av alla dessa formella datum är dock Tomasdagen, den 21 december.
I Finland firas en ganska officiell lillajulsafton årligen på lördagen före den första advent. Då ska man pynta en liten dvärgjulgran och ge sina barn minijulklappar. Högtiden är inte så officiell att den är en helgdag, men allmänt spridd i hela landet.
Inom försvaret finns det också ett traditionellt julspex som kallas lillejul. Det tycks oftast firas sista lördagen före julafton.
Från Skåne härstammar en tradition att fira lilla julafton, då dagen före den egentliga julafton.
Vissa firar Sankt Nikolaus dag, den 6 december, som en slags minivariant av julafton, medan andra kallar kyndelsmässodagen den 2 februari för lilla julafton. Ytterligare en dag som fått denna benämning är luciadagen, och en annan är Mårtendagen den 11 november. Dessutom kan både trettondagsafton och tjugondag knut få epitetet. (Uppgifterna kommer från Nationalencyklopedin, uppslagsord lillejul.)
Totalt finns det tio mer eller mindre officiella datum, varav ett råkar infalla just i dag (fattas bara). Firandet för dagen är annars aposteln Tomas, som var känd som kollegiets stora tvivlare. Han trodde nämligen inte på Jesus återuppståndelse förrän han uppenbarade sig mitt ibland dem. Jesus förmanade ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Men jag vet inte, jag tycker att Tomas verkar ha haft en sund hållning. Så vanligt är det ju inte att folk återuppstår från de döda.
En annan Tomas som gillar att använda sin tankeförmåga är för övrigt herr Riad, som svors in i Svenska Akademien under högtidsdagen igår den 20 december. Det kan vi väl också fira i dag på Tomasdagen. Här kan du läsa hans inträdestal.
Linneas språkblogg 
I Ucraina och Ryssland firas julafton 13 dag senare än i våra länder.
Tretondagsfirandet (Epifania) handlar annars om det tre vissemännen som letade efter den nyfödde Jesus orienterade av en stjärna.
I Spaninen hade vi inga tomtar på Julaftob utan på Trettondagen. När barnan vaknade den 6 januari hitta de en massa gåvor som någon hade lagt där under natten.
Intressant! För mig har alltid den enda självklara lillajulsaftonen varit kvällen före första advent. Och kommer att så förbli. När jag var liten brukade lillajulsklapparna – vanligen lite godis – kastas in i vardagsrummet där de andra än den som var i tur att vara ”tomte” satt. Vi måste sluta med det när en pudel, som gillade bollapportering, kom in i familjen. :)
Ett annat fenomen i Finland är att firmajulfester och liknande kallas pikkujoulut = lillajul på finska. Den betydelsen håller tyvärr på att smyga sig in i finlandssvenskan.
Just det. Den finska betydelsen ligger ju närmare den sverigesvenska, så det ser egentligen rätt dystert ut för finlandssvenskans jullajulsafton.
Just det, Rådmansson, i Spanien var det julafton, den 24 december, som firades som vad vi skulle kalla lillejul. Inga presenter. Inga stora åthävor. En sen middag med de närmaste, lite glada julsånger till efterrätten och så eventuellt midnatssmässa. I hörnet stod en julkrubba. Barnen fick presenterna av de tre vise männen, ”de magiska kungarna”, den 6 januari.
Men nu!!! Nu har Spanien invaderats av utländska seder och bruk. Tomtedockor klättrar på fasaderna, julgranar lyser i skyltfönstren, i TV-reklamen hoho-ar feta tomtar av amerikanskt snitt, etc., etc. Och barnen förväntar sig presenter BÅDE på julafton och trettondagen!
Jaja, ju mer vi firar desto gladare blir vi. Kanske. Det var i alla fall vårt valspråk i min ”bikulturella” familj, när barnen var små. Lägga till allt som går att lägga till, inte utesluta något som kan vara kul. Men kan ett helt land bli ”bikulturellt” på det sättet? Då känns det konstigt.
Presenter varje dag! Det låter som ett trevligt upplägg. Vi får se hur det går.
Ett tillägg till ovanstående: Vuxna kan nog också få små lillajulsklappar!
Hej Linnea, undrar om du vet något angående bruket av ordet ”pepparkaksform” och dess (enligt mig) synonym ”pepparkaksmått”. Skiljer det sig rent geografiskt eller åldersmässigt? Tänker jag helt fel angående ”pepparkaksmått” ?
Helt fel tänker du i varje fall fall inte, för SAOB tar upp både pepparkaksmått (daterad till 1842) och pepparkaksform (1676). Men det verkar som att SAOB-redaktionen, år 1952 när bandet kom ut, hade mått som den huvudsakliga benämningen, för om form skriver de: ‘dels om kakform vari mjuka pepparkakor bakas, dels om pepparkaksmått’. Redaktionen sitter i Lund, så det kan tyda på att det är ett sydsvenskt fenomen. Själv har jag, vad jag vet, aldrig sagt pepparkaksmått.
Kanske fler läsare kan säga något! Vilka säger pepparkaksmått och vilka säger pepparkaksform?
Appropå frågan du kastat ut på Facebook, så kommer jag nu på att vi hemma visserlighen sa ”pepparkaksformar” om de små metallgrisarna, -gubbarna, -gummorna etc, men att vi ändå sa ”kakmått” för andra SMÅ formar, och sånt som användes för att ”måtta” andra kakor (t ex om man skar längs kanten på en tallrik).. Jag har inte tänkt på detta tidiogare. Eftersom mamma kommer från Medelpad, pappa var från Jämtland, och jag själv växte upp i Ume¨å så blir det kanske svårt att placera detta geografiskt. Har inte heller koll på hur mycket influens det kan finnas från hemkunskapsfröken etc.
Jag har undersökt detta med mina Facebookvänner under dagen, och fick in 30 svar. Man kan sammanfatta resultatet så här:
Form är uppenbarligen vanligast, men det finns fyra belägg för mått också. De kommer från Köping, Gävle, Piteå och Stockholm. Det är svårt att ringa in den geografin, och dessutom finns det andra från dessa områden som har svarat form. Måttarna varierar även i ålder mellan ungefär 25 och 60, så hemligheten verkar inte riktigt sitta där heller.
Jag hittar inte hemligheten. De flesta säger form och vissa säger mått, helt utan någon ordning eller struktur.
Jag säger mått om alla kakformar, inte bara till pepparkakor, och det har jag hemifrån. Jag växte upp i Stockholm, mamma var från Roslagen och pappa från Skåne.
Nu kan man även läsa Siv Strömquists ord om saken: http://www.svd.se/kultur/sprakspalt/nu-svaller-matten-over-formen_6752135.svd
Min farfar och farmor i Skåne firade lille julafton, uttalat med betoning på ”aft”, kvällen före julafton. Då doppade man i grytan och provsmakade skinkan första gången, med ljus tända i speciella ljusstakar och speciella dukar på borden, och mumma i den traditionella mummakannan.
Precis. På ett annat inlägg tipsade en läsare om detta blogginlägg av Dick Harrison: http://blog.svd.se/historia/2011/12/23/lillejulafton/
Ping: Lilla jul | PJ